freddden

Philip och Cecilia sitter på ett broräcke på natten, i en sovande stad. Det starka månskenet lyser upp det iskalla vattnet nedanför dem.

- Jag älskar dig. Jag vill älska dig.
- Nej det gör du inte. Ja.
- Vad är det då jag känner? Den där känslan.
- Jag får dig bara att vilja säga det. Det är inte samma sak.
- Vad är skillnaden? Den är stor.
- Du kommer att älska mig på allvar först när du älskar mig mer än du älskar dig själv. Sant.
- Jag älskar inte mig själv. Jo.
- Så varför gör du ens ett patetiskt försök till att älska en annan människa? Du har långt kvar unge man.
- Jag trodde det var det du ville höra. Delvis.
- Nej... Jag vill höra sanningen. Det är sanningen som är intressant för mig. Sanningen är alltid det rätta svaret.
- Sanningen kan göra ont. Sanningen gör ont.
- Lögnen är värre. Lögnen är en långsamt döende gift som sprids i kroppen.
- Det spelar ingen roll längre... Lämna mig bara inte. Jag behöver dig. Hat är en stark drivkraft.
- Känner du inte igen det här? Verkar det inte det bekant? Vi har haft den här konversationen förr.
- Vad finns det att känna igen? Temat har inte förändrats, bara miljön.
- Jag känner bara en konstig känsla i kroppen. Jag älskar dig.
- Jag tror jag förstår hur du menar. Det är som att något i ditt huvud har en egen vilja. Jag älskar dig också.
- Ifall jag hoppade skulle du också göra det? Nu tar vi livet av dessa patetiska människor, i vilka vi är fångna i och beger oss utanför lådan till oändligheten. Ifall jag bad dig komma, skulle du följa med? Skulle du följa med mig till oändligheten?
- Jag tror det. Ja älskade, det skulle jag. Nu gör vi det.

Sedan hoppar Philip och Cecilia. För att aldrig mer älska, för att aldrig mer hålla varandra i handen, för att aldrig mer ligga och skratta åt varandras dåliga skämt, för att aldrig mer känna lyckan brusa upp inom dem när de ser den andres vackra leende. Nej. aldrig mer. Deras kroppar blev aldrig funna. Familj och vänner går än idag och hoppas på att hitta Philip och Cecilia, att de lever lyckliga någonstans utomlands. Men nej. Philip och Cecilias kroppar har för länge sedan vittrat bort. Resterna av deras själ är nu någon annanstans, simmande i ett hav av glömska, en ocean av oändlighet och så vitt jag vet så simmar de där än idag. Badandes i glömskans iskalla vatten.

Solen skiner och jag är ute och tar en promenad i det fina vårvädret. Plötsligt uppenbarar sig en spegel från ingenstans mitt ute i skogen. Jag går av vägen och går fram till spegeln. Den står i en glänta. Några futtiga solstrålar lyser mellan de tjocka träden. Jag går närmare spegeln och ser dess perfekta yta. Det är en stor spegel, lika stor så jag kan se hela mig själv. Plötsligt börjar min spegelbild röra på sig av sig själv. Jag blundar och frågar mig själv ifall jag håller på att bli galen (Nej).
Jag öppnar ögonen igen och där står han och flinar. Det är jag, fast ändå inte. Jag ser äldre. Ett år kanske? Jag tänker precis fråga honom innan han börjar prata med mig.
"Jag är dig om ett år, Fredrik" säger spegelbilden. Vad ska det här betyda? Sådant nonsens existerar inte (Jo det gör det). Varför uttsätts jag för detta?
"Vem är du"? frågar jag. Det enda jag lyckas slänga ur mig. Jag väntar ivrigt på respons.
"Du ställer fel frågor", säger spegelbilden och pekar mot ett annat håll.
Där stär står en annan spegel, men den här spegeln är visar inte framtiden. Den visar det förflutna. Jag ser mig själv och då minns jag. Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag vara så...omogen? Så oerfaren om livets vägar. Jag ropar till min spegelbild, han stannar upp och lyssnar.
"Jag är dig om ett år, Fredrik" säger jag till honom. Förflutna-Fredrik frågar vem jag är men jag svarar bara att han ställer fel frågor och jag pekar mot ett annat håll.
Därefter så går jag tillbaka till min framtidsspegelbild och frågar honom vad som är meningen med allt detta.
"Ångrar du alla dina misstag som du gjorde för ett år sen? frågar han. "Ångrar du allt ont som har hänt dig tills idag?"
Jag suckar och ser över axeln. Där ser jag ser hur förlutna-Fredrik står och övertalar en annan version av mig, förlorad i tidens flöde. Vad är meningen med allt det här? Då plötsligt så förstår jag, plötsligt så inser jag det.
"Jag ångrar ingenting, säger jag. "Den person och alla dennes misstag har format mig till den människa jag är idag. Jag ångrar ingenting, för alla mina misstag gör mig till en starkare och visare människa, samtidigt som alla framgångar gör så att jag kan utvecklas. Förstår du Framtids-Fredrik? På ett sätt, så känner jag redan dig bättre än du känner dig själv."
Framtids-Fredrik ler. Han är mycket nöjd med min utveckling och han undanslipper sig ett ljuvligt skratt som ekar i mina öron. Då plötsligt så kommer Förflutna-Fredrik tillbaka med sitt svar.
"Det är så mycket jag ångrar, Fredrik. Jag vet inte hur jag ska rätta till dessa misstag. Kan du hjälpa mig? Kan du säga vad jag ska göra? Kan du göra min val åt mig så jag blir som dig? Jag vill bara vara lycklig"
Det svaret ekar inom mitt huvud. Nej, han har fel. Han är inte mogen för det här. Utan att se mig över axeln så går jag bort från gläntan och ler för mig själv. Jag skriver min egen bok, mitt liv. Kapitel för kapitel skriver jag alldeles själv. Ödet är min största inspirationskälla och nu finns det inget som kan stoppa mig, nej, ingenting. Jag går ut på vägen igen och när jag har gått en bit så möter jag dig. Tillsammans så vandrar vi i solskenet, redo att möta livets uppförsbackor och dansa ned för nedförbackarna.
(Äntligen lär du dig)

"Ditt drag".

Jag sitter där helt blixtstilla och försöker tänka ut min motståndares nästa drag. Jag vänder blicken emot honom. Det är Gregory House som sitter där. Samtidigt som jag spänner käken så granskar hans blåa ögon mig från topp till tå. Hans mörka hår med spår av grått i ger dig ett vist intryck, medans hans leende så enkelt fångar din charm. Låt dig dock inte luras av hans uppenbarelse. Innerst inne så är han en parasit, redo att sätta sig fast på dig, och utan tvekan styra dina innersta tankar. Han är en mästare på att manipulera.

"Har du fastnat igen, min gamle vän?"

Han ger ifrån sig ett flin medans han snurrar på sin käpp. Ur sin ficka tar han fram ett piller och sväljer det. Jag återgår till schackbrädet och flyttar min löpare 3 steg diagonalt. Till min fasa inser jag att löparen inte längre är en schackpjäs, utan att det är en av mina vänner. En skräck sprider sig i min kropp. Jag har inte råd att förlora någon av mina vänner!

"Ett förhastat drag av dig."

House skrattar. Han flyttar sin dam och slår ut min löpare, en av mina vänner. Jag har löparens desperata skrik efter hjälp innan han tystas av den svarta damen. Frustrationen tar ett iskallt grepp om mitt hjärta om kramar åt. Hur många av mina vänner är jag beredd att offra för att skydda min kung, och kunna slå min motståndare? Denna uppgift ter sig nästan omöjlig för mig. Är jag beredd att offra allt? Jag ser ned på alla mina bönder, som bara är marionetter i mitt spel. Dessa bönder betyder ingenting, de kan jag offra. Samtidigt ser jag ser på mina springare. Dessa ädla och starka vänner, är jag beredd att offra dem? Jag vet att de skulle göra vad som helst för att skydda mig, men hur ska jag någonsin kunna återgälda dem? Där står också mina torn, i all sin prakt. De viker inte åt vadsomhelst och de är stolta. De låter sig inte tillintetgöras så lätt, men ifall jag bad dem att offra sig? Självklart skulle de göra det, men är det värt det? Plötsligt ser jag en öppning. Med mitt torn så slår jag ut House´s springare. Jag ser hur det rycker till i hans mungipa, men sedan blir han stel i ansiktet igen.

"Det var oväntat från din sida, Fredrik."

Ett leende sprider sig på mitt ansikte och det stannar kvar en stund tills det bleknar bort. Mitt torn står därborta nära fiendes linjer och ler tillbaka åt mig. Jag visste att jag kunde lita på dig, min trogna vän. Samtidigt så ser jag ned på min kvarstående löpare. Det är en vän jag värderar väldigt högt och den här gången ska jag inte låta henne offras så lätt. Hon ler tillbaka åt mig. Jag ser även på min älskade dam. Hon som betyder så mycket för mig. Jag vet inte om jag kan offra henne för min egen skull. Kanske ifall hon offrade sig? Kanske det skulle kännas bättre? Jag får tårar i ögonen och sluter ögonen för att pressa tillbaka dem. När jag tittar upp så ser jag att House har flyttat fram en av sina pjäser. Ett svart och hotfullt torn står där. House ser inte lika självsäker ut längre. Fruktar han mig? Eller fruktar han det offer jag är beredd att göra för att överleva?

"Schack."

Paniken bryter ut och jag ser ned på brädet. Hans torn hotar min kung, mig själv. Jag har alltid varit den vita kungen så länge jag kan minnas. Jag ser runt och letar efter en lösning. DÄR! Jag flyttar fram en bonde, han går i fällan och väljer att slå ut den! Ha! Medans hans hotfulla torn står där så hoppar min springare fram och slår ut den! Sådär ja! Min dam ler åt mig, samtidigt som den återstående löparen lägger handen på min axel. Vi kan ta det här. Det är lugnt. I all min självsäkerhet så flyttar jag fram min dam i attackposition. Jag kan ta det här nu. Ingenting kan stoppa min dam. Precis efter jag har flyttat så flinar House till. Då hoppar det till i mitt hjärta. Vad har jag gjort?!

"Ett dåraktigt drag från din sida, Fredrik."

Jag ser hur hans löpare går långsamt framåt, ruta för ruta för att attackera min älskade dam. Hon skriker i all sin ångest när hon ser den antågande löparen med död i sinnet. Utan barmhärtighet så stöter löparen damen åt sidan och jag ser hennes sista ansiktsuttryck innan hon splittras i tusen bitar. Krossat glas. Ångesten sköljer över mig som en våg. House sitter där och gapskrattar och jag känner mig så fruktansvärt sårbar. Min älskade dam är borta och det finns bara ytterst få bönder kvar att offra för att kunna få tillbaka henne. Jag måste spela smart nu. Jag måste skärpa mig. Efter flera djupa andetag så flyttar jag fram en pjäs och spelet är igång igen. Jag får aldrig ge upp.

Aldrig.

Förord
Har varit underbart roligt att skriva den här novellen och jag hoppas att ni kommer tycka detsamma. Jag lägger ut hela nu, för jag har gjort en hel del ändringar som ni kommer att märka. Nu vet jag inte heller hur det kommer funka med att lägga ut 11 sidor på en blogg, men vi får se hur det går. JAJA, ska inte prata ihjäl er, det minsta ni kan göra är att läsa skiten och säga vad ni tycker. Som sagt så är det rätt lång, närmare bestämt 11 sidor och på 5600 ord. Så ifall ni har tråkigt kan vi väl ta och läsa lite!










Logiken, min vän pessimisten



Kapitel ett

Gör det inte. Du vet att det inte är värt det.

Jag tvekar och tittar bort mot killarna som spelar fotboll. De killar som jag hatar. Fast hatar jag verkligen alla av dem? Höstkylan griper tag i mig och jag drar jackan tätare om mig. Röda och bruna löv dansar i vinden. Det är som att de försöker bjuda upp mig till dans. Att dansa med dem bortom tid och rum tills vinden inte orkar mera. Ett rött löv landar framför mina fötter på den torra asfalten. En inbjudan.

Förstår du inte? Allt som vi har jobbat för skulle försvinna. Det bränner till i mina fingertoppar. Det skulle vara så enkelt. Att bara gå fram och peka på dem. Sen skulle mitt liv aldrig bli som förr. Träbänken som jag sitter på börjar bli hård. Jag tittar på klockan, 12.30. Jag börjar om en halvtimme. En halvtimme till av ensamhet. Plötsligt kommer en fotboll farande mot mig. Det bränner till i fingertopparna, men jag behåller kontrollen och viker undan den kommande projektilen.

Lyssna på oss, du måste ha tålamod. Det kommer bli lättare. Den person som jag hatar mest i världen kommer gående. Pierre Johansson. Med eleganta steg så kommer ha och ställer sig framför mig. Jag låtsas som ingenting och blundar så jag slipper se honom. Han säger någonting, men jag lyssnar inte. Musiken från min mp3 dunkar högt i öronen. Med en våldsam gest så rycker han ur dem. Lugn.
”Hallå? Är du döv eller?” Han ler sitt vanliga hånleende. Snälla ta mig härifrån.
”Jag sa åt dig att hämta bollen, sätt fart”. Utan att svara så tittar jag över axeln. Bollen ligger i ett lerigt dike. En våg av avsmak sprider sig på mitt ansikte.
”Glöm det”, säger jag. ”Hämta den själv”.

Jag får en stund att beundra mitt mod. Pierre är inte den killen man säger emot. Vissa säger att han håller på mycket med knark och droger och att han har suttit inne för misshandel. Ilskan bubblar upp inom Pierre. Han ser ut att få ett utbrott, men sedan flinar han bara.
”Du har just gjort ett stort misstag löken”, säger Pierre. Löken är deras älsklingsnamn på mig. Så fort det är dags för dem att förnedra mig så dyker ”löken” upp. Åh, gud så jag hatar det. Makt är ett ansvar och det vet du. Sluta upp med dessa tankar. Dessa djupa tankar har funnits med mig så länge jag kan minnas. Ifall de bara kunde sluta så skulle allt vara så mycket lättare. Sluta ignorera oss, vi tänker inte ge oss. Du är jag och jag är du.

Pierre rycker upp mig från bänken. Han höjer näven för att slå till mig. Man kan se illviljan i hans ögon. Fingertopparna är glödheta och jag behöver bara lyfta ett finger, men någonting håller igen. Sedan kommer slaget. Det ekar i hela mitt huvud och det bränner till i hela kroppen.
Jag tycker synd om oss… Jag famlar med armarna mot marken för att ta emot mig. Jag landar vackert i det leriga diket där bollen ligger och jag suckar. Varför gör jag det här? Svaret slår till direkt för alldeles där borta sitter hon. Hon sitter där och skrattar med sina kompisar och de har inte lagt märkte till mig eller Pierre. Jag är bara den där konstiga killen i klassen som ingen förstår. Den som man undviker att beblanda sig med. Han som aldrig säger någonting. Han som sitter tyst och ser på när andra skrattar och önskar att han kunde vara med.

Det är för hennes skull som jag lyssnar till rösten i mitt huvud. Den röst som kallar sig logiken. Han har funnits med mig så länge jag kan minnas. När jag började sjuan så tog han större plats i mitt liv. Det var även då allt började för mig. Mobbingen. Utfrysningen. Det stora mörkret i mitt liv. Men den dagen då allt var som värst, när allt var som mörkast, så hjälpte han mig. Logiken, min vän pessimisten. Vi kommer alltid att finnas här. Ifall du bara lyssnade till vår röst så skulle du förstå.

Plötsligt är jag tillbaka till verkligheten. Innan Pierre lämnar scenen med bollen så spottar han efter mig. När han är borta så reser jag mig sakta. Min nya vita tjocktröja är alldeles smutsig. Tur att min mamma är bortrest, för annars hade hon blivit så besviken. Tillsammans så kan vi göra det här lättare.

Jag tar av mig den smutsiga tröjan och knyter i ärmarna längs midjan. Jag fryser i bara min t-shirt. Till min förvåning upptäcker jag att jeansen är också skitiga. Underbart. Jag ser hur folk börjar gå in. Klockan är ett. Min lektion börjar nu. En våg av trötthet sköljer över mig. Jag vill inte vara här. Då kommer det som skulle göra den här dagen så underbar. Jessica är på väg att gå in, då tittar hon över axeln på mig. Jag blir helt stel i kroppen. Jag andas tunga andetag. Hon tittar på mig. Det är en sådan spänning mellan våra blickar och då ler hon. Jag känner hur en värme brinner inom mig. Kärlekens heta låga. Innan jag hinner le tillbaka så har hon hunnit vända sig om.

Jag står där på den tysta och övergivna skolgården. Jag ser mig omkring så att ingen ser mig. Sen släpper jag på kontrollen. En rysning går längs ryggen och det slår gnistor från mina fingertoppar. Jag hoppar till av förvåning. Jag har bara lyckats åstadkomma lite rök förut när jag var riktigt uppretad.  Vi är livets eld. Vi brinner för henne, flickan med leendet. Spänningen lägger sig. Mina fingrar ser vanliga ut igen. Värmen, min stora hemlighet. Ingen känner till den. Den enda jag skulle kunna berätta för skulle vara för Jessica. Flickan med leendet.

Jag börjar gå tillbaka mot skolbyggnaden. Första året på gymnasiet. Oturligt lyckades jag hamna i samma klass som Pierre och hans kompisar. Fast sen hamnade jag ju också i samma klass som Jessica också. Hon som brinner inom oss. Åh, hon gör oss levande. Jag öppnar dörren och går in i byggnaden. Mina steg ekar mot betonggolvet. Efter några trappor så når jag klassrummet på andra våningen. Jag öppnar dörren och går in i klassrummet. Jag möts av hånande blickar. Några tjejer fnissar. Förnedring. Matteläraren ignorerar mig och jag sätter mig tyst och lugnt vid min vanliga plats, längst bak i klassrummet.

Mattelärarens genomgång tar nästan hela lektionen. Jag sitter och lyssnar med ett halvt öra medans jag iakttar Jessica och hennes kompisar. De fnissar åt någonting och jag får se hennes leende. Lycka. Jag skulle få göra vadsomhelst för att sitta där och skratta med dem. Åt något gammalt roligt minne från högstadiet. Ett minne som jag aldrig tog del av. Min blick söker igenom klassrummet av något intresse. Men titta, där sitter Erik och tar sig på snoppen när han tror att ingen ser. Erik är tjock och ganska korkad, men han har i alla fall vänner. Om man nu kan kalla Pierre en vän. Parasiten. Då är jag hellre ensam. Min blick glider bort från Erik och den landar på Evelina. Hon sitter och fixar sitt hår tills hon är nöjd. Trettio sekunder senare så far handen upp i håret och fixar igen. Självförtroendet existerar inte. Hon märker att jag tittar på henne och hon ger mig en blick av avsmak. Vi hatar henne. Vi hatar dem alla. Dessa praktprinsessor, de som vill ha uppmärksamhet. Förutom flickan med leendet. Hon är speciell.

Efter en lång genomgång innehållande algebra som jag förstod alldeles för lite av så säger matteläraren Jack att vi kan börja jobba. Jag sneglar på klockan. Tio minuter kvar. Tio minuter tills jag kan åka hem. Jag begraver ansiktet i armarna. Ta mig härifrån. Vi väntar på ett bättre tillfälle. Tillslut så kommer den efterlängtade stunden när Jack säger att vi kan gå. Det blir plötsligt fart på klassen. Alla reser sig och tar sina böcker för att gå hem.

Jag reser mig långsamt från min plats. Jag har inte bråttom. Jag har ingenting att komma hem till. Ingen att vara med. Vi är aldrig ensamma. Jag hatar inte mig själv, men jag hatar världen jag lever i. Jag börjar gå ut från klassrummet. Sluta hata. Jag vägrar lyssna på honom just nu. Låt mig försvinna.

Efter ett tag är jag ute på skolgården. Mörka moln hopar sig vid horisonten. Det kommer börja regna. Den inre lågan har svalnat. En iskall vind greppar tag i mig. Löven bjuder upp till dans. Jag blundar och känner den bekanta känslan.

Vi är ensamma igen.

Kapitel två.

Regnet smattrar mot fönster. På väg hem. Min omtänksamme pappa erbjöd sig att skjutsa hem mig. Han sitter där och kör . Min pappa säger inte ofta så mycket. Det är en vana han och jag har gemensamt. Vi tänker mycket istället. Efter en kort biltur så är vi hemma. I utkanten av samhället där vi bor så har vi inte mycket grannar. Två pensionärer. Båda är halvdöva. Kan man ha det bättre? Lugn och ro.

Jag tackar pappa för skjutsen och kliver ut ur bilen. Jag ser när han åker vidare för att hämta upp min brorsa för någon träning. Jag minns inte vad det var för träning. Det spelar ingen roll heller. Allting han gör är han duktig på. Jag är inte duktig på någonting och jag bryr mig inte. Jo, vi har kraften.

Det har slutat regnet nu, men molnen ligger fortfarande hotfullt i luften. Som om de väntade på någonting. Jag går förbi huset, in mellan träden. Där jag går fram vadar jag i blöta löv av alla olika färger. Röda, gula och orange. Jag går fram till en stor ek och lägger handen på den. Trädet skälver till i samma stund som jag lägger handen på det. Det är nästan som att trädet vet att jag är farlig. Det finns i alla fall något att frukta. Plötsligt får jag en idé. Ta upp ett löv. Jag böjer mig ner mot den fuktiga marken och tar upp en bunt löv i famnen. Sedan kastar jag upp dem i luften, sträcker ut händerna och släpper kontrollen. Jag blundar och känner hur kraften pulserar igenom mig och strömmar ut från fingertopparna. Släpp… lös… KRAFTEN! Hela min kropp skriker av prestationen. Allt känns som ett brinnande inferno och när det verkar han nått sin höjdpunkt så svalnar allting igen. Allting lugnar ner sig. Jag är plötsligt trött i hela kroppen. Så, nu har du sett vad vi kan göra. Räcker inte det?

Det första jag känner är lukten. Det luktar bränt. När jag öppnar ögonen ser jag hur det regnar aska. Vi lyckades verkligen. Sakta, sakta så faller askan lika lugnt som svarta snöflingor. Marken omkring mig är svart och vidbränd. Jag ser ner på mina händer. Inte ett spår av brännskador. Däremot så har mina kläder tagit stryk. Min nya vita tröja ligger helt svart och hopskrynklad bredvid mig. Lågorna kan inte skada oss. Jag faller ned på knä i askan. Det som är kvar av mina jeans blir skitigt, men det spelar ingen roll. Ingenting spelar roll längre. Vad är jag? Vi är livets eld. Jag blundar igen och försöker låtsas om att Logiken, min vän pessimisten, inte finns där. Varför försöka ignorera oss? Sluta vara naiv.

Jag reser mig fort och snubblar nästan. Därefter börjar jag springa. Över stenar och nedfallna träd, över ängar och bäckar. Jag har inget mål, jag måste bara fly. Fly ifrån mig själv. Din vän pessimisten. Tillslut kommer jag till ut till havet. Jag stannar upp på den släta klippan nära vattnet och ser solen kika osäkert fram mellan molnen. Den går ned snart. Jag sätter mig ned och tar tre djupa andetag. Elden brinner fortfarande inom mig. Livets eld. Jag drar handen sakta genom håret och suckar. Jag kan inte vara osams med mig själv. Du behöver inte förlåta oss. En våg av tacksamhet sköljer igenom mitt medvetande. Vi älskar dig.

Jag böjer mig framåt och tittar ner mot vattenytan. Där är min suddiga spegelbild. Jag plockar upp en sten och försöker kasta macka mot den alldeles blanka vattenytan. Stenen hoppar en gång sen plumsar den ner i vattnet. Du har aldrig kunnat det. I ren ilska plockar jag upp en ny sten och kastar den så högt upp i luften som jag kan. Sedan släpps kraften lös ur ena handen. Kan… inte… hålla igen! Jag ser hur en svag stråle av eld skjuts iväg mot stenen från min hand. Den lilla stenen exploderar med ett knastrande ljud. Små bitar stora som gruskorn studsar ned bredvid mig, alldeles rykande och glödheta. Du måste lära dig kontroll. Ja, det måste jag verkligen.

Solens sista strålar klänger sig kvar vid trädtopparna. En flock fåglar flyger söderut mot varmare länder. Det är så vackert att det gör ont. Jag brukar sitta här på just den här klippan. Kanske var det inte en slump att jag hamnade här? Jag blev förd till en plats där jag kände mig trygg. Av mitt undermedvetna som är medvetet. Vi är säkra nu.

Plötsligt hör jag ett muller. Åska. Det börjar spöregna och jag sluter ögonen och andas in. Jag sitter där halvnaken på en klippa i skymningen med ansiktet vänt mot himlen. En känsla av trygghet. Jag skulle kunna sitta där förevigt. Bara jag och världen. Som det alltid varit. Vi och världen. Tillslut reser jag mig sakta upp och börjar gå hemåt. Regndropparna förångas när de slår ner på min bara överkropp. Det fräser till om de blöta löven när jag går på skogsstigarna., men jag märker det knappt. Jag ser bara Jessica framför min blick. Flickan med leendet.

Hon som tände elden.

Kapitel tre

Blodet rinner sakta ned för hennes skuldror. Det blonda håret har färgats rött av deras hat. Hon skriker efter hjälp men vi hör henne inte. Vi är blinda, ja älskade, vi är blinda. Vi måste vakna upp. Vi måste agera innan det är försent. VAKNA!

Jag slänger av mig täcket och sätter mig upp i sängen. Efter några sekunder släpper stelheten och jag lugnar ned mig. Hjärtat dunkar som besatt och mina nävar ryker. Tur att pappa inte har installerat brandvarnaren i mitt rum än. Jag försöker minnas min dröm, men jag kommer bara ihåg känslorna. Ilska och skräck. Hat är en stark drivkraft. Jag låtsas inte om Logiken och stiger upp ur sängen. Ljuset tittar försiktigt fram ifrån mitt fönster. Klockan är 7.00. Skolan börjar om en timme. Pappa och brorsan är inte hemma. Jag har hela huset för mig själv på morgon, precis som det ska vara. Värmen pulserar genom kroppen på mig. Det här kommer bli en bra dag. Hoppet är en parasit.

Jag hoppar in i duschen och låter det iskalla vattnet forsa över mig. Sen släpper jag lite på kontrollen. Vi kan inte frysa. Vattnet blir kokande hett i samma stund som det når mig. Hela duschen kokar. Och vi ler. Ja, jag ler. Jag känner mig lycklig för första gången på länge. Varken Jessica eller Pierre finns i mitt huvud. Varken kärlek eller hat. För första gången i mitt så känner jag mig fri. Fri från alla pliktelser, fri från allting. Vi är fria. Värmen från min kropp svalnar och jag stänger av vattnet och går ut ifrån duschen. Jag ser handduken som ligger en meter ifrån mig. Sedan skrattar jag. Jag letar efter värmen inom mig och låter den svepa över mig. Vattnet på min kropp förångas omedelbart och jag går ut ifrån badrummet med ett leende på läpparna.

Sedan efter en snabb frukost så sitter jag på min cykel på väg till skolan. Det är en vacker höstmorgon. Lite runt 15 grader varmt. Solen kikar försiktigt fram mellan de mäktiga ekarna bredvid vägen. En liten ekorre tassar upp för en av ekarna. En ensam fågel sjunger någonstans. En nedförsbacke närmar sig. Jag ökar farten och när den är som högst så ställer jag mig på pedalerna och drar in den friska höstluften. Vinden smeker mitt ansikte där jag drar fram. Friheten är vår att ta.

När jag anländer till skolan så är det precis som vanligt. Killarna spelar fotboll. Tjejerna sitter i smågrupper och pratar. Jag ser min vanliga plats. Min bänk där jag alltid sitter, men det sitter någon där nu. När jag kommer närmare ser jag att det är Jessica. Hennes kastanjebruna hår ligger lätt mot hennes mjuka axlar. Hon tittar upp och spänner blicken i mig. Jag ser den nyfikenhet som brinner i hennes blick. Hennes mun är öppen och tänker fråga mig något, men tvekar. Hon som tände elden.
”Hej”, säger jag och ler fånigt. Vi brinner för henne.
”Hej”, säger Jessica tveksamt. Hon vrider oroligt på sig.
”Jag skulle vilja prata med dig efter skolan om det går bra.”
”Ja, det går väl bra”, säger jag nervöst.”Om vad?”
”Vi tar det då, om det är okej?” Efter hon har sagt det så böjer hon sig fram emot mig tills vi nästan nuddar varandra.
”Det är någonting jag måste få veta”, viskar hon i mitt öra. Hennes röst ger mig en välbehaglig rysning längs ryggraden. Inre värme. Åh vi älskar den känslan.

Med de orden så reser hon sig och går iväg. Hon tittar över axeln på mig som hastigast med en orolig blick. Jag sitter där som förtrollad när en gestalt plötsligt ställer sig framför mig och skymmer solen. En bekant känsla sprider sig i kroppen. Fruktan. Jag tittar uppåt och där står en hög gestalt som jag hatar. Där står Pierre i all sin prakt. Åh som vi hatar honom. Det är sådan spänning i luften att man nästan kan ta på den, men Pierre tycks inte märka den.
”Tjena Löken, har du kul?” Pierre sätter sig på bänken och visslar på någon melodi. Han verkar vara på bra humör idag. Tyvärr så är det andra som får lida av det.
”Jag heter inte Löken”, säger jag trotsigt. Jag heter Kenneth. Kenneth, eldfödd. ”Snälla, gå bara”
”Inte den tonen Löken! säger Pierre skrattandes och dunkar handen i ryggen på mig.

Jag känner hur det slår gnistor inom mig, men Logiken håller emot allt vad han kan. Vi tänker inte låta dig förstöra allt som vi har byggt upp. Det skulle förgöra oss. Jag hör hur Logikens ord ekar i mitt huvud. Han har rätt. Han har alltid rätt. Tänk på Jessica. Hon som tände elden. Pierre säger någonting, men jag ser bara hans läppar röra sig. Jag är mitt inne i min inre konflikt.

Plötsligt känner jag en smäll mot ena kinden. Det gnisslar till i huvudet som när man gnider två stenar mot varandra. Jag faller handlöst mot asfalten och landar hårt. Sedan tystnad. Efter det så tittar jag försiktigt upp mot Pierre. Han är riktigt förbannad nu. Han går igång så lätt. Sedan märker jag att det inte är mig han är arg på. Han står där käftar med Jessica och hon käftar tillbaka.
”Vad håller du på med egentligen? Sluta!” Jessica är riktigt upprörd nu.
”Vem fan tror du att du är?” häver Pierre ur sig.
”Hörru Pierre, folk börjar kolla.” säger en av Pierres kompisar. ”Vi sticker.”
”Ja! Men tro inte att jag är klar med dig din skithög”, säger Pierre och pekar på mig.

Därefter försvinner de. Lika fort som de kom. Skuggor dansar framför min blick och jag ser Jessica springa fram emot mig. Hon sätter sig ned och tar min hand i sin. Jag känner hur värmen sprider sig i kroppen igen, men jag håller tillbaka för att inte skada Jessica. Inte skada henne. Jag ser hur hennes läppar formar några ord, men jag hör inte vad hon säger. Jag hör ingenting. Sedan blir allt svart.

Mörkret tar oss tillslut.







Kapitel fyra

Allting riktas till en punkt nu. Alla vägar leder till samma plats. En konfrontation som vi måste möta och samtidigt hålla vårt huvud högt. Vi måste tro på…

”Kenneth?” viskar en orolig röst.

Jag slår upp ögonen och jag ser nyfikna blickar stirra på mig. Där står många ifrån min klass, till och med matteläraren Jack står där. Han ser bekymrad ut. Det är dock en person som jag ägnar min fulla uppmärksamhet åt.  Jessica sitter där på knä bredvid mig. Jag ser nu att jag ligger på min gamla bänk. De måste ha lyft upp mig där.  … att vi ska lyckas. Jag sätter mig med en suck på bänken och drar händerna genom håret.

”Är du okej Kenneth?” frågar Jack och ser sammanbiten ut.
”Jaa, jag tror det”, säger jag. Känner mig lite yr bara.
”Vad var det som hände egentligen?”
”Det var såhär att…” börjar Jessica.
”Ingenting”, säger jag och spänner blicken i Jessica. ”Jag bara snubblade och slog mig. Det är lugnt. Jag klarar mig.”
”Du kanske borde åka hem och vila”, säger Jack och sätter handen på min panna. ”Herregud!” utbrister han. Du är ju kokhet!”
”Jag klarar mig”, säger jag. ”Jag åker hem och vilar mig.”

Utan att vänta på svar så går jag upp ifrån bänken och börjar gå mot cykelstället.  Jag hoppar upp på cykeln och trampar iväg. Ensamma i en värld av idioter. Ångesten kramar om mig. Jag orkar inte det här. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. En vind blåser till kraftigt och det går trögt att cykla. Med en stor suck så hoppar jag av cykeln och sätter mig vid en stor ek på sidan av vägen och sluter ögonen.

Det känns som om jag sitter där en evighet. Vi behöver vila oss. Bilar, cyklar och människor far förbi utan att lägga märke till mig. Efter ett tag så hör jag löven prassla framför mig. Jag tar ett djupt andetag och håller andan sedan öppnar jag ögonen. All spänning släpper och jag andas ut, för där står Jessica.

”Vad gör du här?” frågar jag och känner hur det bränner till i kroppen.
”Jag följde efter dig”, säger hon och skruvar på sig.”Det är inte första gången heller.”
”Vad menar du?” säger jag och känner hur hjärtat dunkar hårdare i mitt bröst.
”Kom så tar vi en promenad”, säger hon och ler.

En promenad. Som i en dröm så reser jag mig upp och mina ben rör sig fram och tillbaka som pendlar. Medans vi går in på en skogsstig så uppstår en behaglig tystnad. Bara i hennes närvaro. Inget gör ett försök till att börja prata om något onödigt. Vi bara går där och hör vinden vissla i träden. De svarta ringarna på björkarna stirrar på mig som om de vore skogens ögon. En gren snuddar mitt huvud när jag går under den.  Jessica leder vägen. Hon verkar veta vart hon ska gå. Fortfarande så känner ingen av oss behovet av att prata. Bryt inte tystnaden.

Vi kommer till utkanten av skogen. Då ser jag att vi inte är långt ifrån samma plats som jag befann på mig tidigare igår. Då jag satt på min klippa och såg ut mot havet. Varför valde Jessica just den här platsen?

Med ens så stannar Jessica och sätter sig på en sten och tecknar åt mig att jag ska göra samma sak
”Jag såg dig igår”, säger hon.

Tusen tankar släpps lösa inom mig. Någonting brännhett exploderar inom mig. Jag vet inte vad det är för känsla, men jag känner att jag vill skrika ut den. Hon såg oss. Hon såg livets eld brinna. Jessica ser att en inre strid pågår inom mig och hon väljer att svara åt mig.
”Jag har sett dig förut också. Det kommer rök från dina fingrar, men igår så kom det eld. Här, där vi sitter nu satt jag igår och jag kunde inte tro mina ögon. Jag ville inte förstå först. Jag var rädd för dig, men nu är jag nyfiken. Vem är du?”

Jessicas fråga ringer i mina öron. Vem jag är? Jaa, vem är jag? Jag är Kenneth. Vi är eldfödda. Hur ska jag kunna förklara för henne hur mycket hon betyder för mig? Hur ska jag få henne att förstå? Allt känns så omöjligt och jag vet inte hur jag ska säga. Säg vad du känner.
”Jag gillar dig”, säger jag och ångrar mig i samma ögonblick.
”Du pratar för mycket”, säger hon och ler.

Jag känner spänningen i luften. Hon går sakta fram mot mig, som om hon nästan svävade. När hon är framme så smeker hon mitt hår medans våra ögon möts. Vi ser in i varandra och vi vet att båda känner samma sak. En vibration går igenom min kropp. Jag är lycklig. Därefter så möts våra läppar. Tunga mot tunga. Små fyrverkerier går loss i min kropp och hela jag ljuder av lycka. Men sedan börjar allt gå fel. Jag känner hur jag dras bakåt i ett hårt grepp. Jessica skriker och jag försöker vända mig om för att se vad som händer. Då känner jag en tung stöt mot huvudet och allt blir svart.

Kapitel fem

Jag vaknar med en enorm huvudvärk. Hela kroppens känns tung och slö. Jag öppnar ögonen och märker att det är mörkt och säkerligen kallt, men jag känner ingen kyla. Jag reser mig upp och försöker minnas vad som hände, men allt är dimmigt. Vart är jag? Jag ser mig omkring och då kör tanken över mig som ett lok. JESSICA! En panik går lös i mig och jag försöker förstå. Då märker jag en röd lapp på min tröja. Jag läser den och bubblar av ilska. Hur vågar han? Den lapp som Pierre har skrivit förklarar allting. Nu har de gått för långt. Alldeles för långt. Jag känner hur ilskan exploderar inom mig och jag släpper ut den. BEFRIA OSS! En stråle av eld skjuts från min högerhand och träffar en stor närliggandes sten. Den spricker i flera mindre delar av den otroliga hettan. Jag ler nöjt. Nu känner jag bara en drivkraft i mitt huvud. Hitta Jessica till varje pris. Jag läser lappen en gång till. Jag ska till skolgården. Den kommer vara helt tom vid den här tiden. Skolan i sig ligger också lite isolerat. Jag skrattar åt Pierre försök till att vara smart. Det ska bli hans sista misstag.

Därefter börjar jag springa som jag aldrig har sprungit förr. Jag förenar mig med natten och blir en nattens jägare. Smådjur och fåglar flyr där jag löper fram. Vad de ser är en människa med glödande ögon och rykande händer. En ytterst skräckinjagande syn. Jag kommer ut ur skogen och känner asfalt under mina fötter. Nu är det inte långt kvar. Tröttheten kommer aldrig, för jag har glömt att den existerar. Allt som existerar är att få se Jessica igen. Pierre parasiten har tagit henne. Jag förvånar mig själv och upptäcker att Logiken har börjat tagit över mer och mer. Vi måste samarbeta nu. Bara tillsammans kan vi klara det här. Gatulyktornas ljus speglar sig i den blöta asfalten och jag hoppar över vattenpölar och fortsätter springa. Jag är snart framme. 100 meter. Avståndet till skolgården minskar hela tiden. 50 meter. Parasiten ska få se. Vi ska skrämma honom.

Tillslut är jag framme och det är tyst. Jag bryter tystnaden med att vråla ”JESSICA!”. Fortfarande inte ett enda ljud. Har Pierre lurat mig? Jag förstår ingenting. Då ser jag plötsligt hur en gestalt sitter i mörkret vid en vägg. Kan det vara Jessica? Jag springer fram och ska dra upp huvan som skymmer personens ansikte. Och det är hon. Där sitter Jessica, helt blåslagen och med en munkavel. Precis när jag ska ta bort den känner jag den bekanta känslan av att bli slagen i huvudet, men den här gången sker det inte lika hårt. Jag blir tillräckligt yr för att inte kunna göra motstånd medans Pierre och hans kumpaner binder fast mig i en bänk.
”Så du kom hit ändå Löken? Du är modigare än jag trodde”, säger Pierre och hånskrattar och de andra faller in. Jag ser med suddig blick hur Jessica gråter hejdlöst.
”Låt henne gå… ”stammar jag fram. ”Snälla, det här är mellan oss.” Efter jag sagt det så försöker Jessica skrika och vrida på sig så mycket hon kan. Då ser jag att hon också är bunden.
”Jaa, om det ändå vore så väl Löken. Du förstår, på sätt och vis så är hon också lite inblandad i det här. Därför så ska jag försöka få dig att glömma henne. Göra dig en tjänst? Jaa!”

En fruktan sprider sig som ett virus i min kropp. Han vågar inte göra det, nej, det vågar han inte. Mina farhågor blir sanna då Pierre beordrar sina kumpaner att ta loss Jessicas rep och istället hålla fast henne. Han vågar inte göra det, han vågar det inte helt enkelt. Jag känner hur mitt hjärta dunkar allt hårdare i bröstkorgen. Helt ensam på skolgården, mitt i natten på en fredagskväll. Ingen kommer undra vart vi är för ens imorgon och då är det försent. Jag väcks ur mina tankar och hör det ljud som jag fruktade. Ljudet av en gylf som dras ned. Jag vrålar allt jag kan och då trycker de in en trasa i käften på mig och knyter. Jag skriker tills jag blir röd i ansiktet. Jessica skriker också då kumpanerna tvingar ned henne på mage på den iskalla och blöta asfalten. De särar på hennes ben och sedan gör Pierre det. Jag vänder bort blicken och hör Jessicas smärtsamma stön . Tillslut är han färdig. Han drar upp gylfen och flinar. Han ger tecken åt en av de som håller Jessica att det är hans tur. Det är tjocka Eriks tur nu. Han får ett kåt uttryck i ansiktet och hans tjocka fingrar rättar till hans glasögon som sitter på sned. Även han börjar flåsa högt. Då drar ned sina byxor och gör det. Det är då Pierre vrider upp Jessicas ansikte så Jessicas ögon och mina möter varandra. Jag ser skräcken i hennes ögon och jag önskar att jag kunde göra någonting. Göra någonting. Brinna, brinna som aldrig förr, allting ska brinna.

Jag känner en ilska, ett hat som jag inte visste att jag besatta explodera inom mig. Hela min kropp börjar glöda och kumpanerna tappar sitt grepp om mig. Jag reser mig upp, ståendes, med ett brinnande raseri i kroppen som snart ska utlösas.
”Ditt jävla freak, vad håller du på med?” skriker Pierre och ser nästan rädd ut.
”Ni ska förtäras av elden, ni ska alla dö av den renande eldan, den obarmhärtiga elden. BRINN!”
Jag känner hur Logiken kliver i min kropp, som om man kliver i en overall. Vi ser hur tjocka Erik är helt inne i sin sexakt, vi ser Jessicas vettskrämda ögon, vi ser Pierre som inte vad om han ska slåss eller fly. Och vi ler. Ja, älskade Logiken. Vi ler åt de patetiska svin som ödet har givit åt oss.

Sedan exploderar världen. En vägg av eld skjuts ut ifrån min kropp och allt i dess vägg förintas i den brännheta elden. Vi hör hur Pierre skriker en sista gång innan han tystnar för alltid. Vi ser hur Erik och de andra försöker fly, men ingen kommer undan. Ingen slipper undan. Det sista sinnesintrycket de fick i livet var skräck. Villkorslös skräck. En skräck starkare än någon annan. Åt varje håll vi kollar så ser jag eld. Alla träd, alla byggnader, allting brinner. Det regnar även aska, som ser ut som svart snö som faller långsamt mot marken. Det är då tanken slår mig. Jessica.

Jag springer runt och ropar hennes namn, men ingen svarar. Då slår det mig igen. Allting brinner. Jag ser ned på resterna av hennes kropp. Jag känner hur tårarna tränger sig fram och tillslut så som om den förkolnade världen svämmar över. Efter jag har lugnat mig lite så gapar jag bara. Nu förstår jag vad Logiken menade från första början. Flickan som tände elden. Inte Pierre eller någon annan. Bara Jessica. Varför gör du såhär mot mig min käre pessimist? Det här är långt från över, hon är inte flickan som släckte elden. Vi har mycket att uträtta du och jag nu när vi är ett. Vi ska vada i aska du och jag. Som en man som har accepterat sitt öde så går vi långsamt och sätter oss på en förkolnad bänk. Nämen titta, det är ju vår bänk. Vi sätter oss försiktigt på den, och metallgrunden är fortfarande kvar, dock så är den glödhet, vilket vi inte märker. Som på en tron så sitter vi där och ser ut på en värld av aska, en värld som aldrig kommer att acceptera oss. En värld som kommer att förakta oss. Det är en värld som inte behöver oss. Jag tänker på Jessica igen och börjar gråta. Vi går bort från bänken och jag slänger mig mot den asktäckta marken. Helt naken så kryper jag ihop till fosterställning och viskar att jag vill dö, men det accepterar inte Logiken. Vi har mycket att uträtta, upp nu. Tillsammans så reser vi oss igen. Vi reser oss för att aldrig falla igen. Vi reser oss för att fly. Ja, älskade, vi måste fly. Vi måste bli den som försvann. Vi ska ta hand om oss. Vi ska vada i aska du och jag.

Vi sätter oss nakna och helt smutsiga, på bänken igen och stirrar ut över det förstörda landskapet. En kraftig vind tar till och blåser upp askan. Inga löv, finns kvar. Bara aska. Den blåser mot oss. Vi blundar och låter den smeka oss. Aldrig mer ska vi vandra på främmande stränder, för nu har vi hittat hem. När livets eld har slocknat så ska oändlighetens ocean skölja bort all aska, all smuts.

Och vi ler.
Ja, Logiken, min älskade pessimist, vi ler.
Sedan känner vi den bekanta känslan.

Vi är ensamma igen.