Döden och Flicka Lila
- Jag älskar dig.
Därefter uppstår det en tystnad. Hon står bara där och ser på mig. Varför gör hon det? Varför kollar hon på mig och vart är vi egentligen? Jag ser runt omkring på min omgivning. Det är ett öde och kalt landskap. Inga fåglar som sjunger, inga blommor vars färger pryder dessa ödelagda slätter. Inga skratt som bryter den döda tystnaden, inga sånger vars toner får trädens skuggor att dansa. Flicka Lila, vi hör inte hemma här.
- Så låt oss se denna vackra värld som du talar om. Låt oss se ifall den är vad du förväntar dig.
Nej. Jag kan inte ta det här längre. Jag måste fokusera. Jag måste tänka på mina vänner. Dina vänner Fredrik. Jag och Flicka Lila vänder oss om och ser hur något kommer springande över slätten. Trots att det är långt bort så känner jag hur skräcken växer inom mig. Du måste fly, du måste gömma dig från döden.
Och flyr gör jag, älskade. Flicka lila springer åt motsatt håll för att möta denna best, utsänd av döden, med klor vars ingen like jag har sett. Innan jag vänder bort blicken så ser jag hur Flicka Lila blickar uppåt mot den storm som kommer dundrande emot henne. Hon tar fram en tändsticksask ur sin lila klänning och tänder en tändsticka. Besten vrålar av raseri och sedan känner jag hur jag faller ned i evigheten. Jag ser för min inre blick hur besten sliter Flicka Lila i stycken och allt som finns kvar efteråt är en lila klänning, fläckad av martyrens blod. Varför Flicka Lila? Varför? Du kunde ha flytt med mig, ditt offer var onödigt.
Sedan så känner jag hur jag dunsar ned på marken. Jag ser mig runtomkring och se, jag är hemma igen. Det är mitt i juli och sommarens grönska har spridit sig över hela landskapet. En fläktande vid sveper igenom de gröna träden och det våta gräset kittlar under mina fötter. Plötsligt så ser jag ett träd ligga till höger om mig. Det är ett svart dött träd, ett träd utan rötter som ligger fallet vid min sida. En av grenarna ryker det våldsamt om, men jag ser ingen eld. Nej älskade, ingen eld. En katt, lika svart som trädet, sitter på det döda trädet och väser åt mig. Det ryser till i hela min kropp och jag undviker att se på trädet. Det är ondska. Flicka lila, om du ändå vore här. Du hade vetat vad jag skulle ha gjort. Du hade givit mig ett gott råd, varför är din klänning trasig, Flicka Lila?
Jag går bort från den grönskande trädgården, bort från det döda trädet och sätter mig i soffan vid tv. Nämen ser man på, där sitter samma katt som nyligen satt på trädet. Nu ser ju den dock inte så farlig ut, den ser till och med mysig ut. Nej, spring. Fly. Jag sätter mig i soffan och katten lägger sig vid mitt huvud. Dess päls är varm och skön så jag lutar mig mot den. Den kommer att strypa dig, FLY... Katten pressar lite på mot nacken, men jag låter det vara. Det är ju en snäll och gosig katt. Den vill mig inget ont... Innan det är försent! Plötsligt så tar den svarta katten ett stålgrepp om min hals och dess päls känns som stickor. Den stryper mig långsamt och jag skriker efter Flicka Lila, men hon svarar inte. Hon finns inte mer. Jag är fortfarande vid medvetande och trots kattens väsningar så försöker jag tänka tillbaka vad Flicka Lila hade gjort. Ja älskade, vad hade hon gjort? Kämpat. Det finns inte längre någonstans att fly.
Så därför kämpar jag. Jag tar ett stadigt grepp om kattens svans och biter allt vad jag kan i svansen. Jag känner hur mina tänder går igenom kött och senor medans en varm svart vätska träder fram ur det sår jag åstadkommit. Katten väser till av smärta och då tar jag chansen och lägger mina armar om dens huvud och vrider till. Med ett knak så blir den helt slapp i mina armar och den faller livlös på golvet.
Hon hade varit stolt över dig. Jag spottar ut den salta smaken jag har i munnen och torkar av ansiktet på tröjan. Vidrigt. Därefter så reser jag mig ur soffan och går ut till den välbekanta trädgården. Då är det som om jag får ett slag i magen. Där, på den döda trädgrenen, sitter Flicka Lila. Hennes lila klänning är inte nedfläckad av blod och hon ler åt mig. Farligt. Väldigt farligt. Jag går långsamt emot henne och hennes leende blir allt bredare. Jag kliver upp på den döda trädstammen, men i samma ögonblick som jag gör det så knuffar Flicka Lila tillbaka mig.
- Du är inte redo än, min lilla prins.
Därefter uppstår det en tystnad. Hon står bara där och ser på mig. Varför gör hon det? Varför kollar hon på mig och vart är vi egentligen? Jag ser runt omkring på min omgivning. Det är ett öde och kalt landskap. Inga fåglar som sjunger, inga blommor vars färger pryder dessa ödelagda slätter. Inga skratt som bryter den döda tystnaden, inga sånger vars toner får trädens skuggor att dansa. Flicka Lila, vi hör inte hemma här.
- Så låt oss se denna vackra värld som du talar om. Låt oss se ifall den är vad du förväntar dig.
Nej. Jag kan inte ta det här längre. Jag måste fokusera. Jag måste tänka på mina vänner. Dina vänner Fredrik. Jag och Flicka Lila vänder oss om och ser hur något kommer springande över slätten. Trots att det är långt bort så känner jag hur skräcken växer inom mig. Du måste fly, du måste gömma dig från döden.
Och flyr gör jag, älskade. Flicka lila springer åt motsatt håll för att möta denna best, utsänd av döden, med klor vars ingen like jag har sett. Innan jag vänder bort blicken så ser jag hur Flicka Lila blickar uppåt mot den storm som kommer dundrande emot henne. Hon tar fram en tändsticksask ur sin lila klänning och tänder en tändsticka. Besten vrålar av raseri och sedan känner jag hur jag faller ned i evigheten. Jag ser för min inre blick hur besten sliter Flicka Lila i stycken och allt som finns kvar efteråt är en lila klänning, fläckad av martyrens blod. Varför Flicka Lila? Varför? Du kunde ha flytt med mig, ditt offer var onödigt.
Sedan så känner jag hur jag dunsar ned på marken. Jag ser mig runtomkring och se, jag är hemma igen. Det är mitt i juli och sommarens grönska har spridit sig över hela landskapet. En fläktande vid sveper igenom de gröna träden och det våta gräset kittlar under mina fötter. Plötsligt så ser jag ett träd ligga till höger om mig. Det är ett svart dött träd, ett träd utan rötter som ligger fallet vid min sida. En av grenarna ryker det våldsamt om, men jag ser ingen eld. Nej älskade, ingen eld. En katt, lika svart som trädet, sitter på det döda trädet och väser åt mig. Det ryser till i hela min kropp och jag undviker att se på trädet. Det är ondska. Flicka lila, om du ändå vore här. Du hade vetat vad jag skulle ha gjort. Du hade givit mig ett gott råd, varför är din klänning trasig, Flicka Lila?
Jag går bort från den grönskande trädgården, bort från det döda trädet och sätter mig i soffan vid tv. Nämen ser man på, där sitter samma katt som nyligen satt på trädet. Nu ser ju den dock inte så farlig ut, den ser till och med mysig ut. Nej, spring. Fly. Jag sätter mig i soffan och katten lägger sig vid mitt huvud. Dess päls är varm och skön så jag lutar mig mot den. Den kommer att strypa dig, FLY... Katten pressar lite på mot nacken, men jag låter det vara. Det är ju en snäll och gosig katt. Den vill mig inget ont... Innan det är försent! Plötsligt så tar den svarta katten ett stålgrepp om min hals och dess päls känns som stickor. Den stryper mig långsamt och jag skriker efter Flicka Lila, men hon svarar inte. Hon finns inte mer. Jag är fortfarande vid medvetande och trots kattens väsningar så försöker jag tänka tillbaka vad Flicka Lila hade gjort. Ja älskade, vad hade hon gjort? Kämpat. Det finns inte längre någonstans att fly.
Så därför kämpar jag. Jag tar ett stadigt grepp om kattens svans och biter allt vad jag kan i svansen. Jag känner hur mina tänder går igenom kött och senor medans en varm svart vätska träder fram ur det sår jag åstadkommit. Katten väser till av smärta och då tar jag chansen och lägger mina armar om dens huvud och vrider till. Med ett knak så blir den helt slapp i mina armar och den faller livlös på golvet.
Hon hade varit stolt över dig. Jag spottar ut den salta smaken jag har i munnen och torkar av ansiktet på tröjan. Vidrigt. Därefter så reser jag mig ur soffan och går ut till den välbekanta trädgården. Då är det som om jag får ett slag i magen. Där, på den döda trädgrenen, sitter Flicka Lila. Hennes lila klänning är inte nedfläckad av blod och hon ler åt mig. Farligt. Väldigt farligt. Jag går långsamt emot henne och hennes leende blir allt bredare. Jag kliver upp på den döda trädstammen, men i samma ögonblick som jag gör det så knuffar Flicka Lila tillbaka mig.
- Du är inte redo än, min lilla prins.
Mannen i rullstolen
Här är sista drömmen. Sedan tycker jag att jag har varit en duktig bloggare idag. Fast hur intressant är det att läsa om mina drömmar? I DUNNO! Men det är ganska intressant att kunna förstå budskapet, alltså vad mitt undermedvetna vill säga mig. Han och jag är ju ett på dagen, men på natten så väljer han att kommunicera via drömmar.
Okej det där lät ganska konstigt, men här kommer nåt konstigare!
Mannen i rullstolen
- Det kommer bli så kul!
"Jag suckar åt optimisten bredvid mig i kylan på den propfulla busshållsplatsen. Kanske är jag lite av en negativ typ på grund av att jag sitter i rullstol. Ja du hörde rätt, jag sitter i rullstol. Det enda positiva är att man slipper frysa om benen i den förbannade kylan. Jag spottar på marken och spottet fryser på några sekunder till en isbit.
Tillslut kommer den efterlängtade bussen. Mina vänner börjar genast tränga sig först i kön för att komma in och få en bra plats. Jag ropar på dom och ber dom hjälpa mig in i bussen, men dom tycks ha glömt mig. Arg som ett bi så går jag in bakvägen. Helt själv med hjälp av mina starka armar så hävar jag mig upp till närmaste säte. Jag kom på sist. Nu stänger bussen dörrarna. Hallå! Min rullstol är fortfarande där nere på busshållsplatsen! En annan kvinna tycks också ha uppmärksammat det och försöker skrika åt busschauffören, men han hör inte.
Så då var vi på väg mot Läkerol Arena, utan min rullstol. Plötsligt genom ett trollslag så hamnar jag framför bussen på motorhuven. På den här bussen fanns det tydligen en sådan och där satt jag som en fåne. Plötsligt kommer bussen in på trånga gränder där det springer massa lekande barn överallt, helt omedvetna om den skenande bussen. Jag där jätteorolig eftersom vi missar barnen med bara några centimeter. Men då kommer ett barn mitt framför bussen och jag inser att ifall jag inte gör någonting så kommer barnet att krossas! Snabbt som blixten så lyckas jag fånga barnet i min famn precis innan bussen krossar den. Så då sitter vi där, jag och ett okänt barn på framsidan av en buss.
Efter ett tag så är vi ute ur de trånga gränderna och vi är framme vid en skola. När bussen ska svänga så välter den åt sidan. Jag känner hur jag kläms mellan bussen och den hårda marken. Alla mina ben i armarna knakar och bryts sönder under den fruktansvärda tyngden. Jag skriker av smärta och lyckas kravla mig ut. Sedan fylls jag av ilska. Darrande så reser jag mig på mina ben som jag inte har kunnat använda på 10 år. Darrande så går jag fram mot bussen och skakar den med mina sönderbrutna armar. Chauffören och människorna kastas omkring.
När jag har lugnat ned mig igen så blir allt tyst. Jag hör en ambulanssiren någonstans. På mina darrande ben så sliter jag upp dörrarna till bussen och drar ut alla människor ur vraket. Det är många skadade. När alla är ute så går jag därifrån, på mina ben som jag inte har någon känsel i. En polis springer efter och frågar efter mitt namn, men jag svarar inte. Jag bara går därifrån."
SÅDÄR JA! Kanske en något förvirrande dröm, men jag gjorde mitt bästa för att få er att försöka förstå. Är ganska stolt över mig själv ifall jag får säga det själv. Lite något av en hjälte kanske. Men nu är det slut med drömmar och tankar, för nu ska jag ta och fika lite !
ADIOS!
Okej det där lät ganska konstigt, men här kommer nåt konstigare!
Mannen i rullstolen
- Det kommer bli så kul!
"Jag suckar åt optimisten bredvid mig i kylan på den propfulla busshållsplatsen. Kanske är jag lite av en negativ typ på grund av att jag sitter i rullstol. Ja du hörde rätt, jag sitter i rullstol. Det enda positiva är att man slipper frysa om benen i den förbannade kylan. Jag spottar på marken och spottet fryser på några sekunder till en isbit.
Tillslut kommer den efterlängtade bussen. Mina vänner börjar genast tränga sig först i kön för att komma in och få en bra plats. Jag ropar på dom och ber dom hjälpa mig in i bussen, men dom tycks ha glömt mig. Arg som ett bi så går jag in bakvägen. Helt själv med hjälp av mina starka armar så hävar jag mig upp till närmaste säte. Jag kom på sist. Nu stänger bussen dörrarna. Hallå! Min rullstol är fortfarande där nere på busshållsplatsen! En annan kvinna tycks också ha uppmärksammat det och försöker skrika åt busschauffören, men han hör inte.
Så då var vi på väg mot Läkerol Arena, utan min rullstol. Plötsligt genom ett trollslag så hamnar jag framför bussen på motorhuven. På den här bussen fanns det tydligen en sådan och där satt jag som en fåne. Plötsligt kommer bussen in på trånga gränder där det springer massa lekande barn överallt, helt omedvetna om den skenande bussen. Jag där jätteorolig eftersom vi missar barnen med bara några centimeter. Men då kommer ett barn mitt framför bussen och jag inser att ifall jag inte gör någonting så kommer barnet att krossas! Snabbt som blixten så lyckas jag fånga barnet i min famn precis innan bussen krossar den. Så då sitter vi där, jag och ett okänt barn på framsidan av en buss.
Efter ett tag så är vi ute ur de trånga gränderna och vi är framme vid en skola. När bussen ska svänga så välter den åt sidan. Jag känner hur jag kläms mellan bussen och den hårda marken. Alla mina ben i armarna knakar och bryts sönder under den fruktansvärda tyngden. Jag skriker av smärta och lyckas kravla mig ut. Sedan fylls jag av ilska. Darrande så reser jag mig på mina ben som jag inte har kunnat använda på 10 år. Darrande så går jag fram mot bussen och skakar den med mina sönderbrutna armar. Chauffören och människorna kastas omkring.
När jag har lugnat ned mig igen så blir allt tyst. Jag hör en ambulanssiren någonstans. På mina darrande ben så sliter jag upp dörrarna till bussen och drar ut alla människor ur vraket. Det är många skadade. När alla är ute så går jag därifrån, på mina ben som jag inte har någon känsel i. En polis springer efter och frågar efter mitt namn, men jag svarar inte. Jag bara går därifrån."
SÅDÄR JA! Kanske en något förvirrande dröm, men jag gjorde mitt bästa för att få er att försöka förstå. Är ganska stolt över mig själv ifall jag får säga det själv. Lite något av en hjälte kanske. Men nu är det slut med drömmar och tankar, för nu ska jag ta och fika lite !
ADIOS!
Den grekiska flaggan
Idag tänker jag berätta om två intressanta drömmar jag drömde. "Varför?" Kanske du frågar dig själv. Visst, jag frågar mig själv det, men ingen svarar. Men jag tycker vi kan säga att vi ska se drömmar som något slags tecken. Det låter bra tycker jag. Riktlinjer för hur man ska leva och inte leva.
Nja, nu spårade det ur. Här är mina drömmar iallafall!
Den grekiska flaggan
"Min förskolelärare Birgitta och jag diskuterar hur stora sniglar kan bli och hon håller upp ett stort skal framför mig. Jag tar i det och det är sandigt och tungt. Hon säger att jag måste skynda mig och hämta den del som ska göra så världen fungerar. Jag måste vara modig.
Därefter så kommer tjejen och killen som ska hjälpa mig och i skydd av mörkret smyger vi oss närmare byggnadsställningen. Jag drar min .44 Magnum , en riktigt kraftfull pistol och går in i byggnadsställningen. Där hör jag hur han andas, vår fiende. Han har somnat i sin fåtölj framför tvn. Jag tvekar och undrar ifall jag ska skjuta honom så vi slipper ha problem med honom sen, men tjejen säger nej. Hon vill inte skada någon i onödan. Jag tar tag i den grekiska flaggan som ska rädda världen och vi skyndar oss utifrån byggnadsställningen som ser ut som en koja, medans hjärtat dunkar i halsgropen.
Plötsligt så hör vi tre en fruktansvärt vrål och 50 meter bakom oss ser vi hur vår fiende är rasande. Hans blodsprängda ögon och grin gör honom totalt skräckinjagande. Han springer allt vad han kan efter oss. Vi fortsätter att springa, vi viker av vid gympasalen och då är han nästan ikapp oss. Jag känner hur min Magnum växer sig tyngre i handen och jag vet att jag snart kan bli tvungen att använda den.
Jag skriker åt tjejen och killen att springa in i lekstugan och aktivera den grekiska flaggan så vi kan rädda världen. Det går inte att fly längre. Jag måste möta den skenande faran. Den skräckinjagande mannen är nu ifatt oss och han höjer sitt hagelgevär för att skjuta mig till småsmulor. Då höjer jag min pistol och skjuter. Första skottet träffar i hans axel och han vrålar ac raseri. Det andra och tredje missar. Plötsligt bränner det till i min axel och jag ser att även jag är träffad. Ännu en gång höjer jag pistolen och siktar längre den här gången. I samma sekund som skottet träffar mannens panna och släcker hans liv så börjar världen lösas upp runtomkring mig. Jag känner hur jag förblöder genom min skada, men jag har gjort det nödvändiga offret. Jag har räddat hela världen. Sedan blir allt vitt."
Eftersom den här drömmen blev längre än jag trodde så tar jag den andra i ett annat inlägg! Den är mycket längre och mycket intressantare. Mina drömmar har sådana fina budskap!
Nja, nu spårade det ur. Här är mina drömmar iallafall!
Den grekiska flaggan
"Min förskolelärare Birgitta och jag diskuterar hur stora sniglar kan bli och hon håller upp ett stort skal framför mig. Jag tar i det och det är sandigt och tungt. Hon säger att jag måste skynda mig och hämta den del som ska göra så världen fungerar. Jag måste vara modig.
Därefter så kommer tjejen och killen som ska hjälpa mig och i skydd av mörkret smyger vi oss närmare byggnadsställningen. Jag drar min .44 Magnum , en riktigt kraftfull pistol och går in i byggnadsställningen. Där hör jag hur han andas, vår fiende. Han har somnat i sin fåtölj framför tvn. Jag tvekar och undrar ifall jag ska skjuta honom så vi slipper ha problem med honom sen, men tjejen säger nej. Hon vill inte skada någon i onödan. Jag tar tag i den grekiska flaggan som ska rädda världen och vi skyndar oss utifrån byggnadsställningen som ser ut som en koja, medans hjärtat dunkar i halsgropen.
Plötsligt så hör vi tre en fruktansvärt vrål och 50 meter bakom oss ser vi hur vår fiende är rasande. Hans blodsprängda ögon och grin gör honom totalt skräckinjagande. Han springer allt vad han kan efter oss. Vi fortsätter att springa, vi viker av vid gympasalen och då är han nästan ikapp oss. Jag känner hur min Magnum växer sig tyngre i handen och jag vet att jag snart kan bli tvungen att använda den.
Jag skriker åt tjejen och killen att springa in i lekstugan och aktivera den grekiska flaggan så vi kan rädda världen. Det går inte att fly längre. Jag måste möta den skenande faran. Den skräckinjagande mannen är nu ifatt oss och han höjer sitt hagelgevär för att skjuta mig till småsmulor. Då höjer jag min pistol och skjuter. Första skottet träffar i hans axel och han vrålar ac raseri. Det andra och tredje missar. Plötsligt bränner det till i min axel och jag ser att även jag är träffad. Ännu en gång höjer jag pistolen och siktar längre den här gången. I samma sekund som skottet träffar mannens panna och släcker hans liv så börjar världen lösas upp runtomkring mig. Jag känner hur jag förblöder genom min skada, men jag har gjort det nödvändiga offret. Jag har räddat hela världen. Sedan blir allt vitt."
Eftersom den här drömmen blev längre än jag trodde så tar jag den andra i ett annat inlägg! Den är mycket längre och mycket intressantare. Mina drömmar har sådana fina budskap!
