Krossat glas
"Ditt drag".
Jag sitter där helt blixtstilla och försöker tänka ut min motståndares nästa drag. Jag vänder blicken emot honom. Det är Gregory House som sitter där. Samtidigt som jag spänner käken så granskar hans blåa ögon mig från topp till tå. Hans mörka hår med spår av grått i ger dig ett vist intryck, medans hans leende så enkelt fångar din charm. Låt dig dock inte luras av hans uppenbarelse. Innerst inne så är han en parasit, redo att sätta sig fast på dig, och utan tvekan styra dina innersta tankar. Han är en mästare på att manipulera.
"Har du fastnat igen, min gamle vän?"
Han ger ifrån sig ett flin medans han snurrar på sin käpp. Ur sin ficka tar han fram ett piller och sväljer det. Jag återgår till schackbrädet och flyttar min löpare 3 steg diagonalt. Till min fasa inser jag att löparen inte längre är en schackpjäs, utan att det är en av mina vänner. En skräck sprider sig i min kropp. Jag har inte råd att förlora någon av mina vänner!
"Ett förhastat drag av dig."
House skrattar. Han flyttar sin dam och slår ut min löpare, en av mina vänner. Jag har löparens desperata skrik efter hjälp innan han tystas av den svarta damen. Frustrationen tar ett iskallt grepp om mitt hjärta om kramar åt. Hur många av mina vänner är jag beredd att offra för att skydda min kung, och kunna slå min motståndare? Denna uppgift ter sig nästan omöjlig för mig. Är jag beredd att offra allt? Jag ser ned på alla mina bönder, som bara är marionetter i mitt spel. Dessa bönder betyder ingenting, de kan jag offra. Samtidigt ser jag ser på mina springare. Dessa ädla och starka vänner, är jag beredd att offra dem? Jag vet att de skulle göra vad som helst för att skydda mig, men hur ska jag någonsin kunna återgälda dem? Där står också mina torn, i all sin prakt. De viker inte åt vadsomhelst och de är stolta. De låter sig inte tillintetgöras så lätt, men ifall jag bad dem att offra sig? Självklart skulle de göra det, men är det värt det? Plötsligt ser jag en öppning. Med mitt torn så slår jag ut House´s springare. Jag ser hur det rycker till i hans mungipa, men sedan blir han stel i ansiktet igen.
"Det var oväntat från din sida, Fredrik."
Ett leende sprider sig på mitt ansikte och det stannar kvar en stund tills det bleknar bort. Mitt torn står därborta nära fiendes linjer och ler tillbaka åt mig. Jag visste att jag kunde lita på dig, min trogna vän. Samtidigt så ser jag ned på min kvarstående löpare. Det är en vän jag värderar väldigt högt och den här gången ska jag inte låta henne offras så lätt. Hon ler tillbaka åt mig. Jag ser även på min älskade dam. Hon som betyder så mycket för mig. Jag vet inte om jag kan offra henne för min egen skull. Kanske ifall hon offrade sig? Kanske det skulle kännas bättre? Jag får tårar i ögonen och sluter ögonen för att pressa tillbaka dem. När jag tittar upp så ser jag att House har flyttat fram en av sina pjäser. Ett svart och hotfullt torn står där. House ser inte lika självsäker ut längre. Fruktar han mig? Eller fruktar han det offer jag är beredd att göra för att överleva?
"Schack."
Paniken bryter ut och jag ser ned på brädet. Hans torn hotar min kung, mig själv. Jag har alltid varit den vita kungen så länge jag kan minnas. Jag ser runt och letar efter en lösning. DÄR! Jag flyttar fram en bonde, han går i fällan och väljer att slå ut den! Ha! Medans hans hotfulla torn står där så hoppar min springare fram och slår ut den! Sådär ja! Min dam ler åt mig, samtidigt som den återstående löparen lägger handen på min axel. Vi kan ta det här. Det är lugnt. I all min självsäkerhet så flyttar jag fram min dam i attackposition. Jag kan ta det här nu. Ingenting kan stoppa min dam. Precis efter jag har flyttat så flinar House till. Då hoppar det till i mitt hjärta. Vad har jag gjort?!
"Ett dåraktigt drag från din sida, Fredrik."
Jag ser hur hans löpare går långsamt framåt, ruta för ruta för att attackera min älskade dam. Hon skriker i all sin ångest när hon ser den antågande löparen med död i sinnet. Utan barmhärtighet så stöter löparen damen åt sidan och jag ser hennes sista ansiktsuttryck innan hon splittras i tusen bitar. Krossat glas. Ångesten sköljer över mig som en våg. House sitter där och gapskrattar och jag känner mig så fruktansvärt sårbar. Min älskade dam är borta och det finns bara ytterst få bönder kvar att offra för att kunna få tillbaka henne. Jag måste spela smart nu. Jag måste skärpa mig. Efter flera djupa andetag så flyttar jag fram en pjäs och spelet är igång igen. Jag får aldrig ge upp.
Aldrig.
Jag sitter där helt blixtstilla och försöker tänka ut min motståndares nästa drag. Jag vänder blicken emot honom. Det är Gregory House som sitter där. Samtidigt som jag spänner käken så granskar hans blåa ögon mig från topp till tå. Hans mörka hår med spår av grått i ger dig ett vist intryck, medans hans leende så enkelt fångar din charm. Låt dig dock inte luras av hans uppenbarelse. Innerst inne så är han en parasit, redo att sätta sig fast på dig, och utan tvekan styra dina innersta tankar. Han är en mästare på att manipulera.
"Har du fastnat igen, min gamle vän?"
Han ger ifrån sig ett flin medans han snurrar på sin käpp. Ur sin ficka tar han fram ett piller och sväljer det. Jag återgår till schackbrädet och flyttar min löpare 3 steg diagonalt. Till min fasa inser jag att löparen inte längre är en schackpjäs, utan att det är en av mina vänner. En skräck sprider sig i min kropp. Jag har inte råd att förlora någon av mina vänner!
"Ett förhastat drag av dig."
House skrattar. Han flyttar sin dam och slår ut min löpare, en av mina vänner. Jag har löparens desperata skrik efter hjälp innan han tystas av den svarta damen. Frustrationen tar ett iskallt grepp om mitt hjärta om kramar åt. Hur många av mina vänner är jag beredd att offra för att skydda min kung, och kunna slå min motståndare? Denna uppgift ter sig nästan omöjlig för mig. Är jag beredd att offra allt? Jag ser ned på alla mina bönder, som bara är marionetter i mitt spel. Dessa bönder betyder ingenting, de kan jag offra. Samtidigt ser jag ser på mina springare. Dessa ädla och starka vänner, är jag beredd att offra dem? Jag vet att de skulle göra vad som helst för att skydda mig, men hur ska jag någonsin kunna återgälda dem? Där står också mina torn, i all sin prakt. De viker inte åt vadsomhelst och de är stolta. De låter sig inte tillintetgöras så lätt, men ifall jag bad dem att offra sig? Självklart skulle de göra det, men är det värt det? Plötsligt ser jag en öppning. Med mitt torn så slår jag ut House´s springare. Jag ser hur det rycker till i hans mungipa, men sedan blir han stel i ansiktet igen.
"Det var oväntat från din sida, Fredrik."
Ett leende sprider sig på mitt ansikte och det stannar kvar en stund tills det bleknar bort. Mitt torn står därborta nära fiendes linjer och ler tillbaka åt mig. Jag visste att jag kunde lita på dig, min trogna vän. Samtidigt så ser jag ned på min kvarstående löpare. Det är en vän jag värderar väldigt högt och den här gången ska jag inte låta henne offras så lätt. Hon ler tillbaka åt mig. Jag ser även på min älskade dam. Hon som betyder så mycket för mig. Jag vet inte om jag kan offra henne för min egen skull. Kanske ifall hon offrade sig? Kanske det skulle kännas bättre? Jag får tårar i ögonen och sluter ögonen för att pressa tillbaka dem. När jag tittar upp så ser jag att House har flyttat fram en av sina pjäser. Ett svart och hotfullt torn står där. House ser inte lika självsäker ut längre. Fruktar han mig? Eller fruktar han det offer jag är beredd att göra för att överleva?
"Schack."
Paniken bryter ut och jag ser ned på brädet. Hans torn hotar min kung, mig själv. Jag har alltid varit den vita kungen så länge jag kan minnas. Jag ser runt och letar efter en lösning. DÄR! Jag flyttar fram en bonde, han går i fällan och väljer att slå ut den! Ha! Medans hans hotfulla torn står där så hoppar min springare fram och slår ut den! Sådär ja! Min dam ler åt mig, samtidigt som den återstående löparen lägger handen på min axel. Vi kan ta det här. Det är lugnt. I all min självsäkerhet så flyttar jag fram min dam i attackposition. Jag kan ta det här nu. Ingenting kan stoppa min dam. Precis efter jag har flyttat så flinar House till. Då hoppar det till i mitt hjärta. Vad har jag gjort?!
"Ett dåraktigt drag från din sida, Fredrik."
Jag ser hur hans löpare går långsamt framåt, ruta för ruta för att attackera min älskade dam. Hon skriker i all sin ångest när hon ser den antågande löparen med död i sinnet. Utan barmhärtighet så stöter löparen damen åt sidan och jag ser hennes sista ansiktsuttryck innan hon splittras i tusen bitar. Krossat glas. Ångesten sköljer över mig som en våg. House sitter där och gapskrattar och jag känner mig så fruktansvärt sårbar. Min älskade dam är borta och det finns bara ytterst få bönder kvar att offra för att kunna få tillbaka henne. Jag måste spela smart nu. Jag måste skärpa mig. Efter flera djupa andetag så flyttar jag fram en pjäs och spelet är igång igen. Jag får aldrig ge upp.
Aldrig.
Kommentarer
Postat av: Anonym
En tankeställare. Bra skrivet.
Trackback
