freddden

Wow tänkte jag när jag tittade efter imorse, FEM KOMMENTARER. Tyvärr så var 4 av de fem bloggerskor som försöker få random människor att bli intresserade av deras liv. Med att vara lite bitter, vem fan bryr sig egentligen? De är ju inte precis kändisar men ÅH, de VILL vara det. Själv så är jag bara en anna tråkig människa som bloggar om mitt liv, men jag försöker iallafall inte rekrytera människor med att kommentera någonting och låtsas som att jag bryr mig. Haha. Det är så patetiskt. Internet var ett misstag. Kan vi inte gå tillbaka i tiden lite? Så vi slipper sådant här?

Snälla?

Wow två veckor sedan jag skrev något här. TROTS det så är ni fortfarande kvar här. Trogna läsare må jag säga.

Det som är bra med den här bloggen är att jag kan skriva sjukt onödiga saker som ingen bryr sig om. Typ att jag har köpt en androidmobil idag. GANSKA COOLT. Känner mig lite häftigare bara  på grund av den saken. Har även ett TRÅDLÖST HEADSET TILL. Tycker detta är sinnesjuk teknologi. Jag minns på det gamla goda 90-talet (jag minns det så väl) när det var freestyle som gällde. Bra grejor. Nu har saker blivit så bekväma, men jag tänker inte klaga.

hihi.

Sergio Leone och Akira Kurosawa maraton hela dagen. Fan vad jag älskar västernfilmer.

Och Clint Eastwood.

Ligger stadigt på mina två besökare. Keep it up.

Hihi.

VARFÖR HAR JAG FORTFARANDE EN KLUMP I MAGEN?

Jag som trodde allt var utrett. Bah.

Åker till Italien en vecka. Skönt. Den 21 juli. På onsdag alltså.

Fattar inte fortfarande att någon läser här. Hihi.

Skrivardag idag. Martin är lika arg som vanligt och Lovisa vill bara åka hem.

Från och med nu så tänker jag börja lägga mig tidigare.


Försent.

Teddybjörnen Fredriksson.

Ja, så hette han.

Han var mitt bästa vän

och vi älskade varann.

Ibland är det fan inte enkelt.


Some day, my pain.

Japp. Ny blogg var det då.

Den hittar ni här eller här.

Det innebär också att jag inte kommer blogga något mer på just den här bloggen.

Sedan så hade jag tänkt att spara den som arkiv. MEN, ifall jag någon dag hamnar på noll läsare så tar jag bort den här bloggen. Det har jag lovat mig själv.

Har sjukt lite läsare nu på grund av peace&love. Det festivalen sabbar ju allt! Sedan så är jag inte alls avundsjuk att jag inte befinner mig där nu istället för att sitta här och låtsas ha ångest. NEJ, inte alls. Har det så mycket trevligare här hemma, sitta och läsa och skriva. Vilket liv, men jag klagar inte (Fast egentligen så gör jag det).

Happiness is only real when shared.

Så istället för att ha ångest för att jag inte gör något roligt och meningsfullt så tänker jag inbilla mig själv att "min tid har inte kommit än". Det är en jättebekväm lögn som jag trivs med och jag tänker fortsätta mig intala den.

För det är sanning.

Lovisa, Martin , Joel.

Japp. Nu kör vi.

Det är ju såhär att jag har en ny blogg nu. Av... bra skäl. Det fyller väl lite samma budskap som den här, men "freddden" är så random. Jag har haft det som msn-namn sedan sexan. Jag tänkte att jag skulle skapa något mer mystiskt och coolt bloggnamn, vilket jag nu har gjort. Men jag tänker inte lägga upp länk på den än. Vill skriva lite där för mig själv först. Jag lägger ut en länk när det är rätt tid och plats.

Vilket inte är nu.

Sedan är frågan ifall jag ska radera den här bloggen. Det vore kul. Slippa den liksom.

Hihi.

Fast riktigt så skulle det inte gå till. Inte riktigt så. Inte än.

Snart.

Tänkte bara upplysa att det är slutbloggat här nu.

The end liksom.

Farväl.

(fast det kan komma något mer inlägg)

Fan vad jag känner för att prata i telefon med någon människa. Vem som helst, jag bryr mig inte. Det är en av de grejerna som jag gillar med mig själv. Jag kan prata med främlingar i telefon i flera timmar. Jag tycker det är så otroligt spännande med nya människor.

Ifall du inte har något för dig någon natt så kan du ju skicka ett sms till mig. Haha jag vet att det låter lite desperat, men jag känner att jag har så mycket tid över. Det spelar ingen roll vem du är.

Här är det: 0702634400

Skicka ett sms först. Skriv gärna något mystiskt och spännande så jag blir nyfiken. Ifall jag blir tillräckligt intresserad så kanske jag ringer. Men bara på kvällen. Telefonsamtal mitt på dagen är så opersonliga och... tråkiga. Jag ringer bara på dagen ifall jag måste.

Haha, jag har inga större förhoppningar på att någon kommer höra av sig, men det vore kul. Det vore sannerligen roligt.

Sjukt många som läser min blogg idag jämfört med de senaste dagarna. Det måste vara en jävligt tråkig dag idag. Fast det är ju fint väder ute? Äh. Det där hänger förmodligen inte ihop. Själv så sitter jag ju inne och myser, men jag varit ute idag iallafall.

Idag kom dagen som jag i hela mitt liv har fruktat. Faktum är att jag aldrig trodde att den dagen skulle komma, för själva tanken på att den skulle inträffa vore så löjligt. Men nu är den dagen här. Ni tror säkert att det handlar om kärlek, sorg eller något sådant där, men det gör faktiskt inte det. Idag så handlar det, otroligt nog, om något helt annat.

Jag och min bror har alltid haft en sak gemensamt, och det är just att vi är bröder. Enda sedan vi var små så har jag, som storebror, alltid varit bättre än min bror på vissa saker. Jag har till exempel alltid varit starkare än honom, sprungit fortare, jaa jag har varit bättre i skolan också. Han har alltid fått acceptera att jag har varit bättre än honom. Idag när jag satt i all min ro framför datorn så frågade han mig ifall jag ville ut och springa med honom. Varför inte? tänkte jag. Jag ska ju ändå ut och springa senare, då kan jag lika gärna göra det nu med min bror som sällskap. Men varför vill han ha sällskap? Han har aldrig frågat det förut. Jag gick med på erbjudandet och drog på mig springkläder och skor och begav mig ut tillsammans med min bror. När vi väl börjar springa så håller han ett högt tempo. Ett jävligt högt tempo. Jag flåser bakom honom och försöker hinna med.

Missförstå mig inte nu, jag är ingen slö tjockis som sitter inne hela dagarna. Den här veckan så har jag sprungit varje dag (förutom midsommarafton) , ungefär 4km. Förut när skolan höll på så gymmade jag också, men jag orkar inte sitta och åka till gävle nu bara för att gymma, så jag skiter i det. Då bestämde jag mig för att vara ute och springa istället och det går ju bra. Jag har ju faktiskt spelat hockey och fotboll en gång i tiden, men det var längesen (2009?2008?).

För att återgå till berättelsen så ligger jag där bakom och flåser. Vi springer ungefär 300 meter, sen tänker jag: Jag orkar fan inte hålla det här tempot i tre varv runt området (Ett varv runt området är ungefär 1,3 km). Jag skiter om han drar ifrån mig. Och självklart så skulle han dra ifrån mig. Jag saktade ned mitt tempo och efter ett tag så var han kanske 500 meter före mig, men jag brydde mig inte. Jag sprang i mitt tempo och han fick sköta sig själv. En annan rolig grej med mig när jag springer är att jag tänker jävligt mycket. Det är nog därför jag är dålig på att springa, därför att jag tänker för mycket.

När jag precis skulle börja på tredje varvet så ser jag min bror stå och stretcha mot en vägg. Jag skrattade inombords då, för då valde han att vänta in mig så han skulle kunna springa om mig igen. Visst är det ironiskt? Han frågade ifall jag ville springa tillsammans med honom, men jag kan inte påstå att det var så mycket tillsammans. Det var mera en tävling så att han skulle kunna bevisa för sig själv (och mig) att han var bättre än mig. Och visst var han det. Jag tänker inte säga emot det, för det vore bara löjligt. Jag skulle kunna skylla på att han är en vältränad hockeyspelare, men är det en ursäkt? Borde jag vara bättre för att jag är äldre? Fyra år äldre? Äh. Jag minns när jag var i hans ålder. Det var då jag var som mest vältränad. I sjuan. Haha, i sjuan så visste jag inte ens vem fan jag var. Samtidigt så tycker jag lite synd om min bror. Han har hela högstadiet framför sig. Stackars sate. Jag skulle aldrig gå igenom det en gång till, och det smärtar mig lite att mina barn (jaa, någon gång ska jag också ha barn) kommer gå igenom det också. Kanske jag aldrig borde ge födelse (give birth låter bättre) åt dem?

Men dessa är otänkta tankar. Tankar som jag tänker när jag springer. Jag hann tänka mycket på de där fyra kilometrarna, men inget tänkvärt är jag rädd. Så detta är dagen, idag, när min bror slog mig i kondition. Jag kan ju trösta mig med att jag är starkare än honom, om det nu betyder någonting. Haha, jag klamrar mig fast vid de där små sakerna. Patetiskt. Men jag tänker låta min bror vara min bror och jag tänker vara mig själv som jag alltid har varit. Härligt budskap det där. Att vara sig själv. Inte alls uttjatat. Fast det var inte ens budskapet i det här inlägget så skitsamma. Vad jag menar är att ibland så kan det vara bra att släppa saker som man har hållit fast vid så länge man minns, för vad betyder de egentligen?

En dag till har gått.

Det finns bara ett idag, men många imorgon.

Jag har läst mycket idag. Jag tänker fortsätta läsa mycket, tills mina böcker tar slut.

Hahahahhahahahahahha.

Detta är verkligheten.

Hahahahahahahahahah.

Det är slut nu.

ahahahahahhahahaha!

Vi är ensamma igen.

HAHAH JA! Men jag förstår fortfarande inte vad som har hänt! HAHAHAHAHA.

Sluta låtsas. Detta är verkligheten.

Så det hände på riktigt? Allt var sant?

Ja älskade, men tyst nu. Vi behöver vara tysta ett tag. Schh. Inte ett ljud. Bara tystnad.

Ja... Tysta leken... HAHAHAHHAHAHAHAHAH