Glasmästaren
"Låt det falla, och bygg upp det på nytt ovanpå en ny och stadig grund"
Men du vågar inte släppa taget.
Det kanske är det som är problemet. Att jag inte vågar släppa taget och låta mig falla. Jag fruktar inte att landa, att stöta i den stenhårda marken, utan vad jag egentligen är rädd för är att fortsätta att falla i all oändlighet. Jag vågar inte släppa taget om det jag har för jag är så rädd för att förlora allting. Det grund jag har byggt upp allt på har stått kvar så länge och så härdad, men det kan väl inte vara dags för en ny? För man kan väl inte förnya sin grund, det man vilar på? Det finns ingen ny grund, det finnns bara nya lager på det korthus jag bygger. Det korthus som jag skulle kunna kalla mitt liv. Det är också min största skräck i livet. Jag är inte rädd för spindlar eller sprutor, inte heller fåglar eller höjder. Det jag fruktar mest i hela världen är att se det jag har byggt upp falla, utan att jag kan göra någonting åt det. Jag faller på mina knän och skriker när jag ser hur mitt korthus rasar samman, för att jag var för oförsiktig. Jag var inte tillräckligt försiktig när jag lade ett nytt lager, en ny våning.
Du ensam bär skulden för det som händer.
Och denna frukansvärt tunga börda drar ned mig till jorden och håller mig kvar där. I sitt strypgrepp. Jag som trodde att jag var immun mot rädsla, vilket jag också var, men jag skulle inte kalla det här min största rädsla. Det här är fruktan. En fruktan för att någonting ska hända, en fruktan som jag somnar och vaknar med, en fruktan om att ingenting kommer stå kvar i slutändan. Jag kommer rasera allt någon dag och då är det försent att försöka reparera det. Grundstenarna kommer alltid att stå kvar, men de symboliserar inte vem jag är, utan vem jag var. Så vem var jag då? Jag var ingen. Grundstenarna betyder i sig ingenting, men de håller upp allt det andra, allt det andra som jag älskar, hatar och värderar i mitt liv. Alla minnen, känslor , tankar och upplevelser. Allting kommer att rasa någon dag på grund av min oförsiktighet, på grund av min dåraktighet. Precis innan det händer så kommer någon att ha invaggat mig i en falsk trygghet om att allt kommer ordna sig, men det gör inte det. Det gör det aldrig. Det är du som måste ordna det, för ingen annan kommer göra det åt dig. Och ifall så är fallet, då gick du aldrig segrande ut ur striden. Du flydde från ansvaret och det är något jag aldrig skulle kunna göra.
När du söker hjälp, det är då som du erkänner ditt nederlag.
Kanske är det därför jag aldrig har valt att söka någon slags hjälp. Det kan vara föräldrar, lärare eller någon vuxen. Det har aldrig existerat för mig, för jag har ju alltid klarat mig själv. Varför skulle det vara annorlunda nu? Att söka hjälp för mig skulle vara ett nederlag, ett tecken på att jag inte är lika stark längre och aldrig kommer bli lika stark någonsin igen. För vem kan hämta sig med sådana djupa sår? Jag vet inte om jag skulle klara det, men det spelar ingen roll. Jag tänker inte låta mig falla. Jag kan inte låta mig falla, för då faller allting med mig. I mitt fall så drar jag med mig alla dessa lager av minnen och tankar. Kan det bli en ny grund av det? Kan jag bygga något nytt ovanpå resterna av det gamla? Kan det agera som en ny grund? Skulle det funka? Jag vill tro på det, men det ter sig så overkligt för mig.
Du kommer aldrig att nå toppen.
För det finns ingen topp på det korthus som jag bygger. Det finns ingen sista kort att lägga dit innan någon blåser ut mitt ljus. Livet är ett ständigt byggande, kort efter krot, lager efter lager. Man kommer aldrig få se sitt verk fullbordat innan man dör, visst är det ironiskt? Vi kan bara se andra fullborda sina verk, samtidigt som vi oroar oss för vårt eget korthus, vårt eget lilla liv. Men vad är egentligen ett fullbordat verk? Behöver det ha en topp? Kanske är det innehållet som räknas? Jag vet inte längre, men jag vill så mycket och jag vet att jag aldrig kommer nå toppen av mitt eget verk, innan jag knuffar mig själv överkanten och jag får se hela mitt liv rasa över mig. Ur vrakspillrorna så kravlar jag mig ut medan jag skriker av ångest, men ingen hör. Jag ser på skärvorna runt omkring mig, och det är inte ett dugg förvirrande. Jag bygger korthus av glas. Speglar som reflekterar mina minnen och mitt liv, nu ligger allt i skärvor som sticker mig överallt. Jag känner blodsmaken överallt och det är smaken av det nederlag som jag så länge förutspått. Jag lät mig kontrolleras av min rädsla som så småningom blev den fruktan jag var för svag för ett bekämpa.
När jag tittade i speglarna av mitt korthus när det var som högst, så såg jag mig själv le. Ja, jag såg mig själv le och det var riktigt längesen jag gjorde det. Jag log för att jag trodde att fruktan hade försvunnit, men den försvann aldrig. Vart jag än gick så tog jag den med mig, för den fanns hela tiden inom mig, liggande på lur. Den väntade på att förstöra och när den väl gjorde det så skulle allt motstånd krossas. Mitt liv skulle bli till skärvor, soma andra människor trampar på och får dem att minnas. De små glasbitarna av mina speglar, minnesfragmenten, fick dem att minnas delar av mitt liv. Men de kommer aldrig att blöda som jag. De kommer aldrig att se sitt korthus falla över sig, de kommer bara se på mitt fall och sucka och tänka: Jaa, där var den destruktiva människan som hade chansen att påverka sitt liv till det bättre, men han valde att inte göra det. Så jag ställer frågan till er tvivlare, till vilken hjälp?
Krossa glas.
Det finns ingen riktig hjälp. Dina problem är ju inte någon annans. De kommer aldrig att prioritera sina problem över dina. Förstår du hur sjukt jävla ensam du är? Någon sa att ensamheten är världens största gemenskap. Vet du vad? Jag log. Jag vet inte varför, men ett leende prydde min ansikte då. Kanske det är just vad jag behöver. Le åt mig själv lite då och då. Men just nu så behöver jag något annat. En bekväm lögn. En lögn som gör att jag kan bygga lite fler våningar, på mitt korthus av glas. Så som den glasmästare jag är så måste jag fortsätta att jobba, bara för att se allting krossas i igen. Hela mitt liv som jag har byggt upp, våning för våning, lager för lager, allting kommer falla och krossas.
Och allt detta för att jag inte vågar låta mig själv falla från början. För jag är så rädd för att inte landa.
Men du vågar inte släppa taget.
Det kanske är det som är problemet. Att jag inte vågar släppa taget och låta mig falla. Jag fruktar inte att landa, att stöta i den stenhårda marken, utan vad jag egentligen är rädd för är att fortsätta att falla i all oändlighet. Jag vågar inte släppa taget om det jag har för jag är så rädd för att förlora allting. Det grund jag har byggt upp allt på har stått kvar så länge och så härdad, men det kan väl inte vara dags för en ny? För man kan väl inte förnya sin grund, det man vilar på? Det finns ingen ny grund, det finnns bara nya lager på det korthus jag bygger. Det korthus som jag skulle kunna kalla mitt liv. Det är också min största skräck i livet. Jag är inte rädd för spindlar eller sprutor, inte heller fåglar eller höjder. Det jag fruktar mest i hela världen är att se det jag har byggt upp falla, utan att jag kan göra någonting åt det. Jag faller på mina knän och skriker när jag ser hur mitt korthus rasar samman, för att jag var för oförsiktig. Jag var inte tillräckligt försiktig när jag lade ett nytt lager, en ny våning.
Du ensam bär skulden för det som händer.
Och denna frukansvärt tunga börda drar ned mig till jorden och håller mig kvar där. I sitt strypgrepp. Jag som trodde att jag var immun mot rädsla, vilket jag också var, men jag skulle inte kalla det här min största rädsla. Det här är fruktan. En fruktan för att någonting ska hända, en fruktan som jag somnar och vaknar med, en fruktan om att ingenting kommer stå kvar i slutändan. Jag kommer rasera allt någon dag och då är det försent att försöka reparera det. Grundstenarna kommer alltid att stå kvar, men de symboliserar inte vem jag är, utan vem jag var. Så vem var jag då? Jag var ingen. Grundstenarna betyder i sig ingenting, men de håller upp allt det andra, allt det andra som jag älskar, hatar och värderar i mitt liv. Alla minnen, känslor , tankar och upplevelser. Allting kommer att rasa någon dag på grund av min oförsiktighet, på grund av min dåraktighet. Precis innan det händer så kommer någon att ha invaggat mig i en falsk trygghet om att allt kommer ordna sig, men det gör inte det. Det gör det aldrig. Det är du som måste ordna det, för ingen annan kommer göra det åt dig. Och ifall så är fallet, då gick du aldrig segrande ut ur striden. Du flydde från ansvaret och det är något jag aldrig skulle kunna göra.
När du söker hjälp, det är då som du erkänner ditt nederlag.
Kanske är det därför jag aldrig har valt att söka någon slags hjälp. Det kan vara föräldrar, lärare eller någon vuxen. Det har aldrig existerat för mig, för jag har ju alltid klarat mig själv. Varför skulle det vara annorlunda nu? Att söka hjälp för mig skulle vara ett nederlag, ett tecken på att jag inte är lika stark längre och aldrig kommer bli lika stark någonsin igen. För vem kan hämta sig med sådana djupa sår? Jag vet inte om jag skulle klara det, men det spelar ingen roll. Jag tänker inte låta mig falla. Jag kan inte låta mig falla, för då faller allting med mig. I mitt fall så drar jag med mig alla dessa lager av minnen och tankar. Kan det bli en ny grund av det? Kan jag bygga något nytt ovanpå resterna av det gamla? Kan det agera som en ny grund? Skulle det funka? Jag vill tro på det, men det ter sig så overkligt för mig.
Du kommer aldrig att nå toppen.
För det finns ingen topp på det korthus som jag bygger. Det finns ingen sista kort att lägga dit innan någon blåser ut mitt ljus. Livet är ett ständigt byggande, kort efter krot, lager efter lager. Man kommer aldrig få se sitt verk fullbordat innan man dör, visst är det ironiskt? Vi kan bara se andra fullborda sina verk, samtidigt som vi oroar oss för vårt eget korthus, vårt eget lilla liv. Men vad är egentligen ett fullbordat verk? Behöver det ha en topp? Kanske är det innehållet som räknas? Jag vet inte längre, men jag vill så mycket och jag vet att jag aldrig kommer nå toppen av mitt eget verk, innan jag knuffar mig själv överkanten och jag får se hela mitt liv rasa över mig. Ur vrakspillrorna så kravlar jag mig ut medan jag skriker av ångest, men ingen hör. Jag ser på skärvorna runt omkring mig, och det är inte ett dugg förvirrande. Jag bygger korthus av glas. Speglar som reflekterar mina minnen och mitt liv, nu ligger allt i skärvor som sticker mig överallt. Jag känner blodsmaken överallt och det är smaken av det nederlag som jag så länge förutspått. Jag lät mig kontrolleras av min rädsla som så småningom blev den fruktan jag var för svag för ett bekämpa.
När jag tittade i speglarna av mitt korthus när det var som högst, så såg jag mig själv le. Ja, jag såg mig själv le och det var riktigt längesen jag gjorde det. Jag log för att jag trodde att fruktan hade försvunnit, men den försvann aldrig. Vart jag än gick så tog jag den med mig, för den fanns hela tiden inom mig, liggande på lur. Den väntade på att förstöra och när den väl gjorde det så skulle allt motstånd krossas. Mitt liv skulle bli till skärvor, soma andra människor trampar på och får dem att minnas. De små glasbitarna av mina speglar, minnesfragmenten, fick dem att minnas delar av mitt liv. Men de kommer aldrig att blöda som jag. De kommer aldrig att se sitt korthus falla över sig, de kommer bara se på mitt fall och sucka och tänka: Jaa, där var den destruktiva människan som hade chansen att påverka sitt liv till det bättre, men han valde att inte göra det. Så jag ställer frågan till er tvivlare, till vilken hjälp?
Krossa glas.
Det finns ingen riktig hjälp. Dina problem är ju inte någon annans. De kommer aldrig att prioritera sina problem över dina. Förstår du hur sjukt jävla ensam du är? Någon sa att ensamheten är världens största gemenskap. Vet du vad? Jag log. Jag vet inte varför, men ett leende prydde min ansikte då. Kanske det är just vad jag behöver. Le åt mig själv lite då och då. Men just nu så behöver jag något annat. En bekväm lögn. En lögn som gör att jag kan bygga lite fler våningar, på mitt korthus av glas. Så som den glasmästare jag är så måste jag fortsätta att jobba, bara för att se allting krossas i igen. Hela mitt liv som jag har byggt upp, våning för våning, lager för lager, allting kommer falla och krossas.
Och allt detta för att jag inte vågar låta mig själv falla från början. För jag är så rädd för att inte landa.
Kommentarer
Trackback
