Röd
Som du har växt inom mig likt en orkidé är i full blomm. Så vacker och så ståtlig, men vad är det du döljer? Bakom dina klara röda färger, bakom dina nektars söta smak, vad är det du döljer? För en så vacker och ståtlig måste väl från början ha varit något annat? Det är då det slår mig, att jag har vänt blicken åt fel håll. Att vara bländad av skönheten är blindhet i sig, samtidigt som en blundar för det en inte vill se. Så vart är den sanning jag söker? Vart ska jag finna min upplysningen, denna dryck som ska klargöra allt? Det är då jag förstår att jag har sökt på fel ställe. Fel plats.
För det är väl trots allt under markytan där de djupa rötterna växer, de rötter som livnär den vackra och ståliga orkidén i sin fulla blomning. De rötter som kan vara så lätta att glömma bort, trots att de gör det hårda arbetet och aldrig får se någon sol. De rötter som har glömts bort i jordens svarta tystnad. För vad är en rot mot en blomma, i skönhetens längd och mått? De djupa rötterna som sträcker sig långt ned i jorden, under markytan, samlar upp de mineraler och dricker den kyliga vatten som ska livnära den vackra och ståtliga orkidén. För när ska en se helheten och värdera dessa rötter för vad de betyder? Är en så bländad av orkidéns förföriska blad att denne skär av blomman ovanför markytan? Är det så det ska gå till?
Det är först när dina rötter växer ned i mitt hjärta och slår rot där som jag tappar andan och flämtar efter luft. Det är dock inte av utmattning eller förakt, utan av förvåning. Hur kunde någon tro att de gick så djupt, när en inte såg det långsamma händelseförloppet under jord, när denne var bländad av de vinröda bladen och dess nektars förföriska smak. Så dessa rötter växer växer nu långsamt i mina ådror och livnär sig på det salta blodet, men för dig så blöder jag tills jag blir torrlagd. Så länge jag känner dina rötters grepp om mig så kommer jag vara trygg, så länge jag blir dråsig av din nektars livfulla effekt så kommer jag känna mig lugn. För vad är helheten för en som är kluven i hälften?
Så i gengäld för mitt blod så får jag nektar tillbaka. I symbios lever vi, du och jag, lika beroende av varandra. Men när solens strålar inte längre värmer, när regnet inte längre piskar i backen, när vinden inte längre smeker dina blad, då ska vi lägga oss ned och blöda till döds samtidigt som vår nektar rinner ut för alla världens kryp att ta del av. Åh vi kommer falla stort, min kära blomma, vi kommer dra med och världen och krossa allt i vårt fall. För aldrig tidigare har vi skådat en sådan intelligens, ett sådant behov av motsattheten för att överleva. Nu är det tid för att blomma. Och dina rötter omslingrar sig i min hjärna och den försöker förklara något som bara hjärtat kan. Försök inte, viskar du. Försök inte förstå det som vi har skapat, försök inte förstå det som en inte kan sätta ord på. För de orden är bara en färglös avbild av den riktiga skönheten.
Med de orden så känner jag mig trygg igen. Så därför blundar vi.
Igen.
För det är väl trots allt under markytan där de djupa rötterna växer, de rötter som livnär den vackra och ståliga orkidén i sin fulla blomning. De rötter som kan vara så lätta att glömma bort, trots att de gör det hårda arbetet och aldrig får se någon sol. De rötter som har glömts bort i jordens svarta tystnad. För vad är en rot mot en blomma, i skönhetens längd och mått? De djupa rötterna som sträcker sig långt ned i jorden, under markytan, samlar upp de mineraler och dricker den kyliga vatten som ska livnära den vackra och ståtliga orkidén. För när ska en se helheten och värdera dessa rötter för vad de betyder? Är en så bländad av orkidéns förföriska blad att denne skär av blomman ovanför markytan? Är det så det ska gå till?
Det är först när dina rötter växer ned i mitt hjärta och slår rot där som jag tappar andan och flämtar efter luft. Det är dock inte av utmattning eller förakt, utan av förvåning. Hur kunde någon tro att de gick så djupt, när en inte såg det långsamma händelseförloppet under jord, när denne var bländad av de vinröda bladen och dess nektars förföriska smak. Så dessa rötter växer växer nu långsamt i mina ådror och livnär sig på det salta blodet, men för dig så blöder jag tills jag blir torrlagd. Så länge jag känner dina rötters grepp om mig så kommer jag vara trygg, så länge jag blir dråsig av din nektars livfulla effekt så kommer jag känna mig lugn. För vad är helheten för en som är kluven i hälften?
Så i gengäld för mitt blod så får jag nektar tillbaka. I symbios lever vi, du och jag, lika beroende av varandra. Men när solens strålar inte längre värmer, när regnet inte längre piskar i backen, när vinden inte längre smeker dina blad, då ska vi lägga oss ned och blöda till döds samtidigt som vår nektar rinner ut för alla världens kryp att ta del av. Åh vi kommer falla stort, min kära blomma, vi kommer dra med och världen och krossa allt i vårt fall. För aldrig tidigare har vi skådat en sådan intelligens, ett sådant behov av motsattheten för att överleva. Nu är det tid för att blomma. Och dina rötter omslingrar sig i min hjärna och den försöker förklara något som bara hjärtat kan. Försök inte, viskar du. Försök inte förstå det som vi har skapat, försök inte förstå det som en inte kan sätta ord på. För de orden är bara en färglös avbild av den riktiga skönheten.
Med de orden så känner jag mig trygg igen. Så därför blundar vi.
Igen.
För länge sedan
Minns du?
Jaa jag minns det fortfarande. En period ingjutet i mitt hjärta och jag är oförmögen att glömma det. På många sätt så var det en farlig period. En period då jag var som svagast och jag tvivlar på att någon var särskilt stark då. Det har kommit i perioder i hela mitt liv, men värst var det i sjuan. Vad är det då jag pratar om? Jo, kärlek. I sjuan så visste jag inte vem fan jag var. Det klassiska tipset för övergivna singlar är att man "ska vara sig själv". Hur fan ska jag kunna vara mig själv när jag inte vet vem jag är? Så därför testade jag mig fram. Jag kanske kommer att tillbringa hela livet med det, men just nu så tror jag att jag har hittat rätt. Delvis för att jag blir älskad för den jag är av någon. I vilket fall som helst så kände jag mig så ensam där i sjuan. Åh så ensam jag var. Jag låg ensam i min säng och sörjde att ingen låg bredvid mig. Varför gjorde jag det? Jag vet inte. Jag kände att jag behövde någon och det är där allt började på riktigt.
Jag kan nog inte påstå att det var första gången jag blev "kär". Innan det så hade jag varit lite småkär i hela mitt liv, men nu i samband med puberteten så förstärktes det väldigt mycket. Inte nödväntigtvis sex, ifall du tänker på det, sex exsisterade nästan inte för mig på den tiden. Det skulle bara ha betydit allt för mig att hålla hennes hand. Sex var inte ens en tanke jag tänkt. För att återgå till ämnet, ja jag blev kär. Tyvärr så hade jag en ganska vag bild av vad kärlek var då, men jag visste att det hade någonting med kroppskontakt att göra. Också det faktum att man kan säga "jag älskar dig" till varandra. Det var kärlek. Åh gud, jag ville ju ha den, men den gav mig bara smärta. Jag kunde aldrig hålla inne vad jag kände, så jag sa alltid de till dessa flickor. Jag berättade om hur jag kände. Det är ju det vissa säger att man ska göra. Visa sina känslor. Det kanske är bra ifall man får en positiv respons, men det fick aldrig jag. En annan grej är att jag aldrig var "snygg" i sjuan. Självklart så spelade det också stor roll då. Snygga killar fick snygga tjejer. Jag var en ful kille som ville ha snygga tjejer. Ödmjukt av mig, eller hur?
För några månader sedan så läste jag en bok och i den stod det "It matters what you like, not what you are like". Min tolkning av den är att man inte ska sitta och leta brister i sig själv, utan att lyfta fram det positiva. Kom igen. Ingen är perfekt, det vet vi. Ifall jag och alla andra förlorade tonåringar hade fattat det då så hade det varit enklare att leva. Synd att ingen berättade det för oss. Fast någon kanske försökte berätta det för oss, men vi förstod inte? Jag vet inte. Jag minns inte. I vilket fall som helst så blev jag ju kär i den här snygga tjejen. Vad såg jag i henne egentligen? Förutom att hon var snygg? Fanns det något annat egentligen? Hade vi något gemensamt? Jag tvivlar på att vi hade det.
Min teori är att i all in ensamhet så försöker hjärnan att "lindra" ensamheten genom att hitta någon att bli kär i. Därför så sitter man och gör en lista i huvudet på människor man skulle kunna passa ihop med. Visst låter det löjligt? Jag gjorde det själv. Jag påstår inte att jag hade en lista på tjejer jag skulle kunna vara tillsammans med, utan bara "förslag". På så sätt så lurar hjärnan en själv att man är kär, fast man egentligen inte är det. Jag tänker dock inte sitta här och påstå att detta är sanningen. Det är som sagt bara min teori. Tro vad du vill.
På den tiden då Logiken inte hade lika mycket inflytande så ljög jag väldigt mycket för mig själv. Och alla dessa frågor, gud, alla dessa frågor. "Gillar hon mig?" Så förlorad jag var. Så vad innebär det egentligen att vara kär? Jag kan inte svara på den frågan åt dig, men bär den med dig genom livet som jag har gjort. Åh, men du är bara 17 år gammal. Det spelar ingen roll. Jag har hunnit uppleva mycket.
Vi minns det.
Jaa jag minns det fortfarande. En period ingjutet i mitt hjärta och jag är oförmögen att glömma det. På många sätt så var det en farlig period. En period då jag var som svagast och jag tvivlar på att någon var särskilt stark då. Det har kommit i perioder i hela mitt liv, men värst var det i sjuan. Vad är det då jag pratar om? Jo, kärlek. I sjuan så visste jag inte vem fan jag var. Det klassiska tipset för övergivna singlar är att man "ska vara sig själv". Hur fan ska jag kunna vara mig själv när jag inte vet vem jag är? Så därför testade jag mig fram. Jag kanske kommer att tillbringa hela livet med det, men just nu så tror jag att jag har hittat rätt. Delvis för att jag blir älskad för den jag är av någon. I vilket fall som helst så kände jag mig så ensam där i sjuan. Åh så ensam jag var. Jag låg ensam i min säng och sörjde att ingen låg bredvid mig. Varför gjorde jag det? Jag vet inte. Jag kände att jag behövde någon och det är där allt började på riktigt.
Jag kan nog inte påstå att det var första gången jag blev "kär". Innan det så hade jag varit lite småkär i hela mitt liv, men nu i samband med puberteten så förstärktes det väldigt mycket. Inte nödväntigtvis sex, ifall du tänker på det, sex exsisterade nästan inte för mig på den tiden. Det skulle bara ha betydit allt för mig att hålla hennes hand. Sex var inte ens en tanke jag tänkt. För att återgå till ämnet, ja jag blev kär. Tyvärr så hade jag en ganska vag bild av vad kärlek var då, men jag visste att det hade någonting med kroppskontakt att göra. Också det faktum att man kan säga "jag älskar dig" till varandra. Det var kärlek. Åh gud, jag ville ju ha den, men den gav mig bara smärta. Jag kunde aldrig hålla inne vad jag kände, så jag sa alltid de till dessa flickor. Jag berättade om hur jag kände. Det är ju det vissa säger att man ska göra. Visa sina känslor. Det kanske är bra ifall man får en positiv respons, men det fick aldrig jag. En annan grej är att jag aldrig var "snygg" i sjuan. Självklart så spelade det också stor roll då. Snygga killar fick snygga tjejer. Jag var en ful kille som ville ha snygga tjejer. Ödmjukt av mig, eller hur?
För några månader sedan så läste jag en bok och i den stod det "It matters what you like, not what you are like". Min tolkning av den är att man inte ska sitta och leta brister i sig själv, utan att lyfta fram det positiva. Kom igen. Ingen är perfekt, det vet vi. Ifall jag och alla andra förlorade tonåringar hade fattat det då så hade det varit enklare att leva. Synd att ingen berättade det för oss. Fast någon kanske försökte berätta det för oss, men vi förstod inte? Jag vet inte. Jag minns inte. I vilket fall som helst så blev jag ju kär i den här snygga tjejen. Vad såg jag i henne egentligen? Förutom att hon var snygg? Fanns det något annat egentligen? Hade vi något gemensamt? Jag tvivlar på att vi hade det.
Min teori är att i all in ensamhet så försöker hjärnan att "lindra" ensamheten genom att hitta någon att bli kär i. Därför så sitter man och gör en lista i huvudet på människor man skulle kunna passa ihop med. Visst låter det löjligt? Jag gjorde det själv. Jag påstår inte att jag hade en lista på tjejer jag skulle kunna vara tillsammans med, utan bara "förslag". På så sätt så lurar hjärnan en själv att man är kär, fast man egentligen inte är det. Jag tänker dock inte sitta här och påstå att detta är sanningen. Det är som sagt bara min teori. Tro vad du vill.
På den tiden då Logiken inte hade lika mycket inflytande så ljög jag väldigt mycket för mig själv. Och alla dessa frågor, gud, alla dessa frågor. "Gillar hon mig?" Så förlorad jag var. Så vad innebär det egentligen att vara kär? Jag kan inte svara på den frågan åt dig, men bär den med dig genom livet som jag har gjort. Åh, men du är bara 17 år gammal. Det spelar ingen roll. Jag har hunnit uppleva mycket.
Vi minns det.
Dunk.Dunk.
Så rörd.
Jag vill gråta. Gråta av tacksamhet. Jag trodde aldrig att jag betydde så mycket för henne. Aldrig hade jag kunnat gissa vad som rörde sig i hennes huvud då.Tanken slog mig aldrig. Jag befann mig bara i lådan, jag glömde att låta tankarna röra sig fritt där utanför och det är därför jag är så rörd. Ja, älskade. Vi underskattade henne. Nej, för jag hade aldrig stora förväntningar. Jag hade aldrig stora krav. Det har jag inte nu heller, men nu vet jag bättre. Därför kan även jag göra bättre. Jag är bättre än såhär. Jag får inte göra henne besviken, aldrig någonsin. Du kommer göra det. Det är möjligt, men jag ska alltid finnas där. Jag tänker inte överge henne. Jag vill gråta, men det kommer inga tårar. Jag bara småler för mig själv. Jag ligger här i min säng och stirrar upp i mitt tak och ler. Ja, ler. För det finns ingen anledning att gråta. Inte än.
Jag vänder blicken till höger sida av min säng. Just där låg hon igår. Jag sträcker mig fram till kudden och andas in. Det är ju hennes doft. Hennes underbara doft i min säng. Jag kommer sova gott inatt, en liten del av henne är ju fortfarande kvar här. Här hos mig. Och då möts vi av insikten att vi aldrig kommer vara ensamma igen. Så sant älskade. Det är dock en grej som slår mig. Jag tror jag aldrig har känt mig så lycklig för att en annan människa bara existerar. Hon bara finns här i mitt liv och det gör mig så fruktansvärt lycklig. Hon betyder så otroligt mycket för mig.
Så ensam.
Jag vill gråta. Gråta av tacksamhet. Jag trodde aldrig att jag betydde så mycket för henne. Aldrig hade jag kunnat gissa vad som rörde sig i hennes huvud då.Tanken slog mig aldrig. Jag befann mig bara i lådan, jag glömde att låta tankarna röra sig fritt där utanför och det är därför jag är så rörd. Ja, älskade. Vi underskattade henne. Nej, för jag hade aldrig stora förväntningar. Jag hade aldrig stora krav. Det har jag inte nu heller, men nu vet jag bättre. Därför kan även jag göra bättre. Jag är bättre än såhär. Jag får inte göra henne besviken, aldrig någonsin. Du kommer göra det. Det är möjligt, men jag ska alltid finnas där. Jag tänker inte överge henne. Jag vill gråta, men det kommer inga tårar. Jag bara småler för mig själv. Jag ligger här i min säng och stirrar upp i mitt tak och ler. Ja, ler. För det finns ingen anledning att gråta. Inte än.
Jag vänder blicken till höger sida av min säng. Just där låg hon igår. Jag sträcker mig fram till kudden och andas in. Det är ju hennes doft. Hennes underbara doft i min säng. Jag kommer sova gott inatt, en liten del av henne är ju fortfarande kvar här. Här hos mig. Och då möts vi av insikten att vi aldrig kommer vara ensamma igen. Så sant älskade. Det är dock en grej som slår mig. Jag tror jag aldrig har känt mig så lycklig för att en annan människa bara existerar. Hon bara finns här i mitt liv och det gör mig så fruktansvärt lycklig. Hon betyder så otroligt mycket för mig.
Så ensam.
Fragment (av inspiration)
- ...Och sen sa Frans att jag levde under en sten!
Jag skrattar åt min egen dumhet medans hon vänder blad i tidningen. Jag lyfter upp koppen från bordet och smuttar lite försiktigt på kaffet. Eller var det kaffe egentligen? Hon sa att det var något annorlunda. I samma ögonblick som jag sväljer den första klunken så fylls jag av en underbar känsla. GUD SÅ GOTT KAFFE. Jag har aldrig smakat något liknande. Det var i särklass det godaste kaffet jag någonsin druckit. Hon sitter där bredvid mig helt orörd. Hon säger någonting som jag inte hör, för mina tankar har redan vandrat iväg. Klockan är nu lite drygt kvart i 3. Snart är det slut. Snart är allt det underbara som jag upplever slut. Snart så sitter jag där framför datorn och låter ångesten kontrollera mig. Hur ska jag klara av detta?
- Kolla här då! Fatta jobbigt att sitta fast på en flygplats så länge.
Hennes ord väcker min hjärna till liv igen. Jag stirrar ned på den uppvecklade tidningen som vilar på mina knän. Där står det lite om aska som hindrar människor från att resa hem. Det var detta som Frans tyckte var så skrattretande, det faktum att jag inte kände till det. Suck.
- Där gör dom smygreklam för pressbyrån! Titta!
Och jag tittar. På fönsterglaset som några utmattade resenärer lutar sig mot, så står pressbyråns gula nötta bokstäver. Så lustigt. Ingen levande varelse undanslipper massmedia. Kanske bara de som väljer att leva i lämpersbo. Där blir man sällan utsatt för en större dos reklam och propaganda. För att kunna njuta ordentligt av tiden så tittar jag på mitt nötta armbandsur. Klockan är strax över 3. Cirka fyra timmar kvar. Det är ingenting. Vad är fyra timmar av mitt liv egentligen?
- Jag gillar ditt hår.
För ett år sen hade jag nog inte vågat sagt sådana spontana saker. Jag har aldrig varit särskilt bra på att uttrycka mig muntligt, men det har blivit lättare nuförtiden. Jag tar en närmare titt på hennes hår. Det är ganska kort, ungefär till axlarna och det har en fin brun färg. Försiktigt och diskret så lutar jag mig lite till vänster och andas in. Rosor tänker jag. Hon luktar rosor. Sakta så lyfter jag upp min hand. Jag måste känna på det där håret, annars blir jag galen. Efter ha strykit lite hår över örat så känner jag mig nöjd. Ler jag till och med? Det var längesen jag log på det sättet. Förmågan att le åt sig själv, är det något att bygga på? Äh, jag vet inte.
- Jag gillar dig.
Det är då jag känner den där känslan i kroppen. Den känsla som bara hon kan få mig att känna. I det ögonblicket så känns det som om någonting tugnt faller från mitt bröst. Jag känner mig inte lättare, jag känner mig bara mindre tung. Åh du söta lilla varlse som sitter några centimeter ifrån mig, varför är det du som sitter där och inte någon annan? Är detta ödet? Ska vi tacka någon för att vi sitter där tillsammans? Vi kanske ska tacka gud för att han skapade världen, för det var ju trots allt han som började allt. Fast jag antar att det enda jag egentligen kan göra är att tacka alla som är inblandade, på ett indirekt sätt. Visst låter det logiskt? Jasså inte? Strunt samma, jag gillar henne också.
De följande fyra timmarna följs av talande tystnad och en brottningsmatch av känslor som jag inte tänker ta upp. Jag antar att man får använda fantasin, dock lite begränsad efter som vi trots allt sitter på ett café. Det är just därför jag sitter här ensam, sex timmar senare. Eller är det sju? Jag vet inte. Det spelar ändå ingen roll längre. Hon är borta. Borta för tillfället. När hon kommer tillbaka så ska lukten av rosor få fylla mina näsborrar igen. Bara om jag låter det. Snart är hon här igen. Gud så jag längtar, men jag klarar av det. Egentligen gör jag inte det, men jag måste stå ut.
Jag gillar dig också.
Jag skrattar åt min egen dumhet medans hon vänder blad i tidningen. Jag lyfter upp koppen från bordet och smuttar lite försiktigt på kaffet. Eller var det kaffe egentligen? Hon sa att det var något annorlunda. I samma ögonblick som jag sväljer den första klunken så fylls jag av en underbar känsla. GUD SÅ GOTT KAFFE. Jag har aldrig smakat något liknande. Det var i särklass det godaste kaffet jag någonsin druckit. Hon sitter där bredvid mig helt orörd. Hon säger någonting som jag inte hör, för mina tankar har redan vandrat iväg. Klockan är nu lite drygt kvart i 3. Snart är det slut. Snart är allt det underbara som jag upplever slut. Snart så sitter jag där framför datorn och låter ångesten kontrollera mig. Hur ska jag klara av detta?
- Kolla här då! Fatta jobbigt att sitta fast på en flygplats så länge.
Hennes ord väcker min hjärna till liv igen. Jag stirrar ned på den uppvecklade tidningen som vilar på mina knän. Där står det lite om aska som hindrar människor från att resa hem. Det var detta som Frans tyckte var så skrattretande, det faktum att jag inte kände till det. Suck.
- Där gör dom smygreklam för pressbyrån! Titta!
Och jag tittar. På fönsterglaset som några utmattade resenärer lutar sig mot, så står pressbyråns gula nötta bokstäver. Så lustigt. Ingen levande varelse undanslipper massmedia. Kanske bara de som väljer att leva i lämpersbo. Där blir man sällan utsatt för en större dos reklam och propaganda. För att kunna njuta ordentligt av tiden så tittar jag på mitt nötta armbandsur. Klockan är strax över 3. Cirka fyra timmar kvar. Det är ingenting. Vad är fyra timmar av mitt liv egentligen?
- Jag gillar ditt hår.
För ett år sen hade jag nog inte vågat sagt sådana spontana saker. Jag har aldrig varit särskilt bra på att uttrycka mig muntligt, men det har blivit lättare nuförtiden. Jag tar en närmare titt på hennes hår. Det är ganska kort, ungefär till axlarna och det har en fin brun färg. Försiktigt och diskret så lutar jag mig lite till vänster och andas in. Rosor tänker jag. Hon luktar rosor. Sakta så lyfter jag upp min hand. Jag måste känna på det där håret, annars blir jag galen. Efter ha strykit lite hår över örat så känner jag mig nöjd. Ler jag till och med? Det var längesen jag log på det sättet. Förmågan att le åt sig själv, är det något att bygga på? Äh, jag vet inte.
- Jag gillar dig.
Det är då jag känner den där känslan i kroppen. Den känsla som bara hon kan få mig att känna. I det ögonblicket så känns det som om någonting tugnt faller från mitt bröst. Jag känner mig inte lättare, jag känner mig bara mindre tung. Åh du söta lilla varlse som sitter några centimeter ifrån mig, varför är det du som sitter där och inte någon annan? Är detta ödet? Ska vi tacka någon för att vi sitter där tillsammans? Vi kanske ska tacka gud för att han skapade världen, för det var ju trots allt han som började allt. Fast jag antar att det enda jag egentligen kan göra är att tacka alla som är inblandade, på ett indirekt sätt. Visst låter det logiskt? Jasså inte? Strunt samma, jag gillar henne också.
De följande fyra timmarna följs av talande tystnad och en brottningsmatch av känslor som jag inte tänker ta upp. Jag antar att man får använda fantasin, dock lite begränsad efter som vi trots allt sitter på ett café. Det är just därför jag sitter här ensam, sex timmar senare. Eller är det sju? Jag vet inte. Det spelar ändå ingen roll längre. Hon är borta. Borta för tillfället. När hon kommer tillbaka så ska lukten av rosor få fylla mina näsborrar igen. Bara om jag låter det. Snart är hon här igen. Gud så jag längtar, men jag klarar av det. Egentligen gör jag inte det, men jag måste stå ut.
Jag gillar dig också.
Att uttrycka känslor och ordlös kommunikation
Du är så sjukt underbar<3333 du är...
...VÄNTA STOPP! Sist jag tänkte efter så finns det bättre sätt att uttrycka känslor i skrift. Eller har jag fel? Jag vet inte, men hur mycket betyder ett "<3" när det kommer till kritan egentligen. Vad symboliserar det egentligen? Ett hjärta? Jaha? Vad är det bra för? Men även jag har missbrukat det TECKNET i mina unga dagar och jag minns fortfarande personen som lärde mig vad som EGENTLIGEN betyder någonting. Jag känner ingenting för den personen längre, men jag ska aldrig glömma den lektion i kärlek jag fick av henne. Ändå så ångrar jag ingenting. Idag så raderade jag alla sms från henne. De brann upp. Borta i rök. Poff.
En sak återstår dock. Vad händer med alla bilder? Alla videofilmer? Ska jag låta dem brinna? Ska jag sätta eld på min forna värld och se den brinna ned? Jag har ju råd med det, men jag vet fortfarande inte. Skäms jag för det då? Det tror jag inte heller att jag göra. Bilderna kommer förmodligen att brinna upp, men inte texterna. Jag kan inte låta dem gå förlorade. Det skulle kännas så fel. Även ifall jag var en bruten själ då, så var JAG fortfarande JAG, fast lite mindre erfaren.
Det är också därför jag sitter här en månad senare och inser hur det egentligen ligger till. Det är därför varken hon eller jag hade rätt, utan det funkar såhär. Kärlek behöver näring. Ifall kärlek inte får den näring den behöver för att växa och leva, så svälter den ihjäl. Den tynar långsamt bort. Ångest blir saknad, saknad blir längtan, längtan blir ihågkomst och ihågkomst blir så småningom glömska.
Så minns du?
Blott fragment av lycka från en tid då jag var väldigt svag och utsatt. Nu är våren kommen och jag är mentalt och fyskiskt starkare än jag någonsin har varit. Men för att återgå till att visa känslor så är ändå ordlös kommunikation det som jag föredrar. Att bara kunna sitta i timmar på ett fik utan att ha pressen att behöva säga någonting. Det är så otroligt underbart. Ni som inte förstår vad jag pratar om, en dag (en dag är långt borta) så kommer även ni att kunna ta del av detta.
Livet tar en ny vändning.
Visst gör det. Jag tvivlar på att den här bloggen kommer ha samma ångesttema som förut, men jag tänker göra mitt bästa för att tala ut om allt skit som förhoppningsvis inte kommer drabba mig. Tro inte bara att det kommer bli tomt och öde här på bloggen. ÅNEJ. Jag har en ny inspirationskälla, som är OÄNDLIG och OBEGRÄNSAD. Det är just därför som det förmodligen kommer bli ännu mer skrivet här i framtiden. Det är er jag har att tacka, Rebecca och Matilda, för att ni tillsammans har fått mig att inse vad som egentligen betyder något.
Jag skulle kunna skriva vidare på det här inlägget i all evighet, men jag känner att jag måste sluta nu.Har fler inlägg att skriva ikväll och de kommer hamna här sinom tid. Några sista ord nu som skulle passa "budskapet" i det här inlägget? Nej. Det finns inga och jag tänker inte bli djup.
Jo okej då.
Under evighetens synvinkel.
...VÄNTA STOPP! Sist jag tänkte efter så finns det bättre sätt att uttrycka känslor i skrift. Eller har jag fel? Jag vet inte, men hur mycket betyder ett "<3" när det kommer till kritan egentligen. Vad symboliserar det egentligen? Ett hjärta? Jaha? Vad är det bra för? Men även jag har missbrukat det TECKNET i mina unga dagar och jag minns fortfarande personen som lärde mig vad som EGENTLIGEN betyder någonting. Jag känner ingenting för den personen längre, men jag ska aldrig glömma den lektion i kärlek jag fick av henne. Ändå så ångrar jag ingenting. Idag så raderade jag alla sms från henne. De brann upp. Borta i rök. Poff.
En sak återstår dock. Vad händer med alla bilder? Alla videofilmer? Ska jag låta dem brinna? Ska jag sätta eld på min forna värld och se den brinna ned? Jag har ju råd med det, men jag vet fortfarande inte. Skäms jag för det då? Det tror jag inte heller att jag göra. Bilderna kommer förmodligen att brinna upp, men inte texterna. Jag kan inte låta dem gå förlorade. Det skulle kännas så fel. Även ifall jag var en bruten själ då, så var JAG fortfarande JAG, fast lite mindre erfaren.
Det är också därför jag sitter här en månad senare och inser hur det egentligen ligger till. Det är därför varken hon eller jag hade rätt, utan det funkar såhär. Kärlek behöver näring. Ifall kärlek inte får den näring den behöver för att växa och leva, så svälter den ihjäl. Den tynar långsamt bort. Ångest blir saknad, saknad blir längtan, längtan blir ihågkomst och ihågkomst blir så småningom glömska.
Så minns du?
Blott fragment av lycka från en tid då jag var väldigt svag och utsatt. Nu är våren kommen och jag är mentalt och fyskiskt starkare än jag någonsin har varit. Men för att återgå till att visa känslor så är ändå ordlös kommunikation det som jag föredrar. Att bara kunna sitta i timmar på ett fik utan att ha pressen att behöva säga någonting. Det är så otroligt underbart. Ni som inte förstår vad jag pratar om, en dag (en dag är långt borta) så kommer även ni att kunna ta del av detta.
Livet tar en ny vändning.
Visst gör det. Jag tvivlar på att den här bloggen kommer ha samma ångesttema som förut, men jag tänker göra mitt bästa för att tala ut om allt skit som förhoppningsvis inte kommer drabba mig. Tro inte bara att det kommer bli tomt och öde här på bloggen. ÅNEJ. Jag har en ny inspirationskälla, som är OÄNDLIG och OBEGRÄNSAD. Det är just därför som det förmodligen kommer bli ännu mer skrivet här i framtiden. Det är er jag har att tacka, Rebecca och Matilda, för att ni tillsammans har fått mig att inse vad som egentligen betyder något.
Jag skulle kunna skriva vidare på det här inlägget i all evighet, men jag känner att jag måste sluta nu.Har fler inlägg att skriva ikväll och de kommer hamna här sinom tid. Några sista ord nu som skulle passa "budskapet" i det här inlägget? Nej. Det finns inga och jag tänker inte bli djup.
Jo okej då.
Under evighetens synvinkel.
Hmmm
Nervositet
och nyfikenhet. Två vackra ord som står för mycket vad en person kan känna. Vad då känna? Är det känslor inblandade nu helt plötsligt? Och positiva känslor? VART ÄR VÄRLDEN (min väld) PÅ VÄG? Jag vet inte. Jag känner bara en längtan för att få uppleva den där känslan igen. Idag fikade jag på stan för första gången i mitt liv och det varade i fyra timmar. Den mest dominerande känslan, bortsett från nervositet och nyfikenhet , den var att jag kunde känna mig avslappnad. Så sjukt avslappnad. Vilken jävla känsla, jag kommer sova så bra inatt.
Så vad tänker jag göra av det här? De tankar om att jag gick över gränsen blev bortsopade direkt (Du kunde ha gått längre). Även Logiken har varit avslappnad tror jag. Det verkar som om vi har slutit fred (För nu). Så var är min slutsats? Just nu så ligger jag här med väldigt trötta ben och en snygg inhandlad väska (som jag smeker oavbrutet) och väntar på respons...
Du andas in och jag andas ut. Slappna av.
och nyfikenhet. Två vackra ord som står för mycket vad en person kan känna. Vad då känna? Är det känslor inblandade nu helt plötsligt? Och positiva känslor? VART ÄR VÄRLDEN (min väld) PÅ VÄG? Jag vet inte. Jag känner bara en längtan för att få uppleva den där känslan igen. Idag fikade jag på stan för första gången i mitt liv och det varade i fyra timmar. Den mest dominerande känslan, bortsett från nervositet och nyfikenhet , den var att jag kunde känna mig avslappnad. Så sjukt avslappnad. Vilken jävla känsla, jag kommer sova så bra inatt.
Så vad tänker jag göra av det här? De tankar om att jag gick över gränsen blev bortsopade direkt (Du kunde ha gått längre). Även Logiken har varit avslappnad tror jag. Det verkar som om vi har slutit fred (För nu). Så var är min slutsats? Just nu så ligger jag här med väldigt trötta ben och en snygg inhandlad väska (som jag smeker oavbrutet) och väntar på respons...
Du andas in och jag andas ut. Slappna av.
2009 vs 2010
April, april!
För exakt ett år sedan blev jag tillsammans med min första tjej. Eller okej, första och första. Det var mitt första riktigt SERIÖSA förhållande. Lågstadieperioden räknas inte... Iallafall, det är exakt ett år sedan nu. Ironiskt nog så blev vi just tillsammans den första april. Vilket skämt va? Vi relaterade till det senare, men ironin skulle jaga ikapp oss och hämnas. Ingen undkommer ödet. Inte minst kära tonåringar.
Nu tänker jag inte sitta här och prata om hur hårt mitt förhållande sög, utan hur hårt jag sög som människa. För det första så var jag så otroligt oerfaren inom det här området, men det är väl ingen ursäkt? Man kan väl säga att jag var osäker skulle jag tro. Så förbannat osäker och vilsen, men det var väl bara gulligt. Jag minns vagt att vi låg här i min säng och det var du som tog initiativet då.
"Är vi tillsammans nu?"
"Jag tror det."
Så vem var jag egentligen då? För ett år sen? Jag har alltid varit Fredrik, men jag har förändrats så mycket hela tiden. För varje dag som går blir jag allt mer erfaren om LIVET. Jag har fortfarande många lektioner att lära och jag ser framemot dom. För ett år sen så var jag ensam. Riktigt ensam. Kanske ensammare än jag någonsin känt mig? Mycket möjligt. I vilket fall som helst så behövde jag NÅGON. Jag behövde aldrig dig, jag behövde NÅGON. Det har alltid varit mitt problem. När jag vet vad jag vill ha så får jag det inte, samtidigt som när jag inte vet vad jag vill ha så får jag något random. DÅ var du inte dock random, DÅ var du hela min värld. Det var allt som gällde då. Jag behövde någon som behövde någon.
Skillnaden nu, ett år senare, är den att jag VET vad jag vill ha och det finns en möjlighet att jag kan få det. Jag behöver inte någon längre. Jag behöver DIG. Du som dominerar mina tankar, du som finns med mig vart jag än går. Även nu, bara tre veckor efter vi slutade prata så VET jag vad jag har gjort för misstag. Mitt största misstag var att jag aldrig såg dig som en jämnlike. Jag såg dig som någonting mer. Någonting som är mycket större och bättre än mig. Det är först nu i efterhand som jag förstår att du inte ÄR bäst på allt. Du är bara bra på utmärkande saker. Jag är mycket bättre än dig på vissa grejer. Det var faktiskt ett av dina inlägg som påminde mig om det, även fast det inte var mig inlägget handlade om. Visst är det löjligt nu i efterhand när vi ser hur jag har agerat?
Jag försökte vara en person jag inte var, en människa som strävar efter perfektion, men klandrar sig själv för att han inte NÅR perfektionen. Det handlar inte om att NÅ målet, utan att STRÄVA efter det. Egentligen så finns det ingen perfektion, bara en dröm om perfektion och det är den drömmer vi strävar efter. I denna kamp för att nå målet så glömde jag bort vem jag egentligen var. Alla dessa djupa telefonsamtal vi hade, DÄR var jag mitt riktiga jag. Det är DEN personen du kommer få träffa om fem veckor. Det lovar jag.
Som slutsats så vill jag bara påpeka den saken att jag kommer komma till en punkt då jag sitter ett år in i framtiden och tittar tillbaka på hur jag var när jag var sjutton. Kommer jag sitta och sucka åt mina misstag? Kommer jag säga hur mycket jag har förändrats på ett år? Det spelar ingen roll nu. Jag är beredd att göra misstag för att utvecklas som människa, och ifall du någon gång kommer att älska mig så hoppas jag att du är beredd att förlåta mig för alla dessa misstag. Jag är beredd att göra samma sak för dig. Är det inte vackert?
För att resa tillbaka i det förflutna, för ett år sen. Jag tänker inte säga förlåt för allt jag gjorde och jag ångrar ingenting, för mina val och misstag har format mig till den människa jag är idag. På slutet så hade jag och du inte så mycket gemensamt. Jag förstår det nu och accepterar det. Hoppas att du finner någon du älskar, för jag är på god väg.
Ja, jag är på god väg. Kärleken, här kommer jag. Ta emot mig. Blända mig.
För exakt ett år sedan blev jag tillsammans med min första tjej. Eller okej, första och första. Det var mitt första riktigt SERIÖSA förhållande. Lågstadieperioden räknas inte... Iallafall, det är exakt ett år sedan nu. Ironiskt nog så blev vi just tillsammans den första april. Vilket skämt va? Vi relaterade till det senare, men ironin skulle jaga ikapp oss och hämnas. Ingen undkommer ödet. Inte minst kära tonåringar.
Nu tänker jag inte sitta här och prata om hur hårt mitt förhållande sög, utan hur hårt jag sög som människa. För det första så var jag så otroligt oerfaren inom det här området, men det är väl ingen ursäkt? Man kan väl säga att jag var osäker skulle jag tro. Så förbannat osäker och vilsen, men det var väl bara gulligt. Jag minns vagt att vi låg här i min säng och det var du som tog initiativet då.
"Är vi tillsammans nu?"
"Jag tror det."
Så vem var jag egentligen då? För ett år sen? Jag har alltid varit Fredrik, men jag har förändrats så mycket hela tiden. För varje dag som går blir jag allt mer erfaren om LIVET. Jag har fortfarande många lektioner att lära och jag ser framemot dom. För ett år sen så var jag ensam. Riktigt ensam. Kanske ensammare än jag någonsin känt mig? Mycket möjligt. I vilket fall som helst så behövde jag NÅGON. Jag behövde aldrig dig, jag behövde NÅGON. Det har alltid varit mitt problem. När jag vet vad jag vill ha så får jag det inte, samtidigt som när jag inte vet vad jag vill ha så får jag något random. DÅ var du inte dock random, DÅ var du hela min värld. Det var allt som gällde då. Jag behövde någon som behövde någon.
Skillnaden nu, ett år senare, är den att jag VET vad jag vill ha och det finns en möjlighet att jag kan få det. Jag behöver inte någon längre. Jag behöver DIG. Du som dominerar mina tankar, du som finns med mig vart jag än går. Även nu, bara tre veckor efter vi slutade prata så VET jag vad jag har gjort för misstag. Mitt största misstag var att jag aldrig såg dig som en jämnlike. Jag såg dig som någonting mer. Någonting som är mycket större och bättre än mig. Det är först nu i efterhand som jag förstår att du inte ÄR bäst på allt. Du är bara bra på utmärkande saker. Jag är mycket bättre än dig på vissa grejer. Det var faktiskt ett av dina inlägg som påminde mig om det, även fast det inte var mig inlägget handlade om. Visst är det löjligt nu i efterhand när vi ser hur jag har agerat?
Jag försökte vara en person jag inte var, en människa som strävar efter perfektion, men klandrar sig själv för att han inte NÅR perfektionen. Det handlar inte om att NÅ målet, utan att STRÄVA efter det. Egentligen så finns det ingen perfektion, bara en dröm om perfektion och det är den drömmer vi strävar efter. I denna kamp för att nå målet så glömde jag bort vem jag egentligen var. Alla dessa djupa telefonsamtal vi hade, DÄR var jag mitt riktiga jag. Det är DEN personen du kommer få träffa om fem veckor. Det lovar jag.
Som slutsats så vill jag bara påpeka den saken att jag kommer komma till en punkt då jag sitter ett år in i framtiden och tittar tillbaka på hur jag var när jag var sjutton. Kommer jag sitta och sucka åt mina misstag? Kommer jag säga hur mycket jag har förändrats på ett år? Det spelar ingen roll nu. Jag är beredd att göra misstag för att utvecklas som människa, och ifall du någon gång kommer att älska mig så hoppas jag att du är beredd att förlåta mig för alla dessa misstag. Jag är beredd att göra samma sak för dig. Är det inte vackert?
För att resa tillbaka i det förflutna, för ett år sen. Jag tänker inte säga förlåt för allt jag gjorde och jag ångrar ingenting, för mina val och misstag har format mig till den människa jag är idag. På slutet så hade jag och du inte så mycket gemensamt. Jag förstår det nu och accepterar det. Hoppas att du finner någon du älskar, för jag är på god väg.
Ja, jag är på god väg. Kärleken, här kommer jag. Ta emot mig. Blända mig.
Beauty
Du tror att du är så jävla speciell.
Du tror att du är så jävla vacker.
Du tror att du är så jävla smart.
Och det är du också, allt det där. Jag skulle älska att se dig falla. Jag skulle älska att se en sådan stark person som dig falla, för de starkaste personerna faller hårdast. Ingen kan begära av dig det som jag nu begär. Det skulle vara själviskt. Det skulle vara ganska patetiskt, men jag undrar bara ifall du alltid har varit gjord av sten? Har du alltid varit såhär iskall? Ifall inte, när ska du bli hel igen?
Jag vill bara kunna hjälpa dig. Jag vill att du ska vara svag inför mig, precis som jag är svag inför dig. Du behöver inte alltid vara stark, att alltid vara stark är påfrestande för själen. Var lite svag med mig. Låt frustrationen och ångesten rinna av dig som vatten. Du är ju trots allt med mig. Fick du samma känsla som mig nu? En känsla av trygghet? När vi sitter där och ser in i varandras ögon, känner du samma sak som jag då? Får du också välbehagliga rysningar längs ryggraden när jag viskar ditt namn? Tillsammans så skapar vi det sista sinnesintrycket, som inte exsisterar. Där två tankar blir ett medvetande. Termen "Du och Jag" upphör att exsistera och en ny term föds. "Vi". Aldrig mer ska VI känna oss ensamma, aldrig mer ska VI vandra själva. Du finns ju där inom mig, finns jag samtidigt inom dig? För ifall vi är känslomässigt nära varandra så spelar det ingen roll hur långt ifrån varandra vi är?
Så många frågor som virvlar runt som vågor på mitt hav. Du bara hoppar i vågorna och skrattar. Du ropar efter Leo, men ingen svarar. Gå bara inte. Du har inte kommit fel. Leo kommer snart. Vänta lite bara.
Väntan blir till längtan, längtan blir till saknad, saknad blir till ångest, ångest blir till smärta. Efter allt det där kommer glömskan som en befrielse. Jag låter den skölja över mig, sedan blir all tyst.
Tystnad.
Du tror att du är så jävla vacker.
Du tror att du är så jävla smart.
Och det är du också, allt det där. Jag skulle älska att se dig falla. Jag skulle älska att se en sådan stark person som dig falla, för de starkaste personerna faller hårdast. Ingen kan begära av dig det som jag nu begär. Det skulle vara själviskt. Det skulle vara ganska patetiskt, men jag undrar bara ifall du alltid har varit gjord av sten? Har du alltid varit såhär iskall? Ifall inte, när ska du bli hel igen?
Jag vill bara kunna hjälpa dig. Jag vill att du ska vara svag inför mig, precis som jag är svag inför dig. Du behöver inte alltid vara stark, att alltid vara stark är påfrestande för själen. Var lite svag med mig. Låt frustrationen och ångesten rinna av dig som vatten. Du är ju trots allt med mig. Fick du samma känsla som mig nu? En känsla av trygghet? När vi sitter där och ser in i varandras ögon, känner du samma sak som jag då? Får du också välbehagliga rysningar längs ryggraden när jag viskar ditt namn? Tillsammans så skapar vi det sista sinnesintrycket, som inte exsisterar. Där två tankar blir ett medvetande. Termen "Du och Jag" upphör att exsistera och en ny term föds. "Vi". Aldrig mer ska VI känna oss ensamma, aldrig mer ska VI vandra själva. Du finns ju där inom mig, finns jag samtidigt inom dig? För ifall vi är känslomässigt nära varandra så spelar det ingen roll hur långt ifrån varandra vi är?
Så många frågor som virvlar runt som vågor på mitt hav. Du bara hoppar i vågorna och skrattar. Du ropar efter Leo, men ingen svarar. Gå bara inte. Du har inte kommit fel. Leo kommer snart. Vänta lite bara.
Väntan blir till längtan, längtan blir till saknad, saknad blir till ångest, ångest blir till smärta. Efter allt det där kommer glömskan som en befrielse. Jag låter den skölja över mig, sedan blir all tyst.
Tystnad.
Attraktion?
ÅÅÅÅHEEEEEEEEEEEEEEEEEJ.
Jag har upptäckt en intressant grej idag. Sexfixerade tjejer är roliga. Då syftar jag inte på tjejer som fnissar så fort man viskar "KUK" i örat på dem, utan tjejer som kan UTVECKLA DET. Det är väl det som är den stora skillnaden. Det som gör sexfixerade tjejer roliga är att de kan göra något kul utav det. Har massor trevliga exempel idag, och ni som förstår vad jag pratar om, TACK! Jag behöver mera sånt i mitt liv, det var ganska roligt. Självklart är ju sexanspelningar inget ovanligt för omogna tonåringar som oss. Ett klassiskt exempel är; Grupp 1,grupp2, grupp 3, grupp 4, grupp 5, GRUPP SEX! HAHAHAHHAHA!
Alltså det var kul i sjuan. Inga sådana sexanspelningar tack. Det var dock inte sådana jag upplevde idag och det är jag ytterst tacksam över! Varför jag har valt att ta upp detta till högst ointressanta ämne vet jag inte, men det bara slog mig på bussen. Ibland brukar jag sitta och fundera på vad tjejer tänder på, och det kan ni säkert tänka er är som att fråga hela mänskligheten vad dess favoriträtt är. Med andra ord, DET GÅR INTE ATT SVARA PÅ DET FÖR DET FINNS INGET ENKELT SVAR. Det finns dock en gemensam sak som dyker upp oftare än andra saker. CHARMEN! Personligen så kan jag känna att jag besitter den kraften ibland, dock inte hela tiden. Fast det kanske sker omedvetet också? Tänk om jag är sjukt charmig fast jag inte vet om det? Och att jag nu kommer få massa kommentarer om det?
ÅH VÄNTA! Jag tror Fantasin tog över här. Vi ska LUGNA ner oss nu. Som kontringsfråga så kan vi se vad jag har att säga om vad killar tänder på. Självklart så tycker ni att svaret är jättelätt ( ÅHHH BRÖST OCH RUMPA) , men det finns faktiskt andra saker som har större betydelse för just MIG. Det säger jag inte för att sticka ut och kunna vara speciell, utan för att jag verkligen tycker det. Det jag tänder (ordskämt) mest på är leendet. Sedan på andra plats så kommer ögonen. Jaa, ögon som jag kan titta in i och bara försvinna i. Åååhhhh.
Vad tycker du är viktigt?
Jag har upptäckt en intressant grej idag. Sexfixerade tjejer är roliga. Då syftar jag inte på tjejer som fnissar så fort man viskar "KUK" i örat på dem, utan tjejer som kan UTVECKLA DET. Det är väl det som är den stora skillnaden. Det som gör sexfixerade tjejer roliga är att de kan göra något kul utav det. Har massor trevliga exempel idag, och ni som förstår vad jag pratar om, TACK! Jag behöver mera sånt i mitt liv, det var ganska roligt. Självklart är ju sexanspelningar inget ovanligt för omogna tonåringar som oss. Ett klassiskt exempel är; Grupp 1,grupp2, grupp 3, grupp 4, grupp 5, GRUPP SEX! HAHAHAHHAHA!
Alltså det var kul i sjuan. Inga sådana sexanspelningar tack. Det var dock inte sådana jag upplevde idag och det är jag ytterst tacksam över! Varför jag har valt att ta upp detta till högst ointressanta ämne vet jag inte, men det bara slog mig på bussen. Ibland brukar jag sitta och fundera på vad tjejer tänder på, och det kan ni säkert tänka er är som att fråga hela mänskligheten vad dess favoriträtt är. Med andra ord, DET GÅR INTE ATT SVARA PÅ DET FÖR DET FINNS INGET ENKELT SVAR. Det finns dock en gemensam sak som dyker upp oftare än andra saker. CHARMEN! Personligen så kan jag känna att jag besitter den kraften ibland, dock inte hela tiden. Fast det kanske sker omedvetet också? Tänk om jag är sjukt charmig fast jag inte vet om det? Och att jag nu kommer få massa kommentarer om det?
ÅH VÄNTA! Jag tror Fantasin tog över här. Vi ska LUGNA ner oss nu. Som kontringsfråga så kan vi se vad jag har att säga om vad killar tänder på. Självklart så tycker ni att svaret är jättelätt ( ÅHHH BRÖST OCH RUMPA) , men det finns faktiskt andra saker som har större betydelse för just MIG. Det säger jag inte för att sticka ut och kunna vara speciell, utan för att jag verkligen tycker det. Det jag tänder (ordskämt) mest på är leendet. Sedan på andra plats så kommer ögonen. Jaa, ögon som jag kan titta in i och bara försvinna i. Åååhhhh.
Vad tycker du är viktigt?
1/8
Visst är det konstigt, den där känslan. Rädsla tror jag den kallas. Den som smyger sig in i folk och sprider skräck, men var inte rädd. Rädslan den går över, men oron stannar kvar. När en känsla försvinner så tar en annan över. Oron är inte lika lätt att få bort, för den grundar sig på att man inte vet. Man vet inte vad som kommer att hända eller vad som ska hända. Man vet med andra ord ytterst lite, eller ingenting.
Oron är som cancer. Tills det kommer ett botemedel så finns det inget som hjälper , bara bromsmediciner. En av dom bromsmedicinerna är hopp. Hoppet gör så att oron inte tar över helt och hållet. Hoppet gör att du kan se ditt mål klart och tydligt framför dig. För visst har du ett mål? Jo, jag har ett mål. Det ironiska är att jag gav mig själv denna cancer. Jag valde att bli smittad av den för att kunna bli botad och bli bättre än någonsin. Tänk då ifall jag har fel? Tänk ifall det aldrig kommer någon mirakelmedicin som botar min oro? Hur ska jag då någonsin kunna fortsätta?
Jag minns vad jag hade. Det var inte mycket, men det var det närmaste jag kunde komma till en drivkraft, men istället så hade jag inget mål då. Här och nu , idag så är jag en åttondel hel. 12,5% hel. Nu är det bara 87,5% kvar, sedan är jag hel. Snart ska jag bli fylld igen. Snart...
Oron är som cancer. Tills det kommer ett botemedel så finns det inget som hjälper , bara bromsmediciner. En av dom bromsmedicinerna är hopp. Hoppet gör så att oron inte tar över helt och hållet. Hoppet gör att du kan se ditt mål klart och tydligt framför dig. För visst har du ett mål? Jo, jag har ett mål. Det ironiska är att jag gav mig själv denna cancer. Jag valde att bli smittad av den för att kunna bli botad och bli bättre än någonsin. Tänk då ifall jag har fel? Tänk ifall det aldrig kommer någon mirakelmedicin som botar min oro? Hur ska jag då någonsin kunna fortsätta?
Jag minns vad jag hade. Det var inte mycket, men det var det närmaste jag kunde komma till en drivkraft, men istället så hade jag inget mål då. Här och nu , idag så är jag en åttondel hel. 12,5% hel. Nu är det bara 87,5% kvar, sedan är jag hel. Snart ska jag bli fylld igen. Snart...
Kärlek och Trams
Det har gått en vecka nu. Kom igen Fredrik, bara sju till. Jag klagar inte längre, det värsta är över. Istället så har jag börjat med något nytt. Åh, något kreativt. Det ska bli oerhört intressant att se vart det leder. Jag skulle kunna visa upp det HÄR OCH NU på loggen, men tiden är inte mogen än. Nej, det är inte dags än.
Jag vet att ni hatar när jag talar i gåtor, men någon gång kommer ni förstå. Fast betyder det så mycket? Att förstå vad som simmar (Älskar min favoritmetafor) runt i mitt huvud? Kanske, ifall ni nu finner mig en sådan intressant person. Sedan finns det ju en till gyllene regeln som jag brukar köra med. DET MAN INTE VET LIDER MAN INTE AV. Följer man det så behöver man aldrig ljuga för någon, visst är det bra?
Jag drömde även en intressant dröm om fotboll. Varför i all världen skulle jag göra det? Att JAG spelade fotboll? Det var liksom ett tag sen. Fast jag tror att det är du som drömmer det inom mig. Visst låter det logiskt? Okej nej, det gör det inte, men du börjar ta över mig. Jag börjar bli mer som dig. Det enda logiska förklaringen till detta är att det är min förmåga att anpassa sig som börjar verka. Oja, men det funkar båda vägarna. Jag kan oanpassa mig också, hur enkelt som helst. Det är bara att läsa mellan raderna...
Tralalalla
Jag vet att ni hatar när jag talar i gåtor, men någon gång kommer ni förstå. Fast betyder det så mycket? Att förstå vad som simmar (Älskar min favoritmetafor) runt i mitt huvud? Kanske, ifall ni nu finner mig en sådan intressant person. Sedan finns det ju en till gyllene regeln som jag brukar köra med. DET MAN INTE VET LIDER MAN INTE AV. Följer man det så behöver man aldrig ljuga för någon, visst är det bra?
Jag drömde även en intressant dröm om fotboll. Varför i all världen skulle jag göra det? Att JAG spelade fotboll? Det var liksom ett tag sen. Fast jag tror att det är du som drömmer det inom mig. Visst låter det logiskt? Okej nej, det gör det inte, men du börjar ta över mig. Jag börjar bli mer som dig. Det enda logiska förklaringen till detta är att det är min förmåga att anpassa sig som börjar verka. Oja, men det funkar båda vägarna. Jag kan oanpassa mig också, hur enkelt som helst. Det är bara att läsa mellan raderna...
Tralalalla
Charlie-syndromet
Enligt Nick Hornby så finns det fyra slags grader av kärlek på ett väldigt förenklat sätt som jag ska visa nu.
Det känns som om jag pendlar och svajar mellan den tredje och fjärde graden, men det lutar ändå mer åt tredje graden, thanks god.
En annan sak som Nick Hornby tar upp, vilket jag själv har erfarat, är det faktum att det är lättare att ha föräldrar ifall man har en partner. Riktigt varför vet jag inte, men det blir bättre stämning på något sätt.
Så det enda jag undrar nu, har jag fallit för Charlie-Syndromet? (Nej ni kommer inte hitta det syndromet någonstans, för jag hittade just på det och ni måste läsa High Fidelity för att förstå vad jag menar) Är världens så grym mot mig? Nej.
Jag är bättre än så.
- Att befinna sig i ett förhållande
- Att befinna sig i ett olycklig förhållande
- Att vara singel
- Att vara desperat
Det känns som om jag pendlar och svajar mellan den tredje och fjärde graden, men det lutar ändå mer åt tredje graden, thanks god.
En annan sak som Nick Hornby tar upp, vilket jag själv har erfarat, är det faktum att det är lättare att ha föräldrar ifall man har en partner. Riktigt varför vet jag inte, men det blir bättre stämning på något sätt.
Så det enda jag undrar nu, har jag fallit för Charlie-Syndromet? (Nej ni kommer inte hitta det syndromet någonstans, för jag hittade just på det och ni måste läsa High Fidelity för att förstå vad jag menar) Är världens så grym mot mig? Nej.
Jag är bättre än så.
