Är det tanken som räknas eller konsekvenserna?
Måste kämpa. Får inte låta det gå så illa igen.
Det här rör inte oss. Fly istället, feg som du är. Det finns inget mer att hämta. Det är dags att blunda igen.
Men jag vill ju att allt ska bli bra igen. Jag lovar att inte göra om det.
Du lovar ingenting, för en förrädare förråder alla. Dina löften betyder ingenting längre, krossat glas. Ja, krossat glas. Världen faller samman och skärvorna skär i dig.
Jag måste bygga upp det igen.
Men den här gången klarar du inte det ensam.
Och sanningen kan ibland vara jobbigare en än vit lögn.
Sant.
Det här rör inte oss. Fly istället, feg som du är. Det finns inget mer att hämta. Det är dags att blunda igen.
Men jag vill ju att allt ska bli bra igen. Jag lovar att inte göra om det.
Du lovar ingenting, för en förrädare förråder alla. Dina löften betyder ingenting längre, krossat glas. Ja, krossat glas. Världen faller samman och skärvorna skär i dig.
Jag måste bygga upp det igen.
Men den här gången klarar du inte det ensam.
Och sanningen kan ibland vara jobbigare en än vit lögn.
Sant.
Inte idag.
HAHAH JAG VILL SKRIKA UT MINA HAT TILLS ERA ÖRON BLÖDER.
Men jag spar det tills imorgon. Idag är fel tillfälle. Har varit alldels för trött.
Åh, ett sting av avundsjuka?
Nej. Det här är något annat. Nu lugnar vi ned oss. Vi säger det på tre.
Ett...Två...Tre!
DET ÄR INTE MÄNGDEN SOM RÄKNAS.
Okej, det känns inte ett dugg bättre.
Fråga henne vad hon ska göra i helgen.
Och genast känns det mycket bättre.
Men jag spar det tills imorgon. Idag är fel tillfälle. Har varit alldels för trött.
Åh, ett sting av avundsjuka?
Nej. Det här är något annat. Nu lugnar vi ned oss. Vi säger det på tre.
Ett...Två...Tre!
DET ÄR INTE MÄNGDEN SOM RÄKNAS.
Okej, det känns inte ett dugg bättre.
Fråga henne vad hon ska göra i helgen.
Och genast känns det mycket bättre.
Problem i plural
...Men för att återgå till ämnet, du är sluten ibland. Du visar sällan vad du känner. Du skojar ofta till det eller skämtar bort det. Gör inte det.
Varför ska det vara så?
För visst är det så. Det är ett faktum. Vissa människor är så otroligt slutna, de är så rädda för att vara till besvär, så otroligt rädda för att de som de håller fast vid mest ska lämna dem. För visst ligger det någonting i det. Vem vill ha en vän som ständigt gör en besviken och gör samma misstag hela tiden? Vem vill ha en vän som belastar en själv med alla sina problem, men blundar för andras. Det är då den riktiga frågan kommer, vad är en vän egentligen? Det är väl en person som bryr sig om dig och lyssnar på dina problem, samtidigt som du kan ha roligt med den personen. Jag tycker det låter vackert, men verkligheten är brutalare.
För visst är det sant. Vi har alla sett det.
Kan man mäta problem? Vi säger att den ena blev våldtagen, den andre tog självmord och en annan blev psykiskt sjuk. Kan man verkligen mäta problemen? Vem har det egentligen värst? Jag tror det bara finns ett enkelt svar på det som kommer bli väldigt egoistiskt, men det var en tjej som berättade för mig att människan och hennes beslut är i slutändan just egoistiska. Så de problemen som egentligen är värst, det är dina egna. För de är dina problem och du kan aldrig fly från dem, hur små de än må vara. Se och skåda, där vandrar den egoistiska människan. När du tittar närmare så ser du att det är dig själv. Det är du som vandrar och vacklar där, medans du hela tiden snubblar och faller för dina små fjantiga problem som inte är någonting jämfört med en våldtäkt. Fast det spelar väl ingen roll? Eller hur? Du är ju inte våldtagen. Det är bara den där tjejen i tidningen som du läste om. Du har glömt henne om några veckor. Är det lika lätt att glömma sina egna problem? Jag vet inte, försök, sedan låter du mig veta hur det gick.
Så hur överlever den vacklande människan?
Medans du vacklar över öde landskap, över brända slätter, över iskalla berg, då ser du liken från de andra som har misslyckats. De som dog för någon annans problem. De dog för någon de älskade och du frågar dig själv varför du inte gjorde samma sak. Det är då den lilla rösten i ditt huvud viskar att du är egoistisk och i slutändan handlar allt om din egen överlevnad. Det duger inte att vara någon annans sköld mot döden, det går inte att vara en mur mot sorgen. Förr eller senare så kommer alla sköldar att splittras, alla murar att reseras och då dör ni tillsammans och slutar som skelett på en bränd slätt. Så för att återgå till frågan, hur överlever den vacklande människan?
Jo älskade, genom att vara just egoistisk.
Varför ska det vara så?
För visst är det så. Det är ett faktum. Vissa människor är så otroligt slutna, de är så rädda för att vara till besvär, så otroligt rädda för att de som de håller fast vid mest ska lämna dem. För visst ligger det någonting i det. Vem vill ha en vän som ständigt gör en besviken och gör samma misstag hela tiden? Vem vill ha en vän som belastar en själv med alla sina problem, men blundar för andras. Det är då den riktiga frågan kommer, vad är en vän egentligen? Det är väl en person som bryr sig om dig och lyssnar på dina problem, samtidigt som du kan ha roligt med den personen. Jag tycker det låter vackert, men verkligheten är brutalare.
För visst är det sant. Vi har alla sett det.
Kan man mäta problem? Vi säger att den ena blev våldtagen, den andre tog självmord och en annan blev psykiskt sjuk. Kan man verkligen mäta problemen? Vem har det egentligen värst? Jag tror det bara finns ett enkelt svar på det som kommer bli väldigt egoistiskt, men det var en tjej som berättade för mig att människan och hennes beslut är i slutändan just egoistiska. Så de problemen som egentligen är värst, det är dina egna. För de är dina problem och du kan aldrig fly från dem, hur små de än må vara. Se och skåda, där vandrar den egoistiska människan. När du tittar närmare så ser du att det är dig själv. Det är du som vandrar och vacklar där, medans du hela tiden snubblar och faller för dina små fjantiga problem som inte är någonting jämfört med en våldtäkt. Fast det spelar väl ingen roll? Eller hur? Du är ju inte våldtagen. Det är bara den där tjejen i tidningen som du läste om. Du har glömt henne om några veckor. Är det lika lätt att glömma sina egna problem? Jag vet inte, försök, sedan låter du mig veta hur det gick.
Så hur överlever den vacklande människan?
Medans du vacklar över öde landskap, över brända slätter, över iskalla berg, då ser du liken från de andra som har misslyckats. De som dog för någon annans problem. De dog för någon de älskade och du frågar dig själv varför du inte gjorde samma sak. Det är då den lilla rösten i ditt huvud viskar att du är egoistisk och i slutändan handlar allt om din egen överlevnad. Det duger inte att vara någon annans sköld mot döden, det går inte att vara en mur mot sorgen. Förr eller senare så kommer alla sköldar att splittras, alla murar att reseras och då dör ni tillsammans och slutar som skelett på en bränd slätt. Så för att återgå till frågan, hur överlever den vacklande människan?
Jo älskade, genom att vara just egoistisk.
Tikteek
Börja skriva.
Jag har inte tid...
När ska du då ha tid?
I sommar... Inga läxor eller plugg, då hinner jag skriva. Jag lovar dig.
Lova dig själv istället och håll det. Ett löfte till sig själv är det viktigaste löfte man kan göra.
På så sätt.
På så sätt.
Jag har inte tid...
När ska du då ha tid?
I sommar... Inga läxor eller plugg, då hinner jag skriva. Jag lovar dig.
Lova dig själv istället och håll det. Ett löfte till sig själv är det viktigaste löfte man kan göra.
På så sätt.
På så sätt.
Stenar
L: Du tappade kontrollen idag.
Eller behöll jag kontrollen? Aldrig har jag upplevt något liknande förr, när jag ligger i min säng och känner hur hjärnan smälter. Logiken kan inte vinna. Han finns ju inte. Han finns inte i verkligheten, jag har ju bara hittat på honom. Allt han vill är att jag ska lyda honom, hans minsta lilla order. Varför gör det jag här allvarligare än det är? Det är inte på riktigt. (Personlighetsklyvning) Åh, lita inte på wikipedia.
L: Minns du?
Det är farliga ord. Väldigt farliga ord. När jag tänker "ja", så ser jag hur mina läppar formar ett "nej" och när ljudet når mottagarens öron så ser jag besvikelsen. "Vill du följa med och göra det här Fredrik?" Nej. "Vill du komma och blablalba?" Nej. Nej. Nej och åter nej. Det ordet är mitt största problem och tro mig, jag jobbar på det. Tro inte fel om mig bara. Jag misslyckas inte med någonting i mitt liv. Grejen är bara att jag hindrar mig själv från att lyckas och det är vad som gör det så svårt. Förstår du? Det är därför de svåraste orden för mig att höra är "minns du" , för då blir jag ständigt påmind om hur nära jag var att lyckas, hur jag hindrade mig själv från att bli lycklig.
L: Lyckan är inte bestående.
Visst ligger det någonting i det. I själva verket så är det fragment av lycka som vi upplever hela tiden. Dessa fragment av lycka blir sammansatta till en allt större del, en stor massa av lycka. Hela tiden så samlar vi på oss allt fler fragment. Men när denna stor massa av lycka doppas i ångesten, så löses lyckan upp likt en sockerbit i varmt kaffe. Därefter så finner jag mig själv sökandes efter dessa fragment, för att bygga en lika stor sockerbit
L: Känner du hur prestationsångesten brinner inom dig?
Ja, älskade, det gör jag. Kraven att vara på ett visst sätt, alla dessa krav på att prestera något som någon ska uppskatta. Idag fann jag dock en röst som lugnade mig. En röst som sa ord som klingade i mitt huvud. Ord som sjönk som stenar till min botten i mitt hav. Denna röst har varit obekant för mig förut, men det känns ändå som om jag minns den från en annan tid. Kanske har vi möts förut? Kanske är våra själar uråldriga? Nej, det är dags att tysta pessimisten.
Nu räcker det.
Eller behöll jag kontrollen? Aldrig har jag upplevt något liknande förr, när jag ligger i min säng och känner hur hjärnan smälter. Logiken kan inte vinna. Han finns ju inte. Han finns inte i verkligheten, jag har ju bara hittat på honom. Allt han vill är att jag ska lyda honom, hans minsta lilla order. Varför gör det jag här allvarligare än det är? Det är inte på riktigt. (Personlighetsklyvning) Åh, lita inte på wikipedia.
L: Minns du?
Det är farliga ord. Väldigt farliga ord. När jag tänker "ja", så ser jag hur mina läppar formar ett "nej" och när ljudet når mottagarens öron så ser jag besvikelsen. "Vill du följa med och göra det här Fredrik?" Nej. "Vill du komma och blablalba?" Nej. Nej. Nej och åter nej. Det ordet är mitt största problem och tro mig, jag jobbar på det. Tro inte fel om mig bara. Jag misslyckas inte med någonting i mitt liv. Grejen är bara att jag hindrar mig själv från att lyckas och det är vad som gör det så svårt. Förstår du? Det är därför de svåraste orden för mig att höra är "minns du" , för då blir jag ständigt påmind om hur nära jag var att lyckas, hur jag hindrade mig själv från att bli lycklig.
L: Lyckan är inte bestående.
Visst ligger det någonting i det. I själva verket så är det fragment av lycka som vi upplever hela tiden. Dessa fragment av lycka blir sammansatta till en allt större del, en stor massa av lycka. Hela tiden så samlar vi på oss allt fler fragment. Men när denna stor massa av lycka doppas i ångesten, så löses lyckan upp likt en sockerbit i varmt kaffe. Därefter så finner jag mig själv sökandes efter dessa fragment, för att bygga en lika stor sockerbit
L: Känner du hur prestationsångesten brinner inom dig?
Ja, älskade, det gör jag. Kraven att vara på ett visst sätt, alla dessa krav på att prestera något som någon ska uppskatta. Idag fann jag dock en röst som lugnade mig. En röst som sa ord som klingade i mitt huvud. Ord som sjönk som stenar till min botten i mitt hav. Denna röst har varit obekant för mig förut, men det känns ändå som om jag minns den från en annan tid. Kanske har vi möts förut? Kanske är våra själar uråldriga? Nej, det är dags att tysta pessimisten.
Nu räcker det.
Problem
L: Du måste sluta att fly från dina rädslor.
En sak som jag är väldigt medveten om. Hur ska jag våga ta steget? Jag är rädd älskade, ja, jag är rädd. Rädd för att jag ska göra mig själv besviken, rädd för att det ska bli fel. Ändå så blir det fel i slutändan och det slutar alltid med att jag gör mig själv besviken. Visst är det ironiskt? Vad kom först? Hönan eller ägget? Eftersom en cirkel inte har någon början så finns det inget svar på den frågan. Samtidigt så finns ett "svar" tillgängligt. Ifall vi frågar en grekisk filosof så hade han sagt att hönans idé kom först. Så vart är min idé?
L: Våga vara rädd.
Det är just det med rädsla, är att man aldrig ska låta den kontrollera sig själv. Rädslan kedjar dig och styr dig som den vill. Så vad finns det för meningen i att våga vara rädd? Kanske helt enkelt att ha modet att vara rädd? Att våga säga att man faktiskt är skitskraj av sig. Att intala sig själv att man inte är rädd, det är en version av falskt mod. Förstår du? Det handlar inte om att våga vara modig, det handlar om att våga vara rädd och på så sätt kunna möta sida rädslor (Och bli sin egen rädsla) och sedan besegra dem.
L: Skydda dig själv från andra eller skydda andra från dig själv?
Det är då allt tar en ny vändning. Varför ska jag stå upp och ta emot andra? Varför ska jag finnas där för dem när de inte ens visar sin uppskattning? Men jag vet innerst inne att de uppskattar det. Jag vet innerst inne att deras dammar fyllda av känslor vill brista och dränka mig i förlorade tankar och känslor. Så varför håller de igen alla dessa tankar? Varför inte låta mig ta del av dem och berömma dem? Det är då jag får brottas med tanken att alla är inte som jag. Alla vill inte låta andra ta del av det som finns i deras hav, jag hinner doppa tån, sen är det stopp. Röd flagg. Förbjudet område, men jag nöjer mig med det. Jag vet att de uppskattar det innerst inne. För jag gör samma sak med dem. Jag kan vara ett svin, jag kan vara en idiot, men innerst inne så finns det en liten tacksamhet, hur liten den än må vara. Det enda jag kan göra är att skydda mig själv mot mig själv och du kan göra samma sak.
En sak som jag är väldigt medveten om. Hur ska jag våga ta steget? Jag är rädd älskade, ja, jag är rädd. Rädd för att jag ska göra mig själv besviken, rädd för att det ska bli fel. Ändå så blir det fel i slutändan och det slutar alltid med att jag gör mig själv besviken. Visst är det ironiskt? Vad kom först? Hönan eller ägget? Eftersom en cirkel inte har någon början så finns det inget svar på den frågan. Samtidigt så finns ett "svar" tillgängligt. Ifall vi frågar en grekisk filosof så hade han sagt att hönans idé kom först. Så vart är min idé?
L: Våga vara rädd.
Det är just det med rädsla, är att man aldrig ska låta den kontrollera sig själv. Rädslan kedjar dig och styr dig som den vill. Så vad finns det för meningen i att våga vara rädd? Kanske helt enkelt att ha modet att vara rädd? Att våga säga att man faktiskt är skitskraj av sig. Att intala sig själv att man inte är rädd, det är en version av falskt mod. Förstår du? Det handlar inte om att våga vara modig, det handlar om att våga vara rädd och på så sätt kunna möta sida rädslor (Och bli sin egen rädsla) och sedan besegra dem.
L: Skydda dig själv från andra eller skydda andra från dig själv?
Det är då allt tar en ny vändning. Varför ska jag stå upp och ta emot andra? Varför ska jag finnas där för dem när de inte ens visar sin uppskattning? Men jag vet innerst inne att de uppskattar det. Jag vet innerst inne att deras dammar fyllda av känslor vill brista och dränka mig i förlorade tankar och känslor. Så varför håller de igen alla dessa tankar? Varför inte låta mig ta del av dem och berömma dem? Det är då jag får brottas med tanken att alla är inte som jag. Alla vill inte låta andra ta del av det som finns i deras hav, jag hinner doppa tån, sen är det stopp. Röd flagg. Förbjudet område, men jag nöjer mig med det. Jag vet att de uppskattar det innerst inne. För jag gör samma sak med dem. Jag kan vara ett svin, jag kan vara en idiot, men innerst inne så finns det en liten tacksamhet, hur liten den än må vara. Det enda jag kan göra är att skydda mig själv mot mig själv och du kan göra samma sak.
Utveckling
L: Du har aldrig lärt dig att älska någon.
Tystnad. En talande tystnad som biter tag i mig och ruskar om allt. Hela min värld sveper förbi i form av bilder. Vad ska jag svara? Jag kan inte säga emot. Jag kan inte förkasta Logikens logik.
L: Osäkerheten omfamnar dig i dess kalla grepp.
Känner du också kylan? Jasså inte? Men jag vet inte jag vill längre. Jag vet vad jag vill ha, men inte vad jag behöver. Alla dessa monologer (dialoger) och jag har inte kommit någon vart. Är jag fast här? Så kan det väl inte vara? Jag känner hur allt glider ur min svettiga hand, som är utmattad av all ansträngning. Jag försöker få ett fastare grepp, men det funkar inte längre.
L: Du har bränt dina chanser.Nu måste du ställa allt till rätta igen.
En ny känsla sveper över mig. Den påminner om saknad, men det är inte samma sak. Det här är längtan. För jag känner ingen smärta längre? Nej älskade, jag känner ingen smärta längre. Jag ser en grav som är nästan fylld till hälften, för det hålet som en grav lämnar efter sig kan ingen riktigt fylla. Ingen tung jord kan täcka alla dessa tankar och minnen.
L: Minns du? Du hade aldrig fel, men du hade inte rätt heller.
Jag minns inte längre mina misstag. De smälter i solen som svart snö nu, jag minns dem inte längre. Jag minns bara mina perfekta avsikter, de avsikter som vissa människor hade kallat rätta avsikter. Fast finns det rätta avsikter? Har inte alla rätta avsikter? Från någons synvinkel så måste det ju vara rätt. Samtidigt så är det alltid fel från någons synvinkel. Ingen kan få hela världen på sida, bara om den sidan kallar sig själv "det okända".
L: Nu räcker det.
Ja, älskade. Nu räcker det.
Tystnad. En talande tystnad som biter tag i mig och ruskar om allt. Hela min värld sveper förbi i form av bilder. Vad ska jag svara? Jag kan inte säga emot. Jag kan inte förkasta Logikens logik.
L: Osäkerheten omfamnar dig i dess kalla grepp.
Känner du också kylan? Jasså inte? Men jag vet inte jag vill längre. Jag vet vad jag vill ha, men inte vad jag behöver. Alla dessa monologer (dialoger) och jag har inte kommit någon vart. Är jag fast här? Så kan det väl inte vara? Jag känner hur allt glider ur min svettiga hand, som är utmattad av all ansträngning. Jag försöker få ett fastare grepp, men det funkar inte längre.
L: Du har bränt dina chanser.Nu måste du ställa allt till rätta igen.
En ny känsla sveper över mig. Den påminner om saknad, men det är inte samma sak. Det här är längtan. För jag känner ingen smärta längre? Nej älskade, jag känner ingen smärta längre. Jag ser en grav som är nästan fylld till hälften, för det hålet som en grav lämnar efter sig kan ingen riktigt fylla. Ingen tung jord kan täcka alla dessa tankar och minnen.
L: Minns du? Du hade aldrig fel, men du hade inte rätt heller.
Jag minns inte längre mina misstag. De smälter i solen som svart snö nu, jag minns dem inte längre. Jag minns bara mina perfekta avsikter, de avsikter som vissa människor hade kallat rätta avsikter. Fast finns det rätta avsikter? Har inte alla rätta avsikter? Från någons synvinkel så måste det ju vara rätt. Samtidigt så är det alltid fel från någons synvinkel. Ingen kan få hela världen på sida, bara om den sidan kallar sig själv "det okända".
L: Nu räcker det.
Ja, älskade. Nu räcker det.
När lyckan anländer
F: Allting tar slut.
L: Där något gammalt slutar börjar något nytt.
F: Jag är inte rädd.
L: Våga vara rädd.
F: Leo då?
L: Han är opålitlig.
F: Du känner det? Eller hur? Hur din makt försvagas?
L: Dåre. Ditt fall blir ditt eget fördärv.
F: När Leo kommer så försvinner du.
L: Jag kommer tillbaka. Alltid.
L: Där något gammalt slutar börjar något nytt.
F: Jag är inte rädd.
L: Våga vara rädd.
F: Leo då?
L: Han är opålitlig.
F: Du känner det? Eller hur? Hur din makt försvagas?
L: Dåre. Ditt fall blir ditt eget fördärv.
F: När Leo kommer så försvinner du.
L: Jag kommer tillbaka. Alltid.
Schhh...
F: Det här betyder så mycket för mig.
R (I min fantasi): Då gör vi det.
Känslan kör över mig.
F: Jag måste skriva något smart ikväll.
L: Fokusera mer på att skriva vad du känner.
Jag älskar dig.
F: Jag orkar inte mer.
L: Lägg dig ner och dö då.
Tystnad.
R (I min fantasi): Då gör vi det.
Känslan kör över mig.
F: Jag måste skriva något smart ikväll.
L: Fokusera mer på att skriva vad du känner.
Jag älskar dig.
F: Jag orkar inte mer.
L: Lägg dig ner och dö då.
Tystnad.
Vart är du på väg?
F: Vi behöver prata...
L: Jasså?
F: Det spårade nästan ur.
L: Vad ska jag göra åt det?
F: Tänka till?
L: Nej, det är din tur att tänka till.
F: För jag brukar inte göra det?
L: Alldeles för sällan. Du glider iväg.
F: Finns inget att landa på... Finns inget att hålla fast vid...
L: Åh var inte en sådan mes. Är vi klara med varandra?
F: Varför sa du inget tidigare?...
L: För du var tvungen att försöka se förändringen själv, istället så har andra fått peka ut den för dig och hur känns det? Men det kanske är det som är grejjen, att man är den siste som märker att man har förändrats.
F: Du sa att förändring är bra?
L: Inte till det sämre och det här är en förändring som du kan styra väldigt fritt hur du vill. Gör mig inte besviken igen.
F: Okej jag ska försöka...
L: Nej, inget försök. Styr din förändring eller låt bli. Gonatt.
F: Gonatt.
L: Jasså?
F: Det spårade nästan ur.
L: Vad ska jag göra åt det?
F: Tänka till?
L: Nej, det är din tur att tänka till.
F: För jag brukar inte göra det?
L: Alldeles för sällan. Du glider iväg.
F: Finns inget att landa på... Finns inget att hålla fast vid...
L: Åh var inte en sådan mes. Är vi klara med varandra?
F: Varför sa du inget tidigare?...
L: För du var tvungen att försöka se förändringen själv, istället så har andra fått peka ut den för dig och hur känns det? Men det kanske är det som är grejjen, att man är den siste som märker att man har förändrats.
F: Du sa att förändring är bra?
L: Inte till det sämre och det här är en förändring som du kan styra väldigt fritt hur du vill. Gör mig inte besviken igen.
F: Okej jag ska försöka...
L: Nej, inget försök. Styr din förändring eller låt bli. Gonatt.
F: Gonatt.
Character development
F: Han sa att han skulle komma snart...
L: Lyssna inte på vad han säger.
F: Varför inte?
L: För det slutar med att du blir olycklig.
F: Då är det väl inte bättre att lyssna på dig?
L: Jo, för jag har rätt.
F: Titta nu kommer han!
O(FMVO): Hej! Hur är det med dig?
L(LMVP): Försvinn.
F(FNA): Har du något att berätta för mig?
O: Ja det har jag. Allting kommer att ordna sig. Lösningen finns inte inom räckhåll, men du måste kämpa! Jag vet exakt hur det kommer sluta och jag ska berätta det för dig snart...
L: Lyssna inte på honom!
F: L, var snäll och var tyst och låt O berätta vad han har att säga.
O: Tack F! Vad jag tänkte säga var att...
L: STOPP!
................................................................................
L: Lyssna inte på vad han säger.
F: Varför inte?
L: För det slutar med att du blir olycklig.
F: Då är det väl inte bättre att lyssna på dig?
L: Jo, för jag har rätt.
F: Titta nu kommer han!
O(FMVO): Hej! Hur är det med dig?
L(LMVP): Försvinn.
F(FNA): Har du något att berätta för mig?
O: Ja det har jag. Allting kommer att ordna sig. Lösningen finns inte inom räckhåll, men du måste kämpa! Jag vet exakt hur det kommer sluta och jag ska berätta det för dig snart...
L: Lyssna inte på honom!
F: L, var snäll och var tyst och låt O berätta vad han har att säga.
O: Tack F! Vad jag tänkte säga var att...
L: STOPP!
................................................................................
Som jag önskar att vårt krig tog slut
F: Vad är det jag försöker bevisa?
L: Din lojalitet.
F: Tror du hon uppskattar det?
L: Det är en fråga som du ska ställa dig själv.
F: Jag vet inte vad jag ska göra längre. Allt känns så svårt utan henne.
L: Och det är meningen att det ska vara svårt och jobbigt. För vad hade du betytt annars?
F: Jag vill bara höra hennes röst igen.
L: Schhhh, tålamod. Du kommer att göra det. Sluta vara en sådan mes. Du gör det bara jobbigare för alla andra.
F: Varför är du så negativ hela tiden?
L: Jag är bara Logisk. Det är du som fjantar runt och tror massa saker.
F: Okej förlåt, ska vi bli vänner igen?
L: Visst,
L: Din lojalitet.
F: Tror du hon uppskattar det?
L: Det är en fråga som du ska ställa dig själv.
F: Jag vet inte vad jag ska göra längre. Allt känns så svårt utan henne.
L: Och det är meningen att det ska vara svårt och jobbigt. För vad hade du betytt annars?
F: Jag vill bara höra hennes röst igen.
L: Schhhh, tålamod. Du kommer att göra det. Sluta vara en sådan mes. Du gör det bara jobbigare för alla andra.
F: Varför är du så negativ hela tiden?
L: Jag är bara Logisk. Det är du som fjantar runt och tror massa saker.
F: Okej förlåt, ska vi bli vänner igen?
L: Visst,
Ajmissjutu
F: Jag saknar henne! Jag blir galen!
L: Schhh, tålamod.
F: Tänk om ingenting händer efteråt? Tänk om jag blir ensam?
L: Då är allt som vanligt igen. Det blir ingen skillnad.
F: Men jag vill ju! Jag vill!
L: Ja, vi vill alla mycket.
F: Men det här handlar om mig!
L: Nej, det handlar inte bara om dig. Det handlar om henne också.
F: Ja, jo, okej då.
L: Gör nåt vettigt med din tid istället.
F: Som vad?
L: Svaret finns inom dig
What matters is what you like, not what you are like
L: Schhh, tålamod.
F: Tänk om ingenting händer efteråt? Tänk om jag blir ensam?
L: Då är allt som vanligt igen. Det blir ingen skillnad.
F: Men jag vill ju! Jag vill!
L: Ja, vi vill alla mycket.
F: Men det här handlar om mig!
L: Nej, det handlar inte bara om dig. Det handlar om henne också.
F: Ja, jo, okej då.
L: Gör nåt vettigt med din tid istället.
F: Som vad?
L: Svaret finns inom dig
What matters is what you like, not what you are like
Dialogo
F: Jag är inte rädd längre.
L: Du är så duktig, nu tar vi en dag i taget.
F: Fast jag kan inte låta bli att le åt henne.
L: Talande tystnad.
F: Tror du hon tänker på mig?
L: Ja det tror jag.
F: Tror du att...
L: Schhh. Det räcker för inatt.
L: Du är så duktig, nu tar vi en dag i taget.
F: Fast jag kan inte låta bli att le åt henne.
L: Talande tystnad.
F: Tror du hon tänker på mig?
L: Ja det tror jag.
F: Tror du att...
L: Schhh. Det räcker för inatt.
F och L
F: Tycker du inte synd om henne?
L: Nej.
F: Varför?
L: Vi har båda varit i den situationen och du minns vad jag sa.
F: Ah juste. Den sak i livet som man måste vara stark inför. Förändring.
L: Precis. Nu lär du dig.
F: Så vad vill du att jag ska göra?
L: Avvakta. Spela den rollen som du har blivit tilldelad.
F: Som är?
L: Observatören.
L: Nej.
F: Varför?
L: Vi har båda varit i den situationen och du minns vad jag sa.
F: Ah juste. Den sak i livet som man måste vara stark inför. Förändring.
L: Precis. Nu lär du dig.
F: Så vad vill du att jag ska göra?
L: Avvakta. Spela den rollen som du har blivit tilldelad.
F: Som är?
L: Observatören.
Vid matbordet
F: Både mamma och pappa var duktiga i skolan
S: Coolt!
H: Pappa var lite slöare
F: Det var jag inte alls det!
H: Jo
F: Okej då. Du var alltid lite ambitiösare än mig.
H -> S: Hoppas du inte har ärvt din pappas slöhet
S: Hahaha!
F: Hoppas du inte har ärvt din mammas sinne för humor
L -> F: För nej, framtiden är aldrig långt borta.
S: Coolt!
H: Pappa var lite slöare
F: Det var jag inte alls det!
H: Jo
F: Okej då. Du var alltid lite ambitiösare än mig.
H -> S: Hoppas du inte har ärvt din pappas slöhet
S: Hahaha!
F: Hoppas du inte har ärvt din mammas sinne för humor
L -> F: För nej, framtiden är aldrig långt borta.
