Röd
Som du har växt inom mig likt en orkidé är i full blomm. Så vacker och så ståtlig, men vad är det du döljer? Bakom dina klara röda färger, bakom dina nektars söta smak, vad är det du döljer? För en så vacker och ståtlig måste väl från början ha varit något annat? Det är då det slår mig, att jag har vänt blicken åt fel håll. Att vara bländad av skönheten är blindhet i sig, samtidigt som en blundar för det en inte vill se. Så vart är den sanning jag söker? Vart ska jag finna min upplysningen, denna dryck som ska klargöra allt? Det är då jag förstår att jag har sökt på fel ställe. Fel plats.
För det är väl trots allt under markytan där de djupa rötterna växer, de rötter som livnär den vackra och ståliga orkidén i sin fulla blomning. De rötter som kan vara så lätta att glömma bort, trots att de gör det hårda arbetet och aldrig får se någon sol. De rötter som har glömts bort i jordens svarta tystnad. För vad är en rot mot en blomma, i skönhetens längd och mått? De djupa rötterna som sträcker sig långt ned i jorden, under markytan, samlar upp de mineraler och dricker den kyliga vatten som ska livnära den vackra och ståtliga orkidén. För när ska en se helheten och värdera dessa rötter för vad de betyder? Är en så bländad av orkidéns förföriska blad att denne skär av blomman ovanför markytan? Är det så det ska gå till?
Det är först när dina rötter växer ned i mitt hjärta och slår rot där som jag tappar andan och flämtar efter luft. Det är dock inte av utmattning eller förakt, utan av förvåning. Hur kunde någon tro att de gick så djupt, när en inte såg det långsamma händelseförloppet under jord, när denne var bländad av de vinröda bladen och dess nektars förföriska smak. Så dessa rötter växer växer nu långsamt i mina ådror och livnär sig på det salta blodet, men för dig så blöder jag tills jag blir torrlagd. Så länge jag känner dina rötters grepp om mig så kommer jag vara trygg, så länge jag blir dråsig av din nektars livfulla effekt så kommer jag känna mig lugn. För vad är helheten för en som är kluven i hälften?
Så i gengäld för mitt blod så får jag nektar tillbaka. I symbios lever vi, du och jag, lika beroende av varandra. Men när solens strålar inte längre värmer, när regnet inte längre piskar i backen, när vinden inte längre smeker dina blad, då ska vi lägga oss ned och blöda till döds samtidigt som vår nektar rinner ut för alla världens kryp att ta del av. Åh vi kommer falla stort, min kära blomma, vi kommer dra med och världen och krossa allt i vårt fall. För aldrig tidigare har vi skådat en sådan intelligens, ett sådant behov av motsattheten för att överleva. Nu är det tid för att blomma. Och dina rötter omslingrar sig i min hjärna och den försöker förklara något som bara hjärtat kan. Försök inte, viskar du. Försök inte förstå det som vi har skapat, försök inte förstå det som en inte kan sätta ord på. För de orden är bara en färglös avbild av den riktiga skönheten.
Med de orden så känner jag mig trygg igen. Så därför blundar vi.
Igen.
För det är väl trots allt under markytan där de djupa rötterna växer, de rötter som livnär den vackra och ståliga orkidén i sin fulla blomning. De rötter som kan vara så lätta att glömma bort, trots att de gör det hårda arbetet och aldrig får se någon sol. De rötter som har glömts bort i jordens svarta tystnad. För vad är en rot mot en blomma, i skönhetens längd och mått? De djupa rötterna som sträcker sig långt ned i jorden, under markytan, samlar upp de mineraler och dricker den kyliga vatten som ska livnära den vackra och ståtliga orkidén. För när ska en se helheten och värdera dessa rötter för vad de betyder? Är en så bländad av orkidéns förföriska blad att denne skär av blomman ovanför markytan? Är det så det ska gå till?
Det är först när dina rötter växer ned i mitt hjärta och slår rot där som jag tappar andan och flämtar efter luft. Det är dock inte av utmattning eller förakt, utan av förvåning. Hur kunde någon tro att de gick så djupt, när en inte såg det långsamma händelseförloppet under jord, när denne var bländad av de vinröda bladen och dess nektars förföriska smak. Så dessa rötter växer växer nu långsamt i mina ådror och livnär sig på det salta blodet, men för dig så blöder jag tills jag blir torrlagd. Så länge jag känner dina rötters grepp om mig så kommer jag vara trygg, så länge jag blir dråsig av din nektars livfulla effekt så kommer jag känna mig lugn. För vad är helheten för en som är kluven i hälften?
Så i gengäld för mitt blod så får jag nektar tillbaka. I symbios lever vi, du och jag, lika beroende av varandra. Men när solens strålar inte längre värmer, när regnet inte längre piskar i backen, när vinden inte längre smeker dina blad, då ska vi lägga oss ned och blöda till döds samtidigt som vår nektar rinner ut för alla världens kryp att ta del av. Åh vi kommer falla stort, min kära blomma, vi kommer dra med och världen och krossa allt i vårt fall. För aldrig tidigare har vi skådat en sådan intelligens, ett sådant behov av motsattheten för att överleva. Nu är det tid för att blomma. Och dina rötter omslingrar sig i min hjärna och den försöker förklara något som bara hjärtat kan. Försök inte, viskar du. Försök inte förstå det som vi har skapat, försök inte förstå det som en inte kan sätta ord på. För de orden är bara en färglös avbild av den riktiga skönheten.
Med de orden så känner jag mig trygg igen. Så därför blundar vi.
Igen.
Kommentarer
Trackback
