freddden

Minns du?

Nej. Inte längre.

Kanske har jag tänkt fel. Det kanske är som den personen sa, att jag överreagerar som vanligt? Att bli ett nervvrak. Jag vet inte. Trots det så känns det ändå lite bättre, men jag har fortfarande kvar klumpen i magen. Det är ett problem som måste lösas och jag vet det. Jag klarar av det här. Jag är ingen mes som jag utgör mig för att vara. Jag har ju alltid klarat mig, så varför oroar jag mig så fruktansvärt mycket? Det enda hon krävde var tid, men jag var så trångsynt att jag inte såg det. Nu förstår jag det. Hon behöver tid, och tid ska hon få, för det har jag gott dessa dagar. Trots klumpen i magen så känner jag samtidigt en lättnad. Jag behöver inte göra det här svårare än vad det faktiskt är.

Samtalet igår gav mig mycket att tänka på. Idag har jag dessutom tid att reflektera över det, så jag utnyttja tiden.

Men fortfarande så känner du närheten av en Realist. En Realist som kommer att förkasta dina känslor och din kärlek. En Realist som ser vad hon inte ser. Så stick ut dina ögon, ty du är redan blind. Låt mörkret omfamna dig så vi kan vandra igen.


Fast nej.

Ur De tre blir indragna av Stephen King

"Men när det kom till kritan hade han låtit Jake dö. Inte heller hade det varit en olyckshändelse; han hade medvetet begått en förvandling som fördömt honom. Han betraktade dem båda, såg Eddie omfamna henne och försäkra att allt skulle bli bra. Det skulle han själv inte kunnat göra, och nu blandades sorgen i hans hsnd hjärtamed en smygande rädsla.
Har du offrat ditt hjärta för tornet, Roland, så har du redan förlorat. En hjärtlös varelse är en kärlekslös varelse, och en varelse utan kärlek är en best. Att vara en best är kanske möjligt att uthärda, även om den människa som blivit en till slut kommer att tvingas betala ett helvetiskt pris, men tänk om du skulle nå ditt mål? Tänk om du verkligen utan hjärta skulle lyckas storma Det mörka tornet och erövra det? Har du ingenting annat än mörker i ditt hjärta, vad skulle du då kunna vänta dig annat än att sjunka från best till monstrum? Att uppnå sitt mål som best vore bara ett bittert skämt. Men att nå sitt mål och vara ett monstrum...
Att betala ett helvetiskt pris är en sak. Men vill du verkligen äga det?
Han tänkte på Allie, och på flickan som en gång väntat på honom i fönstret, tänkte på tårarna han fällt över Cuthberts livlösa kropp. Å, då hade han älskat. Ja. Då.
Jag vill älska! utbrast han, men fast Eddie också grät stilla nu tillsammans med kvinnan i rullstolen förblev revolvermannens ögon lika torra som den öken han korsat för att nå fram till detta sollösa hav."

Man kanske ser det man vill se. Jag vet vad jag ser när jag läser dessa rader. Dessa ord som ekar inom mig. Likt en gigantisk pendel som svänger fram och tillbaka. Är det såhär jag har blivit?

Är det så?

Rädslan den går över, men den där oron stannar kvar.

Är jag förlorad?

Nej, du är bara vilsen. Snart ska du hitta hem. Snart.

Ett stycke ur De tre blir indragna av Stephen King.

"Och vems fel var det, om man följde kedjan hela vägen tillbaka till början?
Roland sade ingenting, men inom sig hörde han Corts röst: Felet ligger alltid på samma ställe, mina små raringar: Hos den som är så svag att han skyller på någon annan."

Anonym : Ifall du fick en chans att göra det ogjort skulle du göra det?


Nej. För då skulle jag begå samma misstag igen och inte ha lärt mig någonting av det. Glasskärvorna skär in i mina fötter och jag känner att jag lever. Jag andas. Samtidigt så intalar jag mig att jag inte ljög. Det är min enda tröst. Jag ljög aldrig. Men jag borde varken ha ljugit eller talat sanningen, jag borde ha hållit käften. Tysta pessimisten. Vad mer finns det att säga? En förrädares ord är falska toner, som människor lär sig att känna igen och inte lyssna på. Jag har inte bara förlorat förtroende för någon annan, utan jag har gjort mig själv besviken. Det är nog värre än att någon blir arg. Att denne blir besviken. Det är den värsta psykiska smärtan som jag kan bli utsatt för och den är inte långt bort. Inte långt alls. Snart kommer jag glömma skammen, den kommer att ha runnit av mig som iskallt vatten. Vad som väntar mig är att dyka ner och hålla andan i kokande vatten. När jag simmar upp mot ytan så inser jag att jag befinner mig på botten igen oc så fortsätter det. Tills någon rycker upp mig och kastar mig i land. Fysisk smärta är att leva. Låt de vassa stenarna på stranden skära mig så jag känner att jag lever. Snälla.

(Samma sak hände förr. För några månader sedan. Minns du inte? Du lärde dig aldrig någonting av det. Då valde du att säga sanningen. Den sanning som i samma stund förgör dig nu. Förstår du inte? Ännu en gång så krossar du glas, likt den glasmästare du är. Förra gången blev du lämnad ensam av en anledning. Du var inte älskad. Du var inte nödvändig. Ingen behövde dig. Ditt öde är och förblir detsamma, vi är ensamma.)


Fan.

Måste kämpa. Får inte låta det gå så illa igen.

Det här rör inte oss. Fly istället, feg som du är. Det finns inget mer att hämta. Det är dags att blunda igen.


Men jag vill ju att allt ska bli bra igen. Jag lovar att inte göra om det.

Du lovar ingenting, för en förrädare förråder alla. Dina löften betyder ingenting längre, krossat glas. Ja, krossat glas. Världen faller samman och skärvorna skär i dig.

Jag måste bygga upp det igen.

Men den här gången klarar du inte det ensam.


Och sanningen kan ibland vara jobbigare en än vit lögn.

Sant.

Ifall jag nu får storhetsvansinne i sommar och får för mig att skriva en "bok", så tror jag att jag blir tvungen att lägga ned bloggen. Jag har suttit och lekt med denna tanke tidigare och jag har nu insett att skriva ett större arbete kräver OTROLIGT mycket tankearbete. Ifall jag både ska blogga om deepshit och försöka skriva en "bok" så blir det lite jobbigt. Grejen är att det blir för mycket tankearbete då, kommer inte kunna att fokusera  tankarna.

Dessutom så är det väl få som följer bloggar aktivt under sommaren, rent generellt. Så därför är den här bloggens dagar räknade... Det är väl gott och väl två veckor kvar tills sommarlovet så det är lite tid kvar för mig att dela med mig av mina bisarra tankar. Hur det är "bok" projektet går, får vi väl se och följa med spänning. Ifall ni fortfarande är intresserade av det så kommer jag kanske skriva några gånger i veckan hur det går och sådär...

JAG VET, storhetsvansinne. Men jag kommer ändå inte ha så mycket annat att göra i sommar.

Jag har redan ett litet hum vad jag tänker skriva om och utan att avslöja för mycket av "bokens" (haha) handling så kan jag säga att den kommer starta med en begravning... Längre än så har jag inte hunnit tänka. Sedan ifall romanskrivning är någonting som lämpar sig för tonåringar är en annan grej. Jag skulle ju kunna skicka in en novell till lilla augustpriset och få chansen att vinna 15 000, men då måste novellen vara 10 sidor... Det är ju alldeles för lite.

Annars så vill jag tacka er som läser. Det känns så skönt att kunna dela med sig av sina tankar och jag hoppas att jag har fått er att fundera angående vissa saker. Så ja, mina bloggdagar är räknade, men jag återkommer förmodligen i höst, fast det känns så långt bort. Fruktansvärt långt bort. Gah.

Jag kan inte blogga när jag har extrem huvudvärk som nu

och jag hatar det.

Ikväll är jag arg. Eller det kanske mer är irritation. Jag är irriterad för att jag inte vet massa saker och det är ännu jobbigare när någon trycker upp det i ansiktet på mig. När man var liten så kunde man fråga saker utan att vara efterbliven, men allt eftersom när man växer upp så förväntar sig alla att man ska kunna ALLT. Varför då? När jag träffar en person som inte vet vad en grej betyder, så förklarar jag det, utan att håna den personen för dens okunskap om det. I lugn samtalston så berättar jag utförligt vad det är jag menar, så den personen slipper gå i ovisshet resten av livet. Och nej, jag vet inte vad nostalgi betyder, nej jag vet inte vem Franz Kafka är. Är det sådana saker som jag förväntas veta? Varför då? Ingen har ju lärt mig det. Så det måste alltså vara sådana saker som jag förväntas att veta själv? Och nej, jag skiter i vem August Strindberg är, för ingen satte sig ned och FÖRKLARADE det för mig. Jag fick bara höra hur korkad jag var som inte visste vem det var. Åh, tack för omtanken.

Men du kanske inte vet i vilken stad man firar Ganeshas högtid? För det vet jag. Eller vet du kanske vilka Beren och Luthien är? Eller kan du räkna upp Martin Scorsese´s tre största filmer? Jasså inte? Borde du veta det? Det kan jag inte svara på. Jag vet bara att jag vet det. Det är också därför jag nämnde sakerna jag inte vet. Jag vet vad jag inte vet, och jag skäms inte ett dugg för det. Självklart så skulle det ta mig några sekunder att googla det, men det skulle kännas så falskt då. Att bara googla en grej sådär istället för att stöta på det under livets gång. Vad är vitsen med att låtsas veta sakers innerbörd? Handlar det om skam? Jag vet inte. Ingen gillar väl att framstå som korkad. De flesta föredrar att framstå som klyftiga och överlägsna, att de t.ex. förstår en film mycket bättre än någon annan, att budskapet tilltalar just dem. De som låtsas gilla filmer som prisas högt av kritikerna, jag skrattar åt er. Ställ er själva frågan också, är det så skamligt att erkänna att man inte vet vad det betyder eller vem det är?

Förmodligen så finns det saker som man förväntas veta. Ingen förväntas veta vem Beren och Luthien är, trots så vet jag det. Det kallas fördjupning. Fördjupning inom saker som intresserar en. Svenska författare som är sedan länge döda intresserar mig inte. Jag kommer aldrig att läsa röda rummet och vem vet, jag kanske missar någonting? Fast spelar det någon roll egentligen? Jag tror inte det. Ifall någon ber mig att läsa en bok för att fatta vad hon/hon pratar om så säger jag nej. Nej, jag tänker inte läsa boken i syftet av att bli lika allmänbildad som du. På tal om det , allmänbildad, när blir man det? Jag har hört att jag är det ibland, fast måste man känna till allt då? Jag vet inte. Åh titta, där kom det igen. Den där meningen. JAG VET INTE. Jag är stolt över att kunna säga den.

Jag minns på alla frågesporter som vi hade ibland på samhällskunskapen i nian. "Fredrik, i vilken stad i Europa står det SPQR på brunnarna?" Patrik kunde svaret då, men jag kunde inte det. Visst är det ironiskt? Att alla saker man har fel på¨, dem minns man. Jag kommer aldrig glömma att det står SPQR på brunnarna i rom, SPQR kommer från romartiden och betyder Senaten och folket av rom, lite slarvigt översatt sådär. Jag kommer aldrig glömma det, för jag svarade FEL på en fråga. Visst är världen lustig? Så därför tänker jag skita i vad nostalgi tills någon säger till mig vad det är. Jag tänker inte googla det, eller ännu värre, låtsas förstå vad det betyder. Så ifall du vet alla dessa betydelser så kan du sitta där och fnissa åt mig, men jag skäms inte.

För jag vet vad jag inte vet.

Det var den vackrate film jag någonsin sett. När sluttexterna rullar så torkar jag tårarna och stänger ned filmen. Verkligen, varenda minut av filmen sammanfattade mitt liv. Jag kände igen mig så otroligt mycket i huvudpersonen. Så fantastiskt inspirerande val och beslut och här sitter jag helt förstummad. Även alla andra karaktärer var så sorgsna, men så vackra. Jag snörvlar till och pustar ut. En sådan undebar film, men det fattas något. Trots den vackra miljön och alla perfekta dialoger sammankopplat med den drivande handlingen som fick mig att rysa ibland. Trots allt det där så är det fortfarande något som fattas. Märkligt. Varför känner jag denna tomhet? Det var ju den bästa film jag någonsin sett i hela mitt liv. Varför uppskattar jag den inte mer? Det är ju något som saknas. En del av mig själv.

Jag reser mig långsamt ur den breda sängen och sätter på mig på sängkanten. Jag drar sakta händerna igenom håret och tar djupa andetag. Jag tittar åt höger. Där ligger min dator, brummande efter den lilla filmvisningen. En dator. Vad är det egentligen? Materiellt skit som jag inte vill leva utan. En lyxvara som jag kan unna mig i mitt händelsefattiga liv. Det finns så många andra saker som jag också skulle vilja ha. Det är då jag upptäcker vad jag egentligen håller på med. Vadå vill ha? Är det plötsligt vad livet handlar om, vad man vill ha? Nej, det är balansen mellan vad man vill ha och vad man behöver. Just nu behöver jag någonting att dricka, eller vill jag bara ha det? Skillnaden kan vara ytterst lite ibland, men jag antar att det är jag själv som sätter gränserna.

Jag reser mig och lämnar mitt rum för att gå till köket för att fylla på ett glas med vatten. Vatten. Jag består till 2/3 av vatten, men är det verkligen så enkelt? Tänk ifall man kunde mäta vilka känslor som fanns i en människa, och vilken känsla som var dominerande. Typ "Hej, jag heter Fredrik och består till 50% kärlek, är du intresserad?" Kanske det inte alltid är så enkelt, men det känns ändå uppiggande. Jag vrider om kranen till kallt vatten, fyller glaser och dricker. Det iskalla vattnet kittlar min torra hals och det känns som allt damm som fanns där sköljs bort och ned i magen. Åh så härligt, det är det här jag lever för. Är det vad jag behöver eller vad jag vill ha? Som sagt så är det ibland väldigt svårt att avgöra, men i detta nu så tror jag faktiskt att det var båda faktorerna. Jag ville ha ett glas vatten och jag behövde det förmodligen också. Logiskt. Jag tar med mig vattnet tillbaka till mitt rum och jag lägger mig i sängen bara för att stirra upp i taket och låta tankarna sväva ut.

Plötsligt så inser jag varför jag inte uppskattade filmen. Trots att det var den bästa jag sett i hela mitt liv. Den första tanken som jag tänkte efter jag hade sett klart filmen, den tanken ignorerade jag för den var oviktig. Hur fel hade jag inte då, inser jag nu. Jag tittar till höger om mig igen. Där ligger min dator. Ironiskt nog så är det precis det som är skillnaden. Det spelar ingen roll hur bra en film kan vara, hur sjukt underbar en bok kan vara, eller hur fantastiskt en annan människa kan skriva. Jag förstår det nu. Allt det där spelar ingen roll, för ifall du upplever lycka ensam, vem har du då att dela den med? Vem ska du sitta och prata lyckliga minnen med, när det är saker du bara själv har upplevt? Ifall någon kommer till mig och berättar om hur underbart det var på en festival så kan jag inte ta del av det minnet. Jag kan bara le åt den personens försök att dela sin lycka med mig.

Jag håller andan ett tag och andas sedan ut. Jag brukar göra det ibland, bara för att känna att jag fortfarande lever. Kontrollera andningen lite. Jag sneglar till höger igen, datorn ligger fortfarande där och brummar. Jag har just sett den vackraste filmen i hela världen ensam. Det låter så fel. Trots det så var den första tanken efter jag hade sett den, att jag skulle tipsa om den här filmen till någon. Låter det bättre? Att tipsa någon om min lycka? Det är då jag aktiverar människan inom mig. Jag vill att de ska känna samma lycka som mig när jag såg den. Jag vill att de ska känna samma samhörighet, när vi sedan kan prata om filmen, utan att ha varit fysiskt nära varandra när vi såg den. Så nästa år så kan jag träffa en helt främmande människa och känna glädjeruset när jag får höra att vi har varit på samma festival, utan att ha sett varandra. Vi var fortfarande där. Vi var inte separata människor, vid det tillfället så var alla människor en enda människa. En enda själ som stod där och sjöng med i alla låtar och hoppade i takt som galningar. Är detta livets sanna lycka? En lycka som kan delas, utan att behöva delas medvetet.

Jag reser mig upp ur sängen igen och sätter mig på sängkanten. Och den första tanken som jag tänkte när jag såg klart filmen fyller mig igen.

Nu måste jag ringa Matilda och tipsa om den här filmen.

Det är ju det där ljudet. Det där ljudet av en annan människans hjärta som tystar allt annat. Tvivel. Du har en klump i magen. Jag vill skratta utan att le. Jag vill gråta, men inte fälla några tårar. Kanske det inte finns något bortom dina ögons tomma blick, kanske det bara finns ett tomrum? Ett vakuum som du måste fylla med dig själv. Ingen kommer fylla det åt dig. Nej älskade, ingen. Först när alla band är brutna, först när alla trådar har brustit, då tänker jag lägga mig ned och acceptera tomheten i mig själv, den som jag misslyckas med att fylla. Innan mörkret omfamnar mig så kommer du vara där och blåsa ut ljuset, med ett leende på läpparna. Åh, kylan som drar ihop min hud, den obarmhärtiga kylan som letar sig in i mig och förintar all värme som någonsin fanns. Mitt blod fryser till is, men jag ler ändå. Det finns ingenting annat att göra. Det är ju det enda jag kan göra. Le åt olyckan som jag har bringat över mig själv.

Och när jag springer där på gröna ängar under den älskade solen, så snubblar jag bara för att slå huvudet och inse att jag bara har drömt. Jag vaknar upp till den verkliga värld jag lever. Ett kalt och öde landskap och jorden är full av sprickor. Avgrunden finns aldrig långt borta. Men det är då jag känner att jag är själv full av sprickor. Djupa sprickor som sträcker sig långt, långt in. Kanske har jag låtit dem uppstått och då finns det ingen annan att klandra? Kanske. Nu känner jag hur vinden blåser igenom mig, den tjuter igenom mig och visslar i alla sprickor. Det finns inget sådant som en själ, utan ett tomrum som man fyller under hela sitt liv. Men när man fyller det så är det inte längre ett tomrum. Sant. Så varför klagar jag?

Inget svar, men vad hade jag förväntat mig. Det kanske är dessa förväntningar som förstör allt jag hoppas på. Allt jag vågar hoppas på. Dessa små och obetydliga tankar som jag tänker väldigt försiktigt och diskret så jag inte ska komma på mig själv. Jag är ingen misslyckad människa? Nej, ingen är. Jag har bara misslyckats med att lyckas. Någon slags skillnad måste det ju vara. Eller? Jag vet inte längre. Jag känner bara en längtan efter att få tända ett ljus i dig. Ett enda obetydligt skulle räcka. Låt det brinna också tills någon kommer och blåser ut det. Låt det skänka dig värme och trygghet en liten stund. Jag begär inte detta, jag bara önskar det, i tanken om att du skulle kunna göra detsamma mot andra. Inte nödvändigtsvis mig dock. Ibland räcker det för mig att se andra le.

Plötsligt så återkommer det där ljudet. Det där ljudet av en annan människans hjärta som tystar allt annat och det ekar inom mig. Det kommer fortsätta eka tills någon blåser ut ljuset.

Sova. Sova för evigt.

Idag hatar jag allt.

Jag hatar kläderna jag har på mig och vädret tilltalar mig inte heller. Inte ens en pizza smakar gott idag, nej inte idag, för idag hatar jag den. Mitt långa hår faller ned för ögonen så jag inte ser någonting, åh jag hatar det så. Mina nakna fötter skälver till av det kalla golvet, jag hatar den påfrestande kylan. Jag hatar allt och hela världen och allra mest så hatar jag mig själv.

Det finns faktiskt bara en grej jag inte hatar idag och det är den sak som jag just nu håller i handen. Revolvermannen. Och det skall alltid bli min flyktväg, från ångest och lidanden, prövningar och påfrestningar. Just det. Böcker, och deras värld som de låter mig ta del av. För ett tag så slipper jag vara mig själv, jag slipper ta beslut och resonera, istället så kan jag bara följa det som redan är förutbestämt. Jag vänder en ny sida. Allt jag behöver är att läsa och följa berättelsen, se hur karaktärerna möter svåra prövningar och slutligen hur de lyckas, eller misslyckas. Jag är ständigt med i deras värld, som en osynlig åskådare. Ingen lägger märke till mig och alla låtar mig vara, som om att de låtsades att jag inte fanns där.

För hur högt värderar jag inte den torra öknens vidsträckta landskap? Det tomma öde landskap, lika tom som jag själv är idag. Hur mycket jag än försöker fly från mig själv så känner jag ständigt igen mig i det landskap som Roland vandrar i. Jag har saknat fantasy. Jag har saknat en ny historia som jag inte har hört förut. Det kanske därför Roland betyder så mycket för mig nu. Det konstiga är att hans värld känns så mycket mer levande än vad min gör. Varför är det så? Varför tänker jag dessa tankar?

Imorgon är det måndag. Måndagar exsisterar inte på samma sätt i böcker. Måndagar är inte relevanta, men de är de i den värld som jag är född i. Den här världen, som jag vill hata. Roland slipper måndagar. Där han finns så har tiden för längesen slutat existera. Han drivs hela tiden av sin uppgift, det man han behöver få tag på för att få sina svar. Vad är mitt mål? Jag har inget mål. En dag i taget brukar jag säga, men jag tror inte det räcker. Inte ifall man ska leva. Jag överlever bara, men jag vill leva och kanske uppleva. Uppleva känns så långt borta nu. Jag vänder blicken till höger. Där i det bländade ljuset från min lampa så ligger Revolvermannen och väntar på mig. Stephen King väntar på att få kasta in mig i en värld där jag slipper vara mig själv. Låter inte det som en välsignelse?

Kom igen. Bara tre veckor kvar att överleva nu. Jag klarar det här, det har jag alltid gjort.

Och desto hårdare kommer du falla.

Jag drömde om honom igår. Det är då den riktiga frågan dyker upp i mitt huvud, vem var han egentligen för mig? Knappast någon som jag älskade. Inte heller gillade jag honom, han hade allt för många brister för att förmå mig att göra det. Jag såg bara upp till honom. Han var en förebild för mig. En gammal barndomsvän, men vad betyder dessa saker nu? Jag håller fortfarande dem vid liv, för jag värderar dem. De betydde mycket för mig då, när jag var i den åldern då jag var lättpåverkad. Han behövde bara be mig om att göra en grej och snabbt som ögat så var jag där för att göra det åt honom. Allt jag ville ha var beröm från honom, eller kanske bara ett tack. Det var ju så häftigt att vara kompis med honom, men jag vet aldrig vad han såg i mig? Vad var jag för honom, på den tiden då det inte fanns någon Logik?

Vi åker skridskor. Vi skrattar. Han tar ett felsteg och det slutar med att han ramlar på ändan. Båda två skrattar ännu mer. Det var så lätt att skratta på den tiden, ty det är längesedan jag skrattade nu. Jag kan le ibland, men det är fortfarande inte samma sak. Inte som det där skrattet som bubblade i magen och exploderade ut ifrån min mun. Jag saknar det skrattet, för det kom ifrån hjärtat. Det är nog då som jag erkänner att jag faktiskt gillade honom. Han var en riktigt bra kompis, men han hade sina brister och de skulle bli allt tydligare med åren. Den overkliga skräcken blir den obarmhärtiga verkligheten. Vi växte ifrån varandra.

Jag minns när det var några killar som var dumma mot mig när jag gick i sexan och då var han där och försvarade mig. Han sa åt dem att låta bli mig, för jag var hans kompis. Jag kände en darrning av tacksamhet och vördnad när han stod där och försvarade MIG för några äldre killar. Detta hade aldrig inträffat förr och jag var så tacksam över det. Men det var också då som vi började växa ifrån varandra. Puberteten har en egen vilja. När han gick i sjuan så började han skaffa lite tuffare kompisar, äldre vänner, samma killar som hade varit elaka mot mig när jag gick i sexan. Visst är det ironiskt? Jag förlorade honom mot dem. Jag ställde alltid frågan till mig själv då, varför gick han till dem? Är de bättre än mig? Hur då? På den tiden så fanns det ingen Logik som kunde förklara för mig vad som egentligen pågick. Nu ser jag dock allting mycket klarare. När man växer upp så finns det vissa människor som man kan sålla bort, sådana som är omogna, barnsliga eller "töntiga". Jag tycker det är synd att vissa gör den sorteringen i sitt liv, men jag tänker inte klandra dem eftersom jag själv är en av dem, men det är en annan historia. I vilket fall som helst så hade han och jag växt ifrån varandra. En djup klyfta som blev allt större.

Det sista lilla medlidande jag såg från honom när jag fick ta emot smällarna när jag var 14. Efteråt så kommer han gående nonchalant och frågar mig lite försiktigt hur jag mår. Bah. Som att det betydde något för honom då. Han ville bara ha reda på det så han kunde rapportera tillbaka till de andra, men den dagen var triumfen min. Det var min dag då och jag var en martyr, i tonårsformat. Det var det sista jag hörde av honom. Det sista försöket till medlidande. Sedan försvann han in i en ny spännande värld där alkohol var någonting spännande. Lite tonårsrebell, säg vem har inte varit det? Jag önskar att jag kunde säga att jag inte har varit det, men det har jag. Det inkluderar dock inte alkohol, tack gode gud. Det var dock i den världen han dränkte sig själv och det verkade som han trivdes med sina nya vänner och bekantskaper. Han fick till och med en tjej på köpet.

Han var inte längre min idol, utan en fallen hjälte. Det kanske är det som får vissa att tänka till lite, när de ser sin förebild falla. Ska de hjälpa förebilden och resa upp den igen med sin egen kraft, eller ska de bara låta förebilden ligga där i smutsen och glömmas bort? Jag vet inte. Det är så mycket jag inte vet, men jag visste ännu mindre då tillbaka på den tiden. Även idag, i nuet, så har jag fortfarande drömmar om honom. Att han är arg på mig, eller kanske rentav besviken och jag gör allt för att imponera på honom, men han ser inte. Kan man säga att han har gjort djupa intryck? Jag vet inte. Förresten så tror jag inte att jag har sett honom på flera månader, trots det så har jag återkommande drömmar om honom. Bah.

Jag kommer aldrig att se honom igen, jag kommer se någon annan med samma ansikte, samma skratt, samma röst och samma kropp, men det kommer inte vara honom. Det kommer inte vara min kompis. Den förebild jag hade kommer alltid att vara förlorad i tiden och jag måste försöka vända bort blicken. Det finns ju trots allt andra saker som är viktigare i nuet. Har jag inte tillräckligt med problem?

Förmodligen.

MÅSTE

ÅSTADKOMMA

NÅGONTING

För det är ju prov imorgon. Och det finns även andra saker som ska göras. Förmodligen så är det sant, men jag väljer att blunda lite till. Kom igen. Bara lite. Det skadar väl inte?

"Låt det falla, och bygg upp det på nytt ovanpå en ny och stadig grund"

Men du vågar inte släppa taget.

Det kanske är det som är problemet. Att jag inte vågar släppa taget och låta mig falla. Jag fruktar inte att landa, att stöta i den stenhårda marken, utan vad jag egentligen är rädd för är att fortsätta att falla i all oändlighet. Jag vågar inte släppa taget om det jag har för jag är så rädd för att förlora allting. Det grund jag har byggt upp allt på har stått kvar så länge och så härdad, men det kan väl inte vara dags för en ny? För man kan väl inte förnya sin grund, det man vilar på? Det finns ingen ny grund, det finnns bara nya lager på det korthus jag bygger. Det korthus som jag skulle kunna kalla mitt liv. Det är också min största skräck i livet. Jag är inte rädd för spindlar eller sprutor, inte heller fåglar eller höjder. Det jag fruktar mest i hela världen är att se det jag har byggt upp falla, utan att jag kan göra någonting åt det. Jag faller på mina knän och skriker när jag ser hur mitt korthus rasar samman, för att jag var för oförsiktig. Jag var inte tillräckligt försiktig när jag lade ett nytt lager, en ny våning.

Du ensam bär skulden för det som händer.

Och denna frukansvärt tunga börda drar ned mig till jorden och håller mig kvar där. I sitt strypgrepp. Jag som trodde att jag var immun mot rädsla, vilket jag också var, men jag skulle inte kalla det här min största rädsla. Det här är fruktan. En fruktan för att någonting ska hända, en fruktan som jag somnar och vaknar med, en fruktan om att ingenting kommer stå kvar i slutändan. Jag kommer rasera allt någon dag och då är det försent att försöka reparera det. Grundstenarna kommer alltid att stå kvar, men de symboliserar inte vem jag är, utan vem jag var. Så vem var jag då? Jag var ingen. Grundstenarna betyder i sig ingenting, men de håller upp allt det andra, allt det andra som jag älskar, hatar och värderar i mitt liv. Alla minnen, känslor , tankar och upplevelser. Allting kommer att rasa någon dag på grund av min oförsiktighet, på grund av min dåraktighet. Precis innan det händer så kommer någon att ha invaggat mig i en falsk trygghet om att allt kommer ordna sig, men det gör inte det. Det gör det aldrig. Det är du som måste ordna det, för ingen annan kommer göra det åt dig. Och ifall så är fallet, då gick du aldrig segrande ut ur striden. Du flydde från ansvaret och det är något jag aldrig skulle kunna göra.

När du söker hjälp, det är då som du erkänner ditt nederlag.

Kanske är det därför jag aldrig har valt att söka någon slags hjälp. Det kan vara föräldrar, lärare eller någon vuxen. Det har aldrig existerat för mig, för jag har ju alltid klarat mig själv. Varför skulle det vara annorlunda nu? Att söka hjälp för mig skulle vara ett nederlag, ett tecken på att jag inte är lika stark längre och aldrig kommer bli lika stark någonsin igen. För vem kan hämta sig med sådana djupa sår? Jag vet inte om jag skulle klara det, men det spelar ingen roll. Jag tänker inte låta mig falla. Jag kan inte låta mig falla, för då faller allting med mig. I mitt fall så drar jag med mig alla dessa lager av minnen och tankar. Kan det bli en ny grund av det? Kan jag bygga något nytt ovanpå resterna av det gamla? Kan det agera som en ny grund? Skulle det funka? Jag vill tro på det, men det ter sig så overkligt för mig.

Du kommer aldrig att nå toppen.

För det finns ingen topp på det korthus som jag bygger. Det finns ingen sista kort att lägga dit innan någon blåser ut mitt ljus. Livet är ett ständigt byggande, kort efter krot, lager efter lager. Man kommer aldrig få se sitt verk fullbordat innan man dör, visst är det ironiskt? Vi kan bara se andra fullborda sina verk, samtidigt som vi oroar oss för vårt eget korthus, vårt eget lilla liv. Men vad är egentligen ett fullbordat verk? Behöver det ha en topp? Kanske är det innehållet som räknas? Jag vet inte längre, men jag vill så mycket och jag vet att jag aldrig kommer nå toppen av mitt eget verk, innan jag knuffar mig själv överkanten och jag får se hela mitt liv rasa över mig. Ur vrakspillrorna så kravlar jag mig ut medan jag skriker av ångest, men ingen hör. Jag ser på skärvorna runt omkring mig, och det är inte ett dugg förvirrande. Jag bygger korthus av glas. Speglar som reflekterar mina minnen och mitt liv, nu ligger allt i skärvor som sticker mig överallt. Jag känner blodsmaken överallt och det är smaken av det nederlag som jag så länge förutspått. Jag lät mig kontrolleras av min rädsla som så småningom blev den fruktan jag var för svag för ett bekämpa.

När jag tittade i speglarna av mitt korthus när det var som högst, så såg jag mig själv le. Ja, jag såg mig själv le och det var riktigt längesen jag gjorde det. Jag log för att jag trodde att fruktan hade försvunnit, men den försvann aldrig. Vart jag än gick så tog jag den med mig, för den fanns hela tiden inom mig, liggande på lur. Den väntade på att förstöra och när den väl gjorde det så skulle allt motstånd krossas. Mitt liv skulle bli till skärvor, soma andra människor trampar på och får dem att minnas. De små glasbitarna av mina speglar, minnesfragmenten, fick dem att minnas delar av mitt liv. Men de kommer aldrig att blöda som jag. De kommer aldrig att se sitt korthus falla över sig, de kommer bara se på mitt fall och sucka och tänka: Jaa, där var den destruktiva människan som hade chansen att påverka sitt liv till det bättre, men han valde att inte göra det. Så jag ställer frågan till er tvivlare, till vilken hjälp?

Krossa glas.

Det finns ingen riktig hjälp. Dina problem är ju inte någon annans. De kommer aldrig att prioritera sina problem över dina. Förstår du hur sjukt jävla ensam du är? Någon sa att ensamheten är världens största gemenskap. Vet du vad? Jag log. Jag vet inte varför, men ett leende prydde min ansikte då. Kanske det är just vad jag behöver. Le åt mig själv lite då och då. Men just nu så behöver jag något annat. En bekväm lögn. En lögn som gör att jag kan bygga lite fler våningar, på mitt korthus av glas. Så som den glasmästare jag är så måste jag fortsätta att jobba, bara för att se allting krossas i igen. Hela mitt liv som jag har byggt upp, våning för våning, lager för lager, allting kommer falla och krossas.

Och allt detta för att jag inte vågar låta mig själv falla från början. För jag är så rädd för att inte landa.

Fantasin kommer alltid att överträffa vetenskapen, för fantasin sätter inga gränser.

Den som är trångsynt är den som sätter gränsen mellan fantasi och verklighet.

..och jag känner hur jag glider ut ur min egen kropp och allt jag kan göra är att se på, se hur mina läppar formar ord som jag inte menar, hur mina ögon glöder av ett hat som jag inte menar, åh förlåt, jag villle...

En känsla av samhörighet är ingenting en människa behöver, bara något hon eftertraktar. Vad hon egentligen behöver är styrka, för det är den starkaste som överlever. Låt de svaga gå under. De förtjänar ingen plats i den starkes värld, de förtjänar inte att leva i en värld av överlevare. Så låt de svaga, med sin patetiska känsla av samhörighet gå under. Där vi överlevare går fram så bygger de svaga vägen, med sitt eget kött och blod, vägen där vi ska vandra som segrare. Det fanns bara en känsla av samhörighet i förlusten av viljan, viljan att påverka och att dominera.


...aldrig att det skulle bli såhär, det var inte meningen att det skulle gå såhär långt, allt jag ville var att hjälpa till, men det blev bara fel, förlåt mig, jag måste försöka...

Den enskilde individen är svag. Det är massan som kan kontrollera och den ende individen som är stark är den som kan kontrollera massan. Låt den starke ta makten, överlåt ansvaret åt denne, och han ska ro er i hamn. Det enda sättet för den enskilde individen i massan, att hitta sin plats, är att kuva sig för den starke och acceptera sin svaghet. Låt de starka dominera över de svaga. Som det alltid har varit. Som det alltid kommer att vara. I slutändan så handlar livet om att överleva, inte att uppleva. Det finns ingenting att uppleva. Det har aldrig funnits något att uppleva. Det finns bara en mörk massa, där du bara är en del av. Det finns ingen ljuspunkt i rummet, det finns ingen oändlighet, bara ett slut som alla förbereder sig på. Nedräkningen har börjat och du kan dö imorgon. Så ifall du såg hur länge du hade kvar, hade det gjort dig godare? Hade du känt dig tryggare? Nej, det hade det inte.

...att minnas vem jag var, nej nej, måste sluta tänka dessa tankar, de tankar som sprider lögner i hela min kropp, det får ju inte sluta såhär, nej sluta stopp, jag...

Det finns ingen utväg. Det finns inget hopp. Det enda du kan göra åt det är att acceptera ditt öde och låta dig styras igenom livet som ett tåg på en räls. Du kan inte svänga höger, du kan inte svänga vänster, du kan bara fortsätta att åka på den räls, den väg, som livet har givit dig. Hör du den skärande musiken, den som gnisslar i dina öron? Det är ljudet till din egen undergång, livets sista toner i en redan förlorad värld. Den enskilde individen är död, människan och allt hon står för är sedan länge dött. Du är död och nästa generation tar sina första andetag.

...tänker aldrig sluta stå för vad jag tror på. Jag älskar människan och hennes värld.

Men hon älskar inte dig, du enskilde individ.

Jag sitter och skrattar. Skrattar åt minnen och vänner jag aldrig har haft. Bilder kan vara som frusna ögonblick tagna ur någons liv och det roar mig, samtidigt som det skär i mig. Vad har jag upplevt egentligen? När hade jag tid att leva egentligen? För det har alltid funnits någonting annat att få. När jag sitter här och svettas i den heta sommarvärmen så inser jag att det finns inget mer jag vill ha ut av livet just nu. Jag har allt det jag vill ha och jag är nöjd med det. Jag har bara accepterat att det är vissa saker jag aldrig kommer få, saker jag aldrig kommer uppleva. Jag kan acceptera det nu för jag är älskad för den jag är och kanske är det vad som behövs. Lite kärlek.

Så varför sitter jag då och skrattar åt andra personers minnen och upplevelser? Jo, jag skrattar åt dem för att jag aldrig kommer få uppleva samma sak, jag kommer aldrig känna samma känsla som dem. Det ironiska är att jag kunde ha varit med  på de där bilderna, men jag valde inte den vägen. Trots allt så är det ju mina val som formar mig till den personen jag är, så det är därför jag inte är där. Jag är någon annanstans. Jag upplever saker som ingen annan har gjort förut och när de ser bilder på mig så kommer de att skratta. De kommer skratta för att de inte har upplevt samma sak och för att de aldrig kommer göra det. Eller? Det är ju faktiskt ditt val. Jag säger inte att du behöver hamna på samma bild som mig, men med någon annan. Det är ju DET som faktiskt räknas, det som vi har, inte det vi vill ha. Och jag kan säga att det är först när man har accepterat att det är vissa saker man inte kan få , som man blir en hel människa. En människa som kan vandra genom livet med lättnad, utan dessa tunga andetag och med lugna hjärtslag.

Mitt skratt tystnar och ett leende fryser sig på mina läppar. Vad ler jag åt? Jo, jag ler ju åt mig själv. Alla de minnen och vänner som jag aldrig haft, men som jag kommer att få. Alla de minnen som jag kommer uppleva, räknas inte de? Nej. Det gör de inte. Det är bara fantasier. Jag har ju redan levt hela mitt liv i min hjärna och det var så fruktansvärt tråkigt. Vad då? Att leva? Ja, det är fruktansvärt tråkigt. Det som är så speciell och underbart är att uppleva. Jag ser det så klart nu. De tre stadierna. Överleva, leva och uppleva. Vad kommer härnäst?

Och tveksamheten bländar dig.

- Har du dött eller skaffat dig ett liv?

Jag försöker ju bara överleva. Överleva livet. Om några veckor så blir det lättare att andas. Snart så kommer luften inte vara lika tunn. Och ljudet av hennes hjärta tystnar allt annat. Min blick är inte längre skymd, jag ser ju dig lika klart som min egen hand framför mig. Verklighet blir dröm, linjerna suddas ut och gränserna är osynliga. Självklart så har inte min verklighetsuppfattning slutat, men jag vet inte längre när jag lever. Idag blir igår och imorgon blir idag. Du är tidens slav. DET SPELAR INTE LÄNGRE NÅGON ROLL.

Vi anländer

Jag sluter ögonen

och andas in.

och andas ut.

Röken går igång och jag andas in med djupa andetag. Åh, det snurrar till i huvudet. Sedan så snurrar rummet till, alla linjer försvinner och alla rummets färger suddas ut. Äntligen så är jag där jag vill vara. En plats där ingen ångest existerar, där fantasin inte sätter några gränser. Kreativiteten är gud och jag är inte längre tidens slav. Tiden har slutat exsistera för länge sedan. Allt medan bilden blir allt suddigare så blir doften allt starkare i min näsa. Musiken blir allt högre och jag når ett stadie som jag aldrig har känt förut. Är detta att vara omedveten? Är detta det problemlösa stadiet av frid? Frid på jorden. Nej. Frid i kropp och själ.

Jag känner mig inte hel. Jag känner mig bortsprängd i tusen bitar och det känns så... befriande. Ja, jag har befriat mig själv. Rummet och tiden är nu borta. Vart är jag nu? Inte heller är jag inlåst i min hjärna, utan jag ror på ett öde hav som glittrar i månskenet och en dimma smyger sakta fram över det kyliga vattnet. Harmoni, det rullar så skönt i munnen. Kanske är detta vad jag har sökt så länge, men inte funnit. Nu är jag är.

Låt mig falla. Låt mig falla genom evigheten tills färgerna börjar klarna omkring mig. Ja, låt mig falla.

Som du har växt inom mig likt en orkidé är i full blomm. Så vacker och så ståtlig, men vad är det du döljer? Bakom dina klara röda färger, bakom dina nektars söta smak, vad är det du döljer? För en så vacker och ståtlig måste väl från början ha varit något annat? Det är då det slår mig, att jag har vänt blicken åt fel håll. Att vara bländad av skönheten är blindhet i sig, samtidigt som en blundar för det en inte vill se. Så vart är den sanning jag söker? Vart ska jag finna min upplysningen, denna dryck som ska klargöra allt? Det är då jag förstår att jag har sökt på fel ställe. Fel plats.

För det är väl trots allt under markytan där de djupa rötterna växer, de rötter som livnär den vackra och ståliga orkidén i sin fulla blomning. De rötter som kan vara så lätta att glömma bort, trots att de gör det hårda arbetet och aldrig får se någon sol. De rötter som har glömts bort i jordens svarta tystnad. För vad är en rot mot en blomma, i skönhetens längd och mått? De djupa rötterna som sträcker sig långt ned i jorden, under markytan, samlar upp de mineraler och dricker den kyliga vatten som ska livnära den vackra och ståtliga orkidén. För när ska en se helheten och värdera dessa rötter för vad de betyder? Är en så bländad av orkidéns förföriska blad att denne skär av blomman ovanför markytan? Är det så det ska gå till?

Det är först när dina rötter växer ned i mitt hjärta och slår rot där som jag tappar andan och flämtar efter luft. Det är dock inte av utmattning eller förakt, utan av förvåning. Hur kunde någon tro att de gick så djupt, när en inte såg det långsamma händelseförloppet under jord, när denne var bländad av de vinröda bladen och dess nektars förföriska smak. Så dessa rötter växer växer nu långsamt i mina ådror och livnär sig på det salta blodet, men för dig så blöder jag tills jag blir torrlagd. Så länge jag känner dina rötters grepp om mig så kommer jag vara trygg, så länge jag blir dråsig av din nektars livfulla effekt så kommer jag känna mig lugn. För vad är helheten för en som är kluven i hälften?

Så i gengäld för mitt blod så får jag nektar tillbaka. I symbios lever vi, du och jag, lika beroende av varandra. Men när solens strålar inte längre värmer, när regnet inte längre piskar i backen, när vinden inte längre smeker dina blad, då ska vi lägga oss ned och blöda till döds samtidigt som vår nektar rinner ut för alla världens kryp att ta del av. Åh vi kommer falla stort, min kära blomma, vi kommer dra med och världen och krossa allt i vårt fall. För aldrig tidigare har vi skådat en sådan intelligens, ett sådant behov av motsattheten för att överleva. Nu är det tid för att blomma. Och dina rötter omslingrar sig i min hjärna och den försöker förklara något som bara hjärtat kan. Försök inte, viskar du. Försök inte förstå det som vi har skapat, försök inte förstå det som en inte kan sätta ord på. För de orden är bara en färglös avbild av den riktiga skönheten.

Med de orden så känner jag mig trygg igen. Så därför blundar vi.

Igen.

What I hate about society

Jag hittade en intressant tråd på imdb om den mytomspunne filmen Into the Wild som rörde upp lite tankar i mig. Eftersom jag har sett filmen så tänker jag uttrycka mig väldigt proffesionellt och sofistikerat. Den här filmen har ju ett väldigt tilltalande tema som de flesta verkar uppskatta. Innan någon hoppar på mig och säger att jag bara vill vara annorlunda, så vill jag först och främst uttrycka att jag GILLADE filmen. Jaa, det gjorde jag. Den gav mig en slags frihetskänsla som jag inte har känt på samma sätt förut. Jag fick även en ny synvinkel på livet, att kunna se skönheten i det man tittar på för stunden. Väldigt vackert.


För att återgå till ämnet, så rör inte filmen bara upp tankar, utan även KÄNSLOR hos människor, vilket förmodligen är budskapet med den här filmen. Rent ut sagt, FUCK YOU SOCIETY. Varför då? Tydligen så vill protagonisten i den här filmen, med skyhöga betyg samt en god fysisk hälsa, vara något mer än vad han egentligen är. Han hatar samhället och det systemet som alla befinner sig i. Ifrån detta så kan man få intrycket att han inte alls gillar människor. Innan han beger sig ut på sin älskade resa i världen så skänker han bort alla pengar till välgörenhet. Är inte en ganska stor motsägelse? Ifall han hade varit riktigt "FU SOCIETY" så hade han väl bränt alla pengar? Eller hur? Varför gör han samhället en tjänst och ger det massa pengar? Bara ologiskt. Han vägrar även att ta med sig minsta lilla besparing på sin lilla färd, men trots det så finns det andra saker som jag finner irriterande. Hans kläder? De har han väl köpt för pengar? Borde han inte sy sina egna? Bara för att vara vild och fri? Och alla verktyg? Tydligen så finns det någon slags kryphål i de regler han målar upp för sig själv.

I början på filmen så ser vi när protagonisten kommer till Alaska. Det är ju ganska kallt där, så planerade han att hitta en övergiven buss mitt i ingenstans? Allvarligt, vilken TUR att den stod just DÄR. Annars så hade han ju varit tvungen att sy ett tält av ekorrhudar. Eller något sådant. Det faktum att han också har ett gevär är rätt underhållande. Hur mycket ammunition tog han med sig? Ifall han vill vara en riktigt vild och naturlig människa så borde han väl smyga sig på älgen bakifrån och strypa den till döds. Det hade jag gjort, IFALL jag hade planerat en grottmansliknande resa i livet. Hoppas jag hittar en övergiven buss också medan jag letar efter bär i buskarna och försöker, med hjälp av min biologibok, att inte äta de giftiga bären. Bah.

Istället för att kravla runt i smuts och gegga så kunde han ha levt ett flott liv med massa pengar. Vem skulle säga nej till det? Skulle DU göra det? Vad hade du valt ifall du var Chris Mccandless? Sitta och gnaga på utmärglade pungråttor med en skvätt bergsvatten eller en oxfilé med rödvin? Jag vet inte. Det är nog helt upp till dig. Du kan ju tänka på hur du kunde ha haft det medan du fryser arslet av dig i din hydda. Ah, älska naturens skönhet. Hoppas inte stanken av de ruttnande hudarna har dödat dig än. Tänk istället på den sköna läderklädseln i din dyra bil hade luktat.


Trots att protagonisten hatar samhället och allt vad det förespråkar så är han ändå så otroligt beroende av det. Hur långt hade han kommit ifall han inte hade liftat med alla dessa bilister? Eller de där godstågen som han åkte snålskjuts på? En riktig naturare hade väl GÅTT hela vägen istället för att ta hjälp av det farliga samhället, som ständigt ljuger och hatar. Alla hatare älskar verkligen att plocka fram det negativa. Jag vill bara även påpeka att jag inte är en hatare, jag gillar verkligen den här filmen, men när människor börjar prata om att de ska göra samma sak som killen i Into the wild så blir jag irriterad. Kan vissa inte se skillnad på VERKLIGHET och FANTASI? VAKNA REBELLER. Ni har det mycket bättre i er sköna säng än en bädd av löv med omkringkrypande maskar.


Samtidigt så pratas det om hur korrupt och förskräckligt samhället har blivit. Jasså? När blev det så? I sådana fall så får någon gärna förklara det för mig. Jag påstår inte att jag ÄLSKAR samhället som vi lever i, men jag ACCEPTERAR det. Jag ACCEPTERAR att jag ska gå i skolan, skaffa ett jobb, en familj och sedan dö. De som hatar systemet vill göra något annorlunda och inte bara det vanliga. "Varför vara som alla andra?" Okej, väldigt bra citat, men jag har ett bättre. "Varför låtsas att man är annorlunda än alla andra?" Jag tror det har att göra med att man ska känna sig speciell, för vi är ju alla speciella? Vi regisserar vårt eget liv? Allt det där låter väldigt vackert, men det finns irriterande faktorer som stör den skönheten. Ifall alla är speciell är ingen speciell. Kan du ärligt talat se dig själv i spegeln och påstå att du är en liten skit som ingen bryr sig om? Ifall du gör det så har du inte bara dåligt självförtroende, utan även dålig självkänsla. NOLL POÄNG MIN VÄN.

För att återgå till Chris Mccandless så möter han ju alla dessa människor på sin resa och det gillar jag verkligen. Han UTVECKLAS verkligen under sin resa (förutom alaska-tabben, men jag återkommer till det) när han träffar alla dessa minnesvärda karaktärer. Det fina är att han inte bara utvecklas själv utan han hjälper även dessa personer att utvecklas. De kommer aldrig glömma den unge mannen som de träffade, den unge mannen med en vilja av järn. En av de intressanta karaktärer som Chris stöter på är Ron. Ron är en gammal man, vars familj hade omkommit i en olycka många år tidigare. Vissa påstår att Rons symbolism i det hela är att Chris hade kunnat blivit som honom ifall Chris hade stannat hemma och levt sitt liv på riktigt. De påstår även att Chris på 20 år än vad Ron någonsin gjorde under hela sina 70 levnadsår på jorden. Det här är ännu ett fall av hur Rebellerna (med versal) förskönar allt Chris gjorde. Jaha? Så vad gjorde Ron då? Han hade bara ett skit liv som alla andra, eller vad då? Jag tror att de missar poängen. ALLA MÄNNISKOR trivs inte ute i gyttjan. Gyttjan är inte det riktiga livet för ALLA, utan bara för Rebellerna. Ron hade ett långt och lyckligt liv utan att kravla i diken och det tycker jag inte att någon ska tycka illa om honom för. Nej, Ron levde ett lyckligt liv i samhället, och låt skenet bedra, SOM SÅ MÅNGA ANDRA.


Slutsligen så kommer vi till det DRAMATISKA slutet. Vår käre protagonist har överlevt många veckor, alldeles själv i Alaska. För ja, det var hans mål i livet, att ta sig till alaska. Visst låter det härligt? I vilken fall som helst så har han levt där ett tag nu och han svälter ständigt medan han spenderar tiden med att rita tråkiga kartor och läsa de böcker som troligtvis har hjärntvättat honom till att göra den här resan. I sin desperata strävan efter föda så råkar han plocka fel blommor till middag, som resulterar i dödlig utväg. I ett misslyckat försök att kräkas upp dem så inser han att han är så jävla körd. Han kravlar runt på golvet i sin praktiska buss, som fungerar som hans hem, och skriker efter hjälp. Åh, Chris, jag tror du glömde att du var ensam ute i vildmarken. Det finns inget samhälle som kan komma och rädda dig. Rädda dig själv. Eftersom Chris inte har tillgång till varken läkemedel eller mat, så får vi se sen väldigt vacker scen där han kladdar ned i en av sina favoritböcker. Han skriver med darrande hand i boken meningen "Happiness is only real when shared". Ironiskt, eller vad säger ni? Det tog honom flera månader, tvärs och kors över den amerikanska kontintenten, bara för att inse att den lycka han sökte, inte fanns. Han skulle aldrig hitta den ensam, utan bara med någon. Ifall man har någon att dela lyckan med, så är det äkta lycka. Därefter så dör han ensam, i sin öde buss mitt ute i ingenstans. Vissa påstår att han dog LYCKLIG, men varför kladdade han då ned den där meningen i sin bok? Var det dubbelmoral i sådanafall? Nej, han dog inte lycklig, han dog ENSAM. "Alla dör ensamma" Åh, säg inte det. Det finns praktexemplar på sådant, men jag tänker inte ta upp sådana saker i risk för att bli känslomässig.



Ifall du har orkat läst hela min filmreview så hoppas jag att jag på något sätt har påverkat dig med det här inlägget. Till er trofasta Rebeller som sitter där och skrattar åt mina svaga argument och mina löjliga åsikter så vill jag säga detta: I slutändan så vill du bara vara som alla andra. Vakna upp. Into the wild är bara en dröm som vi alla älskar att drömma. Det handlar bara om att skilja dröm från verklighet. Så ifall det gör dig lycklig att krypa runt i gegga, gör det. Jag tänker inte hindra dig. Jag tänker till och med uppmuntra dig till att göra det du brinner för, men ifall jag ser minsta tveksamhet så kommer jag trycka upp det i ansiktet på dig och smeta runt det. Sedan så kan du gå runt i livet och se den skammen som sitter fast i ditt ansikte. Den som du aldrig kan tvätta bort. Tveka aldrig min vän.

Den som tvekar dör. Vi ska alla en gång dö

Det fanns aldrig någon trygghet.

Jag har alltid mitt hem med mig för jag finner frid i mig själv.


Kanske jag har underskattat livet.
Kanske jag har underskattat världen.
Det kanske handlar om att se skönheten i det man för stunden verkligen ser på.

Bara den lugnande känslan.

Minns du?


Jaa jag minns det fortfarande. En period ingjutet i mitt hjärta och jag är oförmögen att glömma det. På många sätt så var det en farlig period. En period då jag var som svagast och jag tvivlar på att någon var särskilt stark då. Det har kommit i perioder i hela mitt liv, men värst var det i sjuan. Vad är det då jag pratar om? Jo, kärlek. I sjuan så visste jag inte vem fan jag var. Det klassiska tipset för övergivna singlar är att man "ska vara sig själv". Hur fan ska jag kunna vara mig själv när jag inte vet vem jag är? Så därför testade jag mig fram. Jag kanske kommer att tillbringa hela livet med det, men just nu så tror jag att jag har hittat rätt. Delvis för att jag blir älskad för den jag är av någon. I vilket fall som helst så kände jag mig så ensam där i sjuan. Åh så ensam jag var. Jag låg ensam i min säng och sörjde att ingen låg bredvid mig. Varför gjorde jag det? Jag vet inte. Jag kände att jag behövde någon och det är där allt började på riktigt.

Jag kan nog inte påstå att det var första gången jag blev "kär". Innan det så hade jag varit lite småkär i hela mitt liv, men nu i samband med puberteten så förstärktes det väldigt mycket. Inte nödväntigtvis sex, ifall du tänker på det, sex exsisterade nästan inte för mig på den tiden. Det skulle bara ha betydit allt för mig att hålla hennes hand. Sex var inte ens en tanke jag tänkt. För att återgå till ämnet, ja jag blev kär. Tyvärr så hade jag en ganska vag bild av vad kärlek var då, men jag visste att det hade någonting med kroppskontakt att göra. Också det faktum att man kan säga "jag älskar dig" till varandra. Det var kärlek. Åh gud, jag ville ju ha den, men den gav mig bara smärta. Jag kunde aldrig hålla inne vad jag kände, så jag sa alltid de till dessa flickor. Jag berättade om hur jag kände. Det är ju det vissa säger att man ska göra. Visa sina känslor. Det kanske är bra ifall man får en positiv respons, men det fick aldrig jag. En annan grej är att jag aldrig var "snygg" i sjuan. Självklart så spelade det också stor roll då. Snygga killar fick snygga tjejer. Jag var en ful kille som ville ha snygga tjejer. Ödmjukt av mig, eller hur?

För några månader sedan så läste jag en bok och i den stod det "It matters what you like, not what you are like". Min tolkning av den är att man inte ska sitta och leta brister i sig själv, utan att lyfta fram det positiva. Kom igen. Ingen är perfekt, det vet vi. Ifall jag och alla andra förlorade tonåringar hade fattat det då så hade det varit enklare att leva. Synd att ingen berättade det för oss. Fast någon kanske försökte berätta det för oss, men vi förstod inte? Jag vet inte. Jag minns inte. I vilket fall som helst så blev jag ju kär i den här snygga tjejen. Vad såg jag i henne egentligen? Förutom att hon var snygg? Fanns det något annat egentligen? Hade vi något gemensamt? Jag tvivlar på att vi hade det.

Min teori är att i all in ensamhet så försöker hjärnan att "lindra" ensamheten genom att hitta någon att bli kär i. Därför så sitter man och gör en lista i huvudet på människor man skulle kunna passa ihop med. Visst låter det löjligt? Jag gjorde det själv. Jag påstår inte att jag hade en lista på tjejer jag skulle kunna vara tillsammans med, utan bara "förslag". På så sätt så lurar hjärnan en själv att man är kär, fast man egentligen inte är det. Jag tänker dock inte sitta här och påstå att detta är sanningen. Det är som sagt bara min teori. Tro vad du vill.

På den tiden då Logiken inte hade lika mycket inflytande så ljög jag väldigt mycket för mig själv. Och alla dessa frågor, gud, alla dessa frågor. "Gillar hon mig?" Så förlorad jag var. Så vad innebär det egentligen att vara kär? Jag kan inte svara på den frågan åt dig, men bär den med dig genom livet som jag har gjort. Åh, men du är bara 17 år gammal. Det spelar ingen roll. Jag har hunnit uppleva mycket.

Vi minns det.

Hopp? Det fanns aldrig något hopp.

Bara en längtan. En längtan efter något större. Något bättre. För visst kan ingen man sakna det han aldrig har haft? Nej älskade, det kan han inte. Han ser ut mot horisonten, kisande mot det starka ljuset som skär i hans ögon. Vad finns på andra sidan? För vad som helst måste vara bättre än det här? Kanske det inte finns någon botten, utan man bara fortsätter att falla utan att man märker det. Nej, det fanns aldrig något hopp. Bara en önskan om att allt skulle ordna sig, men har vi inte lärt oss att ingenting ordnar sig själv? Just det. Ingen kommer göra jobbet åt dig. När du faller på knä så kommer ingen hjälpa dig att resa dig igen. Förstår du hur sjukt jävla ensam du är? Minns du?


Blunda, blinda och blända.

Vad är skillnaden? Jag ser ingen skillnad. Är jag bländad, blind eller blundar jag bara? För vad är skillnaden? Den kanske inte finns. Eller så ser jag den bara inte. Jag ser den inte än. Klandra mig inte för det, jag gör mitt bästa. Jag försöker utvecklas, jag försöker lära mig nya saker. Se inte ned på mig. Jag är inte bättre än dig. Jag kommer aldrig vara det, men kanske en jämlike? Snälla, det skulle betyda så mycket. Eller vänta, är jag bländad nu? Bländad av din karaktär, ditt stolta leende. Älskade, är jag bländad igen? Nej. Sluta blunda för det uppenbara. Du är blind. Vakna. Åh, hör du ljudet av undergången som närmar sig. Och när slutet kommer så ska vi få blunda. Sova för alltid. Därefter bländade av ljuset. Vad kommer sedan?

Tystnad. Och tystnaden förstör oss. Allt vi står för, allt vi någonsin vågat hoppats på. Vi skriker, men det ekar bara inom oss själva. Nej älskade, ingen hör. Vi kommer kvävas till ljudet av vårt rop till hjälp. Vi kommer ligga där och skrika och be om förlåtelse, men för varje ord så blir det bara värre. För varje ord som lämnar våra läppar så kommer andetagen blir tyngre och tyngre tills vi inte orkar med. Förstår du inte? Du valde detta. Du valde att förgöra oss. Du valde att blända dig själv.

Därefter så kom budbäraren och han ropade med en röst som skakade världen:

Kungen är död.

Alla älskar en hjälte.

(jag vet redan vad du tänker göra jag skiter i vad du säger för det spelar ändå ingen roll jag kommer aldrig vara lycklig inte som du är jag önskar att jag kunde vara lite mer som dig för då kunde jag vara lycklig)

Och vart tänker du fly nu?

Kungen är död.

Haha jag är en dålig bloggare, men jag ska försöka klara av den här mördarveckan nu utan att stupa. Vänta på mig vid målinjen ifall det finns någon. Jag är så jävla sliten.