freddden

Anonym : Ifall du fick en chans att göra det ogjort skulle du göra det?


Nej. För då skulle jag begå samma misstag igen och inte ha lärt mig någonting av det. Glasskärvorna skär in i mina fötter och jag känner att jag lever. Jag andas. Samtidigt så intalar jag mig att jag inte ljög. Det är min enda tröst. Jag ljög aldrig. Men jag borde varken ha ljugit eller talat sanningen, jag borde ha hållit käften. Tysta pessimisten. Vad mer finns det att säga? En förrädares ord är falska toner, som människor lär sig att känna igen och inte lyssna på. Jag har inte bara förlorat förtroende för någon annan, utan jag har gjort mig själv besviken. Det är nog värre än att någon blir arg. Att denne blir besviken. Det är den värsta psykiska smärtan som jag kan bli utsatt för och den är inte långt bort. Inte långt alls. Snart kommer jag glömma skammen, den kommer att ha runnit av mig som iskallt vatten. Vad som väntar mig är att dyka ner och hålla andan i kokande vatten. När jag simmar upp mot ytan så inser jag att jag befinner mig på botten igen oc så fortsätter det. Tills någon rycker upp mig och kastar mig i land. Fysisk smärta är att leva. Låt de vassa stenarna på stranden skära mig så jag känner att jag lever. Snälla.

(Samma sak hände förr. För några månader sedan. Minns du inte? Du lärde dig aldrig någonting av det. Då valde du att säga sanningen. Den sanning som i samma stund förgör dig nu. Förstår du inte? Ännu en gång så krossar du glas, likt den glasmästare du är. Förra gången blev du lämnad ensam av en anledning. Du var inte älskad. Du var inte nödvändig. Ingen behövde dig. Ditt öde är och förblir detsamma, vi är ensamma.)


Fan.

Det var den vackrate film jag någonsin sett. När sluttexterna rullar så torkar jag tårarna och stänger ned filmen. Verkligen, varenda minut av filmen sammanfattade mitt liv. Jag kände igen mig så otroligt mycket i huvudpersonen. Så fantastiskt inspirerande val och beslut och här sitter jag helt förstummad. Även alla andra karaktärer var så sorgsna, men så vackra. Jag snörvlar till och pustar ut. En sådan undebar film, men det fattas något. Trots den vackra miljön och alla perfekta dialoger sammankopplat med den drivande handlingen som fick mig att rysa ibland. Trots allt det där så är det fortfarande något som fattas. Märkligt. Varför känner jag denna tomhet? Det var ju den bästa film jag någonsin sett i hela mitt liv. Varför uppskattar jag den inte mer? Det är ju något som saknas. En del av mig själv.

Jag reser mig långsamt ur den breda sängen och sätter på mig på sängkanten. Jag drar sakta händerna igenom håret och tar djupa andetag. Jag tittar åt höger. Där ligger min dator, brummande efter den lilla filmvisningen. En dator. Vad är det egentligen? Materiellt skit som jag inte vill leva utan. En lyxvara som jag kan unna mig i mitt händelsefattiga liv. Det finns så många andra saker som jag också skulle vilja ha. Det är då jag upptäcker vad jag egentligen håller på med. Vadå vill ha? Är det plötsligt vad livet handlar om, vad man vill ha? Nej, det är balansen mellan vad man vill ha och vad man behöver. Just nu behöver jag någonting att dricka, eller vill jag bara ha det? Skillnaden kan vara ytterst lite ibland, men jag antar att det är jag själv som sätter gränserna.

Jag reser mig och lämnar mitt rum för att gå till köket för att fylla på ett glas med vatten. Vatten. Jag består till 2/3 av vatten, men är det verkligen så enkelt? Tänk ifall man kunde mäta vilka känslor som fanns i en människa, och vilken känsla som var dominerande. Typ "Hej, jag heter Fredrik och består till 50% kärlek, är du intresserad?" Kanske det inte alltid är så enkelt, men det känns ändå uppiggande. Jag vrider om kranen till kallt vatten, fyller glaser och dricker. Det iskalla vattnet kittlar min torra hals och det känns som allt damm som fanns där sköljs bort och ned i magen. Åh så härligt, det är det här jag lever för. Är det vad jag behöver eller vad jag vill ha? Som sagt så är det ibland väldigt svårt att avgöra, men i detta nu så tror jag faktiskt att det var båda faktorerna. Jag ville ha ett glas vatten och jag behövde det förmodligen också. Logiskt. Jag tar med mig vattnet tillbaka till mitt rum och jag lägger mig i sängen bara för att stirra upp i taket och låta tankarna sväva ut.

Plötsligt så inser jag varför jag inte uppskattade filmen. Trots att det var den bästa jag sett i hela mitt liv. Den första tanken som jag tänkte efter jag hade sett klart filmen, den tanken ignorerade jag för den var oviktig. Hur fel hade jag inte då, inser jag nu. Jag tittar till höger om mig igen. Där ligger min dator. Ironiskt nog så är det precis det som är skillnaden. Det spelar ingen roll hur bra en film kan vara, hur sjukt underbar en bok kan vara, eller hur fantastiskt en annan människa kan skriva. Jag förstår det nu. Allt det där spelar ingen roll, för ifall du upplever lycka ensam, vem har du då att dela den med? Vem ska du sitta och prata lyckliga minnen med, när det är saker du bara själv har upplevt? Ifall någon kommer till mig och berättar om hur underbart det var på en festival så kan jag inte ta del av det minnet. Jag kan bara le åt den personens försök att dela sin lycka med mig.

Jag håller andan ett tag och andas sedan ut. Jag brukar göra det ibland, bara för att känna att jag fortfarande lever. Kontrollera andningen lite. Jag sneglar till höger igen, datorn ligger fortfarande där och brummar. Jag har just sett den vackraste filmen i hela världen ensam. Det låter så fel. Trots det så var den första tanken efter jag hade sett den, att jag skulle tipsa om den här filmen till någon. Låter det bättre? Att tipsa någon om min lycka? Det är då jag aktiverar människan inom mig. Jag vill att de ska känna samma lycka som mig när jag såg den. Jag vill att de ska känna samma samhörighet, när vi sedan kan prata om filmen, utan att ha varit fysiskt nära varandra när vi såg den. Så nästa år så kan jag träffa en helt främmande människa och känna glädjeruset när jag får höra att vi har varit på samma festival, utan att ha sett varandra. Vi var fortfarande där. Vi var inte separata människor, vid det tillfället så var alla människor en enda människa. En enda själ som stod där och sjöng med i alla låtar och hoppade i takt som galningar. Är detta livets sanna lycka? En lycka som kan delas, utan att behöva delas medvetet.

Jag reser mig upp ur sängen igen och sätter mig på sängkanten. Och den första tanken som jag tänkte när jag såg klart filmen fyller mig igen.

Nu måste jag ringa Matilda och tipsa om den här filmen.

Det är ju det där ljudet. Det där ljudet av en annan människans hjärta som tystar allt annat. Tvivel. Du har en klump i magen. Jag vill skratta utan att le. Jag vill gråta, men inte fälla några tårar. Kanske det inte finns något bortom dina ögons tomma blick, kanske det bara finns ett tomrum? Ett vakuum som du måste fylla med dig själv. Ingen kommer fylla det åt dig. Nej älskade, ingen. Först när alla band är brutna, först när alla trådar har brustit, då tänker jag lägga mig ned och acceptera tomheten i mig själv, den som jag misslyckas med att fylla. Innan mörkret omfamnar mig så kommer du vara där och blåsa ut ljuset, med ett leende på läpparna. Åh, kylan som drar ihop min hud, den obarmhärtiga kylan som letar sig in i mig och förintar all värme som någonsin fanns. Mitt blod fryser till is, men jag ler ändå. Det finns ingenting annat att göra. Det är ju det enda jag kan göra. Le åt olyckan som jag har bringat över mig själv.

Och när jag springer där på gröna ängar under den älskade solen, så snubblar jag bara för att slå huvudet och inse att jag bara har drömt. Jag vaknar upp till den verkliga värld jag lever. Ett kalt och öde landskap och jorden är full av sprickor. Avgrunden finns aldrig långt borta. Men det är då jag känner att jag är själv full av sprickor. Djupa sprickor som sträcker sig långt, långt in. Kanske har jag låtit dem uppstått och då finns det ingen annan att klandra? Kanske. Nu känner jag hur vinden blåser igenom mig, den tjuter igenom mig och visslar i alla sprickor. Det finns inget sådant som en själ, utan ett tomrum som man fyller under hela sitt liv. Men när man fyller det så är det inte längre ett tomrum. Sant. Så varför klagar jag?

Inget svar, men vad hade jag förväntat mig. Det kanske är dessa förväntningar som förstör allt jag hoppas på. Allt jag vågar hoppas på. Dessa små och obetydliga tankar som jag tänker väldigt försiktigt och diskret så jag inte ska komma på mig själv. Jag är ingen misslyckad människa? Nej, ingen är. Jag har bara misslyckats med att lyckas. Någon slags skillnad måste det ju vara. Eller? Jag vet inte längre. Jag känner bara en längtan efter att få tända ett ljus i dig. Ett enda obetydligt skulle räcka. Låt det brinna också tills någon kommer och blåser ut det. Låt det skänka dig värme och trygghet en liten stund. Jag begär inte detta, jag bara önskar det, i tanken om att du skulle kunna göra detsamma mot andra. Inte nödvändigtsvis mig dock. Ibland räcker det för mig att se andra le.

Plötsligt så återkommer det där ljudet. Det där ljudet av en annan människans hjärta som tystar allt annat och det ekar inom mig. Det kommer fortsätta eka tills någon blåser ut ljuset.

Sova. Sova för evigt.

Idag hatar jag allt.

Jag hatar kläderna jag har på mig och vädret tilltalar mig inte heller. Inte ens en pizza smakar gott idag, nej inte idag, för idag hatar jag den. Mitt långa hår faller ned för ögonen så jag inte ser någonting, åh jag hatar det så. Mina nakna fötter skälver till av det kalla golvet, jag hatar den påfrestande kylan. Jag hatar allt och hela världen och allra mest så hatar jag mig själv.

Det finns faktiskt bara en grej jag inte hatar idag och det är den sak som jag just nu håller i handen. Revolvermannen. Och det skall alltid bli min flyktväg, från ångest och lidanden, prövningar och påfrestningar. Just det. Böcker, och deras värld som de låter mig ta del av. För ett tag så slipper jag vara mig själv, jag slipper ta beslut och resonera, istället så kan jag bara följa det som redan är förutbestämt. Jag vänder en ny sida. Allt jag behöver är att läsa och följa berättelsen, se hur karaktärerna möter svåra prövningar och slutligen hur de lyckas, eller misslyckas. Jag är ständigt med i deras värld, som en osynlig åskådare. Ingen lägger märke till mig och alla låtar mig vara, som om att de låtsades att jag inte fanns där.

För hur högt värderar jag inte den torra öknens vidsträckta landskap? Det tomma öde landskap, lika tom som jag själv är idag. Hur mycket jag än försöker fly från mig själv så känner jag ständigt igen mig i det landskap som Roland vandrar i. Jag har saknat fantasy. Jag har saknat en ny historia som jag inte har hört förut. Det kanske därför Roland betyder så mycket för mig nu. Det konstiga är att hans värld känns så mycket mer levande än vad min gör. Varför är det så? Varför tänker jag dessa tankar?

Imorgon är det måndag. Måndagar exsisterar inte på samma sätt i böcker. Måndagar är inte relevanta, men de är de i den värld som jag är född i. Den här världen, som jag vill hata. Roland slipper måndagar. Där han finns så har tiden för längesen slutat existera. Han drivs hela tiden av sin uppgift, det man han behöver få tag på för att få sina svar. Vad är mitt mål? Jag har inget mål. En dag i taget brukar jag säga, men jag tror inte det räcker. Inte ifall man ska leva. Jag överlever bara, men jag vill leva och kanske uppleva. Uppleva känns så långt borta nu. Jag vänder blicken till höger. Där i det bländade ljuset från min lampa så ligger Revolvermannen och väntar på mig. Stephen King väntar på att få kasta in mig i en värld där jag slipper vara mig själv. Låter inte det som en välsignelse?

Kom igen. Bara tre veckor kvar att överleva nu. Jag klarar det här, det har jag alltid gjort.

Och desto hårdare kommer du falla.

Jag drömde om honom igår. Det är då den riktiga frågan dyker upp i mitt huvud, vem var han egentligen för mig? Knappast någon som jag älskade. Inte heller gillade jag honom, han hade allt för många brister för att förmå mig att göra det. Jag såg bara upp till honom. Han var en förebild för mig. En gammal barndomsvän, men vad betyder dessa saker nu? Jag håller fortfarande dem vid liv, för jag värderar dem. De betydde mycket för mig då, när jag var i den åldern då jag var lättpåverkad. Han behövde bara be mig om att göra en grej och snabbt som ögat så var jag där för att göra det åt honom. Allt jag ville ha var beröm från honom, eller kanske bara ett tack. Det var ju så häftigt att vara kompis med honom, men jag vet aldrig vad han såg i mig? Vad var jag för honom, på den tiden då det inte fanns någon Logik?

Vi åker skridskor. Vi skrattar. Han tar ett felsteg och det slutar med att han ramlar på ändan. Båda två skrattar ännu mer. Det var så lätt att skratta på den tiden, ty det är längesedan jag skrattade nu. Jag kan le ibland, men det är fortfarande inte samma sak. Inte som det där skrattet som bubblade i magen och exploderade ut ifrån min mun. Jag saknar det skrattet, för det kom ifrån hjärtat. Det är nog då som jag erkänner att jag faktiskt gillade honom. Han var en riktigt bra kompis, men han hade sina brister och de skulle bli allt tydligare med åren. Den overkliga skräcken blir den obarmhärtiga verkligheten. Vi växte ifrån varandra.

Jag minns när det var några killar som var dumma mot mig när jag gick i sexan och då var han där och försvarade mig. Han sa åt dem att låta bli mig, för jag var hans kompis. Jag kände en darrning av tacksamhet och vördnad när han stod där och försvarade MIG för några äldre killar. Detta hade aldrig inträffat förr och jag var så tacksam över det. Men det var också då som vi började växa ifrån varandra. Puberteten har en egen vilja. När han gick i sjuan så började han skaffa lite tuffare kompisar, äldre vänner, samma killar som hade varit elaka mot mig när jag gick i sexan. Visst är det ironiskt? Jag förlorade honom mot dem. Jag ställde alltid frågan till mig själv då, varför gick han till dem? Är de bättre än mig? Hur då? På den tiden så fanns det ingen Logik som kunde förklara för mig vad som egentligen pågick. Nu ser jag dock allting mycket klarare. När man växer upp så finns det vissa människor som man kan sålla bort, sådana som är omogna, barnsliga eller "töntiga". Jag tycker det är synd att vissa gör den sorteringen i sitt liv, men jag tänker inte klandra dem eftersom jag själv är en av dem, men det är en annan historia. I vilket fall som helst så hade han och jag växt ifrån varandra. En djup klyfta som blev allt större.

Det sista lilla medlidande jag såg från honom när jag fick ta emot smällarna när jag var 14. Efteråt så kommer han gående nonchalant och frågar mig lite försiktigt hur jag mår. Bah. Som att det betydde något för honom då. Han ville bara ha reda på det så han kunde rapportera tillbaka till de andra, men den dagen var triumfen min. Det var min dag då och jag var en martyr, i tonårsformat. Det var det sista jag hörde av honom. Det sista försöket till medlidande. Sedan försvann han in i en ny spännande värld där alkohol var någonting spännande. Lite tonårsrebell, säg vem har inte varit det? Jag önskar att jag kunde säga att jag inte har varit det, men det har jag. Det inkluderar dock inte alkohol, tack gode gud. Det var dock i den världen han dränkte sig själv och det verkade som han trivdes med sina nya vänner och bekantskaper. Han fick till och med en tjej på köpet.

Han var inte längre min idol, utan en fallen hjälte. Det kanske är det som får vissa att tänka till lite, när de ser sin förebild falla. Ska de hjälpa förebilden och resa upp den igen med sin egen kraft, eller ska de bara låta förebilden ligga där i smutsen och glömmas bort? Jag vet inte. Det är så mycket jag inte vet, men jag visste ännu mindre då tillbaka på den tiden. Även idag, i nuet, så har jag fortfarande drömmar om honom. Att han är arg på mig, eller kanske rentav besviken och jag gör allt för att imponera på honom, men han ser inte. Kan man säga att han har gjort djupa intryck? Jag vet inte. Förresten så tror jag inte att jag har sett honom på flera månader, trots det så har jag återkommande drömmar om honom. Bah.

Jag kommer aldrig att se honom igen, jag kommer se någon annan med samma ansikte, samma skratt, samma röst och samma kropp, men det kommer inte vara honom. Det kommer inte vara min kompis. Den förebild jag hade kommer alltid att vara förlorad i tiden och jag måste försöka vända bort blicken. Det finns ju trots allt andra saker som är viktigare i nuet. Har jag inte tillräckligt med problem?

Förmodligen.

"Låt det falla, och bygg upp det på nytt ovanpå en ny och stadig grund"

Men du vågar inte släppa taget.

Det kanske är det som är problemet. Att jag inte vågar släppa taget och låta mig falla. Jag fruktar inte att landa, att stöta i den stenhårda marken, utan vad jag egentligen är rädd för är att fortsätta att falla i all oändlighet. Jag vågar inte släppa taget om det jag har för jag är så rädd för att förlora allting. Det grund jag har byggt upp allt på har stått kvar så länge och så härdad, men det kan väl inte vara dags för en ny? För man kan väl inte förnya sin grund, det man vilar på? Det finns ingen ny grund, det finnns bara nya lager på det korthus jag bygger. Det korthus som jag skulle kunna kalla mitt liv. Det är också min största skräck i livet. Jag är inte rädd för spindlar eller sprutor, inte heller fåglar eller höjder. Det jag fruktar mest i hela världen är att se det jag har byggt upp falla, utan att jag kan göra någonting åt det. Jag faller på mina knän och skriker när jag ser hur mitt korthus rasar samman, för att jag var för oförsiktig. Jag var inte tillräckligt försiktig när jag lade ett nytt lager, en ny våning.

Du ensam bär skulden för det som händer.

Och denna frukansvärt tunga börda drar ned mig till jorden och håller mig kvar där. I sitt strypgrepp. Jag som trodde att jag var immun mot rädsla, vilket jag också var, men jag skulle inte kalla det här min största rädsla. Det här är fruktan. En fruktan för att någonting ska hända, en fruktan som jag somnar och vaknar med, en fruktan om att ingenting kommer stå kvar i slutändan. Jag kommer rasera allt någon dag och då är det försent att försöka reparera det. Grundstenarna kommer alltid att stå kvar, men de symboliserar inte vem jag är, utan vem jag var. Så vem var jag då? Jag var ingen. Grundstenarna betyder i sig ingenting, men de håller upp allt det andra, allt det andra som jag älskar, hatar och värderar i mitt liv. Alla minnen, känslor , tankar och upplevelser. Allting kommer att rasa någon dag på grund av min oförsiktighet, på grund av min dåraktighet. Precis innan det händer så kommer någon att ha invaggat mig i en falsk trygghet om att allt kommer ordna sig, men det gör inte det. Det gör det aldrig. Det är du som måste ordna det, för ingen annan kommer göra det åt dig. Och ifall så är fallet, då gick du aldrig segrande ut ur striden. Du flydde från ansvaret och det är något jag aldrig skulle kunna göra.

När du söker hjälp, det är då som du erkänner ditt nederlag.

Kanske är det därför jag aldrig har valt att söka någon slags hjälp. Det kan vara föräldrar, lärare eller någon vuxen. Det har aldrig existerat för mig, för jag har ju alltid klarat mig själv. Varför skulle det vara annorlunda nu? Att söka hjälp för mig skulle vara ett nederlag, ett tecken på att jag inte är lika stark längre och aldrig kommer bli lika stark någonsin igen. För vem kan hämta sig med sådana djupa sår? Jag vet inte om jag skulle klara det, men det spelar ingen roll. Jag tänker inte låta mig falla. Jag kan inte låta mig falla, för då faller allting med mig. I mitt fall så drar jag med mig alla dessa lager av minnen och tankar. Kan det bli en ny grund av det? Kan jag bygga något nytt ovanpå resterna av det gamla? Kan det agera som en ny grund? Skulle det funka? Jag vill tro på det, men det ter sig så overkligt för mig.

Du kommer aldrig att nå toppen.

För det finns ingen topp på det korthus som jag bygger. Det finns ingen sista kort att lägga dit innan någon blåser ut mitt ljus. Livet är ett ständigt byggande, kort efter krot, lager efter lager. Man kommer aldrig få se sitt verk fullbordat innan man dör, visst är det ironiskt? Vi kan bara se andra fullborda sina verk, samtidigt som vi oroar oss för vårt eget korthus, vårt eget lilla liv. Men vad är egentligen ett fullbordat verk? Behöver det ha en topp? Kanske är det innehållet som räknas? Jag vet inte längre, men jag vill så mycket och jag vet att jag aldrig kommer nå toppen av mitt eget verk, innan jag knuffar mig själv överkanten och jag får se hela mitt liv rasa över mig. Ur vrakspillrorna så kravlar jag mig ut medan jag skriker av ångest, men ingen hör. Jag ser på skärvorna runt omkring mig, och det är inte ett dugg förvirrande. Jag bygger korthus av glas. Speglar som reflekterar mina minnen och mitt liv, nu ligger allt i skärvor som sticker mig överallt. Jag känner blodsmaken överallt och det är smaken av det nederlag som jag så länge förutspått. Jag lät mig kontrolleras av min rädsla som så småningom blev den fruktan jag var för svag för ett bekämpa.

När jag tittade i speglarna av mitt korthus när det var som högst, så såg jag mig själv le. Ja, jag såg mig själv le och det var riktigt längesen jag gjorde det. Jag log för att jag trodde att fruktan hade försvunnit, men den försvann aldrig. Vart jag än gick så tog jag den med mig, för den fanns hela tiden inom mig, liggande på lur. Den väntade på att förstöra och när den väl gjorde det så skulle allt motstånd krossas. Mitt liv skulle bli till skärvor, soma andra människor trampar på och får dem att minnas. De små glasbitarna av mina speglar, minnesfragmenten, fick dem att minnas delar av mitt liv. Men de kommer aldrig att blöda som jag. De kommer aldrig att se sitt korthus falla över sig, de kommer bara se på mitt fall och sucka och tänka: Jaa, där var den destruktiva människan som hade chansen att påverka sitt liv till det bättre, men han valde att inte göra det. Så jag ställer frågan till er tvivlare, till vilken hjälp?

Krossa glas.

Det finns ingen riktig hjälp. Dina problem är ju inte någon annans. De kommer aldrig att prioritera sina problem över dina. Förstår du hur sjukt jävla ensam du är? Någon sa att ensamheten är världens största gemenskap. Vet du vad? Jag log. Jag vet inte varför, men ett leende prydde min ansikte då. Kanske det är just vad jag behöver. Le åt mig själv lite då och då. Men just nu så behöver jag något annat. En bekväm lögn. En lögn som gör att jag kan bygga lite fler våningar, på mitt korthus av glas. Så som den glasmästare jag är så måste jag fortsätta att jobba, bara för att se allting krossas i igen. Hela mitt liv som jag har byggt upp, våning för våning, lager för lager, allting kommer falla och krossas.

Och allt detta för att jag inte vågar låta mig själv falla från början. För jag är så rädd för att inte landa.

Fantasin kommer alltid att överträffa vetenskapen, för fantasin sätter inga gränser.

Den som är trångsynt är den som sätter gränsen mellan fantasi och verklighet.

..och jag känner hur jag glider ut ur min egen kropp och allt jag kan göra är att se på, se hur mina läppar formar ord som jag inte menar, hur mina ögon glöder av ett hat som jag inte menar, åh förlåt, jag villle...

En känsla av samhörighet är ingenting en människa behöver, bara något hon eftertraktar. Vad hon egentligen behöver är styrka, för det är den starkaste som överlever. Låt de svaga gå under. De förtjänar ingen plats i den starkes värld, de förtjänar inte att leva i en värld av överlevare. Så låt de svaga, med sin patetiska känsla av samhörighet gå under. Där vi överlevare går fram så bygger de svaga vägen, med sitt eget kött och blod, vägen där vi ska vandra som segrare. Det fanns bara en känsla av samhörighet i förlusten av viljan, viljan att påverka och att dominera.


...aldrig att det skulle bli såhär, det var inte meningen att det skulle gå såhär långt, allt jag ville var att hjälpa till, men det blev bara fel, förlåt mig, jag måste försöka...

Den enskilde individen är svag. Det är massan som kan kontrollera och den ende individen som är stark är den som kan kontrollera massan. Låt den starke ta makten, överlåt ansvaret åt denne, och han ska ro er i hamn. Det enda sättet för den enskilde individen i massan, att hitta sin plats, är att kuva sig för den starke och acceptera sin svaghet. Låt de starka dominera över de svaga. Som det alltid har varit. Som det alltid kommer att vara. I slutändan så handlar livet om att överleva, inte att uppleva. Det finns ingenting att uppleva. Det har aldrig funnits något att uppleva. Det finns bara en mörk massa, där du bara är en del av. Det finns ingen ljuspunkt i rummet, det finns ingen oändlighet, bara ett slut som alla förbereder sig på. Nedräkningen har börjat och du kan dö imorgon. Så ifall du såg hur länge du hade kvar, hade det gjort dig godare? Hade du känt dig tryggare? Nej, det hade det inte.

...att minnas vem jag var, nej nej, måste sluta tänka dessa tankar, de tankar som sprider lögner i hela min kropp, det får ju inte sluta såhär, nej sluta stopp, jag...

Det finns ingen utväg. Det finns inget hopp. Det enda du kan göra åt det är att acceptera ditt öde och låta dig styras igenom livet som ett tåg på en räls. Du kan inte svänga höger, du kan inte svänga vänster, du kan bara fortsätta att åka på den räls, den väg, som livet har givit dig. Hör du den skärande musiken, den som gnisslar i dina öron? Det är ljudet till din egen undergång, livets sista toner i en redan förlorad värld. Den enskilde individen är död, människan och allt hon står för är sedan länge dött. Du är död och nästa generation tar sina första andetag.

...tänker aldrig sluta stå för vad jag tror på. Jag älskar människan och hennes värld.

Men hon älskar inte dig, du enskilde individ.

Jag sitter och skrattar. Skrattar åt minnen och vänner jag aldrig har haft. Bilder kan vara som frusna ögonblick tagna ur någons liv och det roar mig, samtidigt som det skär i mig. Vad har jag upplevt egentligen? När hade jag tid att leva egentligen? För det har alltid funnits någonting annat att få. När jag sitter här och svettas i den heta sommarvärmen så inser jag att det finns inget mer jag vill ha ut av livet just nu. Jag har allt det jag vill ha och jag är nöjd med det. Jag har bara accepterat att det är vissa saker jag aldrig kommer få, saker jag aldrig kommer uppleva. Jag kan acceptera det nu för jag är älskad för den jag är och kanske är det vad som behövs. Lite kärlek.

Så varför sitter jag då och skrattar åt andra personers minnen och upplevelser? Jo, jag skrattar åt dem för att jag aldrig kommer få uppleva samma sak, jag kommer aldrig känna samma känsla som dem. Det ironiska är att jag kunde ha varit med  på de där bilderna, men jag valde inte den vägen. Trots allt så är det ju mina val som formar mig till den personen jag är, så det är därför jag inte är där. Jag är någon annanstans. Jag upplever saker som ingen annan har gjort förut och när de ser bilder på mig så kommer de att skratta. De kommer skratta för att de inte har upplevt samma sak och för att de aldrig kommer göra det. Eller? Det är ju faktiskt ditt val. Jag säger inte att du behöver hamna på samma bild som mig, men med någon annan. Det är ju DET som faktiskt räknas, det som vi har, inte det vi vill ha. Och jag kan säga att det är först när man har accepterat att det är vissa saker man inte kan få , som man blir en hel människa. En människa som kan vandra genom livet med lättnad, utan dessa tunga andetag och med lugna hjärtslag.

Mitt skratt tystnar och ett leende fryser sig på mina läppar. Vad ler jag åt? Jo, jag ler ju åt mig själv. Alla de minnen och vänner som jag aldrig haft, men som jag kommer att få. Alla de minnen som jag kommer uppleva, räknas inte de? Nej. Det gör de inte. Det är bara fantasier. Jag har ju redan levt hela mitt liv i min hjärna och det var så fruktansvärt tråkigt. Vad då? Att leva? Ja, det är fruktansvärt tråkigt. Det som är så speciell och underbart är att uppleva. Jag ser det så klart nu. De tre stadierna. Överleva, leva och uppleva. Vad kommer härnäst?

Och tveksamheten bländar dig.

- Har du dött eller skaffat dig ett liv?

Jag försöker ju bara överleva. Överleva livet. Om några veckor så blir det lättare att andas. Snart så kommer luften inte vara lika tunn. Och ljudet av hennes hjärta tystnar allt annat. Min blick är inte längre skymd, jag ser ju dig lika klart som min egen hand framför mig. Verklighet blir dröm, linjerna suddas ut och gränserna är osynliga. Självklart så har inte min verklighetsuppfattning slutat, men jag vet inte längre när jag lever. Idag blir igår och imorgon blir idag. Du är tidens slav. DET SPELAR INTE LÄNGRE NÅGON ROLL.

Vi anländer

Jag sluter ögonen

och andas in.

och andas ut.

Röken går igång och jag andas in med djupa andetag. Åh, det snurrar till i huvudet. Sedan så snurrar rummet till, alla linjer försvinner och alla rummets färger suddas ut. Äntligen så är jag där jag vill vara. En plats där ingen ångest existerar, där fantasin inte sätter några gränser. Kreativiteten är gud och jag är inte längre tidens slav. Tiden har slutat exsistera för länge sedan. Allt medan bilden blir allt suddigare så blir doften allt starkare i min näsa. Musiken blir allt högre och jag når ett stadie som jag aldrig har känt förut. Är detta att vara omedveten? Är detta det problemlösa stadiet av frid? Frid på jorden. Nej. Frid i kropp och själ.

Jag känner mig inte hel. Jag känner mig bortsprängd i tusen bitar och det känns så... befriande. Ja, jag har befriat mig själv. Rummet och tiden är nu borta. Vart är jag nu? Inte heller är jag inlåst i min hjärna, utan jag ror på ett öde hav som glittrar i månskenet och en dimma smyger sakta fram över det kyliga vattnet. Harmoni, det rullar så skönt i munnen. Kanske är detta vad jag har sökt så länge, men inte funnit. Nu är jag är.

Låt mig falla. Låt mig falla genom evigheten tills färgerna börjar klarna omkring mig. Ja, låt mig falla.

Det fanns aldrig någon trygghet.

Jag har alltid mitt hem med mig för jag finner frid i mig själv.


Kanske jag har underskattat livet.
Kanske jag har underskattat världen.
Det kanske handlar om att se skönheten i det man för stunden verkligen ser på.

Bara den lugnande känslan.

Hopp? Det fanns aldrig något hopp.

Bara en längtan. En längtan efter något större. Något bättre. För visst kan ingen man sakna det han aldrig har haft? Nej älskade, det kan han inte. Han ser ut mot horisonten, kisande mot det starka ljuset som skär i hans ögon. Vad finns på andra sidan? För vad som helst måste vara bättre än det här? Kanske det inte finns någon botten, utan man bara fortsätter att falla utan att man märker det. Nej, det fanns aldrig något hopp. Bara en önskan om att allt skulle ordna sig, men har vi inte lärt oss att ingenting ordnar sig själv? Just det. Ingen kommer göra jobbet åt dig. När du faller på knä så kommer ingen hjälpa dig att resa dig igen. Förstår du hur sjukt jävla ensam du är? Minns du?


Blunda, blinda och blända.

Vad är skillnaden? Jag ser ingen skillnad. Är jag bländad, blind eller blundar jag bara? För vad är skillnaden? Den kanske inte finns. Eller så ser jag den bara inte. Jag ser den inte än. Klandra mig inte för det, jag gör mitt bästa. Jag försöker utvecklas, jag försöker lära mig nya saker. Se inte ned på mig. Jag är inte bättre än dig. Jag kommer aldrig vara det, men kanske en jämlike? Snälla, det skulle betyda så mycket. Eller vänta, är jag bländad nu? Bländad av din karaktär, ditt stolta leende. Älskade, är jag bländad igen? Nej. Sluta blunda för det uppenbara. Du är blind. Vakna. Åh, hör du ljudet av undergången som närmar sig. Och när slutet kommer så ska vi få blunda. Sova för alltid. Därefter bländade av ljuset. Vad kommer sedan?

Tystnad. Och tystnaden förstör oss. Allt vi står för, allt vi någonsin vågat hoppats på. Vi skriker, men det ekar bara inom oss själva. Nej älskade, ingen hör. Vi kommer kvävas till ljudet av vårt rop till hjälp. Vi kommer ligga där och skrika och be om förlåtelse, men för varje ord så blir det bara värre. För varje ord som lämnar våra läppar så kommer andetagen blir tyngre och tyngre tills vi inte orkar med. Förstår du inte? Du valde detta. Du valde att förgöra oss. Du valde att blända dig själv.

Därefter så kom budbäraren och han ropade med en röst som skakade världen:

Kungen är död.

Idag när jag var på väg hem från skolan så såg jag något som väckte massa minnen. En citronfjäril. Den flög där så vacker och så lycklig. Jaa, jag tror den var lycklig. Den var lycklig över att våren var kommen och den älskade den ankommande värmen och tryggheten från solens strålar. Så den flög där alldeles framför mig och när jag försiktigt sträckte ut handen för att den skulle sätta sig, så var det som om den faktiskt övervägde det, men istället flög den iväg. Jag vände mig om för att se efter den. Där flög den så oskyldigt mellan träden och landade på några blommor för att livnära sig. Så mycket skönhet. Att leva i luften och livnära sig på blommor, jag skulle kunna vara en fjäril.

Det var väldigt vackert, men det var just en grej. Fjärilen var ensam och då såg jag mig själv i den. Jag såg mina citrongula vingar flyga över det vackra gröna landskapet samtidigt som jag ser en vilsen människa på vägen lika ensam som jag själv. En gul fjäril, citrongul fjäril, så obekymrad om den värld utanför lämpersbo som präglas av regler. Den värld som människan måste anpassa sig i, en ensam värld. Så vad är egentligen skillnaden mellan mig och fjärilen? Gränserna suddas ut. Allt blir tyst. Kanske det hade varit annorlunda ifall jag såg två gula fjärilar flyga tillsammans, kanske hade det varit annorlunda då. Men likväl så såg jag en fjäril, mig själv.

Kan inte du vara en fjäril med mig? Så flyger vi tillsammans över gröna landskap, träffar flera fjärilar och lever livet. Och det är inte något mer än flyktiga tankar. Viljan att komma bort. Att försvinna.

Den personiferar oss

och dig.

Sitter och läser bloggar. På senaste tiden så har jag börjar läsa andras bloggar väldigt mycket. Vissa bloggar älskar jag, andra är underhållande och vissa hatar jag, men jag läser ändå de dagligen. Det kanske är för inspiration, jag vet inte. Läste en av mina favoritbloggar nu som jag älskar och när jag läste det inlägget så insåg jag hur mycket jag har att lära mig. Så förbannat mycket kvar att lära mig om det. Hon har upplevt saker som du inte har. Kärlek. Jag kan allt negativt om det. Precis allt. Been there , done that. Det är det positiva som fattas. Allt det där vackra. Vart tog det vägen? Den som inget ser har valt att blunda.

Tids nog kommer jag förstå. För att återgå till ämnet bloggar så finns de som jag skrattar åt. Ni vet nog vilken, han kan vara så underhållande ibland. Göra något ointressant till något intressant, det är ett tecken på en bra bloggare! Det kan göra mina dagar ibland att sitta där och njuta av hans ordförråd och hans sätt att uttrycka sig... haha så roligt. Livets små hållplatser, där man kan ta en paus från den stela torra asfalterade vägen. Där kan man stanna och vila hjärnan medan man skrattar ett skratt som känns ändå ner i magen. Visst låter det trevligt?

Det finns även bloggar som jag hatar. Eller kanske inte hatar, men stark ogillar. Jag vet hur petiga många är när det kommer till "hatar". Tänker därför anpassa mig lite efter mängden. Iallafall så läser jag den varje dag, trots att jag ogillar den. Grejen är att den väcker många känslor och starka känslor blir bra inlägg här på min egen. Det brukar vara en blandning av starkt ogillande och irritation. Lite småretande kanske, men det kan göra mina dagar. Det är just den här balansen jag älskar med livet. Hat, kärlek, skratt, tårar. På något sätt så gör de varandra till vad de är. Allt blir så mycket finare... och samtidigt så uppskattar jag allt mer så småningom.

Så jag har något att lära mig av alla de här personerna. De hjälper mig att skriva min egen livshistoria, även om det bara är några ord i ett kapitel. Ifall man vill se hela bilden och förstå hela budskapet, så måste man titta på hela bilden. Även på det som gör att det svider i ögonen och det som gör att du vill titta åt ett annat håll. Många väljer att bara titta på det vackraste eller det hemskaste.

Lär dig att se hela ditt liv från ett annat perspektiv så kommer du förstå.

Det har hänt saker. Splittring. Med andra ord, negativa saker. Jag har varit självisk. Egotistisk. Jag kanske fortfarande är det? Jag har en förmåga att stöta bort personer jag älskar. Det finns nog bara en person som jag har älskat i mitt liv och nu har jag förlorat henne. För du sätter alltid dig själv i första rummet. Jag ser inte bara detta som en oersättlig förlust utan också en början till liknande händelser i mitt liv. Hitills så har det inte funnits någon som stått ut med mig. Åh kära du, jag har mina brister. Jag har en pessimist med mig, vart jag än går och det är aldrig enkelt. Det är aldrig enkelt att stå emot.  Ser vi i syne nu igen? Det är inte svårt att gilla mig, tro mig, det är jätteenkelt. Det svåra är bara att älska mig. De som har försökt har fått det jobbigt. Jag har svikit dem. Varför? Varför har jag förmågan att stöta bort de jag älskar? Varför bryr du dig. Vi kommer vara ensamma resten av livet.

Ödet. Det är vackert, men i längden tror jag inte på det. Nej älskade, det är bara en flyktig dröm som jag försöker fånga medan jag hoppar högt och lämnar jorden. Plötsligt så är drömmen vid mina fötter och den blir en liten prick i luften medan jag hastigt svävar uppåt. Längre och längre upp stiger jag tills jag kommer till rymden. Plötsligt så är det som om världen drar sig samman och kastar mig i ljusets hastighet genom universum. Stjärnor och världar blinkar förbi mig medan jag faller handlöst i tomrummet. Förstår du? Jag har inte tid att jaga drömmar. Jag måste återvända till verkligheten. Det är ju trots allt där vi lever.

Så vad återstår att göra? Jag behöver någon som gör något mer än att älska mig, nämligen att stå ut med mig. Där har du beviset. Jag kallar det inte äkta kärlek, men det här är ett band som man knyter hårt och inte låter knuten lossna i första taget. Så stå ut med mig. Jag tänker inte böna och be dig om att komma tillbaka, jag ber dig bara att tänka efter vad jag egentligen betyder för dig. Är jag inte värd mer? Så det är vad jag betydde för dig i slutändan. Ingenting. Sitt där med gott samvete då, för jag tänker inte göra detsamma. I hela mitt liv så kommer jag låta ångesten rinna av mig som iskallt vatten. Ingen hör.

Det är dags att sluta jaga drömmar, det är dags att ta ställning för vad du egentligen vill, älskade. Vad är det som egentligen betyder något?

Och tystnaden förråder mig. Helvete.

Anonym om Philip och Cecilia:
är dessa namn bara slumpvist tagna eller har de någon bakomliggande mening fredrik?

Philip och Cecilia. Egentligen så är det nog metaforer för något annat. Det har en betydelse vilken jag inte känner till den. Tror ni att jag fattar allt jag själv skriver om? Nej. Det kommer efter. När jag läser det igen, så förstår jag vad jag egentligen menar med det. Så vad har Philip och Cecilia för dold betydelse? Jag vet inte. När jag skrev inlägget igår så var det de första namnen som flöt upp i huvudet. Mitt undermedvetna kanske försöker berätta något för mig? Bah. Så löjligt. Ingenting stämmer just nu, allt är så förvirrande.

Den logiska förklaringen är nog att Philip och Cecilia är en del av mig. De finns därinne någonstans, simmandes i alla tankar. Kanske de kommer att betyda mer i framtiden? Jag är så dålig på det här. Jag besvarar frågor med frågor, men jag kräver svar. Vart finns de? Dessa svar? Förmodligen så finns det runt hörnet, där jag ännu inte kan se dem. Nej, Philip och Cecilia har ännu ingen mening. I min hjärna så kommer en mening skapas, eller inte. Jag kan inte avgöra det i nuläget. Någon dag kanske jag kommer att läsa det där inlägget igen och då kommer jag förstå dess innerbörd. Men inte nu. Inte imorgon heller. Någon annan dag. Då kommer jag förstå.

"Mormor har dött."

Varför är denna mening så bekant? Varför känns det som om jag har upplevt det förr? Jo, just det. För några veckor sedan så var hörde jag samma sak, fast då var det en annan mormor. Vart är världen på väg? För några månader sedan fick jag höra "Morfar har dött". Så varför känns det här inte längre främmande för mig? Börjar jag bli van med att se hur människor i min omgivning dör? Jag vet inte. Det har bara hänt så mycket nuförtiden. Vissa försöker begå självmord och andra lider av psykiska problem. En tjej blir våldtagen, men vad kan jag göra åt all denna ondska, denna ondska som världen sveper in sig själv i?

Svaret är ganska simpelt. Det finns ingenting jag kan göra. Jag kan inte ta tillbaka allt som har hänt. Jag kan inte få våldtäkten att försvinna, som om den aldrig har inträffat. Inte heller kan jag få dessa personer att glömma dessa händelser. Det finns bara en sann glömska och det är döden. Det som vi gör när vi försöker glömma saker, är att gräva ner dem och dölja dem för omvärlden. Vi vill inte att de ska se den hemska sanningen, inte våra djupaste tankar där ingen levande människa simmar.

Så varför dog mormor? För att hon är gammal? Delvis. Gamla människor dör. Det är ett faktum, du har vetat det i hela ditt liv, men du tänkte aldrig tanken att just DIN mormor skulle dö. Den tanken var helt omöjlig, den existerade aldrig. Nu sitter du här och sörjer henne medan den pessimistiska rösten viskar onda saker till dig. Hon var sjuk och gammal på slutet. Det var skönt att hon dog. Du ville inte se henne sådär svag och nedbruten. Du vill inte erkänna för dig själv att du mådde illa av att se på henne, du ville att hon skulle dö. Du ville att hon skulle bli befriad från hennes kropp som i livets sista skede blev hennes fängelse. Nu är hon fri och du ska vara glad för hennes skull. Den pessimistiska rösten har inte alltid rätt, men ta dess ord i åtanke.

Men som sagt, nu är mormor död och det finns ingenting du och jag kan göra för att få henne tillbaka. Då kommer vi till frågan, skulle du göra det? Ifall det fanns ett sätt att väcka henne till liv igen, skulle du göra det? Även fast hon skulle vara lite förändrar så skulle det ju fortfarande vara henne? Du skulle inte behöva genomgå den smärtsamma fasen att förlora henne. Ni skulle vara lyckliga igen och du skulle inte behöva oroa dig för död igen. Nej älskade. Skulle du klara av att förlora henne igen? Nej, det skulle jag inte. Jag skulle inte kunna klara av att förlora en person två gånger. Därför så räcker det med en gång. Det är då vi kommer till slutsatsen, är mormor verkligen död då? Jag tror inte det. Din mormor kommer först att dö på riktigt när alla dina minnen om henne är glömda, när hennes namn är sedan långt tillbaka glömt, men den dagen är inte idag. Hon kommer leva vidare genom dina minnen i hela ditt liv. Förstår du? Hon kommer aldrig att överge dig. Hon kommer alltid att ha en speciell plats i ditt hjärta och du kommer komma ihåg alla de lyckliga minnen av henne.

Så känn ingen ångest. De personer som du verkligen älskar kommer aldrig att dö. Aldrig.

Vi ska sortera världen. Precis som Aristotles gjorde.

Medan jag stöter bort dessa pessimistiska tankar så lägger jag ner mina nytvättade strumpor i lådan. Det är då det slår mig, de är likadana. Är det så världen fungerar också? Som ett par strumpor? Att det måste vara matchande? Åh sådana löjliga tankar. Jag slänger ned resten av nytvätten i lådan och stänger den. Samtidigt så tittar jag mot min bokhylla. Där finns det många böcker som jag håller kära. Böcker som har betytt så oerhört mycket för mig, vilket de fortfarande gör. Kan tyvärr inte det om mina Sune-böcker dock. Längst ner i bokhyllan på nedersta raden så står de och samlar damm. Nej titta! Min bror har varit där och tagit en. När jag var i hans ålder så läste jag Harry Potter... Herregud, jag måste få honom att läsa bra böcker.

Jag tittar upp till översta raden. Där står alla mina älsklingar. Jag läste sagan om ringen för första gången när jag var tolv och sen dess så har jag läst hela triologin årligen. Så magiskt. Kommer jag någonsin att växa ifrån fantasy? ? På senaste tiden så har den betytt mer än förut. Så märkligt det är egentligen. Hur vissa böcker kan förändra ens liv. Jag tittar en rad ner och där står också många av mina favoritböcker. Ja titta! Där står Da Vinci Koden och vill bli läst. Det var längesen jag läste den, överväger på att läsa den igen. Trots Da Vinci Kodens succé så är det en bok som är mig mer kär av Dan Brown och det är Den förlorade symbolen. Kritikerna pissar på den, men jag bryr mig inte. Jag älskar den boken och den fick mig att förändra min syn på gud. Tack Dan Brown. Tack för att du var mer stöd än någon präst någonsin var för mig. Den gud jag fick höra om i kyrkan kunde aldrig hjälpa mig. Dan Browns motto var mera "hjälp dig själv!", vilket jag har fått användning av.

Jag söker med blicken till vänster och titta! En rysning går längs ryggraden. Där står jurtjyrkogården och stirrar kallt på mig. Den vill bli läst igen. Jag hör hur den skriker på mig, skriker av ångest. Den vill dra in mig i den mörka värld den lever i, men nej. Inte på länge ska jag läsa den igen. Jag fortsätter att skanna med blicken och se där! Är det inte gamle Jonas Gardell? Jag tar upp "Ett ufo gör éntre". Det är också en bok som har betytt mycket för mig. Visst är det lustigt egentligen? Alla dessa olika författare med sina olika budskap. J.R.R. Tolkien, C.S. Lewis, J.K. Rowling, Dan Brown, Nick Hornby och Jonas Gardell och alla andra... Det är då jag frågar mig själv, kommer mitt namn stå på en bok på någons bokhylla? Blablabla av F. Andersson. Fast det klingar inte lika bra. Jag måste byta till ett coolare namn. Därefter kan jag bli författare. Låter som en plan!

Snart är allt slut. Snart, älskade.

Pessimisten om Där faller jag än:
Efter att ha följt din blogg ett tag, återkommer en fråga till mig. Finns det någon i din närhet du ser upp till?


I nuläget så finns det två person, som jag har valt att se upp till. Två personer som har inspirerat mig otroligt mycket i det jag gör. Dessa två personer har inte alltid gjort det enkelt, men de har gjort det uthärdligt. Här presenterar jag dem för er.

Han som ler på utsidan, men suckar inombords.

En människa som jag på senaste tiden har lärt mig att uppskatta väldigt mycket, just för att han vågar säga precis vad han tycker. Men det finns mer bakom det där leendet. Inuti honom så finns det en suckare. Någon som sitter och suckar medans livets kapitel bläddras förbi alldeles för fort. Så varför ler han?  Respons. Samtidigt så är beredd att släppa ut allt sitt hat, istället för att stänga in den i sig och låta den övergå till ångest. Det gör inte den här mannen. Han är fri. Så ja, jag ser upp till den här människan. Han lärde mig hatets innerbörd och samtidigt så lärde han mig förstå en del av mig själv.

Hon som låtsas vara lycklig.

Det tar tid att göra intryck, men för oss gick det blixtsnabbt. Jag frågar mig själv än idag ifall det gick för snabbt. Hursomhelst så spelar det ingen roll längre. Du är så långt borta nuförtiden. Jag minns att jag läst någon gång att avståndet spelar ingen roll bara man är känslomässigt nära varandra. Eftersom vi inte är känslomässigt nära varandra längre, så är det avståndet som har dragit gränsen. Kanske är det bra för oss att ta en paus. Jag lärde mig så jäkla mycket ifrån dig, så oerhört mycket. Dessa saker bär jag med mig än idag och tänker på. Jag tänker på vad du sa. Jag tänker på allt du lärde mig. Du gav mig aldrig vad jag ville ha, utan vad jag behövde, och det är först nu i efterhand som jag kan tacka dig för det. Du förändrade mig. Utan dig hade jag inte varit samma människa som jag är. "Vad spelar det för roll?" kanske du tänker, men för mig spelade det roll. Jag tänker aldrig glömma den lektion i livet som du gav mig. Den lektion som handlar om kärlekens innerbörd, den lektion som jag borde ha haft för länge sedan. Vissa kommer aldrig att uppleva den och därför tackar jag dig för allt du lärde mig. Så ja, jag  ser upp till den här människan. Även nu så finns hon där som en inspirationskälla, redo att fylla mig med vackra tankar.