freddden

Japp. Ny blogg var det då.

Den hittar ni här eller här.

Det innebär också att jag inte kommer blogga något mer på just den här bloggen.

Sedan så hade jag tänkt att spara den som arkiv. MEN, ifall jag någon dag hamnar på noll läsare så tar jag bort den här bloggen. Det har jag lovat mig själv.

Har sjukt lite läsare nu på grund av peace&love. Det festivalen sabbar ju allt! Sedan så är jag inte alls avundsjuk att jag inte befinner mig där nu istället för att sitta här och låtsas ha ångest. NEJ, inte alls. Har det så mycket trevligare här hemma, sitta och läsa och skriva. Vilket liv, men jag klagar inte (Fast egentligen så gör jag det).

Happiness is only real when shared.

Så istället för att ha ångest för att jag inte gör något roligt och meningsfullt så tänker jag inbilla mig själv att "min tid har inte kommit än". Det är en jättebekväm lögn som jag trivs med och jag tänker fortsätta mig intala den.

För det är sanning.

Lovisa, Martin , Joel.

Japp. Nu kör vi.

Det är ju såhär att jag har en ny blogg nu. Av... bra skäl. Det fyller väl lite samma budskap som den här, men "freddden" är så random. Jag har haft det som msn-namn sedan sexan. Jag tänkte att jag skulle skapa något mer mystiskt och coolt bloggnamn, vilket jag nu har gjort. Men jag tänker inte lägga upp länk på den än. Vill skriva lite där för mig själv först. Jag lägger ut en länk när det är rätt tid och plats.

Vilket inte är nu.

Sedan är frågan ifall jag ska radera den här bloggen. Det vore kul. Slippa den liksom.

Hihi.

Fast riktigt så skulle det inte gå till. Inte riktigt så. Inte än.

Snart.

Tänkte bara upplysa att det är slutbloggat här nu.

The end liksom.

Farväl.

(fast det kan komma något mer inlägg)

Äntligen hel igen.

Jag andas.

Och jag älskar. Jag älskar igen. Jag är hel.

Vart jag än går så finns du med mig.

Fan vad jag känner för att prata i telefon med någon människa. Vem som helst, jag bryr mig inte. Det är en av de grejerna som jag gillar med mig själv. Jag kan prata med främlingar i telefon i flera timmar. Jag tycker det är så otroligt spännande med nya människor.

Ifall du inte har något för dig någon natt så kan du ju skicka ett sms till mig. Haha jag vet att det låter lite desperat, men jag känner att jag har så mycket tid över. Det spelar ingen roll vem du är.

Här är det: 0702634400

Skicka ett sms först. Skriv gärna något mystiskt och spännande så jag blir nyfiken. Ifall jag blir tillräckligt intresserad så kanske jag ringer. Men bara på kvällen. Telefonsamtal mitt på dagen är så opersonliga och... tråkiga. Jag ringer bara på dagen ifall jag måste.

Haha, jag har inga större förhoppningar på att någon kommer höra av sig, men det vore kul. Det vore sannerligen roligt.

Sjukt många som läser min blogg idag jämfört med de senaste dagarna. Det måste vara en jävligt tråkig dag idag. Fast det är ju fint väder ute? Äh. Det där hänger förmodligen inte ihop. Själv så sitter jag ju inne och myser, men jag varit ute idag iallafall.

Idag kom dagen som jag i hela mitt liv har fruktat. Faktum är att jag aldrig trodde att den dagen skulle komma, för själva tanken på att den skulle inträffa vore så löjligt. Men nu är den dagen här. Ni tror säkert att det handlar om kärlek, sorg eller något sådant där, men det gör faktiskt inte det. Idag så handlar det, otroligt nog, om något helt annat.

Jag och min bror har alltid haft en sak gemensamt, och det är just att vi är bröder. Enda sedan vi var små så har jag, som storebror, alltid varit bättre än min bror på vissa saker. Jag har till exempel alltid varit starkare än honom, sprungit fortare, jaa jag har varit bättre i skolan också. Han har alltid fått acceptera att jag har varit bättre än honom. Idag när jag satt i all min ro framför datorn så frågade han mig ifall jag ville ut och springa med honom. Varför inte? tänkte jag. Jag ska ju ändå ut och springa senare, då kan jag lika gärna göra det nu med min bror som sällskap. Men varför vill han ha sällskap? Han har aldrig frågat det förut. Jag gick med på erbjudandet och drog på mig springkläder och skor och begav mig ut tillsammans med min bror. När vi väl börjar springa så håller han ett högt tempo. Ett jävligt högt tempo. Jag flåser bakom honom och försöker hinna med.

Missförstå mig inte nu, jag är ingen slö tjockis som sitter inne hela dagarna. Den här veckan så har jag sprungit varje dag (förutom midsommarafton) , ungefär 4km. Förut när skolan höll på så gymmade jag också, men jag orkar inte sitta och åka till gävle nu bara för att gymma, så jag skiter i det. Då bestämde jag mig för att vara ute och springa istället och det går ju bra. Jag har ju faktiskt spelat hockey och fotboll en gång i tiden, men det var längesen (2009?2008?).

För att återgå till berättelsen så ligger jag där bakom och flåser. Vi springer ungefär 300 meter, sen tänker jag: Jag orkar fan inte hålla det här tempot i tre varv runt området (Ett varv runt området är ungefär 1,3 km). Jag skiter om han drar ifrån mig. Och självklart så skulle han dra ifrån mig. Jag saktade ned mitt tempo och efter ett tag så var han kanske 500 meter före mig, men jag brydde mig inte. Jag sprang i mitt tempo och han fick sköta sig själv. En annan rolig grej med mig när jag springer är att jag tänker jävligt mycket. Det är nog därför jag är dålig på att springa, därför att jag tänker för mycket.

När jag precis skulle börja på tredje varvet så ser jag min bror stå och stretcha mot en vägg. Jag skrattade inombords då, för då valde han att vänta in mig så han skulle kunna springa om mig igen. Visst är det ironiskt? Han frågade ifall jag ville springa tillsammans med honom, men jag kan inte påstå att det var så mycket tillsammans. Det var mera en tävling så att han skulle kunna bevisa för sig själv (och mig) att han var bättre än mig. Och visst var han det. Jag tänker inte säga emot det, för det vore bara löjligt. Jag skulle kunna skylla på att han är en vältränad hockeyspelare, men är det en ursäkt? Borde jag vara bättre för att jag är äldre? Fyra år äldre? Äh. Jag minns när jag var i hans ålder. Det var då jag var som mest vältränad. I sjuan. Haha, i sjuan så visste jag inte ens vem fan jag var. Samtidigt så tycker jag lite synd om min bror. Han har hela högstadiet framför sig. Stackars sate. Jag skulle aldrig gå igenom det en gång till, och det smärtar mig lite att mina barn (jaa, någon gång ska jag också ha barn) kommer gå igenom det också. Kanske jag aldrig borde ge födelse (give birth låter bättre) åt dem?

Men dessa är otänkta tankar. Tankar som jag tänker när jag springer. Jag hann tänka mycket på de där fyra kilometrarna, men inget tänkvärt är jag rädd. Så detta är dagen, idag, när min bror slog mig i kondition. Jag kan ju trösta mig med att jag är starkare än honom, om det nu betyder någonting. Haha, jag klamrar mig fast vid de där små sakerna. Patetiskt. Men jag tänker låta min bror vara min bror och jag tänker vara mig själv som jag alltid har varit. Härligt budskap det där. Att vara sig själv. Inte alls uttjatat. Fast det var inte ens budskapet i det här inlägget så skitsamma. Vad jag menar är att ibland så kan det vara bra att släppa saker som man har hållit fast vid så länge man minns, för vad betyder de egentligen?

Tiden går fort när man inte bryr sig.

Fast jag bryr mig ju lite? Lite bara? Nja, ganska mycket. Men allt är inte så helvetiskt jobbigt när jag lyssnar på musik eller pratar med någon. Då är det ganska uthärdligt. Haha, jag klarar mig. Jag har lärt mig något nytt, så ur ett väldigt klyschigt perspektiv (det är mycket klyschor som är sanna när det kommer till kärlek) så har jag faktiskt lärt mig många nya saker. Eller många och många, jag har lärt mig några av vikt. Trots dessa tänkvärda saker så finns det tankar som jag hatar. Tankar
(hon älskar inte dig längre)
som ekar i mitt huvud. Likväl så kommer det gå över. Dessa tankar kommer fortsätta tills de förlorar sin klang och sin forna styrka. Till slut så kommer det inte vara mer än en hes viskning, som kommer tystas av ljudet från en annan människas hjärta. Det är då vi kommer till mitt andra problem.

Självklart så vet jag att jag kommer träffa någon ny. Säkert en jättetrevlig människa! Att tänka något annorlunda vore extremt löjligt, eftersom jag är i mina bästa år just nu. Vem kan säga nej till en Fredrik liksom? (åh nu återvänder självförtroendet, som jag hade förlorat ett tag). Det jag dock är rädd för, det jag fruktar är att jag kommer jämföra den nya människan med min gamla tjej. Jag är rädd för att jag ska säga "Amen sådär gjorde inte min gamla tjej!" eller "min gamla tjej var bättre än dig". Sådana tankar är jag livrädd för. Jag är livrädd för att jag ska jämföra och sakna min gamla tjej. Jag menar, självklart kommer jag sakna henne, men inte på det där sättet. Det skulle bara förstöra mig. Sådärja, nu är det sagt.

Den tredje och sista saken som jag vill ta upp är det här med att glömma. En gång i tiden så körde jag stenhårt med det, att försöka glömma min förlorade kärlek. Det låter jätteenkelt, och det ÄR verkligen enkelt när du väl har upptäckt hur enkelt det är. Det där är dock inte hela sannigen, för ibland så återkommer nostalgin i små former, som vilken slags godis hon älskade, eller vilken hennes favoritfilm var. Så varför ska man bete sig som en idiot och försöka glömma? Jag tänker inte glömma henne. Det vore bara patetiskt att försöka glömma en människa som jag lärde mig att älska, en människa som lärde mig att älska mig själv mer. Varför ska jag glömma henne? Det är ologiskt. Jag tänker minnas henne med glädje, och le åt alla gånger jag fick henne att le. Alla gånger jag gjorde henne lycklig, allt det där tänker jag le åt. För det är sanning. Jag tänker inte glömma alla de här lyckliga minnena, jag tänker bara glömma de dåliga, för jag vill minnas henne som en jag älskade, inte en jag lärde mig  att glömma. En del av mig älskar henne fortfarande, men jag lämnade den delen på en parkbänk i Gävle. Den Fredrik som sitter där på parkbänken och visslar, han visslar högt och ljudligt och skrattar med jämna mellanrum och håller om någon som inte sitter bredvid honom. Han är problemlös och är alltid lycklig.

Låter det som en del av mig? Visserligen så känner ni inte mig, men ni känner till mina tankar och de är långt ifrån problemlösa. Haha nej, den Fredrik som sitter på parkbänken i Gävle, han är en blind dåre (och ja, jag vill uttrycka det så), men icke desto mindre en lycklig dåre. Jag klandrar inte honom för det, för han har varit en del av mig, precis som min flicka var en del av mig. Inte heller så hatar jag henne för det hon gjorde mot mig, för hon gjorde det som kändes rätt för henne, och det är ett beslut som jag respekterar. Hon ville inte se mig olycklig, men hon ville inte se sig själv olycklig heller, så hon gjorde det som krävdes. Hon tog det rätta beslutet, och för det klandrar jag henne inte. Men när jag väl satt där gråtandes och tittade henne i ögonen så var inte inte lätt. Det var det sannerligen inte. Jag hoppas att hon förstår det också, att jag försökte vara stark, för det var väldigt svårt för mig. Men en sak vet jag, som mitt hjärta viskar till mig. Jag kommer att träffa henne igen, ännu en gång och jag tror knappast det är sista gången, för ödet kommer föra våra vägar samman då och då. Vi kommer ju förfan gå på samma skola och jag tänker inte springa där och gömma mig! Haha! Det vore bara löjligt. Jag tänker gå där och vinka som en idiot och minnas henne för allt gott hon gjort mig. Hahaha!

Jag förlåter mig själv och jag har lärt mig något nytt idag. Det har jag sannerligen. Jag är inte lycklig, men för första gången ler jag åt mig själv. Inte ett falskt leende, inte ett hånleende, men ett avslappnat leende. Jag tänker aldrig glömma dig Matilda, jag kommer minnas och le.

En dag till har gått.

Det finns bara ett idag, men många imorgon.

Jag har läst mycket idag. Jag tänker fortsätta läsa mycket, tills mina böcker tar slut.

Vad jag försökte säga i det senaste inlägget var att mitt förhållande är slut. Japp. Ni hörde rätt. Men jag tänker inte skriva om min ångest. Jag tänker ta det här som en vuxen människa. Men det kommer ta tid. Ja, det kommer sannerligen ta tid.


(HAHAHAHAHHHAHAHA)

Romeo återvänder ensam. Patetiskt.

Hahahahhahahahahahha.

Detta är verkligheten.

Hahahahahahahahahah.

Det är slut nu.

ahahahahahhahahaha!

Vi är ensamma igen.

HAHAH JA! Men jag förstår fortfarande inte vad som har hänt! HAHAHAHAHA.

Sluta låtsas. Detta är verkligheten.

Så det hände på riktigt? Allt var sant?

Ja älskade, men tyst nu. Vi behöver vara tysta ett tag. Schh. Inte ett ljud. Bara tystnad.

Ja... Tysta leken... HAHAHAHHAHAHAHAHAH

Jag sitter och skrattar åt människor på facebook. Patetiska individer som jag inte känner, men anledningen till att de har väckt mitt intresse är att de faktiskt skämmer ut sig. JA, det gör dem, de skämmer ut sig och jag frågar mig själv varför inte jag kan vara den som talar om för dem vad som är okej och inte okej. Men jag tror att den sanna ilskan kommer ifrån mig själv och mitt förflutna. Nej, jag var inte likadan, men de här patetiska människorna var lika vilsna som jag var då. Det som de egentligen behöver, är någon som bryr sig, men jag förstår inte hur de förväntar sig att få medlidande på FACEBOOK.

Ifall man vill vara petig så skulle man kunna säga att min blogg fyller samma syfte. Varför skulle någon bry sig om vad jag tycker och känner? Av någon eller flera anledningar så är det några som gör det. Anonyma människor. Låter det inte ännu mer patetiskt? Men jag skaffade ju faktiskt inte blogg för att dela med mig av min ångest, utan för att dela med mig av mina TANKAR och UPPLEVELSER. Jag tycker att jag har gjort ett ganska bra jobb hitills, men nu tappar jag nästan ämnet.

Vad jag vill framhäva är att de här personerna måste lära sig att livet skiter i vad de tycker om det, utan livet har en vilja. "ÅÅÅH SÅ SORLIGT, HAN HAR INGEN FLICKVÄN OCH DEN DÄRA HORAN HAR INGEN POJKVÄN." Ibland kan det låta så, men jag tänker inte vara fördomsfull. De här människorna visar bara upp sina SVAGA sidor och gör sig själva till offer. Ifall jag vore en hjälte så hade jag sagt det till dem, men jag är ingen hjälte. Jag är en tvättäkta skurk, en bandit beväpnad till tänderna. Ibland så önskar jag faktiskt att jag var en god människa, vad det nu innebär.

Likväl så kan jag inte sluta skratta, för det är så patetiskt. Ifall du brukar skratta åt mig, åt min smärta, åt min lycka, vad fan som helst, så sluta inte med det. Jag kan skratta med dig så skrattar vi åt den patetiska värld som vi lever i. Vi kan skratta tills tårarna rinner och tills du inte orkar mer. Vi skrattar tills vi har glömt bort vad vi skrattade åt från början. Förstår du? Det spelar ingen roll.

Jag som alltid har sagt att ens egna problem de som är svårast att lösa och ifall du finner lite sanning i det så kan vi skratta du och jag.

Don't ask me silly questions
I won't play silly games
I'm just a simple choo - choo train
And i'll always be the same
I only want to race along
Beneath the bright blue sky
And be a happy choo - choo train
Until the day I die

Jag tänker inte försöka tänka mer idag, för jag tänker inte klart. En skön natts sömn kommer göra mig gott. Sedan är det bara att vänta.

Att vara tålmodig. Vara en lugn pojke. Lugn som en filbunke. Lugn.

Två läsare nu, klockan 20 över två.

Vem fan läser min blogg på natten?

Haha.

Godnatt.

Kanske har jag haft fel angående människor? Nej, jag har inte haft fel angående människor, nej, jag har bara underskattat mänskligheten. Det är ett misstag som är ett öppet sår i mig, som aldrig riktigt heller kommer att läka. Jag talar om människan som jag kände henne, vilket jag till viss del gör. Fortfarande så är det ju bara min åsikt, inte som något skulle kalla sanningen, men sanningen varierar.

Mitt största misstag angående människor är när jag försöker mäta dem. Ingen kan mäta en människa, inte ens jag, vilket jag trodde att jag kunde göra. Jag ansåg mig förstående nog att göra det, men åh så jag skulle falla, när jag kände ångerns bittra smak i munnen. Det viktigaste jag lärde mig, är att människan har en etikett. Min är: Fredrik Andersson, 17 år, Sverige. Vad säger det om mig som människa egentligen? För på senare tid så har jag insett att etiketten är en illusion. Med klara färgar så trollbinder den dig och lurar dig att tro saker. När man är 93:a som jag är, så är det jättelätt att säga att alla 94:or är omogna. En gång i tiden så kunde jag säga så och ha någotlunda rätt, men världen går vidare. Idag är en människa född 1994, 16 år gammal. Eftersom jag redan har varit 16 år gammal, för ett år sen, så tyckte jag att jag var mer erfaren än vad de var. Men åh så bitter smaken är, av ånger. Ingen har auktoriteten att mäta människor, ingen har det utan att kallas dömande. Som jag har påstått tidigare, utan att egentligen förstå innerbörden, så finns det inga etiketter, samtidigt som det finns det. Vad som finns är människor som viftar med sina etiketter som att de gjorde dem speciella. Som om att de sa något om vem fan de var. Nej, etiketter är en illusion som bländar oss.

Ett annat misstag som jag har begått på senaste tiden lärde jag mig samtidigt också mycket av. Jag är medveten om att jag har begått många misstag på senaste tiden, men samtidigt så har jag för varje misstag, lärt mig något. Ifall du hamnar i bråk med någon, så är det väldigt enkelt att säga förlåt. "Förlåt"? Vad är det egentligen? Det är väl ett ord och ingen känsla? Men jag tänker inte påstå att man bara ska säga förlåt ifall man verkligen menar det. Nej, det funkar inte det heller. Ifall du hade gjort något fruktansvärt mot mig, något "oförlåteligt", så skulle det inte räcka med att du var ledsen. Nej, jag skulle fråga dig vad du hade lärt dig av allt det här och ifall du inte hade svarat då, så hade du inte heller blivit förlåten. Det är precis där problemet ligger, att ifall man inte förstår vad man har gjort och lärt sig något av det, så kan det hända igen, lika lätt. Bråk och konflikter i sig, är inte alltid heller dåligt, som många tror. Tystnaden kan vara mer förrädisk än man tror, för då låser du in alla känslor i dig och tillslut så kommer du explodera, och det trycket är det inte många som klarar av att ta. Vad jag vill få fram är att "förlåt" är meningslöst, att du har lärt dig något mer om dig själv är den riktiga förlåtelsen. Förlåt dig själv istället, så du känner det i hela kroppen.

För några dagar sedan så gjorde jag inte bara ett misstag, utan en total felbedömning. Ännu en gång så tror jag mig veta och förstå så mycket och ännu en gång så skulle jag ha fel. För några dagar sedan så föll jag hårt, riktigt hårt. Jag minns att jag bara såg en etikett då. Bara siffror och bokstäver. Inga känslor existerade, men jag skulle bli upplyst, ja det skulle jag bli. Jag fick höra av en halvfrämmande person hur bra jag var på att skriva. Jag tyckte att det var jättekul att höra och jag blev så förvånad av att höra det från just DEN personen. Varför skulle jag bli det? Tänk efter jävligt noga Fredrik, varför skulle jag bli förvånad över att få höra tacksamhet från den personen? Jo, just för att jag hade läst hans etikett och det räckte för mig. Han är som alla andra, tänkte jag och brydde mig inte mer om saken. Men allt eftersom vi började prata och diskutera så insåg jag att jag hade underskattat honom, och därav underskattat mänskligheten. Jag känner inte människan, jag känner bara mig själv, och utifrån mig själv, dömer jag andra. Det är jag ledsen för och det kommer ta tid för mig att förlåta mig själv, men jag tänker inte göra samma misstag igen. Inte det misstaget som jag har gjort hela livet, nästa gång ska jag le, för jag då kommer jag se något som jag blundade för förut. Jag tänker inte påstå att jag kommer förstå, men jag vet att jag kommer lära mig något. Jag kommer lära mig något nytt, inte om människan, utan om mänskligheten, vilket räcker för mig.

Lika lite som att jag kan känna alla människor i världen, så kan jag inte ignorera alla etiketter. Fredrik Andersson, 17 år, Sverige, säger inte så mycket men i vårt samhälle så fyller det en funktion. Här i slutet så vill jag bara förklara hur fel jag hade och låta det här inlägget vara en ursäkt för mig själv och till alla er som känner likadant.

Jag har förlåtit mig själv och därmed funnit frid i mig själv.

Att vara den man är innebär i sig själv inte att man är annorlunda, eller på något sätt märkvärdig. Att vara någon man inte är, ter sig bara annorlunda för en själv, då man skiljer sig makabert från det egna jaget. Att försöka efterlikna någon man vill vara, är en utmaning för det egna jaget, eftersom det egna jaget ständigt utvecklas. Man är inte samma person från den stund man föds till man dör, så vad innebär det i sig själv, att vara den man är? Att vara något ingen annan är, eller vara någon som man själv vill vara?

Termen att "vara den man är" är uttjatad, då den har förlorat sin forna styrka. Ifall man söker svaret på vem man är, så får man söka resten av livet, för svaret på den frågan förändras ständigt. Så låt oss börja lite försiktigt.

Vem är du?

EN SÅDAN BITTERHET. Skulle gärna skriva om det här, men jag tänker trycka in det i min bok istället. Samla alla förbannade känslor på samma ställe. Det tråkiga är att jag inte får samma respons, men jag antar att det kommer. Det är bara nu när det är jobbigast, när jag inbillar mig att jag är ensam och inte har några vänner. Det är en bekväm illusion, men jag tänker inte ge efter för den.

Jo just det, det är mitt nya favoritord också. Illusion. Känns så magiskt att säga det. Nästan som en trollformel, jag pekar på någon och säger illusion. Helt sjukt.

Har skrivit jävligt mycket idag, enligt mina egna mått. Rätt nöjd faktiskt, förhoppningsvis så hinner jag skriva mycket imorn också.

Imorgon. Det känns långt borta. Fast egentligen så är det ju inte det. Hihi. Men jag tänker inte spy ut mera ointressanta saker nu, tänka bara göra någon slags uppdatering av mitt liv ifall någon nu fann det intressant, vilket jag tvivlar på. Men jag tar farväl nu. Bye.

Skönt att det är någon som bryr sig.

Iallafall.

Jag tänker på dig ibland.

Nej det gör jag inte.

Jo det gör jag. På senaste tiden har jag gjort det. Jag saknar inte det vi hade, för vi hade ingenting, jag saknar bara känslan.

Känslan.

Ja, den där förbannande känslan som jag har jagat i hela mitt liv, men aldrig funnit. Jag har bara snuddat vid den en gång, en jävla gång. Kanske det räcker. Kanske det räcker för att jag ska kunna leva på det. Samtidigt så inser jag att det finns ingen sådan känsla. Det är bara en dåres dröm, en drömmares påhitt. När ska jag inse att jag aldrig kommer finna den där känslan utanför mig själv? Det är inom mig som jag måste leta efter den, för där ute i den kalla världen så kommer jag inte hitta den. Nej, för det är när alla världens iskalla vindar får mitt blod att frysa till is som jag inser att världen utanför inte spelar någon roll, det är världen inom mig som jag måste förstå först. Varendra vrå måste jag utforska, varenda hörn måste jag se runt, annars så är jag så fruktansvärt ensam. Vart tog alla dessa tankar om att aldrig vara ensam vägen? Det finns inget sådant, eftersom jag måst lära mig att vara ensam med mig själv. Ännu en gång så måste jag slå mig ned och försöka finna frid i mig själv.

Och det är där du kommer in i bilden. Du visade mig en värld som jag trodde att jag kände till, nämligen min egen värld. Du hjälpte mig att upptäcka mig själv, att upptäcka mitt sanna jag och det borde jag tacka dig för. Men du är inte här med mig. Jag kanske inte ens någonsin får träffa dig och det är inget jag kan göra åt det. Ödet har inte fört våra vägar tillsammans. Förut så gick vi på samma väg, men den har delat sig sedan lång tid tillbaka. Jag önskar bara att jag kunde förstå mig själv lika bra som du verkar förstå mig. Jag känner mig dock inte utblottad, jag njuter av att du ser igenom mig. Jag njuter av att du läser mig som en bok, för när du gör det så spelar det ingen roll. Jag kan vara naken och kräla i den smutsiga jorden om det så är på den jord som du har gått på. Och det är förstå då jag kommer förstå mig själv, inte helt och hållet, men bättre. Jag kommer förstå vad jag har gjort och reflektera över det. Jag kommer förstå min egen värld och samtidigt den världen utanför mig själv, den iskalla världen som ständigt skördar sina hjälplösa offer.Det är förstå då jag inser hur utblottad jag är.

Naken i en iskall värld.

- Sommarlov är tråkigt.
- Man gör det till vad det är.
- Äh.

Hela världen har blivit helt galen. 91:orna tar studenten. Och det är exakt samma känsla jag kände när sjuan slutade och samma när 4an slutade. De går vidare. Ja, de går vidare i livet och vi får stanna kvar och se på när de ska lyckas åstadkomma någonting i livet. Samtidigt så tycker jag att det är lite sorgligt, att de bara lämnar oss sådär. Det är väl samma sak med att alla 92:or fyller 18 i år. Det är ju precis lika jävla galet. Hur kommer det sig att världen bara växer sådär? Hur kan tiden ha gått såhär fort? När 91:orna tog studenten nu så kändes det som om jag själv gjorde det, på ett konstigt sätt. Jag får den här känslan av att jag är en del av världen, och att världen ständigt går vidare, med eller utan min inblandning. Vissa saker får man bara ta och acceptera, delvis det att 91:orna lämnar oss. Vilka ska vi nu kunna se upp till? Jag tror att vi kanske måste se oss själva som någon slags förebild, för det var ju trots allt vi 93:or som gick ut grundskolan förra året, och även ifall det känns töntigt jämfört med studenten, så är det nog stort för någon.

Det här med att vara en förebild är väldigt viktigt tror jag, och även det faktum att ha förebilder. Även 91:orna har sådana som är 2 år äldre än dem, det vill säga 89:orna. Och även de har, tills det fortsätter långt bak i tiden. Det är som att det är en kedja av samhörighet. På något sätt så är vi alla sammanlänkade till något större. Jag börjar i tvåan nästa år och jag tror att det kommer på något sätt vara en bra situation. Varken äldst eller yngst, precis som i åttan. Men samtidigt så känns det som om jag redan har gått i tvåan och trean och jag bara är här på återbesök. En tidsresenär, som hälsar på alla sina gamla vänner. En löjlig tanke, jag vet, men ändå så känns den så realistisk.

Så jag är inte alls avundsjuk på att 91:orna sparkas ut. Det känns som jag är en 91:a. Ja, det känns som jag är en 92:a också. Jag tror jag vet varför. För att vi alla är människor. Ålder är bara ett sätt att försöka mäta människans förhållande till tiden, vars existens vi har hittat på och försöker kontrollera. Så ja, jag är en människa och därför är jag hela världen. Ålder spelar ingen roll, för jag känner den här otroliga samhörigheten, denna kedja av tillit. Jag kan inte påstå att jag gillar alla människor, men kan jag påstå att jag gillar allt med mig själv? Det tror jag inte, och vem kan egentligen det? Kanske det egentligen handlar om att se något gott i varje människa och sedan värdera det, men det kan vara svårt ibland. Jag vet det.

Så ifall du är en 91:a och läser det här så hyllar jag dig. Grattis att du har tagit ett steg närmare vuxenlivet. Glöm bara inte bort oss andra, de som du lämnar bakom dig. Jag vet inte vem du är människa, men jag kommer sakna din närvaro i korridorerna, i caféet, i matsalen och alla andra ställen. Jag fick titta på dig i beundran och det tackar jag dig för. Och ifall du är en människa som läser det här så vill jag påminna dig om att du är en människa. Det var ingen årskull som tog studenten idag. Alla gjorde det. Alla jävla människor som finns i hela världen och vi kommer allihopa göra det igen nästa år. Om och om igen. Så glöm aldrig att du är en människa och inget person-nummer. Du är ingen etikett som går att läsa. Du är något mer.

Något mäktigare.

"Lovisa var inte säker, men hon antog att de hade nått en punkt i sitt liv där döden var den enklaste utvägen. Men Lovisa ville inte dö. Hon ville leva.
Men inte såhär."

Hinner inte blogga. Har inte heller något intressant att blogga om.

Måste läsa vidare. Läsa vidare så att jag förstår.

Ingen sådde fröet till det nu brinnande trädet, men jag skapade det i tanken.

Och där var tystnad.