freddden

Varför dra upp gamla sår

DET FINNS INGET ATT HÄMTA HÄR

BARA TANKAR SOM JAG TÄNKTE UNDER 2009 + HALVA 2010

och mina fantastiskt intressanta vardagar som jag försökte dela med mig av. snälla läs inte något gammalt skit. det är inte värt det.

jag skriver inte här längre, face it.

av bra anledningar. finns massa o-bra minnen på den här bloggen

Wow, sjukt längesedan jag var här inne. Det verkar dock ganska dött. Ska nog radera den här bloggen nu. Det finns för mycket dåliga minnen och destruktiva tankar, och dessa är nog inget att lämna kvar till världen.

WEEHOOO

Jag är en sådan dålig människa.

Det har du alltid sagt.

Fan jag vill ha en Iphone. Erkänner mig besegrad av teknikens under.

Snälla, snälla , snälla.

Varför hoppas han?

För han är en dåre.

Den som tvekar dör.

Du är redan död.

Om jag hade lite kärlek så var den till dig.


Om jag hade lite kärlek så var den till dig.


Dig.

Jag minns vad rebecca sa.

Du är en sån man blir kär i

Äntligen hel igen.

Jag andas.

Och jag älskar. Jag älskar igen. Jag är hel.

Vart jag än går så finns du med mig.

Tiden går fort när man inte bryr sig.

Fast jag bryr mig ju lite? Lite bara? Nja, ganska mycket. Men allt är inte så helvetiskt jobbigt när jag lyssnar på musik eller pratar med någon. Då är det ganska uthärdligt. Haha, jag klarar mig. Jag har lärt mig något nytt, så ur ett väldigt klyschigt perspektiv (det är mycket klyschor som är sanna när det kommer till kärlek) så har jag faktiskt lärt mig många nya saker. Eller många och många, jag har lärt mig några av vikt. Trots dessa tänkvärda saker så finns det tankar som jag hatar. Tankar
(hon älskar inte dig längre)
som ekar i mitt huvud. Likväl så kommer det gå över. Dessa tankar kommer fortsätta tills de förlorar sin klang och sin forna styrka. Till slut så kommer det inte vara mer än en hes viskning, som kommer tystas av ljudet från en annan människas hjärta. Det är då vi kommer till mitt andra problem.

Självklart så vet jag att jag kommer träffa någon ny. Säkert en jättetrevlig människa! Att tänka något annorlunda vore extremt löjligt, eftersom jag är i mina bästa år just nu. Vem kan säga nej till en Fredrik liksom? (åh nu återvänder självförtroendet, som jag hade förlorat ett tag). Det jag dock är rädd för, det jag fruktar är att jag kommer jämföra den nya människan med min gamla tjej. Jag är rädd för att jag ska säga "Amen sådär gjorde inte min gamla tjej!" eller "min gamla tjej var bättre än dig". Sådana tankar är jag livrädd för. Jag är livrädd för att jag ska jämföra och sakna min gamla tjej. Jag menar, självklart kommer jag sakna henne, men inte på det där sättet. Det skulle bara förstöra mig. Sådärja, nu är det sagt.

Den tredje och sista saken som jag vill ta upp är det här med att glömma. En gång i tiden så körde jag stenhårt med det, att försöka glömma min förlorade kärlek. Det låter jätteenkelt, och det ÄR verkligen enkelt när du väl har upptäckt hur enkelt det är. Det där är dock inte hela sannigen, för ibland så återkommer nostalgin i små former, som vilken slags godis hon älskade, eller vilken hennes favoritfilm var. Så varför ska man bete sig som en idiot och försöka glömma? Jag tänker inte glömma henne. Det vore bara patetiskt att försöka glömma en människa som jag lärde mig att älska, en människa som lärde mig att älska mig själv mer. Varför ska jag glömma henne? Det är ologiskt. Jag tänker minnas henne med glädje, och le åt alla gånger jag fick henne att le. Alla gånger jag gjorde henne lycklig, allt det där tänker jag le åt. För det är sanning. Jag tänker inte glömma alla de här lyckliga minnena, jag tänker bara glömma de dåliga, för jag vill minnas henne som en jag älskade, inte en jag lärde mig  att glömma. En del av mig älskar henne fortfarande, men jag lämnade den delen på en parkbänk i Gävle. Den Fredrik som sitter där på parkbänken och visslar, han visslar högt och ljudligt och skrattar med jämna mellanrum och håller om någon som inte sitter bredvid honom. Han är problemlös och är alltid lycklig.

Låter det som en del av mig? Visserligen så känner ni inte mig, men ni känner till mina tankar och de är långt ifrån problemlösa. Haha nej, den Fredrik som sitter på parkbänken i Gävle, han är en blind dåre (och ja, jag vill uttrycka det så), men icke desto mindre en lycklig dåre. Jag klandrar inte honom för det, för han har varit en del av mig, precis som min flicka var en del av mig. Inte heller så hatar jag henne för det hon gjorde mot mig, för hon gjorde det som kändes rätt för henne, och det är ett beslut som jag respekterar. Hon ville inte se mig olycklig, men hon ville inte se sig själv olycklig heller, så hon gjorde det som krävdes. Hon tog det rätta beslutet, och för det klandrar jag henne inte. Men när jag väl satt där gråtandes och tittade henne i ögonen så var inte inte lätt. Det var det sannerligen inte. Jag hoppas att hon förstår det också, att jag försökte vara stark, för det var väldigt svårt för mig. Men en sak vet jag, som mitt hjärta viskar till mig. Jag kommer att träffa henne igen, ännu en gång och jag tror knappast det är sista gången, för ödet kommer föra våra vägar samman då och då. Vi kommer ju förfan gå på samma skola och jag tänker inte springa där och gömma mig! Haha! Det vore bara löjligt. Jag tänker gå där och vinka som en idiot och minnas henne för allt gott hon gjort mig. Hahaha!

Jag förlåter mig själv och jag har lärt mig något nytt idag. Det har jag sannerligen. Jag är inte lycklig, men för första gången ler jag åt mig själv. Inte ett falskt leende, inte ett hånleende, men ett avslappnat leende. Jag tänker aldrig glömma dig Matilda, jag kommer minnas och le.

Vad jag försökte säga i det senaste inlägget var att mitt förhållande är slut. Japp. Ni hörde rätt. Men jag tänker inte skriva om min ångest. Jag tänker ta det här som en vuxen människa. Men det kommer ta tid. Ja, det kommer sannerligen ta tid.


(HAHAHAHAHHHAHAHA)

Romeo återvänder ensam. Patetiskt.

Don't ask me silly questions
I won't play silly games
I'm just a simple choo - choo train
And i'll always be the same
I only want to race along
Beneath the bright blue sky
And be a happy choo - choo train
Until the day I die

Kanske har jag haft fel angående människor? Nej, jag har inte haft fel angående människor, nej, jag har bara underskattat mänskligheten. Det är ett misstag som är ett öppet sår i mig, som aldrig riktigt heller kommer att läka. Jag talar om människan som jag kände henne, vilket jag till viss del gör. Fortfarande så är det ju bara min åsikt, inte som något skulle kalla sanningen, men sanningen varierar.

Mitt största misstag angående människor är när jag försöker mäta dem. Ingen kan mäta en människa, inte ens jag, vilket jag trodde att jag kunde göra. Jag ansåg mig förstående nog att göra det, men åh så jag skulle falla, när jag kände ångerns bittra smak i munnen. Det viktigaste jag lärde mig, är att människan har en etikett. Min är: Fredrik Andersson, 17 år, Sverige. Vad säger det om mig som människa egentligen? För på senare tid så har jag insett att etiketten är en illusion. Med klara färgar så trollbinder den dig och lurar dig att tro saker. När man är 93:a som jag är, så är det jättelätt att säga att alla 94:or är omogna. En gång i tiden så kunde jag säga så och ha någotlunda rätt, men världen går vidare. Idag är en människa född 1994, 16 år gammal. Eftersom jag redan har varit 16 år gammal, för ett år sen, så tyckte jag att jag var mer erfaren än vad de var. Men åh så bitter smaken är, av ånger. Ingen har auktoriteten att mäta människor, ingen har det utan att kallas dömande. Som jag har påstått tidigare, utan att egentligen förstå innerbörden, så finns det inga etiketter, samtidigt som det finns det. Vad som finns är människor som viftar med sina etiketter som att de gjorde dem speciella. Som om att de sa något om vem fan de var. Nej, etiketter är en illusion som bländar oss.

Ett annat misstag som jag har begått på senaste tiden lärde jag mig samtidigt också mycket av. Jag är medveten om att jag har begått många misstag på senaste tiden, men samtidigt så har jag för varje misstag, lärt mig något. Ifall du hamnar i bråk med någon, så är det väldigt enkelt att säga förlåt. "Förlåt"? Vad är det egentligen? Det är väl ett ord och ingen känsla? Men jag tänker inte påstå att man bara ska säga förlåt ifall man verkligen menar det. Nej, det funkar inte det heller. Ifall du hade gjort något fruktansvärt mot mig, något "oförlåteligt", så skulle det inte räcka med att du var ledsen. Nej, jag skulle fråga dig vad du hade lärt dig av allt det här och ifall du inte hade svarat då, så hade du inte heller blivit förlåten. Det är precis där problemet ligger, att ifall man inte förstår vad man har gjort och lärt sig något av det, så kan det hända igen, lika lätt. Bråk och konflikter i sig, är inte alltid heller dåligt, som många tror. Tystnaden kan vara mer förrädisk än man tror, för då låser du in alla känslor i dig och tillslut så kommer du explodera, och det trycket är det inte många som klarar av att ta. Vad jag vill få fram är att "förlåt" är meningslöst, att du har lärt dig något mer om dig själv är den riktiga förlåtelsen. Förlåt dig själv istället, så du känner det i hela kroppen.

För några dagar sedan så gjorde jag inte bara ett misstag, utan en total felbedömning. Ännu en gång så tror jag mig veta och förstå så mycket och ännu en gång så skulle jag ha fel. För några dagar sedan så föll jag hårt, riktigt hårt. Jag minns att jag bara såg en etikett då. Bara siffror och bokstäver. Inga känslor existerade, men jag skulle bli upplyst, ja det skulle jag bli. Jag fick höra av en halvfrämmande person hur bra jag var på att skriva. Jag tyckte att det var jättekul att höra och jag blev så förvånad av att höra det från just DEN personen. Varför skulle jag bli det? Tänk efter jävligt noga Fredrik, varför skulle jag bli förvånad över att få höra tacksamhet från den personen? Jo, just för att jag hade läst hans etikett och det räckte för mig. Han är som alla andra, tänkte jag och brydde mig inte mer om saken. Men allt eftersom vi började prata och diskutera så insåg jag att jag hade underskattat honom, och därav underskattat mänskligheten. Jag känner inte människan, jag känner bara mig själv, och utifrån mig själv, dömer jag andra. Det är jag ledsen för och det kommer ta tid för mig att förlåta mig själv, men jag tänker inte göra samma misstag igen. Inte det misstaget som jag har gjort hela livet, nästa gång ska jag le, för jag då kommer jag se något som jag blundade för förut. Jag tänker inte påstå att jag kommer förstå, men jag vet att jag kommer lära mig något. Jag kommer lära mig något nytt, inte om människan, utan om mänskligheten, vilket räcker för mig.

Lika lite som att jag kan känna alla människor i världen, så kan jag inte ignorera alla etiketter. Fredrik Andersson, 17 år, Sverige, säger inte så mycket men i vårt samhälle så fyller det en funktion. Här i slutet så vill jag bara förklara hur fel jag hade och låta det här inlägget vara en ursäkt för mig själv och till alla er som känner likadant.

Jag har förlåtit mig själv och därmed funnit frid i mig själv.

Att vara den man är innebär i sig själv inte att man är annorlunda, eller på något sätt märkvärdig. Att vara någon man inte är, ter sig bara annorlunda för en själv, då man skiljer sig makabert från det egna jaget. Att försöka efterlikna någon man vill vara, är en utmaning för det egna jaget, eftersom det egna jaget ständigt utvecklas. Man är inte samma person från den stund man föds till man dör, så vad innebär det i sig själv, att vara den man är? Att vara något ingen annan är, eller vara någon som man själv vill vara?

Termen att "vara den man är" är uttjatad, då den har förlorat sin forna styrka. Ifall man söker svaret på vem man är, så får man söka resten av livet, för svaret på den frågan förändras ständigt. Så låt oss börja lite försiktigt.

Vem är du?

Jag tänker på dig ibland.

Nej det gör jag inte.

Jo det gör jag. På senaste tiden har jag gjort det. Jag saknar inte det vi hade, för vi hade ingenting, jag saknar bara känslan.

Känslan.

Ja, den där förbannande känslan som jag har jagat i hela mitt liv, men aldrig funnit. Jag har bara snuddat vid den en gång, en jävla gång. Kanske det räcker. Kanske det räcker för att jag ska kunna leva på det. Samtidigt så inser jag att det finns ingen sådan känsla. Det är bara en dåres dröm, en drömmares påhitt. När ska jag inse att jag aldrig kommer finna den där känslan utanför mig själv? Det är inom mig som jag måste leta efter den, för där ute i den kalla världen så kommer jag inte hitta den. Nej, för det är när alla världens iskalla vindar får mitt blod att frysa till is som jag inser att världen utanför inte spelar någon roll, det är världen inom mig som jag måste förstå först. Varendra vrå måste jag utforska, varenda hörn måste jag se runt, annars så är jag så fruktansvärt ensam. Vart tog alla dessa tankar om att aldrig vara ensam vägen? Det finns inget sådant, eftersom jag måst lära mig att vara ensam med mig själv. Ännu en gång så måste jag slå mig ned och försöka finna frid i mig själv.

Och det är där du kommer in i bilden. Du visade mig en värld som jag trodde att jag kände till, nämligen min egen värld. Du hjälpte mig att upptäcka mig själv, att upptäcka mitt sanna jag och det borde jag tacka dig för. Men du är inte här med mig. Jag kanske inte ens någonsin får träffa dig och det är inget jag kan göra åt det. Ödet har inte fört våra vägar tillsammans. Förut så gick vi på samma väg, men den har delat sig sedan lång tid tillbaka. Jag önskar bara att jag kunde förstå mig själv lika bra som du verkar förstå mig. Jag känner mig dock inte utblottad, jag njuter av att du ser igenom mig. Jag njuter av att du läser mig som en bok, för när du gör det så spelar det ingen roll. Jag kan vara naken och kräla i den smutsiga jorden om det så är på den jord som du har gått på. Och det är förstå då jag kommer förstå mig själv, inte helt och hållet, men bättre. Jag kommer förstå vad jag har gjort och reflektera över det. Jag kommer förstå min egen värld och samtidigt den världen utanför mig själv, den iskalla världen som ständigt skördar sina hjälplösa offer.Det är förstå då jag inser hur utblottad jag är.

Naken i en iskall värld.

Minns du?

Nej. Inte längre.

Kanske har jag tänkt fel. Det kanske är som den personen sa, att jag överreagerar som vanligt? Att bli ett nervvrak. Jag vet inte. Trots det så känns det ändå lite bättre, men jag har fortfarande kvar klumpen i magen. Det är ett problem som måste lösas och jag vet det. Jag klarar av det här. Jag är ingen mes som jag utgör mig för att vara. Jag har ju alltid klarat mig, så varför oroar jag mig så fruktansvärt mycket? Det enda hon krävde var tid, men jag var så trångsynt att jag inte såg det. Nu förstår jag det. Hon behöver tid, och tid ska hon få, för det har jag gott dessa dagar. Trots klumpen i magen så känner jag samtidigt en lättnad. Jag behöver inte göra det här svårare än vad det faktiskt är.

Samtalet igår gav mig mycket att tänka på. Idag har jag dessutom tid att reflektera över det, så jag utnyttja tiden.

Men fortfarande så känner du närheten av en Realist. En Realist som kommer att förkasta dina känslor och din kärlek. En Realist som ser vad hon inte ser. Så stick ut dina ögon, ty du är redan blind. Låt mörkret omfamna dig så vi kan vandra igen.


Fast nej.

Ur De tre blir indragna av Stephen King

"Men när det kom till kritan hade han låtit Jake dö. Inte heller hade det varit en olyckshändelse; han hade medvetet begått en förvandling som fördömt honom. Han betraktade dem båda, såg Eddie omfamna henne och försäkra att allt skulle bli bra. Det skulle han själv inte kunnat göra, och nu blandades sorgen i hans hsnd hjärtamed en smygande rädsla.
Har du offrat ditt hjärta för tornet, Roland, så har du redan förlorat. En hjärtlös varelse är en kärlekslös varelse, och en varelse utan kärlek är en best. Att vara en best är kanske möjligt att uthärda, även om den människa som blivit en till slut kommer att tvingas betala ett helvetiskt pris, men tänk om du skulle nå ditt mål? Tänk om du verkligen utan hjärta skulle lyckas storma Det mörka tornet och erövra det? Har du ingenting annat än mörker i ditt hjärta, vad skulle du då kunna vänta dig annat än att sjunka från best till monstrum? Att uppnå sitt mål som best vore bara ett bittert skämt. Men att nå sitt mål och vara ett monstrum...
Att betala ett helvetiskt pris är en sak. Men vill du verkligen äga det?
Han tänkte på Allie, och på flickan som en gång väntat på honom i fönstret, tänkte på tårarna han fällt över Cuthberts livlösa kropp. Å, då hade han älskat. Ja. Då.
Jag vill älska! utbrast han, men fast Eddie också grät stilla nu tillsammans med kvinnan i rullstolen förblev revolvermannens ögon lika torra som den öken han korsat för att nå fram till detta sollösa hav."

Man kanske ser det man vill se. Jag vet vad jag ser när jag läser dessa rader. Dessa ord som ekar inom mig. Likt en gigantisk pendel som svänger fram och tillbaka. Är det såhär jag har blivit?

Är det så?

Rädslan den går över, men den där oron stannar kvar.

Är jag förlorad?

Nej, du är bara vilsen. Snart ska du hitta hem. Snart.

Ett stycke ur De tre blir indragna av Stephen King.

"Och vems fel var det, om man följde kedjan hela vägen tillbaka till början?
Roland sade ingenting, men inom sig hörde han Corts röst: Felet ligger alltid på samma ställe, mina små raringar: Hos den som är så svag att han skyller på någon annan."