Läs inte det här ifall du anser att du inte har tid
I WONT LET YOU DOWN
När kommer du tillbaks till mig?
Novellanalys
”Besvarad kärlek är underbar. Obesvarad kärlek innebär sorg, längtan och ett allt uppslukande hopp om att den älskade ska komma tillbaka.” Så beskriver författaren Per Hagman sin stora saknad. Som en uttömd källa, som ett stort mörkt hål i helheten.
Hagman minns alla lyckliga minnen med henne. Alla härliga stunder. Det är som om de bara var en gammal dröm. En gammal dröm som han klamrar sig fast vid och vägrar släppa. Det är som att släppa iväg sig själv vilket han inte kan. Han känner sig sårad av sig själv. För hon var en del av honom och den delen han älskade allra mest. Den är nu borta. För hur kan han inte låta bli att minnas när de var tillsammans. Oskiljaktiga. Odelbara. Men även atomer kan delas, odelbara som de var. Sena nätter i augusti sitter Hagman och fantiserar om hur det var. Samtidigt så tänker han att det egentligen inte är några fantasier, för allt ska bli som vanligt snart igen. Som det brukade vara.
Han känner en längtan. En längtan att få vara hennes. Att få bli belönad och bestraffad, av henne. Fast är det längtan när den är som värst? Kan det bli tommare? Kan det bli tommast? Kanske är frågan viktigare än svaret. Den fråga som han ställer sig själv om och om igen. ”När kommer du tillbaks till mig”? Kommer han få veta? Eller kommer han gå blind av sorg resten av livet? En börda som är ingen annan än hans. Han vet att han borde härda ut, men det gör så förförligt ont. Sedan är det tystnaden. Tystnaden i hans eget hjärta. En plats som förut var full av liv är nu tyst och öde. Som en kylig vind som drar över ett kalt öde landskap.
Han önskar att hon kände efter. Innerst inne, vilka två är det? Hagman frågar sig själv hur hon kan vara med den andre mannen. Ser hon inte Hagman när hon ligger i den nya mannens armar? Kysser han igen ögonen som Hagman en gång gjorde? Har han legat vaken för hennes skull som Hagman gjorde? Hagman låtsas att han kysser hennes ögon varje natt, som han en gång gjorde.
Hagman fortsätter att fråga sig själv, hur ont det än gör. Ligger hon naken i hans säng i väntan på att bli smekt? Skulle hon göra allt det där med honom som hon aldrig skulle ha gjort med någon annan än Hagman? För när hon väl känner efter så finns väl Hagman där? Inte den där främmande personen? Ser han verkligen på henne med den där reserverade blicken? Den som hon alltid fick av Hagman. Han ber henne känna efter. Vem är det hon egentligen tänker på när hon ligger så tryggt i den främmande mannens armar? Innerst inne, vem?
Dofter kan säga så mycket. De kan få oss att minnas saker som vi kanske helst skulle må bättre av att glömma. Hagman minns så mycket av dofterna. Hennes doft, och den andre mannens doft, de går inte ihop. Hagman luktade även på en av hennes gamla tröjor, inte för att han behövde det för att minnas den, men bara för att vara säker. Han kunde genom dofterna säga hur hon mådde eller vad hon hade gjort. Ifall hon var på väg att bli sjuk, drömt mardrömmar eller sovigt dåligt så kunde han säga det. Men nej, hon bara skrattade bort den tanken. Även fast han alltid hade rätt.
Varenda cell i Hagmans kropp längtar efter henne. Han ligger i sin säng och väntar på att hon ska komma tillbaka. Komma tillbaka och bli omfamnad av honom. Såsom det brukade vara. I sin väntan föreställer han sig grusslet rassla mot sitt fönster. Så att han kan se sig själv stiga upp och möta hennes blick. Allt är en evig väntan. Han klamrar sig fast vid det hopp han har kvar. Hoppet är det sista som dör och aldrig ska han sluta hoppas. Aldrig. Han tänker inte sluta hoppas förrns hon ligger dör bredvid honom. Allt han ber henne om är att känna efter. Hon måste komma tillbaka. Hon behöver inte komma tillbaka nästa dag. Hon måste bara besvara frågan som han lever för. ”När kommer du tillbaks till mig?”
När ska den natten komma då hon sover i den där mannens famn och vakna till hälften bara för att ta bort hans smekande hand? För hennes undermedvetna vet att det är fel. Det är fel hand som är där på henne. Innerst inne så vet hon att hon inte tycker om den där mannen. Så kan något vara mer uppriktigt än en som i sömnen flyttar på en smekande hand?
När ska hon visa förståelse? Hur länge till ska det behöva ta? Innerst inne har hon vetat hela tiden. När ska hon ta beslutet, att stiga upp ur den där mannens säng och klä på sig? Med tunga steg gå i gruset på den väg som leder till Hagman? Han kommer bara att älska henne och somna in till slaget av hennes hjärta. Bara att veta att varje slag slår för honom. För innerst inne visste hon hela tiden. Vilka två? När kommer hon tillbaka?
Saknad är en parasit. Den suger ut all glädje ur kroppen och livnär sig på den. Parasiten växer och blir allt större. Allt som är kvar av Per Hagman är en uttömd källa. Ett mörkt hål i helheten. Bara hon kan döda parasiten. Hon som alltid funnits där och kämpat vid hans sida. Bara hon kan fylla det tomma glaset tills det blir överfullt och rinner över.
Först då, och bara då, kommer hon att förstå.
bra analys, lite dryg där i mitten men good
