freddden

Alla gånger jag fick höra dig skratta
Alla gånger jag fick känna lukten av ditt hår
Alla gånger jag fick känna värmen från din hud
Alla gånger jag fick se in i dina ögon och känna mig lyckligast i världen
Alla gånger jag fick känna smaken av dina läppar

De existerar inte.

De finns bara i mitt huvud där allting är möjligt. Där det är du och jag. Jag ryser till av att tänka tanken. Du och jag. Sedan kommer verkligheten och kör över mig. Bara den som är beredd att offra allt ska vinna allt. Men fortfarande finns det ingen försäkring. Det finns inte ens hopp. Det finns bara en tanke som jag älskar att tänka. Den tanken är du. När jag tänker på dig så känner jag mig ensam. Och det är nu jag tänker som allra mest på dig.

Jag vill resa bort med dig, bort från allt. Vart vi åker spelar ingen roll, bara bort, du och jag. Ännu en gång så tänker jag önsketankar. Min jävla fantasi tar över mitt liv. Jag känner att det finns ingenting att hämta längre. Nej, det finns ingenting att hämta här. Jag är full med en känsla som jag bara kan ge en person.

Dig.

Verkligheten viskar till mig att du och jag inte existerar tillsammans. Jag vill inte tro på verkligheten, men jag kan inte heller leva i en fantasivärld. Jag måste leva i verkligheten där jag tillhör. Men gud vet att jag önskar, ja, jag önskar att det var vi. Det är så mycket jag vill. Det är så mycket som inte existerar för mig. Det är så mycket som jag inte förstår och det är ännu mer som jag inte vill förstå. Snart kommer verkligheten att köra över mig igen. För jag skrämmer dig. Det är inte meningen , utan allt jag vill är att du ska se på mig på samma sätt som jag ser på dig. Jag vet att det inte är möjligt, att det är för mycket som står emellan oss, men jag vill att du ser mig som jag ser dig.

Du förkastar mina tankar och säger att jag kommer hitta någon annan som dig. Men jag vill inte ha någon annan som dig, jag vill ha dig. Jag vill inte spendera mitt liv med att försöka hitta en person som bara påminner om dig. Jag har hittat dig och samtidigt hittat mig själv. Det finns dock en avgörande faktor. Du är lycklig vilket jag inte är. Du behöver inte mig lika mycket som jag behöver dig. Jag är inte ett livsmedel för dig. Du kan leva utan mig medans jag bara kan överleva utan dig. Man ska leva livet, inte överleva det.

Jag har redan sagt för mycket och det är fortfarande så mycket jag vill säga som är osagt. Vi stoppar det här. Det finns dock en fråga som jag inte kan svara på.

Ifall du inte existerar, varför gör det då så ont?

Det är när man accepterar sitt öde som man finner frid i sig själv. Man slutar att hoppas och att oroa sig. Istället blir man invaggad i en trygghet som varar livet ut. En försäkring om att det finns någonting bortom horisonten. Livet är en resa, döden är målet. Fast det är väl själva resan som räknas, eller hur? Målet betyder ingenting, bara vägen dit. Innerst inne så vet alla sitt öde, men att hitta det är svårt och att acceptera det är ännu svårare. För mig är nu vägen utlagd och det är bara att vandra den. En stilla grusväg där ingenting växer i dikena. En plats där inget lever som en uttorkad brunn. Jag har ett frö kvar att så. Det är först på slutet av vägen, när jag har nått mitt mål som fröet ska sås. Men det ska inte sås av mig. Det ska sås av er som har följt efter mig på min ensamma väg. Ni som följer i mina fotspår. Där mina ben ska vila och vittra bort ska fröet sås och därifrån ska jag bli en del av det träd som växer fram. En del av världen. På så sätt uppnår jag den odödlighet som så många eftertraktar. Det är först när man är beredd att förlora allting som man har möjligheten att vinna allting. Men jag känner ingen smärta längre, nej, ingen besvikelse. Alla ska se och minnas mig, han som offrade allting för att skänka frid åt sig själv. Så när du kommer långt efter min död och närmar dig det mäktiga äppelträd som står där, ät ett äpple och jag ska leva vidare i dig och så många andra. Jag är beredd att offra mitt liv för odödligheten och evigheten väntar på mig. Den har all tid i världen. Jag har accepterar mitt öde. En ensam väg för att aldrig vara ensam igen.

Ta emot mig.

Jag målade upp ett livsideal. Åh så lycklig jag skulle bli, men sedan så kom hon. Jag tänkte först säga flicka, men nej. Hon var en kvinna, en stolt kvinna. Det är hur ni skiljer er. I hela mitt liv har jag frågat mig vem den rätta tjejen kommer vara för mig. Det är just nu jag förstår att jag har ställt fel fråga hela tiden. Nu frågar jag vem den rätta kvinnan kommer vara.

För det är det som är den största skillnaden. Ansvaret är en börda som jag har fått dragit. Folk har åkt snålskjuts, men jag kunde ta det. Jag kunde ta bördan, för det fanns ingen annan. Nej, ingen annan tills jag fann dig. Du hade delat bördan redan från början. Åh en sådan dåre jag var. Istället för att vara slav åt praktprinsessorna så fann jag min jämlika. Vi behöver inte världen, för världen behöver inte oss.

Så låt oss försvinna. Låt oss ta farväl till en värld som inte bryr sig. Ingen mindes oss i livet, men alla mindes oss i döden. Minnet av oss var odödligt. Ingen kunde utplåna det. Alla skulle minnas de som förkastade livsidealet. Det liv som vi alla så innerligt önskat oss. Världen skulle få lära sig av oss.

Ifall du väntar i en evighet så ska evigheten vänta på dig.

Åh, den där känslan som jag nästan hade glömt. Hopp. Nu är den tillbaka för att bryta ned. Men jag skiter i hoppet. För varje andetag så blir jag påmind om vad jag ska göra. Vad jag måste göra.

Styrka har alltid varit min främsta egenskap.Men nu måste jag träna upp en ny som ska göra mig starkare än någonsin. Tålamod. Jag kan vänta en evighet på dig och längre.  Jag har inte bråttom.

Nej, för evigheten kommer att vänta på oss.

Hej kära bloggläsare , idag behöver jag er hjälp.

Vi ska läsa en bok på engelska och jag har ångest, för jag vet inte vad för bok jag ska ta.

SÅ KOM MED BOKTIPS!

Kommenteramera

Det får vara vilken bok som helst!!!!!!!!!11!!!!!!!11!!!!!!

Nu kör vi.

Kärleken . För någon vecka sedan skröt jag om att jag inte känt den känslan på så länge, att jag hade varit fri ifrån den. Det jag aldrig förstod var att just kärleken satte mig fri, och i detta nu så flyger jag. Ja, nu flyger jag och du flyger med mig. Dina ögon är två speglar där jag ser mig själv le.

Jag vill skrika så högt jag kan. Jag vill skrika ur all lycka, för nu får det inte plats mer. Du har fyllt mig och jag vill bli fylld av dig igen. Jag vill att du pumpas runt i min kropp. Jag vill andas in dig och sedan hålla andan så länge jag kan tills jag måste andas ut dig igen. Allt detta gör jag i mitt överfyllda tillstånd. I detta tillstånd som du har satt oss i. Du och jag är helt hjälplösa inför denna övermakt som nu styr över oss. Jag blundar och viskar dess namn så tyst så bara du hör. Kärleken.

På de stigar där vi nu vandrar, där växer ingenting längs vägen. Men allt eftersom vi drar fram där på vägen så sår vi nya frön bakom oss. Ett spår av liv följer oss där vi far. Nu när våra vägar har slagits samman så ska vi aldrig skiljas ifrån varandra, nej, aldrig. I våra ändlösa konversationer så är ordet fritt. Vi har tagit bort alla regler. Brytit sönder alla normer. Vi är fria och Kärleken satte oss fri. Där den förut var mitt fängelse är den nu en andades levande värld.

Den fria kärleken, kanske den enda sanna, kanske den enda verkliga. Jag vet inte vad du känner, men jag känner en vibration i hela kroppen som får mitt hjärta att skävla. Det enda jag hoppas är att du ser ditt eget leende i mina ögon. Mina kristallklara ögon av glas som du så glatt färglagt.

Kärleken besegrar oss alla. Bara de som accepterar att de har förlorat ska vinna över kärleken. I slutändan är du besgrad.

Med glimten i ögat.

Idag var en bra dag. Jag kände det redan på morgonen, t.o.m. redan på söndagskvällen, att måndag skulle bli en bra dag. Det var inte bara därför att jag och Jonte reta gallfaber (jag hatar det ordet, men kom inte på något bättre) på Hannah.

Nej, det var för att min inre röst talade direkt till mig. Kom igen, jag är inte psykiskt sjuk. Ni vet den där rösten som skriver era uppsatser. Den som langar orden ur ordförrådet. Den som Jessica pratade om på tordagslektionen när vi skrev läslogg om dikter. Jag tror att denna "den" är gud. Inte vilken gud som helst, utan GUD. Så nu kanske du frågar dig själv varför just jag, av alla människor, hör gud i mitt huvud?

Det ska jag tala om för dig. Du är också gud. Tanten på stan med rollatorn är gud. Fullgubben som stinker alkohol. Tjejen på McDonals. Vi är alla gud. Den enda skillnaden mellan gud och människan är att människan har glömt att hon är gudomlig. Den som du ber till finns inom dig och hör dina böner, men besvara dom måste du göra själv. Gud kan inte göra det åt dig. Han kan bara lyssna och ge dig råd. Guden inom dig, din inre röst som talar genom dig.

Förstår du inte? Gud tillåter ondska att ske eftersom det är vi som orsakar den. Han är inte allmäktig, men tillsammans är vi mäktigare än gud. Dåliga saker händer bra människor för att vi tillåter det. Din gud tillåter det genom dig. Så vad är slutsatsen? Vad ska vi göra åt det här?

Låt din inre röst svara på dom frågorna, för jag kan inte svara åt dig. Jag är inte din gud. Jag är min egen gud i Fredriks värld. Ta med den här frågorna till din värld och fundera.

Vem är du egentligen?

Och här är det tredje kapitlet i min kära novell! Fick reda på svenskan i Fredags att vi kommer ha eget skapande. Det känns som om jag kommer använda den här novellen då! Som sagt så är det här del 3, ifall du inte har läst de två första så rekommenderar jag dig att göra det snarast! Men nu ska jag inte sitta här och skriva massa skit, måste börja jobba på kapitel fyra! Adios!

Blodet rinner sakta ned för hennes skuldror. Det blonda håret har färgats rött av deras hat. Hon skriker efter hjälp men vi hör henne inte. Vi är blinda, ja älskade, vi är blinda. Vi måste vakna upp. Vi måste agera innan det är försent. VAKNA!

Jag slänger av mig täcket och sätter mig upp i sängen. Efter några sekunder släpper stelheten och jag lugnar ned mig. Hjärtat dunkar som besatt och mina nävar ryker. Tur att pappa inte har installerat brandvarnaren i mitt rum än. Jag försöker minnas min dröm, men jag kommer bara ihåg känslorna. Ilska och skräck. Hat är en stark drivkraft. Jag låtsas inte om Logiken och stiger upp ur sängen. Ljuset tittar försiktigt fram ifrån mitt fönster. Klockan är 7.00. Skolan börjar om en timme. Pappa och brorsan är inte hemma. Jag har hela huset för mig själv på morgon, precis som det ska vara. Värmen pulserar genom kroppen på mig. Det här kommer bli en bra dag. Hoppet är en parasit.

Jag hoppar in i duschen och låter det iskalla vattnet forsa över mig. Sen släpper jag lite på kontrollen. Vi kan inte frysa. Vattnet blir kokande hett i samma stund som det når mig. Hela duschen kokar. Och vi ler. Ja, jag ler. Jag känner mig lycklig för första gången på länge. Varken Jessica eller Pierre finns i mitt huvud. Varken kärlek eller hat. För första gången i mitt så känner jag mig fri. Fri från alla pliktelser, fri från allting. Vi är fria. Värmen från min kropp svalnar och jag stänger av vattnet och går ut ifrån duschen. Jag ser handduken som ligger en meter ifrån mig. Sedan skrattar jag. Jag letar efter värmen inom mig och låter den svepa över mig. Vattnet på min kropp förångas omedelbart och jag går ut ifrån badrummet med ett leende på läpparna.

Sedan efter en snabb frukost så sitter jag på min cykel på väg till skolan. Det är en vacker höstmorgon. Lite runt 15 grader varmt. Solen kikar försiktigt fram mellan de mäktiga ekarna bredvid vägen. En liten ekorre tassar upp för en av ekarna. En ensam fågel sjunger någonstans. En nedförsbacke närmar sig. Jag ökar farten och när den är som högst så ställer jag mig på pedalerna och drar in den friska höstluften. Vinden smeker mitt ansikte där jag drar fram. Frihet.

När jag anländer till skolan så är det precis som vanligt. Killarna spelar fotboll. Tjejerna sitter i smågrupper och pratar. Jag ser min vanliga plats. Min bänk där jag alltid sitter, men det sitter någon där nu. När jag kommer närmare ser jag att det är Jessica. Hennes kastanjebruna hår ligger lätt mot hennes mjuka axlar. Hon tittar upp och spänner blicken i mig. Jag ser den nyfikenhet som brinner i hennes blick. Hennes mun är öppen och tänker fråga mig något, men tvekar. Hon som tände elden.

– Hej, säger jag och ler. Vi brinner för henne.
– Hej, säger Jessica tveksamt. Hon vrider oroligt på sig.
– Jag skulle vilja prata med dig efter skolan om det går bra, säger hon.
– Ja, det går väl bra, säger jag nervöst. Om vad?
– Vi tar det då, om det är okej? frågar hon och böjer sig fram emot mig tills vi nästan nuddar varandra.
– Det är någonting jag måste få veta, viskar hon i mitt öra.

Och med de orden så reser hon sig och går iväg. Hon tittar över axeln på mig som hastigast med en orolig blick. Jag sitter där som förtrollad när en gestalt plötsligt ställer sig framför mig och skymmer solen. En bekant känsla sprider sig i kroppen. Fruktan. Jag tittar uppåt och där står en hög gestalt som jag hatar. Där står Pierre i all sin prakt. Parasiten ska brinna. Det är sådan spänning i luften att man nästan kan ta på den.

– Tjena Löken, har du kul? frågar Pierre och sätter sig på bänken.
– Jag heter inte Löken, säger jag trotsigt. Jag heter Kenneth. Vi heter Eldfödd . Gå och plåga någon annan.
– Inte den tonen Löken! säger Pierre och dunkar handen i ryggen på mig.

Jag känner hur det slår gnistor inom mig, men jag håller mig för Jessicas skull. Bränn honom. Låt Parasiten brinna. Nej, jag gör det här för Jessicas skull. Får inte sabba allt nu. Flickan med leendet. Hon som tände elden. Pierre säger någonting, men jag ser bara hans läppar röra sig. Jag är mitt inne i min inre konflikt.

Plötsligt känner jag en smäll mot ena kinden. Det gnisslar till i huvudet som när man gnider två stenar mot varandra. Jag faller handlöst mot asfalten och landar hårt. Sedan tystnad. Efter det så tittar jag försiktigt upp mot Pierre. Han är riktigt förbannad nu. Han går igång så lätt. Sedan märker jag att det inte är mig han är arg på. Han står där och vrålar åt Jessica och hon skriker tillbaks.

– Du är så jävla sjuk Pierre! skriker Jessica. Låt honom vara!
– Din lilla hora, vrålar Pierre. Vem fan tror du att du är?
– Hörru Pierre, folk börjar kolla. säger en av Pierres kompisar. Vi sticker.
– Ja! Men tro inte att jag är klar med dig din skithög, säger Pierre och pekar på mig. Inte dig heller för den delen Jessica.

Därefter försvinner de. Lika fort som de kom. Skuggor dansar framför min blick och jag ser Jessica springa fram emot mig. Hon sätter sig ned och tar min hand i sin. Jag känner hur värmen sprider sig i kroppen igen, men jag håller tillbaka för att inte skada Jessica. Inte skada henne. Jag ser hur hennes läppar formar några ord, men jag hör inte vad hon säger. Jag hör ingenting. Sedan blir allt svart.

Mörkret tar oss tillslut.

En vanlig syn i Lämpersbo dessa dagar. PLZ GOD MAKE IT STOP.


Som ni ser så känner jag mig ganska insnöad här i min vackra skog. Hursomhelst så har jag gjort en enormt framsteg i mitt liv idag. DET FÖRSTA JAG GJORDE IDAG VAR ATT SÄTTA MIG OCH SKRIVA HISTORIAN (var tvungena att skriva det där med caps). Så fucking skönt att ha det gjort. En till grej stryken (eller säger man struken?) på Fredriks-att-göra-lista. Sedan är det ju faktiskt bara en vecka kvar tills det är sportlov! Det gillar vi!

Men nu ska jag sätta mig helt utan bekymmer, med ett glas blåbärssoppa och titta klart på Taxi Driver [1976] och njuta av Martin Scorsese´s mästerverk.

Hej jag heter Fredrik Andersson och är en dålig bloggare just nu. Men det är sista veckan kvar nu till sportlovet och då jävlar ska jag blogga som aldrig förr. Sista veckan med allt skolarbete.

TAGGA NU FREDDIEBOY!

TITTA! Duktig som jag är så valde jag att skriva in den dirr (beakta ordformen dirr. Den kan ge ett vardagligt uttryck) på datorn. Så nu kan jag utan problem lägga skicka in den på portalen + att lägga upp den här. Att planera sitt liv äger, ni borde testa det.


OBS! Det här är deepshit inlägg, för er som är känsliga läsare ber jag er att titta bort. (Ja jag skojjar) Sen en rolig grej är att det här är en läslogg om en dikt, men när jag läste första raden av en dikt så började en röst i min hjärna (Åh nu börjar jag höra röster också) att säga åt mig vad jag skulle skriva. Så det här är ingen diktanalys om ni trodde det. Det är bara random tankar från en ... Jaa? Vad brukar jag relatera mig själv till? JAG VET INTE! Men nu tycker jag att ni kan börja läsa.

Läslogg om dikter

"Jag känner en skälvning genom kroppen. Allt känns så ömtåligt helt plötsligt. Allt är tyst och stilla. Minsta lilla ljud kan få allt att falla. Att falla ner i hålet som jag nyss lyckats ta mig upp ur.
Sedan kommer skälvningen, som en varning. En föraning om det som väntar, men vad är det som väntar? Vad är det som gömmer sig i mörkret? Ska jag gå in där? Utan hopp eller skydd, blott med en förtvivlan. Fast det spelar ingen roll längre. Nej, inte längre. För att vistas med mörkret sätter sina spår. Jag och mörkret är nu ett, och vi fruktar intet. Där vi vandrar så flyr hoppet ifrån oss. Där vi vandrar så håller hoppet andan, för det fruktar oss. Ja, det fruktar oss. Hoppet kommer aldrig att förinta oss.
Sedan kommer skälvningen igen. En ständig påminnelse. Ett ärr som vi får bära resten av livet. Alla ska se och förtvivla. Vi är det hål som alla faller i tillslut. Jag och mörkret är ett. Sedan kommer skälvningen. En ständig påminnelse. Det är då jag känner att jag inte kan falla längre. Jag har inte bara fallit själv. Jag faller åt alla. Jag har blivit allas fall. Allas undergång. Jag måste frigöra mig från mörkret. Jag måste bara ta mitt eget fall. Så då frigör jag mig. Det är smärtsamt och skälvningen ökar tills jag är fri. Då återvänder en bekant känsla, förtvivlan. Den förtvivlan som släcker ljuset i människors bröst. Den förtvivlan som gnager på alla goda tankar likt en parasit.
Sedan kommer skälvningen igen. Den varnar mig. En hotfull varning om vad som väntar. Det blir tyst och stilla. Plötsligt kommer mörkret svepande över världen utan nåd. Den slukar allt, men den lämnar mig ifred. Den vågar inte röra mig. Jag är förtvivlan, frukta mig"

JA jag känner att jag börjar få kontroll över mitt liv nu. Självdisciplin är stämplat i pannan på mig och nu är jag astaggad för allt arbete som väntar! Snart kan jag börja göra mina "kreativa" inlägg igen. Det känns ju som om de här börjar bli ganska lama, MEN klaga inte. Jag är bara en människa, fast ibland önskar jag att jag vore mer. IALLAFALL så skrev jag en djuuuuuuuuup text på svenskan idag som jag förmodligen kommer lägga upp senare ifall jag känner för det.

Åhjo, förresten, den är jätte emo och djup, så jag tror inte ens att jag förstår den själv. Kanske du förstår den bättre. Titta in här senare.

Adios (jag har fastnat för den avskedsrepliken nu på sista tiden)

Fredriks att-göra-lista:

• Franska
• Dialoguppgift i svenskan
• Läslogg 5
• Historia
• Engelska
• Matte
• Framtidsspaning

Kanske dags att börja göra saker nu OCH det här är min början. Sedan kan jag börja leva igen. Nu ska jag dock unna mig (har jag inte gjort dt tillräckligt?) lite filmmys med mig själv och sedan sova mina (välbehövliga?) åtta timmar.

Lycka till! eller nåt...

Kort och gott:

Franskan blir min död

Åh jag känner ett djupt hat mot allt i världen just nu. Ett berg av läxor tornar upp sig och kastar en mörk skugga på mitt liv. Sen finns det ett livsideal som man ska sträva efter. Jag pissar på det livsidealet. Just nu skiter jag fullständigt i vad som förväntas av mig. För det är förväntningarna och kraven som gör det här så olidligt jobbigt.

Den enda ljuspunkten i mitt liv är min novell, men gah. Den kan jag inte skriva på nu på grund av alla jävla läxor , plus en huvudvärk som kommer smygande. Dunk, dunk och dunk. Sedan önskar jag att jag hade tid att läsa, men det funkar inte när jag måste läsa massa böcker som skolan matar mig med.

ÅH VAD JAG KLAGAR. Hoppas ni älskar att läsa om mina bekymmer, för de kommer fortsätta den här veckan, sen är det slut. Kanske att det är slut då. Jag hoppas det. Sedan vet jag att några av er försöker hjälpa mig, men jag bara hugger tillbaka. Det  är nog ett försvarssystem, men nu ska jag vara äckligt positiv och tänka att det här bara kan göra mig starkare.

MEN sedan kommer det ultimata, vad ska jag bli stark för? Vad är det jag förbereder mig för? Det finns ingenting därute. Ingenting. Bara mer skit som jag kommer bli matad med av det som vi kallar "samhället". Om någon är sugen på att rymma till en öde ö med mig, så hör gärna av er.

Jag tar fan nästa båt

Waaaaaah, har skrivit enormt mycket idag känns det som. Nu ska jag ta mig an den där förbannade naturkunskapen. Önska mig lycka till.

Sen vill jag bara säga en grej till alla singlar därute som är deprimerade för att det är alla hjärtans dag idag.

Bry er inte.

Varken kärlek eller hat. Vi är fria, fria från alla förpliktelser.

Jag är en dålig bloggare på helger, men just nu så är jag så besatt av min novell. En trevlig människa gav mig fet inspiration i fredags. Nu tänker jag inte säga så mycket mer. Och påminn mig om alla prov vi har den här veckan. Jag är redan ganska utmattad.

Fredd out.

Hej.

I min obarmhärtiga tråkighet så tänker jag bidra med en metafor som jag har tänkt ut den här veckan.

Alltså, hela veckan är en som lång dag. Måndag är morgon, tisdag är förmiddag, onsdag är lunch, torsdag är eftermiddag, fredag är middag, lördag är kväll och söndag är läggdags. Veckorna går så sjukt fort nuförtiden så det känns bara som en lång dag.

Det betyder att det är 46 "dagar" kvar av det här året. Tänk att tiden går så fort. "Tid".

Åh jag blir nästan djup nu.

Adios.

ASSÅ , jag har inga superkrafter idag och jag känner mig så oehört ospeciell. Utan mina superkrafter är jag så himla normal. Ingenting utmärker mig då :( Det är en läskig tanke som jag vill undvika att tänka! Hursomhelst så sitter jag här och är ospeciell.

Det är här många tror att jag vill höra motsatsen, typ "MEN FREDRIK! DU ÄR JU SKITSPECIELL!" eller "AMEN! DU ÄR DEN SPECIELLASTE MÄNNISKA JAG NÅNSIN TRÄFFAT". Visst, jag har hört det förr (glänser av självgodhet) men jag vill inte höra DET IDAG. För att tänka smarta tankar är min superkraft och idag står det helt still. Det är som att någon har lämnat dörren till min hjärna helt öppen och hela havet rann ut. Det där låter invecklat , men man kan säga att jag bara är en vanlig tråkig människa idag. Helt utan inspiration till att göra någonting alls. Jag tänker bara sitta här och vänta tills jag kommer på något smart att skriva.

Säger vi. Det kan ta ett tag och jag är otaggad för att sitta här hela fucking natten.

Iallafall så har jag addat en till person till "Fredriks lista över intressanta personer". Jag är så typisk. Jag måste samla alla favoritleksaker i samma låda. Nej vänta, det där var en dålig metafor. Åh , det går inge bra idag. Jag måste prata med alla mina favoritpersoner för att känna mig bättre. Fast problemet är att jag inte vill säga "HEJ" på msn först. Det ska ju vara dom som pratar med mig först (respekt?).

Ska försöka ladda upp mina superkrafter tills imorn. Det här var ett lamt blogginlägg, men vad gör man som Peter Parker?

Matilda är min frälsare

Ni ser ju själva :D Nu slipper jag ha ångest för min kassa design

Världen bestod av linjer.

En ritning med kanter och linjer som den store arkitekten har ritat. Vi är med i den ritningen, men vi börjar frigöra oss. Vi suddar ut alla kanter och flyter ut. Ut i oändligheten där man ingenting glömmer och där man ingenting kommer ihåg. Strömmen för oss till en oändlig ocean. Den har inget slut. . Vi är varken levande eller döda. Vi är tankar utan minnen. Vi är känslor utan medvetande. Tillsammans , du och jag, ensamma med evigheten.

Vi simmar djupare och djupare ner i oceanen. Finns det ett slut? Våra tankar förser oss med syre och tillsammans möter vi djupens mysterium tillsammans. Du andas in och jag andas ut. Vi hade aldrig klarat oss lika långt ensamma. Tanken slår mig att vi kommer aldrig komma till botten. Hur fort vi än simmar, hur länge vi än simmar. Trots att vi har en evighet på oss.


Jag hatar kroppens begränsningar. Jag hatar allt jag måste göra för att få kroppen att fungera. Jag vill inte ha en kropp. Jag vill vara ett känsla, fritt från alla regler. Jag vill vara en tanke som aldrig slutas tänkas. Jag vill inte vara en del av världen, jag vill vara världen. Jag vill inte vara med i en ritning, jag vill vara den som ritar.

Sudda ut alla linjer.

Tjolahopp, idag så är jag om så möjligt ännu tröttare igår. Känns som om nån elak liten gubbe försöker sy ihop mina ögonlock, MENMEN jag klagar inte. Ni får aldrig höra mig klaga. Säger vi. Kommer inte orka skriva nåt på min novell heller, så adjöss med det.

Sen vill jag bara dela med mig av en otroligt LYCKLIG upplevelse igår. NYA AVSNITT AV HOUSE FFS! Poppade ett avsnitt igår, så nu har jag tre smaskiga avsnitt att mysa med. För House är ju lätt bästa serien,

Eller?

Tänkte att jag skulle få vädjande kommentarer om att jag skulle lägga upp nästa kapitel, men jag har överskattat min förmåga. DÄRFÖR så lägger jag upp det nu, på ett sånt där ödmjukt sätt. Jag vet att ni gillar det. Kom igen, innerst inne.

Enjoy.
(OBSERVERA, ifall du inte har läst första delen så läs den först! Den finns lite längre ned här på bloggen)

Kapitel två: Livets eld

Regnet smattrar mot fönster. På väg hem. Min omtänksamme pappa erbjöd sig att skjutsa hem mig. Han sitter där och kör . Min pappa säger inte ofta så mycket. Det är en vana han och jag har gemensamt. Vi tänker mycket istället. Efter en kort biltur så är vi hemma. I utkanten av samhället där vi bor så har vi inte mycket grannar. Två pensionärer. Båda är halvdöva. Kan man ha det bättre? Lugn och ro.

Jag tackar pappa för skjutsen och kliver ut ur bilen. Jag ser när han åker vidare för att hämta upp min brorsa för någon träning. Jag minns inte vad det var för träning. Det spelar ingen roll heller. Allting han gör är han duktig på. Jag är inte duktig på någonting. Jo, vi har kraften.

Det har slutat regnet nu, men molnen ligger fortfarande hotfullt i luften. Som om de väntade på någonting. Jag går förbi huset, in mellan träden. Där jag går fram vadar jag i blöta löv av alla olika färger. Röda, gula och orange. Jag går fram till en stor ek och lägger handen på den. Trädet vibrerar i samma stund som jag lägger handen på det. På något sätt känner trädet att jag är farlig. Det har anledning att frukta oss. Plötsligt får jag en idé i huvudet. Ta upp ett löv. Jag böjer mig ner mot den fuktiga marken och tar upp en bunt löv i famnen. Sedan kastar jag upp dem i luften, sträcker ut händerna och släpper kontrollen. Jag blundar och känner hur kraften pulserar igenom mig och strömmar ut från fingertopparna. Släpp… lös… KRAFTEN! Hela min kropp skriker av prestationen. Allt känns som ett brinnande inferno och när det verkar han nått sin höjdpunkt så svalnar allting igen. Allting lugnar ner sig. Jag är plötsligt trött i hela kroppen.

Det första jag känner är lukten. Det luktar bränt. När jag öppnar ögonen ser jag hur det regnar aska. Vi lyckades. Sakta, sakta så faller askan lika lugnt som svarta snöflingor en vacker vintermorgon. Marken omkring mig är svart och vidbränd. Jag ser ner på mina händer. Inte ett spår av brännskador. Däremot så har mina kläder tagit stryk. Min nya vita tröja ligger helt svart och hopskrynklad bredvid mig. Lågorna kan inte skada oss. Jag faller ned på knä i askan. Det som är kvar av mina jeans blir skitigt, men det spelar ingen roll. Ingenting spelar roll längre. Vad är jag? Vi är livets eld. Jag blundar igen och försöker låtsas om att Logiken, min vän pessimisten, inte finns där. Varför försöka ignorera oss?

Jag reser mig fort och snubblar nästan sedan börjar jag springa. Över stenar och nedfallna träd, över ängar och bäckar. Jag har inget mål, jag måste bara fly. Fly ifrån mig själv. Vår vän pessimisten. Tillslut kommer jag till ut till havet. Jag stannar upp på den släta klippan nära vattnet och ser solen kika osäkert fram mellan molnen. Den går ned snart. Jag sätter mig ned och tar tre djupa andetag. Elden brinner fortfarande inom mig. Livets eld. Jag drar handen sakta genom håret och suckar. Jag kan inte vara osams med mig själv. Vi behöver inte förlåta oss. En våg av tacksamhet sköljer igenom mitt medvetande. Vi älskar oss.

Jag böjer mig framåt och tittar ner mot vattenytan. Där är min suddiga spegelbild. Jag plockar upp en sten och försöker kasta macka mot den alldeles blanka vattenytan. Stenen hoppar en gång sen plumsar den ner i vattnet. Vi har aldrig kunnat det. I ren ilska plockar jag upp en ny sten och kastar den så högt upp i luften som jag kan. Sedan släpps kraften lös ur ena handen. Jag ser hur en svag stråle av eld skjuts iväg mot stenen från min hand. Den lilla stenen exploderar med ett knastrande ljud. Små bitar stora som gruskorn studsar ned bredvid mig, alldeles rykande och glödheta. Vi måste lära oss kontroll. Ja, det måste jag verkligen.

Solens sista strålar klänger sig kvar vid trädtopparna. En flock fåglar flyger söderut mot varmare länder. Det är så vackert att det gör ont. Jag brukar sitta här på just den här klippan. Kanske var inte en slump att jag hamnade här? Jag blev förd till en plats där jag kände mig trygg. Av mitt undermedvetna som är medvetet. Vi är säkra nu.

Plötsligt hör jag ett muller. Åska. Det börjar spöregna och jag sluter ögonen och andas in. Jag sitter där halvnaken på en klippa i skymningen med ansiktet vänt mot himlen. En känsla av trygghet. Jag skulle kunna sitta där förevigt. Bara jag och världen. Som det alltid varit. Vi och världen. Tillslut reser jag mig sakta upp och börjar gå hemåt. Regndropparna förångas när de slår ner på min bara överkropp. Det fräser till om de blöta löven när jag går på skogsstigarna., men jag märker det knappt. Jag ser bara Jessica framför min blick. Flickan med leendet.

Hon som tände elden.

Nu är kapitel två klart.


Ska jag lägga ut det?

Sitter här i en bekant sitiation. Klockan är strax över halv 4 och jag har cirka 4 timmar kvar tills det börjar dra ihop sig till läggdags. Frågan är, hur ska jag planera min dyrbara tid? Det kommer förmodligen sluta med att jag vid åttatiden kommer på att jag kanske borde plugga på mitt älskade (ELLER VÄNTA) samhällsprov. Är ju inte sådär jättesugen på det.

NÅGOT ANNAT som jag däremot är jättesugen på är att fortsätta på min novell. Jag behöver bara två saker.

1. Ork (Jag är utmattad)
2. Tid (Tiden går alldeles för fort)
3. Inspiration (Ja det blev en tredje grej)



Upplys mig gott folk.

Mina ögon svider efter alla förbannade franska glosor -.- Men jag hinner nog skriva lite på novellen senare. Dock så hinner jag inte lägga upp det på bloggen IDAG. Funderar på att göra det imorn. Nej, nu ska jag inte lova för mycket. Har ju en oerhörd press på mig.

Whatever,

Hej, idag är jag på argt/oseriöst humör. Det är delvis för att jag ska läsa 20 sidor historia + franska glosor. OCH VÄNTA JAG GLÖMDE NÄSTAN, samhällkunskapsprov på onsdag. Jag är inte en lat människa (det är jag visst) men det är jobbigt att plugga.

Medans jag proppar i mig kyckling och ris ska jag titta på min vackra bakrundsbild. Vi får se sedan ifall jag hinner skriva någonting på min novell <3


DET ÄR SKITFARLIGT!!!

Eftersom jag har haft en grymt tråkig söndagseftermiddag så tog jag initiativet att vara kreativ. TITTA BARA. Här är första kaptitlet på en novell som jag började skriva på idag. Den var meningen att den skulle vara mitt bidrag till novell - och poesitävlingen, men det fick bara vara 4 sidor dataskrivet, palla det :)

SOM SAGT, första kapitlet. De andra tänker jag inte lägga ut här på min kära blogg.

Kapitel ett:Klåparen

"Gör det. Visa vem som bestämmer.

Jag tvekar och tittar bort mot killarna som spelar fotboll. De killar som jag hatar. Fast hatar jag verkligen alla av dem? Höstkylan griper tag i mig och jag drar jackan tätare om mig. Röda och bruna löv dansar i vinden. Det är som att de försöker bjuda upp mig till dans. Att dansa med dem bortom tid och rum tills vinden inte orkar mera. Ett rött löv landar framför mina fötter på den stela asfalten. En inbjudan.

Vågar du inte? Du har väntat på den stunden i hela ditt liv. Triumfen. Det bränner till i mina fingertoppar. Det skulle vara så enkelt. Att bara gå fram och peka på dem. Sen skulle mitt liv aldrig bli som förr. Träbänken som jag sitter på börjar bli hård. Jag tittar på klockan, 12.30. Jag börjar om en halvtimme. En halvtimme till av ensamhet. Plötsligt kommer en fotboll farande mot mig. Det bränner till i fingertopparna, men jag behåller kontrollen och viker undan den kommande projektilen.

Förgör honom. Slit honom i stycken. Den person som jag hatar mest i världen kommer gående. Pierre Johansson. Med eleganta steg så kommer ha och ställer sig framför mig. Jag låtsas som ingenting och blundar så jag slipper se honom. Han säger någonting, men jag hör inte. Musiken från min mp3 dunkar högt i öronen. Med en våldsam gest så rycker han ur dem. Låt honom brinna.

– Hallå? Är du döv eller? frågar Pierre och ler sitt vanliga hånleende. Jag sa åt dig att hämta bollen, idiot.

Utan att svara så tittar jag över axeln. Bollen ligger i ett lerigt dike. En våg av avsmak sprider sig på mitt ansikte.

– Aldrig i livet, säger jag. Hämta den själv.

Jag får en stund att beundra mitt mod. Pierre är inte den killen man säger emot. Vissa säger att han håller på mycket med knark och droger och att han har suttit inne för misshandel. Ilskan bubblar upp inom Pierre. Han ser ut att få ett utbrott, men sedan hånler han bara.

– Du har just gjort ett stort misstag löken, säger Pierre.

Löken är deras älsklingsnamn på mig. Så fort det är dags för dem att förnedra mig så dyker löken upp. Åh gud så jag hatar det. Vi kan förgöra honom. Det är bara att lyfta vårt finger.

Pierre lyfter upp mig med ett hårt grepp från bänken. Han höjer näven för att slå till mig. Fingertopparna är glödheta och jag behöver bara lyfta ett finger, men jag håller igen. Sedan kommer slaget. Det ekar i hela mitt huvud och det bränner till i hela kroppen.
När ska vi börja lyssna undrar vi? Jag famlar med armarna mot marken för att ta emot mig. Jag landar vackert i det leriga diket där bollen ligger och jag suckar. Varför gör jag det här? Svaret slår till direkt för alldeles där borta sitter hon. Hon sitter där och skrattar med sina kompisar och de har inte lagt märkte till mig eller Pierre. Jag är bara den där konstiga killen i klassen som ingen förstår. Den som man undviker att beblanda sig med. Han som aldrig säger någonting. Han som sitter tyst och ser på när andra skrattar och önskar att han kunde vara med.

Det är för hennes skull som jag inte lyssnar till rösten i mitt huvud. Den röst som kallar sig logiken. Han har funnits med mig enda sen jag började i sjuan. Det var då allt började för mig. Mobbingen. Utfrysningen. Det stora mörkret i mitt liv. Men den dagen då allt var som värst, när allt var som mörkast, så fann jag honom. Logiken, min vän pessimisten. Vi kommer alltid att finnas här. Ifall du bara lyssnade till vår röst så skulle du förstå.

Plötsligt är jag tillbaka till verkligheten. Innan Pierre lämnar scenen med bollen så spottar han efter mig. När han är borta så reser jag mig sakta. Min nya vita tjocktröja är alldeles smutsig. Mamma kommer bli jättearg när jag kommer hem. Vi kan hjälpa. Allt vi önskar är att hjälpa.

Jag tar av mig den smutsiga tröjan och knyter i ärmarna längs midjan. Jeansen är också skitiga. Underbart. Jag ser hur folk börjar gå in. Klockan är ett. Min lektion börjar nu. En våg av trötthet sköljer över mig. Jag vill inte vara här. Då kommer det som skulle göra den här dagen så underbar. Jessica är på väg att gå in, då tittar hon över axeln på mig. Jag blir helt stel i kroppen. Jag får svårt att andas. Hon tittar på mig. Det är en sådan spänning mellan våra blickar och då ler hon. Jag känner hur en värme brinner inom mig. Kärlekens heta låga. Innan jag hinner le tillbaka så har hon hunnit vända sig om.

Jag står där på den tysta och övergivna skolgården. Jag ser mig omkring så att ingen ser mig. Sen släpper jag på kontrollen. En rysning går längs ryggen och det slår gnistor från mina fingertoppar. Jag hoppar till av förvåning. Jag har bara lyckats åstadkomma lite rök förut när jag var riktigt uppretad.  Vi är livets eld. Vi brinner för henne, flickan med leendet.

Spänningen lägger sig. Mina fingrar ser vanliga ut igen. Min stora hemlighet. Ingen känner till den. Den enda jag skulle kunna berätta för skulle vara för Jessica. Flickan med leendet.

Jag börjar gå tillbaka mot skolbyggnaden. Första året på gymnasiet. Oturligt lyckades jag hamna i samma klass som Pierre och hans kompisar. Fast sen hamnade jag ju också i samma klass som Jessica också. Hon som brinner inom oss. Jag öppnar dörren och går in i byggnaden. Mina steg ekar mot betonggolvet. Efter några trappor så når jag klassrummet på andra våningen. Jag öppnar dörren och går in i klassrummet. Jag möts av hånande blickar. Några tjejer fnissar. Förnedring. Matteläraren ignorerar mig och jag sätter mig tyst och lugnt vid min vanliga plats, längst bak i klassrummet.

Mattelärarens genomgång tar nästan hela lektionen. Jag sitter och lyssnar med ett halvt öra medans jag iakttar Jessica och hennes kompisar. De fnissar åt någonting och jag får se hennes leende. Lycka. Jag skulle få göra vadsomhelst för att sitta där och skratta med dem. Åt något gammalt roligt minne från högstadiet. Ett minne som jag aldrig tog del av. Min blick söker igenom klassrummet av något intresse. Men titta, där sitter Erik och tar sig på snoppen när han tror att ingen ser. Erik är tjock och ganska korkad, men han har i alla fall vänner. Om man nu kan kalla Pierre en vän. Parasiten. Då är jag hellre ensam. Min blick glider bort från Erik och den landar på Evelina. Hon sitter och fixar sitt hår tills hon är nöjd. Trettio sekunder senare så far handen upp i håret och fixar igen. Självförtroendet existerar inte. Hon märker att jag tittar på henne och hon ger mig en blick av avsmak. Vi hatar henne. Vi hatar dem alla. Förutom flickan med leendet.

Efter en lång genomgång innehållande algebra som jag förstod alldeles för lite av så säger matteläraren Jack att vi kan börja jobba. Jag sneglar på klockan. Tio minuter kvar. Tio minuter tills jag kan åka hem. Jag begraver ansiktet i armarna. Ta mig härifrån. Vi väntar på ett bättre tillfälle. Tillslut så kommer den efterlängtade stunden när Jack säger att vi kan gå. Det blir plötsligt fart på klassen. Alla reser sig och tar sina böcker för att gå hem.

Jag reser mig långsamt från min plats. Jag har inte bråttom. Jag har ingenting att komma hem till. Ingen att vara med. Vi är aldrig ensamma. Jag hatar inte mig själv, men jag hatar världen jag lever i. Jag börjar gå ut från klassrummet. Använd ditt hat. Jag vägrar lyssna på honom just nu. Låt mig försvinna.

Efter ett tag är jag ute på skolgården. Mörka moln hopar sig vid horisonten. Det kommer börja regna. Den inre lågan har svalnat. En iskall vind greppar tag i mig. Löven bjuder upp till dans. Jag blundar och känner den bekanta känslan.

Vi är ensamma igen."





Sådärja. Glöm inte att säga vad du tycker.

HEJ! På kort tid så har det hänt mycket i min hjärna (dock inte i mitt liv). På grund av vissa omständigheter så har ödet visat mig vägen :o Just idag väljer jag att tro på ödet för det passar sig så bra :D Nu tänker jag börja skriva. Min debutroman? Kanske. Det är nu det första testet kommer. The test of patience. Klarar jag det så är allt packat och klart.

Du kanske undrar vad som simmar runt i min hjärna, men bekymmra dig inte. För nu har jag en mästerplan! Nu har jag inte tid att blogga mer, för jag måste börja skriva.

ADIOS!

Sitter här alldeles ensam. Efter ha varit hos Jakob hela dagen så känner jag mig förskräckligt ensam. Fan, jag behöver någon att prata med.

Typ nu.

Novell  och poesitävling i skolan. Frågan är: Ska jag vara med? Måste ju erkänna att jag är lite sugen, men då måste jag skriva en masterpiece och det vet jag inte om jag orkar.

ELLER GÖR JAG DET? Ni vet hur lättpåverkad jag är av uppmuntrande kommentarer.

Men ifall jag var med då. Vad skulle jag vinna? Ära? Berömmelse? Jag tycker ni ger mig all den uppmärksamheten jag behöver! Ni läsare. Det är allt jag behöver.

Sedan skulle jag ju iof kunna ta någon dikt eller novell som jag har skrivit förr. Dock så kvarstår det största problemet.

DET MÅSTE VARA EN MASTERPIECE.

Så vi får se. Jag kanske behöver glänsa lite. Lite mer än vanligt.

Gah, det blir inga fler djupa inlägg på några dagar. Känns som all min kraft gick åt till novellanalysen. Seriöst, 941 ord är pain. Ska nog läsa den igen innan jag lägger mig. Hoppas du också gör det. Bara för att göra mig stolt. Snåla inte heller på kommentarerna ;D Jag kan behöva lite uppmuntran trött och sliten som jag är.

Funderar på att gå och lägga mig nu. Har sovit riktigt dåligt den här veckan, men det speler ändå ingen roll imorgon.

Aja, Fredd out.


En vanlig syn i Indien

Kan det sluta snöa?

Please.

och bli sommar.

Vet att många skulle uppskatta det just nu.

Plz god, make it stop

Hej på er! Det har blivit mycket av det oplanerade kärlekstemat på sistone, men jag skrev en novellanalys på svenskan som jag blev riktigt nöjd med. Inte för att jag vill dränka er i mitt skolarbete (Ni har säkert fullt upp) men ta gärna tiden och läs hela, för det luktar MVG.

I WONT LET YOU DOWN

När kommer du tillbaks till mig?
Novellanalys

”Besvarad kärlek är underbar. Obesvarad kärlek innebär sorg, längtan och ett allt uppslukande hopp om att den älskade ska komma tillbaka.” Så beskriver författaren Per Hagman sin stora saknad. Som en uttömd källa, som ett stort mörkt hål i helheten.

Hagman minns alla lyckliga minnen med henne. Alla härliga stunder. Det är som om de bara var en gammal dröm. En gammal dröm som han klamrar sig fast vid och vägrar släppa. Det är som att släppa iväg sig själv vilket han inte kan. Han känner sig sårad av sig själv. För hon var en del av honom och den delen han älskade allra mest. Den är nu borta. För hur kan han inte låta bli att minnas när de var tillsammans. Oskiljaktiga. Odelbara. Men även atomer kan delas, odelbara som de var. Sena nätter i augusti sitter Hagman och fantiserar om hur det var. Samtidigt så tänker han att det egentligen inte är några fantasier, för allt ska bli som vanligt snart igen. Som det brukade vara.

Han känner en längtan. En längtan att få vara hennes. Att få bli belönad och bestraffad, av henne. Fast är det längtan när den är som värst? Kan det bli tommare? Kan det bli tommast? Kanske är frågan viktigare än svaret. Den fråga som han ställer sig själv om och om igen. ”När kommer du tillbaks till mig”? Kommer han få veta? Eller kommer han gå blind av sorg resten av livet? En börda som är ingen annan än hans. Han vet att han borde härda ut, men det gör så förförligt ont. Sedan är det tystnaden. Tystnaden i hans eget hjärta. En plats som förut var full av liv är nu tyst och öde. Som en kylig vind som drar över ett kalt öde landskap.

Han önskar att hon kände efter. Innerst inne, vilka två är det? Hagman frågar sig själv hur hon kan vara med den andre mannen. Ser hon inte Hagman när hon ligger i den nya mannens armar? Kysser han igen ögonen som Hagman en gång gjorde? Har han legat vaken för hennes skull som Hagman gjorde? Hagman låtsas att han kysser hennes ögon varje natt, som han en gång gjorde.

Hagman fortsätter att fråga sig själv, hur ont det än gör. Ligger hon naken i hans säng i väntan på att bli smekt? Skulle hon göra allt det där med honom som hon aldrig skulle ha gjort med någon annan än Hagman? För när hon väl känner efter så finns väl Hagman där? Inte den där främmande personen? Ser han verkligen på henne med den där reserverade blicken? Den som hon alltid fick av Hagman. Han ber henne känna efter. Vem är det hon egentligen tänker på när hon ligger så tryggt i den främmande mannens armar? Innerst inne, vem?

Dofter kan säga så mycket. De kan få oss att minnas saker som vi kanske helst skulle må bättre av att glömma. Hagman minns så mycket av dofterna. Hennes doft, och den andre mannens doft, de går inte ihop. Hagman luktade även på en av hennes gamla tröjor, inte för att han behövde det för att minnas den, men bara för att vara säker. Han kunde genom dofterna säga hur hon mådde eller vad hon hade gjort. Ifall hon var på väg att bli sjuk, drömt mardrömmar eller sovigt dåligt så kunde han säga det. Men nej, hon bara skrattade bort den tanken. Även fast han alltid hade rätt.

Varenda cell i Hagmans kropp längtar efter henne. Han ligger i sin säng och väntar på att hon ska komma tillbaka. Komma tillbaka och bli omfamnad av honom. Såsom det brukade vara. I sin väntan föreställer han sig grusslet rassla mot sitt fönster. Så att han kan se sig själv stiga upp och möta hennes blick. Allt är en evig väntan. Han klamrar sig fast vid det hopp han har kvar. Hoppet är det sista som dör och aldrig ska han sluta hoppas. Aldrig. Han tänker inte sluta hoppas förrns hon ligger dör bredvid honom. Allt han ber henne om är att känna efter. Hon måste komma tillbaka. Hon behöver inte komma tillbaka nästa dag. Hon måste bara besvara frågan som han lever för. ”När kommer du tillbaks till mig?”

När ska den natten komma då hon sover i den där mannens famn och vakna till hälften bara för att ta bort hans smekande hand? För hennes undermedvetna vet att det är fel. Det är fel hand som är där på henne. Innerst inne så vet hon att hon inte tycker om den där mannen. Så kan något vara mer uppriktigt än en som i sömnen flyttar på en smekande hand?

När ska hon visa förståelse? Hur länge till ska det behöva ta? Innerst inne har hon vetat hela tiden. När ska hon ta beslutet, att stiga upp ur den där mannens säng och klä på sig? Med tunga steg gå i gruset på den väg som leder till Hagman? Han kommer bara att älska henne och somna in till slaget av hennes hjärta. Bara att veta att varje slag slår för honom. För innerst inne visste hon hela tiden. Vilka två? När kommer hon tillbaka?

Saknad är en parasit. Den suger ut all glädje ur kroppen och livnär sig på den. Parasiten växer och blir allt större. Allt som är kvar av Per Hagman är en uttömd källa. Ett mörkt hål i helheten. Bara hon kan döda parasiten. Hon som alltid funnits där och kämpat vid hans sida. Bara hon kan fylla det tomma glaset tills det blir överfullt och rinner över.

Först då, och bara då, kommer hon att förstå.

Mmmmmmmmmh

Jag drömde om dig efter igår. Inte så konstigt va? Men alltför mycket hände igår så dra inga slutsatser här inte. Nu ska jag ta med dig på en resa, så var beredd.



Tjejer när de ler. Gud vet att jag älskar det. Jag går in i rummet. Det är två stycken som kommer och möter mig med glädje, men den tredje står med ryggen vänd. Det är henne jag vill träffa. Den andra två börjar långsamt suddas bort inför min blick, som om de inte existerar för mig längre.

Nu är jag nästan framme. För varje steg jag tar känner jag hur hela min kropp spänns. Hon står knappt två meter ifrån mig. En meter. När det är en halvmeter kvar stannar jag. Det är som om hela världen bromsar. Sakta, sakta så vänder hon sig om och håret lägger sig tungt över hennes axlar. Vi står där och ser på varandra. Vi bara tittar djupt in i den andres ögon. Jag vill nästan kisa för ljuset som strålar från dina ögon klart en frostig morgon. Tillslut börjar du skratta, och jag faller in i skrattet. Vi står där och skrattar som att vi mindes något fruktansvärt roligt. Plötsligt så slutar du, och jag slutar också tvärt. Sedan ler du. Det där leendet som är reserverat för mig. Som får mig att känna mig som den bäste i hela världen.

Nu närmar du dig den sista halvmetern och du sträcker ut dina armar och vi omfamnar varandra. Jag kan höra dina tysta jämna andetag, men ditt hjärta dunkar som om det kämpade för livet. Som om det ville ut ifrån kroppen. Jag andas in ett djupt andetag och känner lukten av ditt hår. Det luktar sommar. Din hud känns så mjuk och är alldeles sval.

Efter vad som känns som en evighet så tittar vi på varandra igen, fortfarande kramandes. Plötsligt ser jag en rädsla i din blick. En fruktan. Jag lutar huvdet framåt för att kyssas, men du viker bort. Du omfamnar mig hårt en sista gång och sen släpper du. Med ett plågat leende och en blick som skriker förlåt så försvinner du utan ett ord. Jag står ensam kvar i rummet, i huset som inte finns längre.

Sedan kommer snöstormen. Allt jag ser är vitt åt alla håll. Huset är borta. Jag håller armarna om mig och skakar. Det är kallt. Plötsligt kommer en vägg av snö rasande mot mig. Jag försöker hålla emot, men jag sveps med i kraften.

Kyla, tystnad, mörker och slutligen

ensamhet.

Har jag sagt att jag är kär i 30 Seconds To Mars?

I så fall säger jag det nu.


JAG ÄLSKAR SÅNGAREN.

Nu har jag sagt det. Må ni finna frid i musiken.

För det gör jag.

This is war

Jag älskar dig som man älskar en idol.

Jag trodde vi var jämlika.
Jag trodde vi låg på samma nivå.

Men allt eftersom tiden gick så insåg jag att jag hade mycket att lära. I läran om livet har jag alltid varit mästaren, men här faller jag på knä och ser bländad uppåt. Där står du med en utsträckt hand, men bara för att hjälpa mig upp och visa vägen.
Sen försvinner du.

Hela mitt liv har blivit en sökan. Inte för att hitta någon. Det finns alltid någon som döljer sig i skuggorna. Jag behöver inte någon.
Jag behöver inte någon som dig.
Jag behöver dig.

Kanske jag träffar dig någon dag. På en annan tid och plats. När allt verkar som mest hopplöst kommer du sitta där. Jag kommer inte känna igen dig först, men någon del av mig vet att jag har nu hittat rätt.

Allt jag vill är att vara i dina tankar. Det är dem som gör dig så underbar. Jag har doppat tån i ditt hav. Ett stort hav. Plötsligt känner jag mig så liten. Det är som att alla vågor reser sig omkring mig, men istället för att slita isär mig strömmar de igenom mig. Jag genomsyras av dina tankar, jag andas dina tankar.

För det är där jag hör hemma. I ditt huvud. Ditt hav.
En flyktig tanke förblir jag.
En återkommande dröm förblir jag.
En främling som doppar sina nakna fötter i ett hav av kärlek

förblir jag.

What if I?


Hej på er. Jag är glad av tre anledningar :)

1. Har köpt The Shining idag
2. Ska se klart en awesome film sen (Into the wild)

OCH det bästa till sist! Pappa har börjat funderat på att jag ska få en lägenhet i Gävle! Så nu har vi kikat runt på lite centrala lägenheter. Mamma vill att jag ska fylla 18 först, men palla att vänta i ett år på det. Seriöst, fatta asnajs med en lägenhet i stan. Då slipper jag den här eländiga skogen! Kanske till och med blir lite socialare på kuppen. För er stadsbor som är vana med att ha en polare i närheten så är det lätt att vara social. Men skogsbor med två grannar, som båda är över 60, så kan man känna sig lite isolerad.

Nu ska jag överväga att plugga på matteprovet, men palla anstränga sig eftersom det är ett G-prov. Nu ska jag chilla lite!

Carpe diem