freddden

Sista april, som vi har längtat... ELLER VÄNTA! Så mycket har jag faktiskt inte längtat. Det jag egentligen menar är att det är MAJ imorgon vilket är så underbart. I maj så är det riktig vår, inget halvtaskigt väder som det är i april. VÄRME OCH SOL. Jag gillar. En annan sak som jag gillar är att ikväll så tänker jag vara med mina vänner, inget drickande alls heller. Älskar mig själv i smyg för det, att jag inte dricker. Självklart så finns det dolda anledningar till varför jag gör det och för er som redan känner till dem så är det tillåtet att skratta, men jag tänker inte gå in på mer angående alkoholkonsumtion. Jag finner inte det ämnet så intressant. Det skulle vara kul att sitta och prata om hur illa jag tycker om de som dricker, men så är inte fallet. Grejen är att jag ogillar som SUPER FÖRSTÅNDET av sig. Har lite svårt för sådant. Det kanske är kul i början, men på slutet blir det jobbigt.

Nu ska jag däremot äta en välsmakande middag och därefter bege mig till Victor T. Skölds residens i gävle. Det där lät snyggt och prydligt, men jag ska inte vara för högdragen. Det blir nog trevligt.

Farväl.


(och jag älskar dramatiska avsked)

Idag när jag var på väg hem från skolan så såg jag något som väckte massa minnen. En citronfjäril. Den flög där så vacker och så lycklig. Jaa, jag tror den var lycklig. Den var lycklig över att våren var kommen och den älskade den ankommande värmen och tryggheten från solens strålar. Så den flög där alldeles framför mig och när jag försiktigt sträckte ut handen för att den skulle sätta sig, så var det som om den faktiskt övervägde det, men istället flög den iväg. Jag vände mig om för att se efter den. Där flög den så oskyldigt mellan träden och landade på några blommor för att livnära sig. Så mycket skönhet. Att leva i luften och livnära sig på blommor, jag skulle kunna vara en fjäril.

Det var väldigt vackert, men det var just en grej. Fjärilen var ensam och då såg jag mig själv i den. Jag såg mina citrongula vingar flyga över det vackra gröna landskapet samtidigt som jag ser en vilsen människa på vägen lika ensam som jag själv. En gul fjäril, citrongul fjäril, så obekymrad om den värld utanför lämpersbo som präglas av regler. Den värld som människan måste anpassa sig i, en ensam värld. Så vad är egentligen skillnaden mellan mig och fjärilen? Gränserna suddas ut. Allt blir tyst. Kanske det hade varit annorlunda ifall jag såg två gula fjärilar flyga tillsammans, kanske hade det varit annorlunda då. Men likväl så såg jag en fjäril, mig själv.

Kan inte du vara en fjäril med mig? Så flyger vi tillsammans över gröna landskap, träffar flera fjärilar och lever livet. Och det är inte något mer än flyktiga tankar. Viljan att komma bort. Att försvinna.

Den personiferar oss

och dig.

Sitter och läser bloggar. På senaste tiden så har jag börjar läsa andras bloggar väldigt mycket. Vissa bloggar älskar jag, andra är underhållande och vissa hatar jag, men jag läser ändå de dagligen. Det kanske är för inspiration, jag vet inte. Läste en av mina favoritbloggar nu som jag älskar och när jag läste det inlägget så insåg jag hur mycket jag har att lära mig. Så förbannat mycket kvar att lära mig om det. Hon har upplevt saker som du inte har. Kärlek. Jag kan allt negativt om det. Precis allt. Been there , done that. Det är det positiva som fattas. Allt det där vackra. Vart tog det vägen? Den som inget ser har valt att blunda.

Tids nog kommer jag förstå. För att återgå till ämnet bloggar så finns de som jag skrattar åt. Ni vet nog vilken, han kan vara så underhållande ibland. Göra något ointressant till något intressant, det är ett tecken på en bra bloggare! Det kan göra mina dagar ibland att sitta där och njuta av hans ordförråd och hans sätt att uttrycka sig... haha så roligt. Livets små hållplatser, där man kan ta en paus från den stela torra asfalterade vägen. Där kan man stanna och vila hjärnan medan man skrattar ett skratt som känns ändå ner i magen. Visst låter det trevligt?

Det finns även bloggar som jag hatar. Eller kanske inte hatar, men stark ogillar. Jag vet hur petiga många är när det kommer till "hatar". Tänker därför anpassa mig lite efter mängden. Iallafall så läser jag den varje dag, trots att jag ogillar den. Grejen är att den väcker många känslor och starka känslor blir bra inlägg här på min egen. Det brukar vara en blandning av starkt ogillande och irritation. Lite småretande kanske, men det kan göra mina dagar. Det är just den här balansen jag älskar med livet. Hat, kärlek, skratt, tårar. På något sätt så gör de varandra till vad de är. Allt blir så mycket finare... och samtidigt så uppskattar jag allt mer så småningom.

Så jag har något att lära mig av alla de här personerna. De hjälper mig att skriva min egen livshistoria, även om det bara är några ord i ett kapitel. Ifall man vill se hela bilden och förstå hela budskapet, så måste man titta på hela bilden. Även på det som gör att det svider i ögonen och det som gör att du vill titta åt ett annat håll. Många väljer att bara titta på det vackraste eller det hemskaste.

Lär dig att se hela ditt liv från ett annat perspektiv så kommer du förstå.

Det har hänt saker. Splittring. Med andra ord, negativa saker. Jag har varit självisk. Egotistisk. Jag kanske fortfarande är det? Jag har en förmåga att stöta bort personer jag älskar. Det finns nog bara en person som jag har älskat i mitt liv och nu har jag förlorat henne. För du sätter alltid dig själv i första rummet. Jag ser inte bara detta som en oersättlig förlust utan också en början till liknande händelser i mitt liv. Hitills så har det inte funnits någon som stått ut med mig. Åh kära du, jag har mina brister. Jag har en pessimist med mig, vart jag än går och det är aldrig enkelt. Det är aldrig enkelt att stå emot.  Ser vi i syne nu igen? Det är inte svårt att gilla mig, tro mig, det är jätteenkelt. Det svåra är bara att älska mig. De som har försökt har fått det jobbigt. Jag har svikit dem. Varför? Varför har jag förmågan att stöta bort de jag älskar? Varför bryr du dig. Vi kommer vara ensamma resten av livet.

Ödet. Det är vackert, men i längden tror jag inte på det. Nej älskade, det är bara en flyktig dröm som jag försöker fånga medan jag hoppar högt och lämnar jorden. Plötsligt så är drömmen vid mina fötter och den blir en liten prick i luften medan jag hastigt svävar uppåt. Längre och längre upp stiger jag tills jag kommer till rymden. Plötsligt så är det som om världen drar sig samman och kastar mig i ljusets hastighet genom universum. Stjärnor och världar blinkar förbi mig medan jag faller handlöst i tomrummet. Förstår du? Jag har inte tid att jaga drömmar. Jag måste återvända till verkligheten. Det är ju trots allt där vi lever.

Så vad återstår att göra? Jag behöver någon som gör något mer än att älska mig, nämligen att stå ut med mig. Där har du beviset. Jag kallar det inte äkta kärlek, men det här är ett band som man knyter hårt och inte låter knuten lossna i första taget. Så stå ut med mig. Jag tänker inte böna och be dig om att komma tillbaka, jag ber dig bara att tänka efter vad jag egentligen betyder för dig. Är jag inte värd mer? Så det är vad jag betydde för dig i slutändan. Ingenting. Sitt där med gott samvete då, för jag tänker inte göra detsamma. I hela mitt liv så kommer jag låta ångesten rinna av mig som iskallt vatten. Ingen hör.

Det är dags att sluta jaga drömmar, det är dags att ta ställning för vad du egentligen vill, älskade. Vad är det som egentligen betyder något?

Och tystnaden förråder mig. Helvete.

Vill klaga på någonting, men det blir så fruktansvärt tråkigt ifall jag tar upp skolan. Blablabla, ni har säkert fullt upp med era sysslor och saker som ska göras så jag tänker inte dränka er i något sådant. Dessutom så har den här veckan gått fruktansvärt fort, inte har jag hunnit med heller. Vad har jag egentligen presterat? Ingenting känns det, nej ingenting. Fast jag måste säga att jag fick mig ett gott skratt igår när jag läste gamla dikter som jag skrev i nian. HAHAHAHA. Var nästna sugen på att lägga upp dem här på bloggen, men eftersom jag inte vill att ni ska hamna i hjärtstillestånd så låter jag bli. Gud så hemska de var och då menar jag att de var så FRUKTANSVÄRT dåliga. Jag fattar inte hur i hela friden jag kunde få mvg på dem. Det är helt sjukt. På något sätt är det väl ändå roligt att läsa dem  och jämföra med nu, hur mycket jag har utvecklats. Visst, jag har tillåtelse att vara lite självgod nu, men jag gillar mina dikter. Haha, det låter så egoistiskt, men det är många andra dikter jag gillar också.

Här är en dikt av Pär Lagerkvist. Jag påstår inte att han är bättre än mig och inte heller att jag är bättre än honom, men jag tycker den här dikten är så vacker. Jag blir bara så glad när jag läser den. Känner mig så hoppfull. Här är den iallafall.


Det blir vackert där du går,
marken, stigen, stranden som du följer,
allt tycks ljusna, glädjas,
allt som ser dig.

Kan väl jorden glädjas
för att någon stiger på den,
trampar på den,
en som den älskar?

Fråga inte mig. Jag ser blott skenet,
hur det dröjer kring dig,
svävar över marken,
som om jorden log.

Stig på den, som gläds att se dig lycklig.
Blott inte hårt,
som om du visste att du var älskad

Har en riktigt jobbig vecka på grund av allt skolarbete, så jag kommer inte hinna producera så mycket deepshit känner jag. Typiskt att jag glömde nästan alla saker i skolan som jag skulle ta hem också. Får väl försöka vara lite glad ändå. Glädjas åt att kanske träffa henne i helgen. Livets små ljuspunkter. Men jag kan väl glädja mig åt att allt skrivande och plugg snart är slut. JAA! Snart är det slut. Fan, klockan är redan halv sex. Jag är så körd. Det blir dessutom intressant vad jag väljer att göra imorgon. Stanna i stan och vara en lycklig pojke med dåligt samvete eller åka hem och plugga och vara en olycklig pojke med gott samvete. Det är svårt det där. Att få saker att gå hand i hand. Nu ska jag däremot försöka göra något vettigt, adios.

Anonym om Philip och Cecilia:
är dessa namn bara slumpvist tagna eller har de någon bakomliggande mening fredrik?

Philip och Cecilia. Egentligen så är det nog metaforer för något annat. Det har en betydelse vilken jag inte känner till den. Tror ni att jag fattar allt jag själv skriver om? Nej. Det kommer efter. När jag läser det igen, så förstår jag vad jag egentligen menar med det. Så vad har Philip och Cecilia för dold betydelse? Jag vet inte. När jag skrev inlägget igår så var det de första namnen som flöt upp i huvudet. Mitt undermedvetna kanske försöker berätta något för mig? Bah. Så löjligt. Ingenting stämmer just nu, allt är så förvirrande.

Den logiska förklaringen är nog att Philip och Cecilia är en del av mig. De finns därinne någonstans, simmandes i alla tankar. Kanske de kommer att betyda mer i framtiden? Jag är så dålig på det här. Jag besvarar frågor med frågor, men jag kräver svar. Vart finns de? Dessa svar? Förmodligen så finns det runt hörnet, där jag ännu inte kan se dem. Nej, Philip och Cecilia har ännu ingen mening. I min hjärna så kommer en mening skapas, eller inte. Jag kan inte avgöra det i nuläget. Någon dag kanske jag kommer att läsa det där inlägget igen och då kommer jag förstå dess innerbörd. Men inte nu. Inte imorgon heller. Någon annan dag. Då kommer jag förstå.

Philip och Cecilia sitter på ett broräcke på natten, i en sovande stad. Det starka månskenet lyser upp det iskalla vattnet nedanför dem.

- Jag älskar dig. Jag vill älska dig.
- Nej det gör du inte. Ja.
- Vad är det då jag känner? Den där känslan.
- Jag får dig bara att vilja säga det. Det är inte samma sak.
- Vad är skillnaden? Den är stor.
- Du kommer att älska mig på allvar först när du älskar mig mer än du älskar dig själv. Sant.
- Jag älskar inte mig själv. Jo.
- Så varför gör du ens ett patetiskt försök till att älska en annan människa? Du har långt kvar unge man.
- Jag trodde det var det du ville höra. Delvis.
- Nej... Jag vill höra sanningen. Det är sanningen som är intressant för mig. Sanningen är alltid det rätta svaret.
- Sanningen kan göra ont. Sanningen gör ont.
- Lögnen är värre. Lögnen är en långsamt döende gift som sprids i kroppen.
- Det spelar ingen roll längre... Lämna mig bara inte. Jag behöver dig. Hat är en stark drivkraft.
- Känner du inte igen det här? Verkar det inte det bekant? Vi har haft den här konversationen förr.
- Vad finns det att känna igen? Temat har inte förändrats, bara miljön.
- Jag känner bara en konstig känsla i kroppen. Jag älskar dig.
- Jag tror jag förstår hur du menar. Det är som att något i ditt huvud har en egen vilja. Jag älskar dig också.
- Ifall jag hoppade skulle du också göra det? Nu tar vi livet av dessa patetiska människor, i vilka vi är fångna i och beger oss utanför lådan till oändligheten. Ifall jag bad dig komma, skulle du följa med? Skulle du följa med mig till oändligheten?
- Jag tror det. Ja älskade, det skulle jag. Nu gör vi det.

Sedan hoppar Philip och Cecilia. För att aldrig mer älska, för att aldrig mer hålla varandra i handen, för att aldrig mer ligga och skratta åt varandras dåliga skämt, för att aldrig mer känna lyckan brusa upp inom dem när de ser den andres vackra leende. Nej. aldrig mer. Deras kroppar blev aldrig funna. Familj och vänner går än idag och hoppas på att hitta Philip och Cecilia, att de lever lyckliga någonstans utomlands. Men nej. Philip och Cecilias kroppar har för länge sedan vittrat bort. Resterna av deras själ är nu någon annanstans, simmande i ett hav av glömska, en ocean av oändlighet och så vitt jag vet så simmar de där än idag. Badandes i glömskans iskalla vatten.

"Det är ju trots allt det vi är kända för? Det är det väl?"

Nej. Dessutom så känner jag mig rastlös. Imorgon så slutar jag klockan 11.00 i skolan. Medan jag väntar på henne, så kommer jag sitta på ett café i tre timmar och skriva. tro mig. Jag känner mig själv. Så därför har jag två lektioner imorgon. Jag klagar inte. Jag klagar bara på en grej.

Grejen är att det är så många olika personer jag vill vara. Det kan vara helt slumpmässiga saker. Jag läser någons blogg och jag önskar att jag vore lika rolig som han eller hon. Det kan även vara att jag läser någons blogg och hittar ett sådant otroligt flyt i meningarna så jag blir avundsjuk. Hur fan kan en människa skriva så bra? Jag vet inte. Mina meningar känns... så personliga. Jag läste någon gång om något som Jonas Gardell skrivit, att man kan känna igen en författares språk i hans texter. Det är då jag frågar mig själv ifall jag känner igen mig själv i mina texter. Jag vet inte. Egentligen så gillar jag inte min meningsuppbyggnad så mycket och mitt ordförråd är inte lika stort som jag vill att det ska vara.

Visst är det lätt att klaga på allting? Att hata allt i smyg utan att någon egentligen tar det man säger på allvar. Ibland inser jag hur långt jag har kvar till en bli en riktig författare. Vilken otrolig känsla som författare, när man får höra att människor gråter när de läser ens böcker. Hur underbart kan inte det vara? Det är ett mål som jag måste sträva efter. Jag måste kunna se in i människors inre och påverka dem så djupt att de börjar gråta. Självklart är det väldigt individuellt när en människa börjar gråta, men lite överlag skulle passa bra.

Så vad vill jag åstadkomma här med att sitta och klaga? Jag borde älska mig själv för den jag är, vilket jag gör, även fast jag sitter och drömmer mig bort med att vara någon annan. Vad är egentligen bäst? Att få folk att skratta eller gråta? Just nu så åstadkommer jag säkerligen bara suckar hos er. Ni sitter där och suckar åt problem som inte är era, eller kärlek och trams som är bortom er tankeförmåga. Vad åstadkommer jag egentligen med att vara mig själv? Varför inte bara vara någon annan, någon som alla behöver. Någon att älska. Inte någon att tycka synd om. Tyck bara aldrig synd om mig. Jag har mött människor i mitt liv som har haft det värre.

Bah. Tänker inte gå in på det där med att mäta smärta. Ni vet vad jag anser om det. I vilket fall som helst så önskar jag att jag kunde uppskatta mig själv lite mer. Det kanske kommer med tiden, men just nu så känns det väldigt... jag vet inte, öde? Jag står och bollar med en fotboll, är uppe i flera tusen, men ingen ser i den öde öken jag befinner mig i. En sådan egoistisk och patetisk metafor, men det känns lite så. Så därför bör jag ställa mig själv frågan, vad är det jag EGENTLIGEN behöver? Behöver jag verkligen denna enorma publik som jag så hett åtrår? Jag vet inte. Kanske. Den skulle ju faktiskt kunna påverka mig negativt också, på något mysko sätt som jag inte har listat ut än. Bah.

Förhoppningsvis så kommer det en dag när jag kommer ha nytta av allt meningslöst bloggande. Det är ju faktiskt så att jag skriver om ointressanta saker och gör dem intressanta. Faktum är ju att jag skriver varje dag. Det måste väl...eh få mig att utvecklas? Eller hur? På något sätt, det tycker iallafall jag. Så en dag så står jag där, språkligt perfekt och en arsenal av ordförråd, redo att avfyras mot vem- och vadsomhelst. Därför så kanske det finns en mening med det här jag gör. Att någon läser det och får någon slags insikt är nog bara en bonus. Fast hur påverkas jag av det? Jag gissar att det har att göra med mitt behov att få glänsa. Att vara lite bättre än alla andra. Bah. Jag är knappast bättre än alla andra, men det finns en grej jag är duktig på och det är att uttrycka mig. Det finns säkert miljoner människor som tänker dessa sjukt djupa tankar, men DE DELAR INTE MED SIG. Jag kan bli galen på det. Tänk vad de sitter inne med! Alla dessa förlorade tankar, varför får inte resten av delen ta del av dem?

I vilket fall så borde jag skatta mig lycklig för att jag faktiskt kan uttrycka dessa tankar. De personifierar mig, det gör en ointressant random människa till en intressant människa som är bra på att skriva. Är det vem jag är? Vet inte. Jag är ju Fredrik Andersson också. En MÄNNISKA som inte känner så bra trots allt. Slår vad om att ingen som läser den här bloggen kan min favoritfärg, eller vad min pappas bästa kompis heter. Det är sådana småsaker som ständigt finns där. Men bara för att upplysa er så är min favoritfärg blå och min pappas bästa kompis heter Stefan. Så nu vet ni det. Helt meningslöst, jag vet, men jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om min favoritfärg och göra den intressant. Någon gång ska jag försöka, men då slutar det nog bara i att jag skriver en dikt om det. Dikter är bra för...blablablabla...

10000 blablabla senare

...och nu inser jag att jag har skrivit alldeles för mycket. Jag måste lära mig att begränsa mig. Skulle kunna skriva på det här inlägget hela natten, men jag måste sluta nu. Tyvärr. Jag vill gärna vakna imorgon, för det kommer bli en sådan trevlig och nästan underbar dag. Detta har jag redan planerat och bestämt i min förvirrade hjärna, så ni har inget ni kan säga emot det. Nu ska jag sova. Godnatt kära läsare.

"Mormor har dött."

Varför är denna mening så bekant? Varför känns det som om jag har upplevt det förr? Jo, just det. För några veckor sedan så var hörde jag samma sak, fast då var det en annan mormor. Vart är världen på väg? För några månader sedan fick jag höra "Morfar har dött". Så varför känns det här inte längre främmande för mig? Börjar jag bli van med att se hur människor i min omgivning dör? Jag vet inte. Det har bara hänt så mycket nuförtiden. Vissa försöker begå självmord och andra lider av psykiska problem. En tjej blir våldtagen, men vad kan jag göra åt all denna ondska, denna ondska som världen sveper in sig själv i?

Svaret är ganska simpelt. Det finns ingenting jag kan göra. Jag kan inte ta tillbaka allt som har hänt. Jag kan inte få våldtäkten att försvinna, som om den aldrig har inträffat. Inte heller kan jag få dessa personer att glömma dessa händelser. Det finns bara en sann glömska och det är döden. Det som vi gör när vi försöker glömma saker, är att gräva ner dem och dölja dem för omvärlden. Vi vill inte att de ska se den hemska sanningen, inte våra djupaste tankar där ingen levande människa simmar.

Så varför dog mormor? För att hon är gammal? Delvis. Gamla människor dör. Det är ett faktum, du har vetat det i hela ditt liv, men du tänkte aldrig tanken att just DIN mormor skulle dö. Den tanken var helt omöjlig, den existerade aldrig. Nu sitter du här och sörjer henne medan den pessimistiska rösten viskar onda saker till dig. Hon var sjuk och gammal på slutet. Det var skönt att hon dog. Du ville inte se henne sådär svag och nedbruten. Du vill inte erkänna för dig själv att du mådde illa av att se på henne, du ville att hon skulle dö. Du ville att hon skulle bli befriad från hennes kropp som i livets sista skede blev hennes fängelse. Nu är hon fri och du ska vara glad för hennes skull. Den pessimistiska rösten har inte alltid rätt, men ta dess ord i åtanke.

Men som sagt, nu är mormor död och det finns ingenting du och jag kan göra för att få henne tillbaka. Då kommer vi till frågan, skulle du göra det? Ifall det fanns ett sätt att väcka henne till liv igen, skulle du göra det? Även fast hon skulle vara lite förändrar så skulle det ju fortfarande vara henne? Du skulle inte behöva genomgå den smärtsamma fasen att förlora henne. Ni skulle vara lyckliga igen och du skulle inte behöva oroa dig för död igen. Nej älskade. Skulle du klara av att förlora henne igen? Nej, det skulle jag inte. Jag skulle inte kunna klara av att förlora en person två gånger. Därför så räcker det med en gång. Det är då vi kommer till slutsatsen, är mormor verkligen död då? Jag tror inte det. Din mormor kommer först att dö på riktigt när alla dina minnen om henne är glömda, när hennes namn är sedan långt tillbaka glömt, men den dagen är inte idag. Hon kommer leva vidare genom dina minnen i hela ditt liv. Förstår du? Hon kommer aldrig att överge dig. Hon kommer alltid att ha en speciell plats i ditt hjärta och du kommer komma ihåg alla de lyckliga minnen av henne.

Så känn ingen ångest. De personer som du verkligen älskar kommer aldrig att dö. Aldrig.

Så rörd.

Jag vill gråta. Gråta av tacksamhet. Jag trodde aldrig att jag betydde så mycket för henne. Aldrig hade jag kunnat gissa vad som rörde sig i hennes huvud då.Tanken slog mig aldrig. Jag befann mig bara i lådan, jag glömde att låta tankarna röra sig fritt där utanför och det är därför jag är så rörd. Ja, älskade. Vi underskattade henne. Nej, för jag hade aldrig stora förväntningar. Jag hade aldrig stora krav. Det har jag inte nu heller, men nu vet jag bättre. Därför kan även jag göra bättre. Jag är bättre än såhär. Jag får inte göra henne besviken, aldrig någonsin. Du kommer göra det. Det är möjligt, men jag ska alltid finnas där. Jag tänker inte överge henne. Jag vill gråta, men det kommer inga tårar. Jag bara småler för mig själv. Jag ligger här i min säng och stirrar upp i mitt tak och ler. Ja, ler. För det finns ingen anledning att gråta. Inte än.

Jag vänder blicken till höger sida av min säng. Just där låg hon igår. Jag sträcker mig fram till kudden och andas in. Det är ju hennes doft. Hennes underbara doft i min säng. Jag kommer sova gott inatt, en liten del av henne är ju fortfarande kvar här. Här hos mig. Och då möts vi av insikten att vi aldrig kommer vara ensamma igen. Så sant älskade. Det är dock en grej som slår mig. Jag tror jag aldrig har känt mig så lycklig för att en annan människa bara existerar. Hon bara finns här i mitt liv och det gör mig så fruktansvärt lycklig. Hon betyder så otroligt mycket för mig.

Så ensam.

Vi ska sortera världen. Precis som Aristotles gjorde.

Medan jag stöter bort dessa pessimistiska tankar så lägger jag ner mina nytvättade strumpor i lådan. Det är då det slår mig, de är likadana. Är det så världen fungerar också? Som ett par strumpor? Att det måste vara matchande? Åh sådana löjliga tankar. Jag slänger ned resten av nytvätten i lådan och stänger den. Samtidigt så tittar jag mot min bokhylla. Där finns det många böcker som jag håller kära. Böcker som har betytt så oerhört mycket för mig, vilket de fortfarande gör. Kan tyvärr inte det om mina Sune-böcker dock. Längst ner i bokhyllan på nedersta raden så står de och samlar damm. Nej titta! Min bror har varit där och tagit en. När jag var i hans ålder så läste jag Harry Potter... Herregud, jag måste få honom att läsa bra böcker.

Jag tittar upp till översta raden. Där står alla mina älsklingar. Jag läste sagan om ringen för första gången när jag var tolv och sen dess så har jag läst hela triologin årligen. Så magiskt. Kommer jag någonsin att växa ifrån fantasy? ? På senaste tiden så har den betytt mer än förut. Så märkligt det är egentligen. Hur vissa böcker kan förändra ens liv. Jag tittar en rad ner och där står också många av mina favoritböcker. Ja titta! Där står Da Vinci Koden och vill bli läst. Det var längesen jag läste den, överväger på att läsa den igen. Trots Da Vinci Kodens succé så är det en bok som är mig mer kär av Dan Brown och det är Den förlorade symbolen. Kritikerna pissar på den, men jag bryr mig inte. Jag älskar den boken och den fick mig att förändra min syn på gud. Tack Dan Brown. Tack för att du var mer stöd än någon präst någonsin var för mig. Den gud jag fick höra om i kyrkan kunde aldrig hjälpa mig. Dan Browns motto var mera "hjälp dig själv!", vilket jag har fått användning av.

Jag söker med blicken till vänster och titta! En rysning går längs ryggraden. Där står jurtjyrkogården och stirrar kallt på mig. Den vill bli läst igen. Jag hör hur den skriker på mig, skriker av ångest. Den vill dra in mig i den mörka värld den lever i, men nej. Inte på länge ska jag läsa den igen. Jag fortsätter att skanna med blicken och se där! Är det inte gamle Jonas Gardell? Jag tar upp "Ett ufo gör éntre". Det är också en bok som har betytt mycket för mig. Visst är det lustigt egentligen? Alla dessa olika författare med sina olika budskap. J.R.R. Tolkien, C.S. Lewis, J.K. Rowling, Dan Brown, Nick Hornby och Jonas Gardell och alla andra... Det är då jag frågar mig själv, kommer mitt namn stå på en bok på någons bokhylla? Blablabla av F. Andersson. Fast det klingar inte lika bra. Jag måste byta till ett coolare namn. Därefter kan jag bli författare. Låter som en plan!

Snart är allt slut. Snart, älskade.

Här så sitter jag i all min ensamhet och saknar jag henne. Men vad betyder det i längden egentligen? Jag minns en tjej som sa till mig att människan är egoistisk. För visst är det väl sant? Du ska stå ut med dig själv hela livet, så du kan lika gärna börja vänja dig. Nu fick jag en sådan här jag-älskar-mig-själv-för-den-jag-är-kick. Vet inte varför. Den bara dök upp. Såg ju förövrigt min favoritfilm idag, Schindler's list. Det underbara med mig själv var att jag inte kunde säga att den sög eller att den var dålig. Jag kunde bara älskad den. Inga sura kommentarer. Bara överväldigande känslor. Det är när jag hör "Whoever saves one life, saves the world entire" som allting brister. En sådan underbar känsla och ingen finns där för att förstöra den för mig.

Just därför tänker jag se en annan av mina favoritfilmer idag, i hennes frånvaro. Det är lika bra att passa på! Är väldigt sugen på Fight Club, känner jag. Fast The Shawshank Redemption känns också väldigt lockande... Eller kanske WALL-E? Nej, jag ska sluta nu. Måste fokusera på vad jag egentligen vill komma med det här inlägget. Vad jag egentligen menar är att eftersom man ska stå ut med sig själv hela livet så måste man göra saker man GILLAR och mår BRA av. Återigen tänker jag på henne, men det finns andra saker. Hon finns inte där hela tiden, även om jag önskar det så innerligt. Den högre makt som har bestämt reglerna vill att man ska kämpa lite. Härda ut kanske. Det låter fruktansvärt jobbigt, men vad gör jag. Gah.

Så i all min ensamhet så sitter jag och radar upp saker som jag kan göra med henne. Allt som jag vill göra med henne... Allt det där känns så långt borta. Har jag tur så blir det en snabbfika på tisdag, men jag kan inte säga något nu. Det är lite dåligt av mig att sitta och planera utan att bry sig om vad hon tycker. Hihi. Tyck bara inte att jag är odjup nu, jag är bara så fruktansvärt uttråkad och för tillfället är bloggen den enda tillflyktsorten. Har jag förövrigt sagt att jag bara har sovit fyra timmar inatt? Inte? Nu har jag gjort det iallafall. Fråga mig inte vad jag gjorde istället för att sova, för jag tänker inte svara. Men grejen är den att, när jag sover med andra personer (personer som jag gillar) så har jag väldigt svårt att sova. Det är som att jag ligger där på halvspänn och typ vakar. Låter skitskumt, jag vet, men så funkar jag. Så alla ni där som ligger hemma och tycker synd om er själva för att ni sover ensamma, KLAGA inte. Ni fattar inte hur bra ni har det. Tro mig, jag har också legat där i all min ensamhet och fantiserat om någon som ligger bredvid mig... Det jag utelämnade ur fantasin var hur jävla varmt det är och hur den andre personen kan sno ditt täcke så du istället ligger där och fryser arslet av dig. Så kan det gå.

Det har blivit många "allmänna" inlägg idag, men jag känner mig lite urpumpad på all djuphet. Det mesta gick åt till dikten igår. Jag älskade den. Lite ångest sådär. Även fast jag är lycklig så kan jag inte låta bli att skriva sorgligt deep shit, men nu är det nog skitsnackat. Ska försöka göra något vettigt med mig själv under tiden!

Spontan
och allt förknippat med det ordet är mitt nya hatobjekt. Varför då? Det är nog helt enkelt för att i mitt ointressanta liv så måste jag planera allt jag gör, allt som händer. Ifall någonting stör mitt schema, så bryts balansen i mitt liv och allting faller. Nu lät det där dramatiskt, men det är nästan så. Det är därför jag hatar "spontan". Jag skulle aldrig kunna vara det och det är väl ett fel med mig. Tänkte skriva något jätteklyschigt nu som att "ååh ingen är perfekt", men jag lät bli. De snällaste människorna som alla älskar, de är mästare på att dölja sina problem för andra. Det är just det som är så skönt, att inte behöva dränka sig i någon annans sorg. Det är bara att andas in ett djupt andetag och sedan dyka ned i sorgen medan man håller andan. Det låter så enkelt här, men i praktiken är det väldigt svårt.

För visst är det svårt och jobbigt att vara en person som inte bryr sig, men är det inte jobbigare att vara en person som ständigt bryr sig? Att få ta allas skit och göra något bra av det. Nej tack. Då håller jag mig till mina planer. Mina mästerligt uträknade planer. En rolig sak är att jag ofta bloggar om mina problem, men vet ni vad skillnaden är gentemot andra emoboyz? JO, den är det att jag skriker inte på hjälp. Stark och stolt som jag är , så behöver jag ingen som kommentar något som "åååh, hur mår du egentligen?". Nu tror jag inte jag någonsin fått en sådan kommentar, men jag kände att jag bara ville ta upp det. Min blogg är inte mina tankar. Inte helt och hållet. Det som jag skriver här är en reflektion av mina tankar, så ni hinner bara uppfatta en del av dem.

Men för att återgå till spontanitet (om man nu kan säga så), varför är det så bra egentligen? Nej, jag klarar inte av det. Jag vill ha kontroll. Kontroll över mig själv och min omgivning. Åh, jag klarar inte av det här längre. Spontaniteten smyger sig på mig. Snart kommer den kontrollera mig. Och förändra mig.

Jag har varit vaken sedan klockan fem imorse och jag är så sjukt uttråkad. Jag längtar även så fruktansvärt mycket till nästa helg. Det är så svårt att acceptera att det är 6 dagar dit... Det är ju hur långt som helst. Jag hatar att känna mig såhär sårbar och patetisk, men det spelar ingen roll. Inge avt vad jag skriver här spelar någon roll. Så varför skriver jag det? Jag vet inte. Det som jag egentligen borde göra är mina läxor, för det är den största ångesten. Jävla läxor. Imorgon (Nej inte imorgon, då är det måndag och du kommer hem klockan 18.00) så ska jag ta tag i skiten. Jag ska göra alla jävla inlämningsuppgifter. Hela skiten. (Inte på tisdag heller, för då passar det bättre att fika med henne) Det kommer förmodligen sluta med att jag gör allt på onsdagkväll, för jag kan allvarlig talat inte plugga på söndagar. Det går inte.

Nu känner jag en drivkraft. Att göra klart det här. Inte för hennes skull, men för min egen skull. Hon är mitt mål. (Sedan så sitter du där på torsdagskvällen med berget av läxor, för du pluggar inte på helger.)

Så
Himla
Patetiskt

Pessimisten om Där faller jag än:
Efter att ha följt din blogg ett tag, återkommer en fråga till mig. Finns det någon i din närhet du ser upp till?


I nuläget så finns det två person, som jag har valt att se upp till. Två personer som har inspirerat mig otroligt mycket i det jag gör. Dessa två personer har inte alltid gjort det enkelt, men de har gjort det uthärdligt. Här presenterar jag dem för er.

Han som ler på utsidan, men suckar inombords.

En människa som jag på senaste tiden har lärt mig att uppskatta väldigt mycket, just för att han vågar säga precis vad han tycker. Men det finns mer bakom det där leendet. Inuti honom så finns det en suckare. Någon som sitter och suckar medans livets kapitel bläddras förbi alldeles för fort. Så varför ler han?  Respons. Samtidigt så är beredd att släppa ut allt sitt hat, istället för att stänga in den i sig och låta den övergå till ångest. Det gör inte den här mannen. Han är fri. Så ja, jag ser upp till den här människan. Han lärde mig hatets innerbörd och samtidigt så lärde han mig förstå en del av mig själv.

Hon som låtsas vara lycklig.

Det tar tid att göra intryck, men för oss gick det blixtsnabbt. Jag frågar mig själv än idag ifall det gick för snabbt. Hursomhelst så spelar det ingen roll längre. Du är så långt borta nuförtiden. Jag minns att jag läst någon gång att avståndet spelar ingen roll bara man är känslomässigt nära varandra. Eftersom vi inte är känslomässigt nära varandra längre, så är det avståndet som har dragit gränsen. Kanske är det bra för oss att ta en paus. Jag lärde mig så jäkla mycket ifrån dig, så oerhört mycket. Dessa saker bär jag med mig än idag och tänker på. Jag tänker på vad du sa. Jag tänker på allt du lärde mig. Du gav mig aldrig vad jag ville ha, utan vad jag behövde, och det är först nu i efterhand som jag kan tacka dig för det. Du förändrade mig. Utan dig hade jag inte varit samma människa som jag är. "Vad spelar det för roll?" kanske du tänker, men för mig spelade det roll. Jag tänker aldrig glömma den lektion i livet som du gav mig. Den lektion som handlar om kärlekens innerbörd, den lektion som jag borde ha haft för länge sedan. Vissa kommer aldrig att uppleva den och därför tackar jag dig för allt du lärde mig. Så ja, jag  ser upp till den här människan. Även nu så finns hon där som en inspirationskälla, redo att fylla mig med vackra tankar.

Jag berättar hur jag känner,
men du vill bara vara vänner.
Så jag sliter ut mitt hjärta
och offrar det till dig.
Denna outhärdliga smärta,
kommer förgöra mig.

Allt det blod som jag har gråtit,
är inget mot vad du förlåtit
Så jag låter blodet rinna
och offrar det till dig.
Denna ljuvliga kvinna,
kommer krossa mig.

Jag andas utan att bli sedd,
och du ser att jag är rädd.
Så jag skriker ut min ångest,
och offrar den till dig.
Denna olidliga pest,
kommer utplåna mig.

För varje andetag jag tog,
så såg du hur jag dog.
Så jag sliter ut ditt hjärta,
den del av dig som jag är
och kastar det till mörkret
och där faller jag än.

Av allt det du lovat,
så höll du ingenting.
Av allt det jag sagt till dig,
så menade jag allting.
Av allt jag vågat hoppats på,
så förlorade jag allting.
För dig min älskade,
så betyder jag ingenting.

Sluta förneka det.

Även fast du gjorde mig väldigt lycklig så kostade du mig mycket smärta. Väldigt mycket smärta. Vår vänskap startade lite försiktigt sen växte den och växte. Jag vet inte hur du kände, men jag blev så lycklig av dig. Mina tankar kretsade ständigt runt dig. "Gillar hon mig?". Jag kunde prata om allt med dig, men sedan så bestämde du dig för att ge dig av. Varför? Vad gjorde jag för fel? Vi var så beroende av varandra och när det började bli mer än vänskap så bestämmde du dig för att släppa taget. Du slet ut ditt hjärta, du slet ut mig och kastade mig i mörkret och där faller jag än, väntande på att du ska fånga mig igen. Jag kunde ha offrat allt för dig, men var du beredd att göra samma sak? Var du någonsin beredd att göra samma sak för mig? Var du det? För jag saknar dig. Jag saknar dig så fruktansvärt, det vi hade som var så speciellt. Vad betyder det nu? Ingenting, älskade. Nej, ingenting.

Så acceptera det.

Acceptera förlusten? Förlusten av den kärlek jag aldrig kommer att känna? Jag hade aldrig träffat någon som dig. Du betydde så mycket för mig, för jag såg inte bara att vi var lika. Du var en del av mig, precis som jag var en del av dig. Varför var du tvungen att bege dig iväg? Varför? När kommer du tillbaka till mig? Kanske jag får svälja sanningen och acceptera att du aldrig någonsin gillade mig. Jag måste acceptera det faktum att jag aldrig någonsin kommer att få se dig igen. Jag kommer aldrig få höra ditt skratt, jag kommer aldrig få se dig le, jag kommer aldrig att få se dina klara ögon i morgonsolen. Aldrig mer så kommer jag att få höra din röst viska trygga ord i mitt höra. Nej älskade, aldrig mer. Aldrig mer.

Du ångrar ingenting.

Nej, jag ångrar ingenting, för jag gjorde allt jag kunde. Varje andetag var för din skull. Kommer du ihåg? Du andas in och jag andas ut. Det var så vi brukade säga. Minns du? Minns du älskade? Nej, jag minns knappt längre och samtidigt så ångrar jag ingenting. Jag kan se tillbaka på dessa minnen och känna samma känsla, men jag vet att jag aldrig kommer få uppleva nya. Aldrig mer, och jag ångrar ingenting. Nej älskade, jag ångrar ingenting. Så vad händer du? Vilka vägar vandrar du nu? Det är frågor som jag aldrig kommer få svar på, frågor som jag aldrig kommer våga ställa, om inte jag gör det som du borde ha gjort för länge sedan.

Sätt dig bredvid honom och titta in hans ögon. Därefter så säger du vad du känner. Låt tankarna forsa, låt hela ditt hav storma i förvirring av alla dessa överväldigande känslor. Gör det som du borde ha gjort för länge sedan och säg vad du känner. Låt ditt inre tala till dig och förmedla det till en realistiska världen som du lever i. Skrik ut din ångest, skrik ut alla dina känslor, för ingen annan kommer göra det åt dig.

Nej älskade, ingen annan. Nu vet du vad du borde ha gjort. Mer än så kan jag inte berätta för dig. Jag önskar att jag kunde hålla käften.

Efter en vecka med alldeles för lite sömn så är jag trots allt på strålande humör. Solen skiner och förvandlar mig till en social människa som bara pratar på utan att sluta. Efter jag har ätit lite god mat så tänker jag åka in till stan och träffa Felix och Victor (eventuellt Jakob). Därefter så är det bara att tagga för morgondagen. För att bibehålla min image som ensam och sorglig så ska jag försöka ha det så tråkigt som möjligt... ELLER INTE. Ifall jag är överfylld av tankar och känslor imorgon (vilket jag förmodligen kommer bli) så blir det nog att jag skriver ganska mycket om det. Jag har ju trots allt börjat skriva konstant mycket på sista tiden. Ifall det fortsätter såhär så har jag en bok klar i sommar. Det där lät ambitiöst, men det känns så bra nu!

En drivkraft och ett mål, nu kör vi.

HAHAH JAG VILL SKRIKA UT MINA HAT TILLS ERA ÖRON BLÖDER.

Men jag spar det tills imorgon. Idag är fel tillfälle. Har varit alldels för trött.

Åh, ett sting av avundsjuka?

Nej. Det här är något annat. Nu lugnar vi ned oss. Vi säger det på tre.

Ett...Två...Tre!

DET ÄR INTE MÄNGDEN SOM RÄKNAS.

Okej, det känns inte ett dugg bättre.

Fråga henne vad hon ska göra i helgen.

Och genast känns det mycket bättre.

Förutom denna trötthet som jag har bekantat mig med så känner jag mig lite... Ensam? Neej. Så kan jag inte känna. Jag har övergivit ensamheten, eller så var det den som övergav mig. I vilket fall som helst så behöver jag henne just nu. Vi träffades bara en snabbis idag och det räckte för att jag inte skulle bli mentalt instabil. Just nu så känner jag mig bara tom. Ni vet säkert hur det känns. När man bara sitter där och väntar på att något ska hända. Så är det för mig nu. Allting är så tidlöst och samtidigt meningslöst. Trots den mördande huvudvärken så är jag på ganska bra humör. Jag är inte lycklig, men jag är glad iallafall. Tror jag. Vi får se hur länge jag orkar sitta uppe ikväll och vänta på att prata med någon trevlig människa. Det är ju sådant som gör mina dagar. Sådant som piggar upp mig. Jag kan ta det.

Dessutom så känner jag lite ångest över saker som ska göras. VISST LÅTER DET BEKANT? Problemet grundar sig i att jag har varit slö i skolan och inte gjort saker i tid. Visst fick jag en liten egoboost när vi fick tillbaka "eget skapande" i skolan. Fick feta MVG:et på min novell och mina dikter. Jessica kommenterade dessutom att jag hade förmågan att bli författare. Det kändes väldigt bra, men det var ändå inte så oväntat. Ifall man som mig skriver varenda jäkla dag så är det svårt att inte...utvecklas inom det området. Förhoppningsvis så har jag utvecklats jättemycket sedan jag började blogga. Det återstår att se hur mycket mer jag kan utvecklas genom det här. Det tråkiga är att det är en monolog. Ingen respons liksom, men det är väl både en för - och nackdel.

Det finns ju även saker som lyser upp livet. Ska ju träffa henne i helgen ifall båda är friska, så då blir jag förmodligen inspirerad till att skriva något efteråt. Det brukar sluta så. Tänker dock inte skriva fjantiga kärleksinlägg om hur underbart livet är. Även fast jag håller på att skaffa tjej så kommer jag förbli samma bittra människa här på bloggen. Jag insåg det igår. Det är skönt att få hata lite. Jävligt skönt. Ifall man inte visar sitt hat på något sätt och stänger in den i kroppen så förvandlas den till ångest och hur kul är det? Nej, inte sådär jätteroligt. Därför tänker jag fortsätta att hata livet och dess brister här på min älskade blogg. Så oroa er inte, jag är precis samma patetiska människa som förr, bara lite lyckligare.

Har slackat ganska mycket på sista tiden med bloggen, men det har hänt så mycket annat. Det beror delvis på att jag satt en timme på nian idag och skrev nytt material till en novell... Vill inte publicera det än, eftersom det kan bli en bok av det och det skulle vara ganska billigt av mig att lägga ut allt på bloggen, så neej. Det skippar jag.

Just nu är jag jävligt trött. Kanske börjar jag bli sjuk, får se hur det är imorgon. Kan inte heller svara på ifall jag orkar skriva ett inlägg senare ikväll, men som det känns nu så tror jag inte det. JAJA. Alla har väl dåliga veckor ibland. Det här är min dåliga vecka. Tjoho. Nu ska jag försöka göra något lugnt, typ se på en film eller något. Känner mig så död just nu. Bye.

Jag vaknade av slagen,
från ditt hjärtas dova sång.
Och det gör så ont att andas,
men jag kan inte ligga still.
Jag ska aldrig överge dig,
igen.

Jag sökte dig med blicken,
trots att jag är blind.
Och det gör så ont att hoppas,
men jag ska aldrig sluta tro.
Jag ska aldrig förlora dig,
igen.

Jag skrek efter ditt namn,
men jag fick inget svar.
Och det gör så ont att tänka,
men jag kan inte låta bli.
Jag ska aldrig mista dig,
igen.

Jag vrålade av sorgen,
som torterar mig till döds.
Och det gör så ont att leva,
men jag är inte beredd att dö.
Jag ska aldrig sluta älska dig.

Jag ser aldrig bakåt. Aldrig. Hur lockande det än må vara, så ger jag inte efter för att titta över axeln och försöka minnas vad jag egentligen höll på med.

Efter att jag har givit henne en kram och sagt hejdå så börjar jag gå. Mina långsamma tunga steg dunkar mot den iskalla asfalten, för visst är det kallt ute. De höga byggnaderna kastar långa skuggor över en sovande stad och jag går där ensam. Aldrig ensam igen. Det är då jag gör misstaget och tänker tillbaka på hur det egentligen var. Vad höll vi egentligen på med? Vi satt där utan att säga ett ord och bara lät våra tankar flyta ihop med varandra. En tystnad som ingen vågade bryta på väldigt länge och ingen kände behovet av att göra det heller. Först var det ångest över saker som skulle göras, men sedan så kom lugnet. Ett täcke av harmoni föll över oss och vi blundade och såg den riktiga världen. Den värld vars färger ingen människa har kunnat berätta om. Den ordlösa värld där tankar och känslor regerar. Ja älskade, det är en vacker värld. En vackrare värld. Våran värld är blott en färglös värld, där ingen har strykit med den stora penseln. Snart är vi där för att stanna.

Jag kan se det i hennes ögon. Dessa utvidgade pupiller är svarta hål, genvägar till en annan värld och en annan tid. Långsamt så låter jag mig sugas in av den enorma gravitationen och plötsligt är jag borta. Dessa ögon har fört mig till en annan värld, denna färglagda värld som inte kan beskrivas med en människans ord. Jag minns bara den känslan som jag blev tilldelad. Den tanke som jag tänker när jag är som mest ensam, den tanke som gör att jag kan andas under vatten och den tanke som gör att jag kan krossa berg till smulor. Ditt liv är den största inspirationskällan, men långt ifrån den enda. Så därför låter jag mig dras iväg. Därför tillåter jag mig inte att se bakåt, för dessa tankar smärtar mig. Det är dessa tankar som hindrar mig från att leva i nuet, den plats där jag är som lyckligast.

Jag väcks ur mina tankar med ett ryck. Jag ser mig om i panik. Aha, jag sitter på bussen. Är detta framtiden eller nuet? Jag minns inte. Jag vet bara att jag inte ser in i hennes ögon mera. Jag sträcker upp handen för att trycka på stoppknappen och när bussen svänger in till min hållplats så hoppar jag av och ser inte bakåt. Det finns inget mer att se. Nej älskade, inte i denna färglösa värld. Nej.

- Jag älskar dig.
Därefter uppstår det en tystnad. Hon står bara där och ser på mig. Varför gör hon det? Varför kollar hon på mig och vart är vi egentligen? Jag ser runt omkring på min omgivning. Det är ett öde och kalt landskap. Inga fåglar som sjunger, inga blommor vars färger pryder dessa ödelagda slätter. Inga skratt som bryter den döda tystnaden, inga sånger vars toner får trädens skuggor att dansa. Flicka Lila, vi hör inte hemma här.

- Så låt oss se denna vackra värld som du talar om. Låt oss se ifall den är vad du förväntar dig.
Nej. Jag kan inte ta det här längre. Jag måste fokusera. Jag måste tänka på mina vänner. Dina vänner Fredrik. Jag och Flicka Lila vänder oss om och ser hur något kommer springande över slätten. Trots att det är långt bort så känner jag hur skräcken växer inom mig. Du måste fly, du måste gömma dig från döden.

Och flyr gör jag, älskade. Flicka lila springer åt motsatt håll för att möta denna best, utsänd av döden, med klor vars ingen like jag har sett. Innan jag vänder bort blicken så ser jag hur Flicka Lila blickar uppåt mot den storm som kommer dundrande emot henne. Hon tar fram en tändsticksask ur sin lila klänning och tänder en tändsticka. Besten vrålar av raseri och sedan känner jag hur jag faller ned i evigheten. Jag ser för min inre blick hur besten sliter Flicka Lila i stycken och allt som finns kvar efteråt är en lila klänning, fläckad av martyrens blod. Varför Flicka Lila? Varför? Du kunde ha flytt med mig, ditt offer var onödigt.

Sedan så känner jag hur jag dunsar ned på marken. Jag ser mig runtomkring och se, jag är hemma igen. Det är mitt i juli och sommarens grönska har spridit sig över hela landskapet. En fläktande vid sveper igenom de gröna träden och det våta gräset kittlar under mina fötter. Plötsligt så ser jag ett träd ligga till höger om mig. Det är ett svart dött träd, ett träd utan rötter som ligger fallet vid min sida. En av grenarna ryker det våldsamt om, men jag ser ingen eld. Nej älskade, ingen eld. En katt, lika svart som trädet, sitter på det döda trädet och väser åt mig. Det ryser till i hela min kropp och jag undviker att se på trädet. Det är ondska. Flicka lila, om du ändå vore här. Du hade vetat vad jag skulle ha gjort. Du hade givit mig ett gott råd, varför är din klänning trasig, Flicka Lila?

Jag går bort från den grönskande trädgården, bort från det döda trädet och sätter mig i soffan vid tv. Nämen ser man på, där sitter samma katt som nyligen satt på trädet. Nu ser ju den dock inte så farlig ut, den ser till och med mysig ut. Nej, spring. Fly. Jag sätter mig i soffan och katten lägger sig vid mitt huvud. Dess päls är varm och skön så jag lutar mig mot den. Den kommer att strypa dig, FLY... Katten pressar lite på mot nacken, men jag låter det vara. Det är ju en snäll och gosig katt. Den vill mig inget ont... Innan det är försent! Plötsligt så tar den svarta katten ett stålgrepp om min hals och dess päls känns som stickor. Den stryper mig långsamt och jag skriker efter Flicka Lila, men hon svarar inte. Hon finns inte mer. Jag är fortfarande vid medvetande och trots kattens väsningar så försöker jag tänka tillbaka vad Flicka Lila hade gjort. Ja älskade, vad hade hon gjort? Kämpat. Det finns inte längre någonstans att fly.

Så därför kämpar jag. Jag tar ett stadigt grepp om kattens svans och biter allt vad jag kan i svansen. Jag känner hur mina tänder går igenom kött och senor medans en varm svart vätska träder fram ur det sår jag åstadkommit. Katten väser till av smärta och då tar jag chansen och lägger mina armar om dens huvud och vrider till. Med ett knak så blir den helt slapp i mina armar och den faller livlös på golvet.

Hon hade varit stolt över dig. Jag spottar ut den salta smaken jag har i munnen och torkar av ansiktet på tröjan. Vidrigt. Därefter så reser jag mig ur soffan och går ut till den välbekanta trädgården. Då är det som om jag får ett slag i magen. Där, på den döda trädgrenen, sitter Flicka Lila. Hennes lila klänning är inte nedfläckad av blod och hon ler åt mig. Farligt. Väldigt farligt. Jag går långsamt emot henne och hennes leende blir allt bredare. Jag kliver upp på den döda trädstammen, men i samma ögonblick som jag gör det så knuffar Flicka Lila tillbaka mig.
- Du är inte redo än, min lilla prins.

...Men för att återgå till ämnet, du är sluten ibland. Du visar sällan vad du känner. Du skojar ofta till det eller skämtar bort det. Gör inte det.

Varför ska det vara så?

För visst är det så. Det är ett faktum. Vissa människor är så otroligt slutna, de är så rädda för att vara till besvär, så otroligt rädda för att de som de håller fast vid mest ska lämna dem. För visst ligger det någonting i det. Vem vill ha en vän som ständigt gör en besviken och gör samma misstag hela tiden? Vem vill ha en vän som belastar en själv med alla sina problem, men blundar för andras. Det är då den riktiga frågan kommer, vad är en vän egentligen? Det är väl en person som bryr sig om dig och lyssnar på dina problem, samtidigt som du kan ha roligt med den personen. Jag tycker det låter vackert, men verkligheten är brutalare.

För visst är det sant. Vi har alla sett det.

Kan man mäta problem? Vi säger att den ena blev våldtagen, den andre tog självmord och en annan blev psykiskt sjuk. Kan man verkligen mäta problemen? Vem har det egentligen värst? Jag tror det bara finns ett enkelt svar på det som kommer bli väldigt egoistiskt, men det var en tjej som berättade för mig att människan och hennes beslut är i slutändan just egoistiska. Så de problemen som egentligen är värst, det är dina egna. För de är dina problem och du kan aldrig fly från dem, hur små de än må vara. Se och skåda, där vandrar den egoistiska människan. När du tittar närmare så ser du att det är dig själv. Det är du som vandrar och vacklar där, medans du hela tiden snubblar och faller för dina små fjantiga problem som inte är någonting jämfört med en våldtäkt. Fast det spelar väl ingen roll? Eller hur? Du är ju inte våldtagen. Det är bara den där tjejen i tidningen som du läste om. Du har glömt henne om några veckor. Är det lika lätt att glömma sina egna problem? Jag vet inte, försök, sedan låter du mig veta hur det gick.

Så hur överlever den vacklande människan?

Medans du vacklar över öde landskap, över brända slätter, över iskalla berg, då ser du liken från de andra som har misslyckats. De som dog för någon annans problem. De dog för någon de älskade och du frågar dig själv varför du inte gjorde samma sak. Det är då den lilla rösten i ditt huvud viskar att du är egoistisk och i slutändan handlar allt om din egen överlevnad. Det duger inte att vara någon annans sköld mot döden, det går inte att vara en mur mot sorgen. Förr eller senare så kommer alla sköldar att splittras, alla murar att reseras och då dör ni tillsammans och slutar som skelett på en bränd slätt. Så för att återgå till frågan, hur överlever den vacklande människan?

Jo älskade, genom att vara just egoistisk.

Det finns människor som vill utmärka sig. Det finns människor som vill glänsa högt över alla andra och mötas av strålkastarljuset. Jag hatar de personerna. Jag är väldigt medveten om hur de är och hur de funkar eftersom jag har varit en av dem. Kanske vissa påstår att jag är en sådan person nu, men jag tänker inte lägga ner mer tid på det. Nej, nu ska jag tala ut om min åsikt.

Jag skulle kunna rada upp tusentals metaforer här om livet, kärleken och allt sådant där skit. Spelar det någon roll? Gör det egentligen en skillnad för någon annan än mig själv? Jag kan inte svara på det, men en sak vet jag och det är att jag står för min egen åsikt vilket jag alltid har gjort. Jag hatar inte människor som inet vågar stå för sin åsikt, men jag tycker synd om dem. Jag tycker synd om er som inte vill skrika ut hur mycket ni hatar en annan människa. Försök någon gång. Skrik ut allt hat så det inte växer fast i dig. Det är så jävla skönt, du måste testa det. Du har inte levt livet på riktigt innan du har gjort. Skrik ut allt jävla hat och skratta åt det. Skratta åt ironin i det hela.

Ur en väldigt egoistisk synvinkel så är det en viss ära att bli hatad av mig. Jag hatar inte vem som helst, faktum är att jag tror inte ens att jag hatar någon alls. Det är bara starkt ogillande som är så nära hat det bara kan gå. Så vad är det jag vill komma fram till i det här inlägget? Vill jag övertyga er om min åsikt? Hjärntvätta er att tro som mig? Nej, kära läsare, det handlar bara om att tala ut om vad jag känner och det får ni tolka som ni vill. Jag begär ingenting från er, ingenting. När du ser mig i korridoren, var beredd att hata mig då. Hata mig för den jag är. Hata mina patetiska ord som ekar i ditt huvud, för jag skulle älska dig för det. Jag skulle älska att se dig skrika ut din frustration på mig, för vet du vad? Jag kan ta det. Jag kan stå emot det. Jag kan överleva det, men alla kan inte det. Kan du?

Det är just därför som jag sitter här och skrattar åt mig själv. Jag förstår inte ens att jag orkar ta upp detta, men jag tycker det är så förbannat skönt att kunna prata om det. Det är så skönt att kunna skrika ut sin ilska, trots att jag sitter här i min bekväma datastol och suckar åt alla människor som ännu som sitter där tysta. Skrik med mig så skriker vi tillsammans. Vi skriker tills vi inte orkar mer och då kommer viskandet. Viskandet sprider sig snabbare, viskandet skördar fler offer, men det spelar ingen roll. Vi behöver inte ta del av skitsnacket. Jag vill inte höra vad skitsnackarna snackar om mig, för det är inte avsett för mina öron, lika lite som att jag skulle hänga ut någon person här. Jag vill bara förmedla den känsla som brinner inom mig just nu, så jag ber dig, ta del av den. Låt den tända elden inom dig också.

Så skrik. Vråla, tills du inte orkar mer. För din egen förbannade skull.

Börja skriva.

Jag har inte tid...

När ska du då ha tid?

I sommar... Inga läxor eller plugg, då hinner jag skriva. Jag lovar dig.

Lova dig själv istället och håll det. Ett löfte till sig själv är det viktigaste löfte man kan göra.

På så sätt.

På så sätt.

Jag, Fredrik Niclas Andersson, befinner mig i en låda.

Hela din värld, allt som du gör på dagarna, alla människor du träffar och hälsar på, de existerar i din låda. Den låda som jag har döpt verkligheten till. Allt som är verkligt och realistiskt, allt som händer är verkligt. Sedan så kommer vi till poängen med det hela. Vad finns utanför lådan? Man kan även jämföra universum på samma sätt. Vi säger att universum är en låda, eftersom vi vet att det inte är oändligt, så vad finns utanför lådan? Vad finns utanför din verklighet och ditt universum? Ingen i hela världen kan svara på det och jag är inget undantag, men jag har en tanke om det.

För det är just tankar som finns där ute, där ingenting ännu existerar. I universums vänterum så simmar tankar och känslor runt och flödar. Fast även de har sitt slut. När lådan utvidgas så sveps dessa tankar bort och antingen så åker de in i lådan och blir en del av den, eller så försvinner de för att aldrig komma tillbaka. Verklighetens låda utvidgas och vi har länge varit en del av den, men det finns ett kryphål.

Ur våran låda med dess tunga lock så kan vi öppna en liten, liten bit och se ut. Därefter så är det bara våra tankar som färdas ut utanför rymden, utanför lådan. Där är allt möjligt. Människor kan flyga, man kan skjuta eld ifrån händerna, eller så kan man teleportera sig till den man älskar på en sekund. Man är odödlig och befriad från människokroppen, detta fängelse med alla dess behov. Utanför lådan är du befriad från alla dess förpliktelser och du har en hel evighet på dig att utforska evigheten.

I livet så kan vi bara tjuvkika utanför lådan. För att få utforska den helt så behöver vi passera en fas. Jag tror du anar vilken. Just det, döden. Jag ser livet som en gåva och döden som en välsignelse. Livet är så präglat av regler. Alla dessa regler som en människa måste följa, alla dessa förpliktelser som man måste ta till sig. Jag säger inte att jag hatar dem, jag accepterar endast dem. Jag accepterar dem i vetskapen om att jag en dag ska flyga utanför lådan i ett tomrum där ingen materia existerar. Jag accepterar dessa förpliktelser för då ska jag skratta åt dem. Utanför lådan, i evighetens tomrum så upphör alla rutiner att existera. Är det inte en välsignelse?

Inte heller så kommer man att tröttna på friheten. Utanför lådan finns ingen framtid och inget förflutet. Allt som existerar, finns i nuet där du lever. Inga minnen, älskade, nej inga minnen. Det är därför jag kan leva i trygghet i min låda, med vetskapen att mitt tomrum väntar på mig. En oändlig ocean där evighetens strömmar för mig vidare medans jag skrattar och gråter och välsignar glömskans kalla vatten.

Med många fragment av lycka så är jag nästan hel igen. Nästan hel. Du gör mig hel och jag har inte dig än. Trots alla dessa underbara händelser så återstår en sak. Grovjobbet. Alla dessa spår av svaghet, förräderi och hat. Jag måste begrava dessa händelser, men när man gräver en grav så räcker aldrig jorden till för att fylla hela hålet. Ett hål som inte kan fyllas hel, är som hålet i mitt hjärta som aldrig kommer att fyllas helt. Marken i en mans hjärta är stenigare, han odlar vad han kan och sköter om det. Visst låter det rimligt?

För visst återstår det många stunder av hat. Det kära lilla hatat som kan väcka pessimisten inom dig. Det är väl inte fel att hata? Eller hur? Lika lite som det är fel att älska. Det finns ett lustigt sammanband mellan just de orden. De samarbetar. Kärlek kan bidra till hat, och hat kan bidra till kärlek. Fråga mig inte varför, det är din sak att uppleva dessa stunder ifall du inte redan har tampats med dem. För hur skönt är det inte att låta kärleken rinna igenom en och stärka varenda muskel, varenda cell i kroppen. Samtidigt är det så otroligt befriande att först känna hatet brinna inom sig och sedan sluta ögonen och släppa lös hatet. Sedan så står man där och ser ut över ödemarken. Aska. Ja älskade, det regnar aska.

- Titta där!
- Jag ser ingenting?
- Det är lyckan som går där! Ser du honom inte?
- Nej?

FÖR DU HAR VALT ATT BLUNDA.

Har ni tänkt på att efter klockan 00.00 så går tiden jättefort? Det är nästan som att man tar hela natten i ett svep. Jag önskar att jag hade ett sådant där liv så jag kunde typ nattblogga hela tiden. Det hade varit så jävla coolt. Synd att jag böjer mig för det faktum att jag faktiskt har ett liv... Nu på sista tiden så har det blivit mer, vad ska man säga, innehållsrikt? Jag börjar göra annorlunda saker. Saker som jag kommer att börja älska. Jag börjar även träffa nya vänner. Vänner som jag kommer att älska.

Idag i skolan så sa Jonathan en smart grej. Han har en tendens att slänga ur sig smarta grejer när jag minst anar det och idag så förklarade han att tiden mellan det att han och hans tjej Karro träffas, den väntetiden känns jättelång. Det är då jag inser att samma sak händer mig just nu. Jag hatar det här tomrummet emellan spårvagnarna (Försök inte stjäla tågmetaforen). Jag vill ha henne här. Nu. Tyvärr så finns det saker som går emellan. Död kommer i första hand. Självklart död. Någon måste dö för att någon annan ska kunna träda in i bilden. Det är livets naturliga cykel.

Det största problemet är att när jag inte är med henne, så fantiserar jag eller minns. Jag sitter där och försöker minnas hennes lukt, hennes beröring och allt det där. Även när jag väl sitter där med henne så undrar jag hur det kommer kännas när hon inte är där längre. Nu vet jag exakt hur det känns. Tomt. Så jävla öde och tomt. Jag klarar inte av det här (Mes). Jag lever på tanken att få träffa henne igen och vad kan jag göra i detta tomrum? Det tråkiga med att vara förälskad är att allt annat känns så meningslöst. Jag måste tänka om. Jag måste uppskatta den situationen jag befinner mig i nu, även fast minnena plågar mig till döds.

Just nu så känner jag hur tunga mina ögonlock egentligen är (Blunda inte för det onda i världen). Allvarligt, jag tänker inte sitta här hela natten och slösa bort min dyrbara sömn, men jag antar att den riktiga anledningen att jag sitter här är för att jag väntar. Den eviga väntaren förblir jag. Gud så patetiskt.

Det här med att vara villkorlslöst kär.

- ...Och sen sa Frans att jag levde under en sten!
Jag skrattar åt min egen dumhet medans hon vänder blad i tidningen. Jag lyfter upp koppen från bordet och smuttar lite försiktigt på kaffet. Eller var det kaffe egentligen? Hon sa att det var något annorlunda. I samma ögonblick som jag sväljer den första klunken så fylls jag av en underbar känsla. GUD SÅ GOTT KAFFE. Jag har aldrig smakat något liknande. Det var i särklass det godaste kaffet jag någonsin druckit. Hon sitter där bredvid mig helt orörd. Hon säger någonting som jag inte hör, för mina tankar har redan vandrat iväg. Klockan är nu lite drygt kvart i 3. Snart är det slut. Snart är allt det underbara som jag upplever slut. Snart så sitter jag där framför datorn och låter ångesten kontrollera mig. Hur ska jag klara av detta?
- Kolla här då! Fatta jobbigt att sitta fast på en flygplats så länge.
Hennes ord väcker min hjärna till liv igen. Jag stirrar ned på den uppvecklade tidningen som vilar på mina knän. Där står det lite om aska som hindrar människor från att resa hem. Det var detta som Frans tyckte var så skrattretande, det faktum att jag inte kände till det. Suck.
- Där gör dom smygreklam för pressbyrån! Titta!
Och jag tittar. På fönsterglaset som några utmattade resenärer lutar sig mot, så står pressbyråns gula nötta bokstäver. Så lustigt. Ingen levande varelse undanslipper massmedia. Kanske bara de som väljer att leva i lämpersbo. Där blir man sällan utsatt för en större dos reklam och propaganda. För att kunna njuta ordentligt av tiden så tittar jag på mitt nötta armbandsur. Klockan är strax över 3. Cirka fyra timmar kvar. Det är ingenting. Vad är fyra timmar av mitt liv egentligen?
- Jag gillar ditt hår.
För ett år sen hade jag nog inte vågat sagt sådana spontana saker. Jag har aldrig varit särskilt bra på att uttrycka mig muntligt, men det har blivit lättare nuförtiden. Jag tar en närmare titt på hennes hår. Det är ganska kort, ungefär till axlarna och det har en fin brun färg. Försiktigt och diskret så lutar jag mig lite till vänster och andas in. Rosor tänker jag. Hon luktar rosor. Sakta så lyfter jag upp min hand. Jag måste känna på det där håret, annars blir jag galen. Efter ha strykit lite hår över örat så känner jag mig nöjd. Ler jag till och med? Det var längesen jag log på det sättet. Förmågan att le åt sig själv, är det något att bygga på? Äh, jag vet inte.
- Jag gillar dig.
Det är då jag känner den där känslan i kroppen. Den känsla som bara hon kan få mig att känna. I det ögonblicket så känns det som om någonting tugnt faller från mitt bröst. Jag känner mig inte lättare, jag känner mig bara mindre tung. Åh du söta lilla varlse som sitter några centimeter ifrån mig, varför är det du som sitter där och inte någon annan? Är detta ödet? Ska vi tacka någon för att vi sitter där tillsammans? Vi kanske ska tacka gud för att han skapade världen, för det var ju trots allt han som började allt. Fast jag antar att det enda jag egentligen kan göra är att tacka alla som är inblandade, på ett indirekt sätt. Visst låter det logiskt? Jasså inte? Strunt samma, jag gillar henne också.
De följande fyra timmarna följs av talande tystnad och en brottningsmatch av känslor som jag inte tänker ta upp. Jag antar att man får använda fantasin, dock lite begränsad efter som vi trots allt sitter på ett café. Det är just därför jag sitter här ensam, sex timmar senare. Eller är det sju? Jag vet inte. Det spelar ändå ingen roll längre. Hon är borta. Borta för tillfället. När hon kommer tillbaka så ska lukten av rosor få fylla mina näsborrar igen. Bara om jag låter det. Snart är hon här igen. Gud så jag längtar, men jag klarar av det. Egentligen gör jag inte det, men jag måste stå ut.

Jag gillar dig också.

Du är så sjukt underbar<3333 du är...

...VÄNTA STOPP! Sist jag tänkte efter så finns det bättre sätt att uttrycka känslor i skrift. Eller har jag fel? Jag vet inte, men hur mycket betyder ett "<3" när det kommer till kritan egentligen. Vad symboliserar det egentligen? Ett hjärta? Jaha? Vad är det bra för? Men även jag har missbrukat det TECKNET i mina unga dagar och jag minns fortfarande personen som lärde mig vad som EGENTLIGEN betyder någonting. Jag känner ingenting för den personen längre, men jag ska aldrig glömma den lektion i kärlek jag fick av henne. Ändå så ångrar jag ingenting. Idag så raderade jag alla sms från henne. De brann upp. Borta i rök. Poff.

En sak återstår dock. Vad händer med alla bilder? Alla videofilmer? Ska jag låta dem brinna? Ska jag sätta eld på min forna värld och se den brinna ned? Jag har ju råd med det, men jag vet fortfarande inte. Skäms jag för det då? Det tror jag inte heller att jag göra. Bilderna kommer förmodligen att brinna upp, men inte texterna. Jag kan inte låta dem gå förlorade. Det skulle kännas så fel. Även ifall jag var en bruten själ då, så var JAG fortfarande JAG, fast lite mindre erfaren.

Det är också därför jag sitter här en månad senare och inser hur det egentligen ligger till. Det är därför varken hon eller jag hade rätt, utan det funkar såhär. Kärlek behöver näring. Ifall kärlek inte får den näring den behöver för att växa och leva, så svälter den ihjäl. Den tynar långsamt bort. Ångest blir saknad, saknad blir längtan, längtan blir ihågkomst och ihågkomst blir så småningom glömska.

Så minns du?

Blott fragment av lycka från en tid då jag var väldigt svag och utsatt. Nu är våren kommen och jag är mentalt och fyskiskt starkare än jag någonsin har varit. Men för att återgå till att visa känslor så är ändå ordlös kommunikation det som jag föredrar. Att bara kunna sitta i timmar på ett fik utan att ha pressen att behöva säga någonting. Det är så otroligt underbart. Ni som inte förstår vad jag pratar om, en dag (en dag är långt borta) så kommer även ni att kunna ta del av detta.

Livet tar en ny vändning.

Visst gör det. Jag tvivlar på att den här bloggen kommer ha samma ångesttema som förut, men jag tänker göra mitt bästa för att tala ut om allt skit som förhoppningsvis inte kommer drabba mig. Tro inte bara att det kommer bli tomt och öde här på bloggen. ÅNEJ. Jag har en ny inspirationskälla, som är OÄNDLIG och OBEGRÄNSAD. Det är just därför som det förmodligen kommer bli ännu mer skrivet här i framtiden. Det är er jag har att tacka, Rebecca och Matilda, för att ni tillsammans har fått mig att inse vad som egentligen betyder något.

Jag skulle kunna skriva vidare på det här inlägget i all evighet, men jag känner att jag måste sluta nu.Har fler inlägg att skriva ikväll och de kommer hamna här sinom tid. Några sista ord nu som skulle passa "budskapet" i det här inlägget? Nej. Det finns inga och jag tänker inte bli djup.

Jo okej då.

Under evighetens synvinkel.

Nervositet

och nyfikenhet. Två vackra ord som står för mycket vad en person kan känna. Vad då känna? Är det känslor inblandade nu helt plötsligt? Och positiva känslor? VART ÄR VÄRLDEN (min väld) PÅ VÄG? Jag vet inte. Jag känner bara en längtan för att få uppleva den där känslan igen. Idag fikade jag på stan för första gången i mitt liv och det varade i fyra timmar. Den mest dominerande känslan, bortsett från nervositet och nyfikenhet , den var att jag kunde känna mig avslappnad. Så sjukt avslappnad. Vilken jävla känsla, jag kommer sova så bra inatt.

Så vad tänker jag göra av det här? De tankar om att jag gick över gränsen blev bortsopade direkt (Du kunde ha gått längre). Även Logiken har varit avslappnad tror jag. Det verkar som om vi har slutit fred (För nu). Så var är min slutsats? Just nu så ligger jag här med väldigt trötta ben och en snygg inhandlad väska (som jag smeker oavbrutet) och väntar på respons...

Du andas in och jag andas ut. Slappna av.

Är sjukt trött.

Sjukt hungrig.

Och sjukt lycklig.

L: Du tappade kontrollen idag.


Eller behöll jag kontrollen? Aldrig har jag upplevt något liknande förr, när jag ligger i min säng och känner hur hjärnan smälter. Logiken kan inte vinna. Han finns ju inte. Han finns inte i verkligheten, jag har ju bara hittat på honom. Allt han vill är att jag ska lyda honom, hans minsta lilla order. Varför gör det jag här allvarligare än det är? Det är inte på riktigt. (Personlighetsklyvning) Åh, lita inte på wikipedia.

L: Minns du?

Det är farliga ord. Väldigt farliga ord. När jag tänker "ja", så ser jag hur mina läppar formar ett "nej" och när ljudet når mottagarens öron så ser jag besvikelsen. "Vill du följa med och göra det här Fredrik?" Nej. "Vill du komma och blablalba?" Nej. Nej. Nej och åter nej. Det ordet är mitt största problem och tro mig, jag jobbar på det. Tro inte fel om mig bara. Jag misslyckas inte med någonting i mitt liv. Grejen är bara att jag hindrar mig själv från att lyckas och det är vad som gör det så svårt. Förstår du? Det är därför de svåraste orden för mig att höra är "minns du" , för då blir jag ständigt påmind om hur nära jag var att lyckas, hur jag hindrade mig själv från att bli lycklig.

L: Lyckan är inte bestående.

Visst ligger det någonting i det. I själva verket så är det fragment av lycka som vi upplever hela tiden. Dessa fragment av lycka blir sammansatta till en allt större del, en stor massa av lycka. Hela tiden så samlar vi på oss allt fler fragment. Men när denna stor massa av lycka doppas i ångesten, så löses lyckan upp likt en sockerbit i varmt kaffe. Därefter så finner jag mig själv sökandes efter dessa fragment, för att  bygga en lika stor sockerbit

L: Känner du hur prestationsångesten brinner inom dig?

Ja, älskade, det gör jag. Kraven att vara på ett visst sätt, alla dessa krav på att prestera något som någon ska uppskatta. Idag fann jag dock en röst som lugnade mig. En röst som sa ord som klingade i mitt huvud. Ord som sjönk som stenar till min botten i mitt hav. Denna röst har varit obekant för mig förut, men det känns ändå som om jag minns den från en annan tid. Kanske har vi möts förut? Kanske är våra själar uråldriga? Nej, det är dags att tysta pessimisten.

Nu räcker det.

Jag får den där tanken ibland när jag ser på mina klasskompisar i skolan. Tänk ifall jag har sett dem förr? Utan att tänka på det? Typ ett år tillbaka eller så. Ni vet ju själva hur det kan vara, att gå på stan och känna igen massa människor, men tänk på alla dessa människor du inte känner igen. Dessa människor som du inte lägger märke till, tänk ifall du kommer möta dem på en annan tid och plats i ett helt nytt sammanhang?

Jag brukar sällan ta upp namn på min blogg, men jag gör det nu. Anton Mårtensson. Jag tror jag har sett honom förut, för på något sätt så verkar hans ansikte bekant, som om jag minns det från en tid för länge sedan. "Varför då?" kanske ni undrar, men jag tror inte att jag kan svara på det. Jag vet bara att jag har sett Anton i mitt liv innan jag blev klasskompis med honom. Sedan så finns det ju självklart några enkla förklaringar på det som jag kan välja att dra upp, till exempel att han säkert har spelat mot mitt hockeylag och sådana saker... Men jag tror att jag har sett honom på stan för något år sedan. Det är väl inte omöjligt?

Tänk ifall du ser någon som du kommer att träffa längre fram i livet. Eller att du kanske ser din mammas bästa kompis kusin. Visst är det lustigt? Vi ser alla dessa människor, men ändå så ser vi bara dem som människor och inte som individer. Jag kanske bara sitter och surrar nu, men jag känner en stark övertygelse att jag har sett Anton för i mitt liv. Jag vet bara det.

Telefonsamtal i tre timmar bränner upp tiden jag har till att blogga.

Men det är svårt att låta bli.

L: Du måste sluta att fly från dina rädslor.

En sak som jag är väldigt medveten om. Hur ska jag våga ta steget? Jag är rädd älskade, ja, jag är rädd. Rädd för att jag ska göra mig själv besviken, rädd för att det ska bli fel. Ändå så blir det fel i slutändan och det slutar alltid med att jag gör mig själv besviken. Visst är det ironiskt? Vad kom först? Hönan eller ägget? Eftersom en cirkel inte har någon början så finns det inget svar på den frågan. Samtidigt så finns ett "svar" tillgängligt. Ifall vi frågar en grekisk filosof så hade han sagt att hönans idé kom först. Så vart är min idé?

L: Våga vara rädd.

Det är just det med rädsla, är att man aldrig ska låta den kontrollera sig själv. Rädslan kedjar dig och styr dig som den vill. Så vad finns det för meningen i att våga vara rädd? Kanske helt enkelt att ha modet att vara rädd? Att våga säga att man faktiskt är skitskraj av sig. Att intala sig själv att man inte är rädd, det är en version av falskt mod. Förstår du? Det handlar inte om att våga vara modig, det handlar om att våga vara rädd och på så sätt kunna möta sida rädslor (Och bli sin egen rädsla) och sedan besegra dem.

L: Skydda dig själv från andra eller skydda andra från dig själv?

Det är då allt tar en ny vändning. Varför ska jag stå upp och ta emot andra? Varför ska jag finnas där för dem när de inte ens visar sin uppskattning? Men jag vet innerst inne att de uppskattar det. Jag vet innerst inne att deras dammar fyllda av känslor vill brista och dränka mig i förlorade tankar och känslor. Så varför håller de igen alla dessa tankar? Varför inte låta mig ta del av dem och berömma dem? Det är då jag får brottas med tanken att alla är inte som jag. Alla vill inte låta andra ta del av det som finns i deras hav, jag hinner doppa tån, sen är det stopp. Röd flagg. Förbjudet område, men jag nöjer mig med det. Jag vet att de uppskattar det innerst inne. För jag gör samma sak med dem. Jag kan vara ett svin, jag kan vara en idiot, men innerst inne så finns det en liten tacksamhet, hur liten den än må vara. Det enda jag kan göra är att skydda mig själv mot mig själv och du kan göra samma sak.

Med en huvudvärk som nästan tar kål på mig så försöker jag besvara dessa frågor som också plågar mig långsamt till döds. Vad är det jag vill ha? Och vad är det jag behöver? Ingen annan i hela världen kan svara på dessa frågor åt mig och det jag behöver till att svara på dem är tid. Det är just det som jag har minst av i mitt liv. Så vad är det jag vill ha? Mer tid? Nej, det kommer aldrig att vara så enkelt. Aldrig. Jag vet inte om jag behöver dig eller bara någon och det är det som förgör mig. Jag vill ju så gärna väl, jag vill ju bara göra gott, men jag kan inte gottgöra alla. Kanske är det dags att jag gottgör mig själv? Se till att jag själv blir nöjd? På senaste tiden så har det bara varit "är du nöjd så är jag nöjd", men det funkar inte i slutändan. Jag måste ta reda på vad jag vill.

Därefter så kommer även det intressanta frågan, vad jag behöver. Det ultimata scenariot skulle vara att jag vill ha samma sak som jag behöver, men jag vet inte än. Det är så mycket jag inte vet, och ovissheten skrattar åt mig. Ha ha. Så vad är det jag behöver? Mer tid? Jag vet inte, har jag inte haft tillräckligt med tid? Fem veckor är en lång tid, men har jag ändrat mig innerst inne? Det känns som om det kan gå fem veckor till och att jag kommer känna samma sak då. Visst är det ironiskt? Kanske är det vad jag behöver? Jag vet som sagt inte. Dock så återstår det bara tre veckor? Är det så lite nu? Undrar hur det kommer kännas. Kanske som att minnas en gammal doft från en svunnen tid, eller som att känna smaken av jordgubbar efter en lång kall vinter. För under vintertiden, man gillar väl inte jordgubbar mindre då? Bara för att de inte finns tillgängliga?

Som vanligt så är det frågor som får mig att aktivera mig själv. Alla dessa frågor. Jag önskar att jag kunde ha frågat dig vad du hade gjort, men du är inte mig och jag är inte dig. Logiskt. Så vad ska jag göra åt det här lilla dilemmat. Jo, det jag alltid har gjort och det jag är bäst på.

Att vänta.

Huvudvärk,

Så

Fruktansvärt

Jobbigt.

"Marken i en mans hjärta är stenigare. Han sår vad han kan och sköter om det."

Ni vet ju hur inspirerad jag är av min stora idol Stephen King. Jag önskar bara att jag vore mer som honom, men jag antar att man inte kan jämföra på det sättet. Sedan finns det andra personer jag stör mig på (Nu börjas det igen).

Jag skulle kunna skriva många rader om det här, fast vad vill jag kalla det? Hat? Avundsjuka? Herregud, jag vet verkligen inte längre, men jag känner ett sådant oerhört OGILLANDE mot den här personen. Det ironiska är att den personen förmodligen sitter och läser det här just nu, men jag bryr mig inte. Hon får väl sitta där och känna sig stolt, för hon utmärker sig tillräckligt för att jag ska skriva om henne. Så vad handlar det här egentligen om? "AMEN MINA TANKAR ÄR BÄTTRE ÄN HENNES, DET ÄR ORÄTTVIST". Vi tystar den barnsliga rösten och tänker efter. Vad är det hon gör som vi inte gör?

Jo, hon läser mer. Detta är nyckeln till succé. När jag kommer hem från skolan imorgon så kommer jag ha mycket att läsa. Att jag inte förstod detta tidigare är lite löjligt, men det spelar ingen roll längre. Ifall det överstiger en viss mängd så kommer jag få den egoboost jag behöver (Förtjänar?). Själva syftet (Åh det talar vi om ofta, syftet) med det här är för mig att lära känna nya människor. NYA MÄNNISKOR. Låter väl bra, men en dag kommer jag ha mycket att göra.

Därför så måste jag svälja stoltheten och börja vandra på främmande stränder och doppa tån i nya männikors hav, istället för att vänta tills de anländer till mitt hav.

Mitt hav. Mina tankar.

"VA? JAG FÖRSTÅR INTE."

Som är den största skillnaden.

The shining ser väldigt lockande ut. Jag ska dränka mig i Stephen Kings tankar ett tag, sedan sova.

Godnatt.

Där andra ser tvivel,
där ser jag hopp.

Medans jag lyfter upp glaset för att dricka, så ser hur nyckelringen glimmar till i det starka solskenet. Min pappa frågar varför jag har det det där skräpet på fingret. Det är just det som är deras problem. För dem är det bara skräp, något som man kan kasta bort, något som man inte alls behöver. Är det såhär alla människor bedömer sin omgivining? Kanske inte bara omgivningen, utan sig själva också. Hade du, du som läser mina futtiga ord, hade du plockat upp den där skitiga nyckelringsliknande grejen från golet? Hade du verkligen gjort det?

Nej, det hade du inte.

Det hade inte jag heller gjort ifall allt jag såg var en skitig nyckelring på golvet, men jag såg någonting annat. Jag såg något trasigt som hade övergivits av okända anledningar. Jag tog med mig den och gav den ett syfte. Ja, jag gav den ett nytt liv. Är du beredd att göra samma sak? Det första steget är att sluta se människor som "folk". Det finns så mycker mer begravt under ytan, så mycket orört och så mycket som fallit i glömska.

Nästa gång du ser en av dina klasskamrater eller kanske en jobbarkompis eller vad som helst. Försök att deras djup, lyft på locket till deras hjärta och kika ned. Vissa lock är tyngre än andra, men ifall du lyckas. Vad ser du? Begrundra sedan vad du sett och fundera. Är den här människan verkligen den som den utger sig för att vara?

Precis som när jag såg den brutna tanken på skolans skitiga golv, medans de andra såg skräp. Se djupet och kika ned i det. Det här "nyckelringen" betyder mycket för mig för att jag GJORDE den till någonting. Jag befriade den och samtidigt så befriade jag mig själv. Det som nu sitter på mitt lillfinger är en del av mig.

Plötsligt så väcks jag ur mina tankar med att pappa skrattar. Tydligen så skrattar han åt något som min bror sa medans jag satt djupt insjunken i mina tankar. De ägnar inget mer intresse åt "nyckelringen". Jag lutar mig tillbaka i stolen och knuter handen hårt om "nyckelringen", min oslutna cirkel.

Den som inget ser,
har valt att blunda.

Solen skiner och jag är ute och tar en promenad i det fina vårvädret. Plötsligt uppenbarar sig en spegel från ingenstans mitt ute i skogen. Jag går av vägen och går fram till spegeln. Den står i en glänta. Några futtiga solstrålar lyser mellan de tjocka träden. Jag går närmare spegeln och ser dess perfekta yta. Det är en stor spegel, lika stor så jag kan se hela mig själv. Plötsligt börjar min spegelbild röra på sig av sig själv. Jag blundar och frågar mig själv ifall jag håller på att bli galen (Nej).
Jag öppnar ögonen igen och där står han och flinar. Det är jag, fast ändå inte. Jag ser äldre. Ett år kanske? Jag tänker precis fråga honom innan han börjar prata med mig.
"Jag är dig om ett år, Fredrik" säger spegelbilden. Vad ska det här betyda? Sådant nonsens existerar inte (Jo det gör det). Varför uttsätts jag för detta?
"Vem är du"? frågar jag. Det enda jag lyckas slänga ur mig. Jag väntar ivrigt på respons.
"Du ställer fel frågor", säger spegelbilden och pekar mot ett annat håll.
Där stär står en annan spegel, men den här spegeln är visar inte framtiden. Den visar det förflutna. Jag ser mig själv och då minns jag. Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag vara så...omogen? Så oerfaren om livets vägar. Jag ropar till min spegelbild, han stannar upp och lyssnar.
"Jag är dig om ett år, Fredrik" säger jag till honom. Förflutna-Fredrik frågar vem jag är men jag svarar bara att han ställer fel frågor och jag pekar mot ett annat håll.
Därefter så går jag tillbaka till min framtidsspegelbild och frågar honom vad som är meningen med allt detta.
"Ångrar du alla dina misstag som du gjorde för ett år sen? frågar han. "Ångrar du allt ont som har hänt dig tills idag?"
Jag suckar och ser över axeln. Där ser jag ser hur förlutna-Fredrik står och övertalar en annan version av mig, förlorad i tidens flöde. Vad är meningen med allt det här? Då plötsligt så förstår jag, plötsligt så inser jag det.
"Jag ångrar ingenting, säger jag. "Den person och alla dennes misstag har format mig till den människa jag är idag. Jag ångrar ingenting, för alla mina misstag gör mig till en starkare och visare människa, samtidigt som alla framgångar gör så att jag kan utvecklas. Förstår du Framtids-Fredrik? På ett sätt, så känner jag redan dig bättre än du känner dig själv."
Framtids-Fredrik ler. Han är mycket nöjd med min utveckling och han undanslipper sig ett ljuvligt skratt som ekar i mina öron. Då plötsligt så kommer Förflutna-Fredrik tillbaka med sitt svar.
"Det är så mycket jag ångrar, Fredrik. Jag vet inte hur jag ska rätta till dessa misstag. Kan du hjälpa mig? Kan du säga vad jag ska göra? Kan du göra min val åt mig så jag blir som dig? Jag vill bara vara lycklig"
Det svaret ekar inom mitt huvud. Nej, han har fel. Han är inte mogen för det här. Utan att se mig över axeln så går jag bort från gläntan och ler för mig själv. Jag skriver min egen bok, mitt liv. Kapitel för kapitel skriver jag alldeles själv. Ödet är min största inspirationskälla och nu finns det inget som kan stoppa mig, nej, ingenting. Jag går ut på vägen igen och när jag har gått en bit så möter jag dig. Tillsammans så vandrar vi i solskenet, redo att möta livets uppförsbackor och dansa ned för nedförbackarna.
(Äntligen lär du dig)

L: Du har aldrig lärt dig att älska någon.

Tystnad. En talande tystnad som biter tag i mig och ruskar om allt. Hela min värld sveper förbi i form av bilder. Vad ska jag svara? Jag kan inte säga emot. Jag kan inte förkasta Logikens logik.

L: Osäkerheten omfamnar dig i dess kalla grepp.

Känner du också kylan? Jasså inte? Men jag vet inte jag vill längre. Jag vet vad jag vill ha, men inte vad jag behöver. Alla dessa monologer (dialoger) och jag har inte kommit någon vart. Är jag fast här? Så kan det väl inte vara? Jag känner hur allt glider ur min svettiga hand, som är utmattad av all ansträngning. Jag försöker få ett fastare grepp, men det funkar inte längre.

L: Du har bränt dina chanser.Nu måste du ställa allt till rätta igen.

En ny känsla sveper över mig. Den påminner om saknad, men det är inte samma sak. Det här är längtan. För jag känner ingen smärta längre? Nej älskade, jag känner ingen smärta längre. Jag ser en grav som är nästan fylld till hälften, för det hålet som en grav lämnar efter sig kan ingen riktigt fylla. Ingen tung jord kan täcka alla dessa tankar och minnen.

L: Minns du? Du hade aldrig fel, men du hade inte rätt heller.

Jag minns inte längre mina misstag. De smälter i solen som svart snö nu, jag minns dem inte längre. Jag minns bara mina perfekta avsikter, de avsikter som vissa människor hade kallat rätta avsikter. Fast finns det rätta avsikter? Har inte alla rätta avsikter? Från någons synvinkel så måste det ju vara rätt. Samtidigt så är det alltid fel från någons synvinkel. Ingen kan få hela världen på sida, bara om den sidan kallar sig själv "det okända".

L: Nu räcker det.


Ja, älskade. Nu räcker det.

Jag tittar ut genom fönstret och ser hur snön smälter. Långsamt. Det är då jag förstår hur fort det verkligen har gått. Finns det en anledning att jag sitter här och funderar nu? Medans snön smälter bort och blir vatten så ser jag hur de första knopparna slår ut. Det är nästan som att det tar emot för dem att slå ut, att de bryter sig igenom den barriär som vintern har lämnat efter sig. Just som när droppen klamrar sig fast vid trädets gren, beredd vilken sekund som helst på att släppa taget och låta sig dras ned av sin egen vikt. Vinden blåser igenom de slitna träden och visslar sin sång. En sång om att våren snart är här, en försäkring om att vinterns barriär snart är bruten.

Fåglar dyker ned från en klarblå himmel och far skär igenom den friska luften. De kvittrar för fullt och leker med varandra. Känner du samma längtan som jag gör nu? Att få vara en fågel, fri från människans bekymmer och begränsningar? Friheten att få lägga världen under dina vingar och flyga högt, högt och bli ett med himlen. (den var död innan den nuddade marken).

Solen skiner klart och starkt, men det är då frågorna bränner hål i mina förhoppningar. Snart är det ju vinter igen? Hur ska jag klara det? Hur många vintrar kommer jag få uppleva innan allting tar slut? (åh, men det tar inte slut). För att världen ska kunna återfödas varje vår, så måste den dö.

Om och om igen...

Efter 8 dagars frånvaro så är jag tillbaka.

En vecka utan bloggande för mig har varit väldigt frustrerande, men jag har ändå inte legat på latsidan. På de vackra soltimmarna så tog jag mig även friheten att skriva med papper och penna på solstolen. Nu blev det ju inte lika mycket som jag ville, men jag kommer iallafall inte tomhämt hem.

Dessutom så blev jag lite gladare när jag såg hur mycket SNÖ som har smält bort. Nu måste det ju vara vår, eller hur? Blir tvungen att inhandla en ny vårjacka snart... En annan grej som har varit frustrerande är det faktum att jag har varit utan facebook i ÅTTA DAGAR. Det är helt sjukt och det har varit så frustrerande.  Kände en liten egoboost när jag såg att jag hade massa nya vänförfrågningar...

Jag tänker nu inte sitta här och rada upp alla mina äventyr och upplevelser i Turkiet. Ifall det var saker som verkligen betydde något så kommer de komma upp i framtiden som "Jag minns blablabla". Ifall jag bara satt här och matade er med information så skulle det inte betyda någonting, det skulle inte få något DJUPT syfte med det hela. Annars så är det skitskönt att vara hemma.

Nu tänker jag inte babbla på mera, utan jag ska skriva in allt handskrivet på datorn. CYA.

Det här blir sista inlägget innan turkiet. Kort och gott vill jag bara säga en grej innan jag åker.

Jag älskar er.

En persons tankar om mig.

" Deep Shit - Någon som jag lärt känna väl, kanske för väl... Han är väldigt speciell, djup och unik. Han tror att ingen rår på honom och är mycket egocentrisk, faktiskt lite för lik mig för att jag ska tycka bra om honom. Just nu är jag mycket irriterad på denna kille, hans nochalanta överlägsna beteende går mig på nerverna och jag önskar honom inget gott. Vi misstänker även att han besitter en psykisk störning. "


Fick mig ett gott skratt, men av barmhärtiga anledningar så tänker jag inte missbruka den makt ödet har givit mig. Tvärtom. Idag blev jag inspirerad, av en människa som redan var inspirerad av mig. Visst är det lustigt? Så nu sitter jag här och har ångest över att den här människan har fler läsare än mig trots att hon är anonym. SÅ frustrerande. Jag älskar mina läsare. Jag älskar er. SPRID MIG. Plantera mig i folks hem. Jag vill nå ut till alla.

Så ifall din bild av mig är helt förstörd på grund av denna personens tankar om mig, så bilda din egen uppfattning.

[email protected]

F: Gud kanske finns.

L: Gud finns nog inte.

F: Motivera ditt svar.

Gud. Vad är gud egentligen? När jag under min tid har pratat med folk så är de osäkra när jag frågar om guds existens. De flesta säger att de VILL tro på gud och det ligger nog någonting i det. Skapade gud oss för att han behövde oss? Eller skapade vi gud för att vi behövde honom? På den punkten så kan jag hålla med alla kristna. Alla människor behöver verkligen någonting att tro på, men måste det vara något ologiskt som gud? Gud är logikens värsta fiende.

Ifall du såg en man gå på vatten, skulle du acceptera det som guds verk eller skulla du försöka hitta en förklaring till varför detta är möjligt? Det är så lätt att bara säga "gud gjorde det så", men det är inte verkligheten. Det finns fysiska lagar som till och med en allmäktig gud måste anpassa sig efter. Varför skulle han vara annorlunda? För att han är gud?

Många kristna pratar om livet efter döden. Himlen, visst låter det vackert? Att man förenas med alla dom som man älskar och man får vara tillsammans med dom och gud, förevigt. Visst låter det underbart och tryggt? Det är just det som alla människor vill ha. Trygghet. En försäkring om att efter dom dör så finns det en plats där dom kan vara lyckliga. Visst låter det underbart? Synd att jag inte är kristen, men jag kanske kommer till himlen ändå? Eller värderar gud kristna högre än alla andra personer? Ifall han gör det, så är han inte en schysst gud tycker jag. Ifall han inte gör det, så finns det ingen slags mening med att vara kristen eftersom man kommer till himlen ändå. Visst är det ologiskt?

Det enda som egentligen skiljer gud från människan, är att människan har glömt att hon är gudomlig. Det finns nog ingen allsmäktig gud som vakar över oss hela tiden, även fast den tanken är trygg. Du är din egen gud och det kommer du alltid vara. Alla dessa böner som bes världen över,  de hörs bara av den personen själv och det räcker. När du ber en bön så hör din egen gud det och på så sätt kan din önskan slå in genom att du kämpar för det. "Gud" är egentligen bara en metafor för det inre väsen som bor inom oss. Jag väljer att kalla det "själv" istället, för "gud" är ett farligt ord i dagens samhälle.

Det finns dock saker som varken jag eller logiken kan förklara. Guds existens är inte logisk, men en värld UTAN gud är inte heller logisk. Ser du vart skon klämmer? Det kanske inte finnas en gud och det kan inte heller finnas en värld utan gud. Därför så måste vi tänka om, vad är gud egentligen? Kom ihåg att det är frågorna som räknas, svaren är inte lika viktiga.

En mycket trevlig och fin dag i mitt liv. Jag tror att jag nästan var lycklig idag och det är en STOR förändring. Det beror nog 50% på vädret. Det är ju så att vädret brukar styra mitt humör. I vilket fall som helst så har jag suttit ute i princip hela dagen i solen och lyssnat på kent. Love it.

Eftersom jag beger mig till turkiet i imorgon så förvänta er inte många inlägg... Jag vet inte ens om jag kommer ha tillgång till dator där, men man kan ju alltid hoppas. Efter lovet så kommer jag tillbaka! Redo att dela med mig av alla mina tankar och upplevelser.

Men ni får ha det så bra allihopa. Jag kommer sakna er lite. Fast bara lite. Jag har ju två böcker som jag ska plöja igenom. Djurkyrkogården och The Shining. Stephen King är bäst. Punkt slut.

ASSÅ.

Spotifyreklam på finska.

Döda mig.

Hörde en fluga surra runt på mitt rum nyss. Så otroligt störande, vart kommer dom ifrån egentligen? Eftersom jag är samvetare, så känner jag att jag inte har det som krävs för att besvara den frågan... Allvarligt, hur kan dom överleva på vintern egentligen? Borde dom inte dö i kylan? Hur får dom mat och allt det där? Jag kommer aldrig fatta det där.

Tänk ifall vi människor var som flugor. På våren så föds vi och hinner föröka oss till sommaren. Sommaren däremot är den bästa tiden i våra liv. Vi krälar runt i skit, i människors mat och överallt. Vissa av oss blir instängda inomhus, men de får skylla sig själva. De som stänger in sig själva blir så småningom ihjälslagna ganska fort. Vi smarta flugor flyger runt i naturen och undviker fåglar och människor. Vi surrar runt där i all vår lycka och ovisshet.

Därefter så kommer sensommaren och tillslut hösten. Vi njuter av solens svaga strålar och den börjar gå ned tidigare. Då kommer även regnet, som vi hatar. Vi surrar oss iväg långt bort, bort från regnet och den framsmygande kylen. Till vår ångest så beger vi oss inomhus, där döden lurar bakom varje hörn. Varenda dag efter det så får vi se hur våra vänner slås ihjäl av brutala människor. Gränsen mellan att leva och överleva suddas och vi finner oss instängda i det hus med osynliga väggar till verkligheten. Vi klättrar runt på dessa osynliga väggar, men det går inte att ta sig igenom dem. Vi ser den värld vi älskar därute, men vi kan inte ta oss dit. Den är stängd för oss. Vi är förlorade.

Vintern är kommen och bara få av oss lever nu. Den vita värld som döljer sig där utanför är så främmande för oss. Vart är lukten av blommor som vi älskar? Vart är de gröna träden och det mjuka gräset? Det finns inte mer, allt är bara en vit och grå värld. Till och med vår älskade sol är försvunnen, och det är inte på grund av regn. Vita delar ramlar ned från himlen. Vi förstår inte på oss denna förändring av världen. Det är då vi inser att vi inte vill leva längre. Vi inser att det inte finns något att leva för. Många av oss har dött och det är svårt att få mat utan att riskera livet hela tiden. Den osynliga väggen är kvar som alltid och hindrar oss från att fly. Är detta slutet? Jag känner mig gammal och seg och har svårt att flyga. Då när den brutala människan kommer för att slå mig, så hinner jag inte akta mig.

Jag hinner tänka en sista tanke, doften av sommaren innan jag krossas. Därefter kommer glömskan.

Det är den där känslan när du inte vet. Ovissheten tror jag visst att den heter. Samtidigt som den rinner i min kropp så stöter du även på lugnet. Ingen stress, ingen ångest eller någonting. Bara lugn. På senare tid så har jag upptäckt att jag behöver någonting att fokusera på. Det brukar oftast vara att lära känna nya människor såhär. Jag älskar ordet "människor" samtidigt som jag hatar ordet "folk". "Folk" är så dömande tycker jag, därför använder jag aldrig det.

Vissa människor klickar det bra med. Jag kan vara mig själv och känna mig helt avslappnad, men med vissa så uppstår en spänning. Efter ett tag så släpper spänningen, men den finns fortfarande där beredd att spänna till. Det är som en knut i mitt bröst som knyts allt hårdare, bara för att sedan lösa upp sig igen. Visst är det försäkrande? Jag vet inte riktigt. Bara varnande. Som en ständig varning som finns där.

Det är väl ganska uppenbart att man ogillar människor som ogillar en själv. Däremot så finns det folk som man ogillar som kan gilla en själv. Det har jag aldrig förstått mig på. Vad är det man ser då? Vad är ni ser i era förebilder. Vägrar ni se de dåliga sidorna? Tittar ni bara på det vackraste och struntar i det andra? På något sätt så är det bra, men samtidigt så blir man trångsynt av det. Man måste lära sig att se hela bilden, även det mest avskräckande. Annars så är man förlorad.

Vi låtsas att ditt liv är ett pussel. När alla bitar ligger huller om buller så behöver du se bilden i HELHET först för att kunna börja lägga alla bitarna rätt. En trångsynt människa kan inte lägga pussel, eftersom de inte ser helheten. De ser bara bit för bit som ska läggas på vissa ställen. Ifall du som människa ser helheten redan från början så kommer du ha mycket lättare att lägga ditt pussel. När du väl har lagt klart det, så kommer den delen där alla trångsynta faller handlöst. Att förstå bilden. När pusslet är klart, så blickar du ned på det och försöker förstå det. Vad ser du? Här finns det inget rätt svar. Du öppnar alla dammar i ditt huvud och låta vattnet forsa igenom dig. Därefter så måste du fånga en tanke och känsla av alla de miljoner som forsar igenom ditt huvud.

Det är just därför de trångsynta misslyckas. Där du har som mål att finna en tanke och känsla så försöker de trångsynta hitta just TANKEN och KÄNSLAN. Bland alla dessa miljoner tankar och känslor så försöker de hitta den rätta. De misslyckas på grund av att de söker efter det rätta svaret och inte ett svar. Den tanke och känsla som du har fångat, det är DU som gör den speciell genom att välja just den. Det blir inget rätt svar utan bara en åsikt. Din åsikt. Det kommer aldrig att vara rätt svar, men det kommer vara din åsikt.

Medans de trångsynta fiskar efter den rätta tanken och känslan så går de igenom livet tomhämta medans du går där upplyst av tanken att du har hittat DIN tanke och känsla. Den är så unik. Släpp aldrig iväg den. Låt den inte gå. Låt ingen stjäla den av dig. Den är din och bara din.

April, april!

För exakt ett år sedan blev jag tillsammans med min första tjej. Eller okej, första och första. Det var mitt första riktigt SERIÖSA förhållande. Lågstadieperioden räknas inte... Iallafall, det är exakt ett år sedan nu. Ironiskt nog så blev vi just tillsammans den första april. Vilket skämt va? Vi relaterade till det senare, men ironin skulle jaga ikapp oss och hämnas. Ingen undkommer ödet. Inte minst kära tonåringar.

Nu tänker jag inte sitta här och prata om hur hårt mitt förhållande sög, utan hur hårt jag sög som människa. För det första så var jag så otroligt oerfaren inom det här området, men det är väl ingen ursäkt? Man kan väl säga att jag var osäker skulle jag tro. Så förbannat osäker och vilsen, men det var väl bara gulligt. Jag minns vagt att vi låg här i min säng och det var du som tog initiativet då.
"Är vi tillsammans nu?"
"Jag tror det."

Så vem var jag egentligen då? För ett år sen? Jag har alltid varit Fredrik, men jag har förändrats så mycket hela tiden. För varje dag som går blir jag allt mer erfaren om LIVET. Jag har fortfarande många lektioner att lära och jag ser framemot dom. För ett år sen så var jag ensam. Riktigt ensam. Kanske ensammare än jag någonsin känt mig? Mycket möjligt. I vilket fall som helst så behövde jag NÅGON. Jag behövde aldrig dig, jag behövde NÅGON. Det har alltid varit mitt problem. När jag vet vad jag vill ha så får jag det inte, samtidigt som när jag inte vet vad jag vill ha så får jag något random. DÅ var du inte dock random, DÅ var du hela min värld. Det var allt som gällde då. Jag behövde någon som behövde någon.

Skillnaden nu, ett år senare, är den att jag VET vad jag vill ha och det finns en möjlighet att jag kan få det. Jag behöver inte någon längre. Jag behöver DIG. Du som dominerar mina tankar, du som finns med mig vart jag än går. Även nu, bara tre veckor efter vi slutade prata så VET jag vad jag har gjort för misstag. Mitt största misstag var att jag aldrig såg dig som en jämnlike. Jag såg dig som någonting mer. Någonting som är mycket större och bättre än mig. Det är först nu i efterhand som jag förstår att du inte ÄR bäst på allt. Du är bara bra på utmärkande saker. Jag är mycket bättre än dig på vissa grejer. Det var faktiskt ett av dina inlägg som påminde mig om det, även fast det inte var mig inlägget handlade om. Visst är det löjligt nu i efterhand när vi ser hur jag har agerat?

Jag försökte vara en person jag inte var, en människa som strävar efter perfektion, men klandrar sig själv för att han inte NÅR perfektionen. Det handlar inte om att NÅ målet, utan att STRÄVA efter det. Egentligen så finns det ingen perfektion, bara en dröm om perfektion och det är den drömmer vi strävar efter. I denna kamp för att nå målet så glömde jag bort vem jag egentligen var. Alla dessa djupa telefonsamtal vi hade, DÄR var jag mitt riktiga jag. Det är DEN personen du kommer få träffa om fem veckor. Det lovar jag.

Som slutsats så vill jag bara påpeka den saken att jag kommer komma till en punkt då jag sitter ett år in i framtiden och tittar tillbaka på hur jag var när jag var sjutton. Kommer jag sitta och sucka åt mina misstag? Kommer jag säga hur mycket jag har förändrats på ett år? Det spelar ingen roll nu. Jag är beredd att göra misstag för att utvecklas som människa, och ifall du någon gång kommer att älska mig så hoppas jag att du är beredd att förlåta mig för alla dessa misstag. Jag är beredd att göra samma sak för dig. Är det inte vackert?

För att resa tillbaka i det förflutna, för ett år sen. Jag tänker inte säga förlåt för allt jag gjorde och jag ångrar ingenting, för mina val och misstag har format mig till den människa jag är idag. På slutet så hade jag och du inte så mycket gemensamt. Jag förstår det nu och accepterar det. Hoppas att du finner någon du älskar, för jag är på god väg.

Ja, jag är på god väg. Kärleken, här kommer jag. Ta emot mig. Blända mig.

Fick för ett tag sen höra att jag börjar bli vuxen och tråkig. Kunde inte då låta bli att le lite nöjt för mig själv. Det verkar som om barnadomen har passerat, även fast jag är officiellt vuxen om elva månader. Tiden har gått så sjukt fort, men för att återgå till ämnet. Vad innebär det att vara vuxen egentligen? Tråkig, visst men det har ju att göra med att man inte är lika BARNSLIG. Tyvärr så känner jag vuxna som är oerhört barnsliga, bland annat min fransklärare. Seriöst, barnsligare människa har jag aldrig träffat i mitt liv och jag är ändå son till min pappa (haha).

Att vara vuxen innebär nog att man kan ta ansvar. Återigen TYVÄRR så är det inte alla vuxna som gör det, så vad är det som avgör att man är vuxen? Jag vet inte riktigt, men jag tror att man känner det själv när man tycker att man är vuxen. Personligen så tycker jag att jag inte är vuxen än, nej inte än. Det är nog mera när jag kommer in i vuxenlivet, delvis skaffar egen lägenhet, som det börjar hända saker på riktigt. Nu fick jag den där drömkänslan i skallen. Frihet. Frihet under ansvar. Blä, men jag har elva månader på mig att vara omogen, så det är lika bra att passa på.

Jag skulle vilja träffa mig själv när jag är trettio. Jag vill fråga ifall jag är lycklig och ifall livet har varit roligt eller jobbigt. Jag vill träffa min familj och se vad som har hänt med alla. Undra ifall jag skulle gilla framtidsFredrik. Tänk ifall han är en idiot? Jag hoppas verkligen inte det, däremot så hoppas jag att hans dröm att bli författare har slagit in. Fast då behöver jag ett coolare namn. Fredrik Andersson låter så random. Behöver något flashigt författarnamn...