freddden

Här är sista drömmen. Sedan tycker jag att jag har varit en duktig bloggare idag. Fast hur intressant är det att läsa om mina drömmar? I DUNNO! Men det är ganska intressant att kunna förstå budskapet, alltså vad mitt undermedvetna vill säga mig. Han och jag är ju ett på dagen, men på natten så väljer han att kommunicera via drömmar.

Okej det där lät ganska konstigt, men här kommer nåt konstigare!


Mannen i rullstolen


- Det kommer bli så kul!

"Jag suckar åt optimisten bredvid mig i kylan på den propfulla busshållsplatsen. Kanske är jag lite av en negativ typ på grund av att jag sitter i rullstol. Ja du hörde rätt, jag sitter i rullstol. Det enda positiva är att man slipper frysa om benen i den förbannade kylan. Jag spottar på marken och spottet fryser på några sekunder till en isbit.

Tillslut kommer den efterlängtade bussen. Mina vänner börjar genast tränga sig först i kön för att komma in och få en bra plats. Jag ropar på dom och ber dom hjälpa mig in i bussen, men dom tycks ha glömt mig. Arg som ett bi så går jag in bakvägen. Helt själv med hjälp av mina starka armar så hävar jag mig upp till närmaste säte. Jag kom på sist. Nu stänger bussen dörrarna. Hallå! Min rullstol är fortfarande där nere på busshållsplatsen! En annan kvinna tycks också ha uppmärksammat det och försöker skrika åt busschauffören, men han hör inte.

Så då var vi på väg mot Läkerol Arena, utan min rullstol. Plötsligt genom ett trollslag så hamnar jag framför bussen på motorhuven. På den här bussen fanns det tydligen en sådan och där satt jag som en fåne. Plötsligt kommer bussen in på trånga gränder där det springer massa lekande barn överallt, helt omedvetna om den skenande bussen. Jag där jätteorolig eftersom vi missar barnen med bara några centimeter. Men då kommer ett barn mitt framför bussen och jag inser att ifall jag inte gör någonting så kommer barnet att krossas! Snabbt som blixten så lyckas jag fånga barnet i min famn precis innan bussen krossar den. Så då sitter vi där, jag och ett okänt barn på framsidan av en buss.

Efter ett tag så är vi ute ur de trånga gränderna och vi är framme vid en skola. När bussen ska svänga så välter den åt sidan. Jag känner hur jag kläms mellan bussen och den hårda marken. Alla mina ben i armarna knakar och bryts sönder under den fruktansvärda tyngden. Jag skriker av smärta och lyckas kravla mig ut. Sedan fylls jag av ilska. Darrande så reser jag mig på mina ben som jag inte har kunnat använda på 10 år. Darrande så går jag fram mot bussen och skakar den med mina sönderbrutna armar. Chauffören och människorna kastas omkring.

När jag har lugnat ned mig igen så blir allt tyst. Jag hör en ambulanssiren någonstans. På mina darrande ben så sliter jag upp dörrarna till bussen och drar ut alla människor ur vraket. Det är många skadade. När alla är ute så går jag därifrån, på mina ben som jag inte har någon känsel i. En polis springer efter och frågar efter mitt namn, men jag svarar inte. Jag bara går därifrån."



SÅDÄR JA! Kanske en något förvirrande dröm, men jag gjorde mitt bästa för att få er att försöka förstå. Är ganska stolt över mig själv ifall jag får säga det själv. Lite något av en hjälte kanske. Men nu är det slut med drömmar och tankar, för nu ska jag ta och fika lite !

ADIOS!