2009 vs 2010
April, april!
För exakt ett år sedan blev jag tillsammans med min första tjej. Eller okej, första och första. Det var mitt första riktigt SERIÖSA förhållande. Lågstadieperioden räknas inte... Iallafall, det är exakt ett år sedan nu. Ironiskt nog så blev vi just tillsammans den första april. Vilket skämt va? Vi relaterade till det senare, men ironin skulle jaga ikapp oss och hämnas. Ingen undkommer ödet. Inte minst kära tonåringar.
Nu tänker jag inte sitta här och prata om hur hårt mitt förhållande sög, utan hur hårt jag sög som människa. För det första så var jag så otroligt oerfaren inom det här området, men det är väl ingen ursäkt? Man kan väl säga att jag var osäker skulle jag tro. Så förbannat osäker och vilsen, men det var väl bara gulligt. Jag minns vagt att vi låg här i min säng och det var du som tog initiativet då.
"Är vi tillsammans nu?"
"Jag tror det."
Så vem var jag egentligen då? För ett år sen? Jag har alltid varit Fredrik, men jag har förändrats så mycket hela tiden. För varje dag som går blir jag allt mer erfaren om LIVET. Jag har fortfarande många lektioner att lära och jag ser framemot dom. För ett år sen så var jag ensam. Riktigt ensam. Kanske ensammare än jag någonsin känt mig? Mycket möjligt. I vilket fall som helst så behövde jag NÅGON. Jag behövde aldrig dig, jag behövde NÅGON. Det har alltid varit mitt problem. När jag vet vad jag vill ha så får jag det inte, samtidigt som när jag inte vet vad jag vill ha så får jag något random. DÅ var du inte dock random, DÅ var du hela min värld. Det var allt som gällde då. Jag behövde någon som behövde någon.
Skillnaden nu, ett år senare, är den att jag VET vad jag vill ha och det finns en möjlighet att jag kan få det. Jag behöver inte någon längre. Jag behöver DIG. Du som dominerar mina tankar, du som finns med mig vart jag än går. Även nu, bara tre veckor efter vi slutade prata så VET jag vad jag har gjort för misstag. Mitt största misstag var att jag aldrig såg dig som en jämnlike. Jag såg dig som någonting mer. Någonting som är mycket större och bättre än mig. Det är först nu i efterhand som jag förstår att du inte ÄR bäst på allt. Du är bara bra på utmärkande saker. Jag är mycket bättre än dig på vissa grejer. Det var faktiskt ett av dina inlägg som påminde mig om det, även fast det inte var mig inlägget handlade om. Visst är det löjligt nu i efterhand när vi ser hur jag har agerat?
Jag försökte vara en person jag inte var, en människa som strävar efter perfektion, men klandrar sig själv för att han inte NÅR perfektionen. Det handlar inte om att NÅ målet, utan att STRÄVA efter det. Egentligen så finns det ingen perfektion, bara en dröm om perfektion och det är den drömmer vi strävar efter. I denna kamp för att nå målet så glömde jag bort vem jag egentligen var. Alla dessa djupa telefonsamtal vi hade, DÄR var jag mitt riktiga jag. Det är DEN personen du kommer få träffa om fem veckor. Det lovar jag.
Som slutsats så vill jag bara påpeka den saken att jag kommer komma till en punkt då jag sitter ett år in i framtiden och tittar tillbaka på hur jag var när jag var sjutton. Kommer jag sitta och sucka åt mina misstag? Kommer jag säga hur mycket jag har förändrats på ett år? Det spelar ingen roll nu. Jag är beredd att göra misstag för att utvecklas som människa, och ifall du någon gång kommer att älska mig så hoppas jag att du är beredd att förlåta mig för alla dessa misstag. Jag är beredd att göra samma sak för dig. Är det inte vackert?
För att resa tillbaka i det förflutna, för ett år sen. Jag tänker inte säga förlåt för allt jag gjorde och jag ångrar ingenting, för mina val och misstag har format mig till den människa jag är idag. På slutet så hade jag och du inte så mycket gemensamt. Jag förstår det nu och accepterar det. Hoppas att du finner någon du älskar, för jag är på god väg.
Ja, jag är på god väg. Kärleken, här kommer jag. Ta emot mig. Blända mig.
För exakt ett år sedan blev jag tillsammans med min första tjej. Eller okej, första och första. Det var mitt första riktigt SERIÖSA förhållande. Lågstadieperioden räknas inte... Iallafall, det är exakt ett år sedan nu. Ironiskt nog så blev vi just tillsammans den första april. Vilket skämt va? Vi relaterade till det senare, men ironin skulle jaga ikapp oss och hämnas. Ingen undkommer ödet. Inte minst kära tonåringar.
Nu tänker jag inte sitta här och prata om hur hårt mitt förhållande sög, utan hur hårt jag sög som människa. För det första så var jag så otroligt oerfaren inom det här området, men det är väl ingen ursäkt? Man kan väl säga att jag var osäker skulle jag tro. Så förbannat osäker och vilsen, men det var väl bara gulligt. Jag minns vagt att vi låg här i min säng och det var du som tog initiativet då.
"Är vi tillsammans nu?"
"Jag tror det."
Så vem var jag egentligen då? För ett år sen? Jag har alltid varit Fredrik, men jag har förändrats så mycket hela tiden. För varje dag som går blir jag allt mer erfaren om LIVET. Jag har fortfarande många lektioner att lära och jag ser framemot dom. För ett år sen så var jag ensam. Riktigt ensam. Kanske ensammare än jag någonsin känt mig? Mycket möjligt. I vilket fall som helst så behövde jag NÅGON. Jag behövde aldrig dig, jag behövde NÅGON. Det har alltid varit mitt problem. När jag vet vad jag vill ha så får jag det inte, samtidigt som när jag inte vet vad jag vill ha så får jag något random. DÅ var du inte dock random, DÅ var du hela min värld. Det var allt som gällde då. Jag behövde någon som behövde någon.
Skillnaden nu, ett år senare, är den att jag VET vad jag vill ha och det finns en möjlighet att jag kan få det. Jag behöver inte någon längre. Jag behöver DIG. Du som dominerar mina tankar, du som finns med mig vart jag än går. Även nu, bara tre veckor efter vi slutade prata så VET jag vad jag har gjort för misstag. Mitt största misstag var att jag aldrig såg dig som en jämnlike. Jag såg dig som någonting mer. Någonting som är mycket större och bättre än mig. Det är först nu i efterhand som jag förstår att du inte ÄR bäst på allt. Du är bara bra på utmärkande saker. Jag är mycket bättre än dig på vissa grejer. Det var faktiskt ett av dina inlägg som påminde mig om det, även fast det inte var mig inlägget handlade om. Visst är det löjligt nu i efterhand när vi ser hur jag har agerat?
Jag försökte vara en person jag inte var, en människa som strävar efter perfektion, men klandrar sig själv för att han inte NÅR perfektionen. Det handlar inte om att NÅ målet, utan att STRÄVA efter det. Egentligen så finns det ingen perfektion, bara en dröm om perfektion och det är den drömmer vi strävar efter. I denna kamp för att nå målet så glömde jag bort vem jag egentligen var. Alla dessa djupa telefonsamtal vi hade, DÄR var jag mitt riktiga jag. Det är DEN personen du kommer få träffa om fem veckor. Det lovar jag.
Som slutsats så vill jag bara påpeka den saken att jag kommer komma till en punkt då jag sitter ett år in i framtiden och tittar tillbaka på hur jag var när jag var sjutton. Kommer jag sitta och sucka åt mina misstag? Kommer jag säga hur mycket jag har förändrats på ett år? Det spelar ingen roll nu. Jag är beredd att göra misstag för att utvecklas som människa, och ifall du någon gång kommer att älska mig så hoppas jag att du är beredd att förlåta mig för alla dessa misstag. Jag är beredd att göra samma sak för dig. Är det inte vackert?
För att resa tillbaka i det förflutna, för ett år sen. Jag tänker inte säga förlåt för allt jag gjorde och jag ångrar ingenting, för mina val och misstag har format mig till den människa jag är idag. På slutet så hade jag och du inte så mycket gemensamt. Jag förstår det nu och accepterar det. Hoppas att du finner någon du älskar, för jag är på god väg.
Ja, jag är på god väg. Kärleken, här kommer jag. Ta emot mig. Blända mig.
Kommentarer
Trackback
