freddden

Röken går igång och jag andas in med djupa andetag. Åh, det snurrar till i huvudet. Sedan så snurrar rummet till, alla linjer försvinner och alla rummets färger suddas ut. Äntligen så är jag där jag vill vara. En plats där ingen ångest existerar, där fantasin inte sätter några gränser. Kreativiteten är gud och jag är inte längre tidens slav. Tiden har slutat exsistera för länge sedan. Allt medan bilden blir allt suddigare så blir doften allt starkare i min näsa. Musiken blir allt högre och jag når ett stadie som jag aldrig har känt förut. Är detta att vara omedveten? Är detta det problemlösa stadiet av frid? Frid på jorden. Nej. Frid i kropp och själ.

Jag känner mig inte hel. Jag känner mig bortsprängd i tusen bitar och det känns så... befriande. Ja, jag har befriat mig själv. Rummet och tiden är nu borta. Vart är jag nu? Inte heller är jag inlåst i min hjärna, utan jag ror på ett öde hav som glittrar i månskenet och en dimma smyger sakta fram över det kyliga vattnet. Harmoni, det rullar så skönt i munnen. Kanske är detta vad jag har sökt så länge, men inte funnit. Nu är jag är.

Låt mig falla. Låt mig falla genom evigheten tills färgerna börjar klarna omkring mig. Ja, låt mig falla.