Utkast: Juni 4, 2010
Hela världen har blivit helt galen. 91:orna tar studenten. Och det är exakt samma känsla jag kände när sjuan slutade och samma när 4an slutade. De går vidare. Ja, de går vidare i livet och vi får stanna kvar och se på när de ska lyckas åstadkomma någonting i livet. Samtidigt så tycker jag att det är lite sorgligt, att de bara lämnar oss sådär. Det är väl samma sak med att alla 92:or fyller 18 i år. Det är ju precis lika jävla galet. Hur kommer det sig att världen bara växer sådär? Hur kan tiden ha gått såhär fort? När 91:orna tog studenten nu så kändes det som om jag själv gjorde det, på ett konstigt sätt. Jag får den här känslan av att jag är en del av världen, och att världen ständigt går vidare, med eller utan min inblandning. Vissa saker får man bara ta och acceptera, delvis det att 91:orna lämnar oss. Vilka ska vi nu kunna se upp till? Jag tror att vi kanske måste se oss själva som någon slags förebild, för det var ju trots allt vi 93:or som gick ut grundskolan förra året, och även ifall det känns töntigt jämfört med studenten, så är det nog stort för någon.
Det här med att vara en förebild är väldigt viktigt tror jag, och även det faktum att ha förebilder. Även 91:orna har sådana som är 2 år äldre än dem, det vill säga 89:orna. Och även de har, tills det fortsätter långt bak i tiden. Det är som att det är en kedja av samhörighet. På något sätt så är vi alla sammanlänkade till något större. Jag börjar i tvåan nästa år och jag tror att det kommer på något sätt vara en bra situation. Varken äldst eller yngst, precis som i åttan. Men samtidigt så känns det som om jag redan har gått i tvåan och trean och jag bara är här på återbesök. En tidsresenär, som hälsar på alla sina gamla vänner. En löjlig tanke, jag vet, men ändå så känns den så realistisk.
Så jag är inte alls avundsjuk på att 91:orna sparkas ut. Det känns som jag är en 91:a. Ja, det känns som jag är en 92:a också. Jag tror jag vet varför. För att vi alla är människor. Ålder är bara ett sätt att försöka mäta människans förhållande till tiden, vars existens vi har hittat på och försöker kontrollera. Så ja, jag är en människa och därför är jag hela världen. Ålder spelar ingen roll, för jag känner den här otroliga samhörigheten, denna kedja av tillit. Jag kan inte påstå att jag gillar alla människor, men kan jag påstå att jag gillar allt med mig själv? Det tror jag inte, och vem kan egentligen det? Kanske det egentligen handlar om att se något gott i varje människa och sedan värdera det, men det kan vara svårt ibland. Jag vet det.
Så ifall du är en 91:a och läser det här så hyllar jag dig. Grattis att du har tagit ett steg närmare vuxenlivet. Glöm bara inte bort oss andra, de som du lämnar bakom dig. Jag vet inte vem du är människa, men jag kommer sakna din närvaro i korridorerna, i caféet, i matsalen och alla andra ställen. Jag fick titta på dig i beundran och det tackar jag dig för. Och ifall du är en människa som läser det här så vill jag påminna dig om att du är en människa. Det var ingen årskull som tog studenten idag. Alla gjorde det. Alla jävla människor som finns i hela världen och vi kommer allihopa göra det igen nästa år. Om och om igen. Så glöm aldrig att du är en människa och inget person-nummer. Du är ingen etikett som går att läsa. Du är något mer.
Något mäktigare.
Det här med att vara en förebild är väldigt viktigt tror jag, och även det faktum att ha förebilder. Även 91:orna har sådana som är 2 år äldre än dem, det vill säga 89:orna. Och även de har, tills det fortsätter långt bak i tiden. Det är som att det är en kedja av samhörighet. På något sätt så är vi alla sammanlänkade till något större. Jag börjar i tvåan nästa år och jag tror att det kommer på något sätt vara en bra situation. Varken äldst eller yngst, precis som i åttan. Men samtidigt så känns det som om jag redan har gått i tvåan och trean och jag bara är här på återbesök. En tidsresenär, som hälsar på alla sina gamla vänner. En löjlig tanke, jag vet, men ändå så känns den så realistisk.
Så jag är inte alls avundsjuk på att 91:orna sparkas ut. Det känns som jag är en 91:a. Ja, det känns som jag är en 92:a också. Jag tror jag vet varför. För att vi alla är människor. Ålder är bara ett sätt att försöka mäta människans förhållande till tiden, vars existens vi har hittat på och försöker kontrollera. Så ja, jag är en människa och därför är jag hela världen. Ålder spelar ingen roll, för jag känner den här otroliga samhörigheten, denna kedja av tillit. Jag kan inte påstå att jag gillar alla människor, men kan jag påstå att jag gillar allt med mig själv? Det tror jag inte, och vem kan egentligen det? Kanske det egentligen handlar om att se något gott i varje människa och sedan värdera det, men det kan vara svårt ibland. Jag vet det.
Så ifall du är en 91:a och läser det här så hyllar jag dig. Grattis att du har tagit ett steg närmare vuxenlivet. Glöm bara inte bort oss andra, de som du lämnar bakom dig. Jag vet inte vem du är människa, men jag kommer sakna din närvaro i korridorerna, i caféet, i matsalen och alla andra ställen. Jag fick titta på dig i beundran och det tackar jag dig för. Och ifall du är en människa som läser det här så vill jag påminna dig om att du är en människa. Det var ingen årskull som tog studenten idag. Alla gjorde det. Alla jävla människor som finns i hela världen och vi kommer allihopa göra det igen nästa år. Om och om igen. Så glöm aldrig att du är en människa och inget person-nummer. Du är ingen etikett som går att läsa. Du är något mer.
Något mäktigare.
Kommentarer
Trackback
