Utveckling
L: Du har aldrig lärt dig att älska någon.
Tystnad. En talande tystnad som biter tag i mig och ruskar om allt. Hela min värld sveper förbi i form av bilder. Vad ska jag svara? Jag kan inte säga emot. Jag kan inte förkasta Logikens logik.
L: Osäkerheten omfamnar dig i dess kalla grepp.
Känner du också kylan? Jasså inte? Men jag vet inte jag vill längre. Jag vet vad jag vill ha, men inte vad jag behöver. Alla dessa monologer (dialoger) och jag har inte kommit någon vart. Är jag fast här? Så kan det väl inte vara? Jag känner hur allt glider ur min svettiga hand, som är utmattad av all ansträngning. Jag försöker få ett fastare grepp, men det funkar inte längre.
L: Du har bränt dina chanser.Nu måste du ställa allt till rätta igen.
En ny känsla sveper över mig. Den påminner om saknad, men det är inte samma sak. Det här är längtan. För jag känner ingen smärta längre? Nej älskade, jag känner ingen smärta längre. Jag ser en grav som är nästan fylld till hälften, för det hålet som en grav lämnar efter sig kan ingen riktigt fylla. Ingen tung jord kan täcka alla dessa tankar och minnen.
L: Minns du? Du hade aldrig fel, men du hade inte rätt heller.
Jag minns inte längre mina misstag. De smälter i solen som svart snö nu, jag minns dem inte längre. Jag minns bara mina perfekta avsikter, de avsikter som vissa människor hade kallat rätta avsikter. Fast finns det rätta avsikter? Har inte alla rätta avsikter? Från någons synvinkel så måste det ju vara rätt. Samtidigt så är det alltid fel från någons synvinkel. Ingen kan få hela världen på sida, bara om den sidan kallar sig själv "det okända".
L: Nu räcker det.
Ja, älskade. Nu räcker det.
Tystnad. En talande tystnad som biter tag i mig och ruskar om allt. Hela min värld sveper förbi i form av bilder. Vad ska jag svara? Jag kan inte säga emot. Jag kan inte förkasta Logikens logik.
L: Osäkerheten omfamnar dig i dess kalla grepp.
Känner du också kylan? Jasså inte? Men jag vet inte jag vill längre. Jag vet vad jag vill ha, men inte vad jag behöver. Alla dessa monologer (dialoger) och jag har inte kommit någon vart. Är jag fast här? Så kan det väl inte vara? Jag känner hur allt glider ur min svettiga hand, som är utmattad av all ansträngning. Jag försöker få ett fastare grepp, men det funkar inte längre.
L: Du har bränt dina chanser.Nu måste du ställa allt till rätta igen.
En ny känsla sveper över mig. Den påminner om saknad, men det är inte samma sak. Det här är längtan. För jag känner ingen smärta längre? Nej älskade, jag känner ingen smärta längre. Jag ser en grav som är nästan fylld till hälften, för det hålet som en grav lämnar efter sig kan ingen riktigt fylla. Ingen tung jord kan täcka alla dessa tankar och minnen.
L: Minns du? Du hade aldrig fel, men du hade inte rätt heller.
Jag minns inte längre mina misstag. De smälter i solen som svart snö nu, jag minns dem inte längre. Jag minns bara mina perfekta avsikter, de avsikter som vissa människor hade kallat rätta avsikter. Fast finns det rätta avsikter? Har inte alla rätta avsikter? Från någons synvinkel så måste det ju vara rätt. Samtidigt så är det alltid fel från någons synvinkel. Ingen kan få hela världen på sida, bara om den sidan kallar sig själv "det okända".
L: Nu räcker det.
Ja, älskade. Nu räcker det.
Kommentarer
Trackback
