Döden och Flicka Lila
- Jag älskar dig.
Därefter uppstår det en tystnad. Hon står bara där och ser på mig. Varför gör hon det? Varför kollar hon på mig och vart är vi egentligen? Jag ser runt omkring på min omgivning. Det är ett öde och kalt landskap. Inga fåglar som sjunger, inga blommor vars färger pryder dessa ödelagda slätter. Inga skratt som bryter den döda tystnaden, inga sånger vars toner får trädens skuggor att dansa. Flicka Lila, vi hör inte hemma här.
- Så låt oss se denna vackra värld som du talar om. Låt oss se ifall den är vad du förväntar dig.
Nej. Jag kan inte ta det här längre. Jag måste fokusera. Jag måste tänka på mina vänner. Dina vänner Fredrik. Jag och Flicka Lila vänder oss om och ser hur något kommer springande över slätten. Trots att det är långt bort så känner jag hur skräcken växer inom mig. Du måste fly, du måste gömma dig från döden.
Och flyr gör jag, älskade. Flicka lila springer åt motsatt håll för att möta denna best, utsänd av döden, med klor vars ingen like jag har sett. Innan jag vänder bort blicken så ser jag hur Flicka Lila blickar uppåt mot den storm som kommer dundrande emot henne. Hon tar fram en tändsticksask ur sin lila klänning och tänder en tändsticka. Besten vrålar av raseri och sedan känner jag hur jag faller ned i evigheten. Jag ser för min inre blick hur besten sliter Flicka Lila i stycken och allt som finns kvar efteråt är en lila klänning, fläckad av martyrens blod. Varför Flicka Lila? Varför? Du kunde ha flytt med mig, ditt offer var onödigt.
Sedan så känner jag hur jag dunsar ned på marken. Jag ser mig runtomkring och se, jag är hemma igen. Det är mitt i juli och sommarens grönska har spridit sig över hela landskapet. En fläktande vid sveper igenom de gröna träden och det våta gräset kittlar under mina fötter. Plötsligt så ser jag ett träd ligga till höger om mig. Det är ett svart dött träd, ett träd utan rötter som ligger fallet vid min sida. En av grenarna ryker det våldsamt om, men jag ser ingen eld. Nej älskade, ingen eld. En katt, lika svart som trädet, sitter på det döda trädet och väser åt mig. Det ryser till i hela min kropp och jag undviker att se på trädet. Det är ondska. Flicka lila, om du ändå vore här. Du hade vetat vad jag skulle ha gjort. Du hade givit mig ett gott råd, varför är din klänning trasig, Flicka Lila?
Jag går bort från den grönskande trädgården, bort från det döda trädet och sätter mig i soffan vid tv. Nämen ser man på, där sitter samma katt som nyligen satt på trädet. Nu ser ju den dock inte så farlig ut, den ser till och med mysig ut. Nej, spring. Fly. Jag sätter mig i soffan och katten lägger sig vid mitt huvud. Dess päls är varm och skön så jag lutar mig mot den. Den kommer att strypa dig, FLY... Katten pressar lite på mot nacken, men jag låter det vara. Det är ju en snäll och gosig katt. Den vill mig inget ont... Innan det är försent! Plötsligt så tar den svarta katten ett stålgrepp om min hals och dess päls känns som stickor. Den stryper mig långsamt och jag skriker efter Flicka Lila, men hon svarar inte. Hon finns inte mer. Jag är fortfarande vid medvetande och trots kattens väsningar så försöker jag tänka tillbaka vad Flicka Lila hade gjort. Ja älskade, vad hade hon gjort? Kämpat. Det finns inte längre någonstans att fly.
Så därför kämpar jag. Jag tar ett stadigt grepp om kattens svans och biter allt vad jag kan i svansen. Jag känner hur mina tänder går igenom kött och senor medans en varm svart vätska träder fram ur det sår jag åstadkommit. Katten väser till av smärta och då tar jag chansen och lägger mina armar om dens huvud och vrider till. Med ett knak så blir den helt slapp i mina armar och den faller livlös på golvet.
Hon hade varit stolt över dig. Jag spottar ut den salta smaken jag har i munnen och torkar av ansiktet på tröjan. Vidrigt. Därefter så reser jag mig ur soffan och går ut till den välbekanta trädgården. Då är det som om jag får ett slag i magen. Där, på den döda trädgrenen, sitter Flicka Lila. Hennes lila klänning är inte nedfläckad av blod och hon ler åt mig. Farligt. Väldigt farligt. Jag går långsamt emot henne och hennes leende blir allt bredare. Jag kliver upp på den döda trädstammen, men i samma ögonblick som jag gör det så knuffar Flicka Lila tillbaka mig.
- Du är inte redo än, min lilla prins.
Därefter uppstår det en tystnad. Hon står bara där och ser på mig. Varför gör hon det? Varför kollar hon på mig och vart är vi egentligen? Jag ser runt omkring på min omgivning. Det är ett öde och kalt landskap. Inga fåglar som sjunger, inga blommor vars färger pryder dessa ödelagda slätter. Inga skratt som bryter den döda tystnaden, inga sånger vars toner får trädens skuggor att dansa. Flicka Lila, vi hör inte hemma här.
- Så låt oss se denna vackra värld som du talar om. Låt oss se ifall den är vad du förväntar dig.
Nej. Jag kan inte ta det här längre. Jag måste fokusera. Jag måste tänka på mina vänner. Dina vänner Fredrik. Jag och Flicka Lila vänder oss om och ser hur något kommer springande över slätten. Trots att det är långt bort så känner jag hur skräcken växer inom mig. Du måste fly, du måste gömma dig från döden.
Och flyr gör jag, älskade. Flicka lila springer åt motsatt håll för att möta denna best, utsänd av döden, med klor vars ingen like jag har sett. Innan jag vänder bort blicken så ser jag hur Flicka Lila blickar uppåt mot den storm som kommer dundrande emot henne. Hon tar fram en tändsticksask ur sin lila klänning och tänder en tändsticka. Besten vrålar av raseri och sedan känner jag hur jag faller ned i evigheten. Jag ser för min inre blick hur besten sliter Flicka Lila i stycken och allt som finns kvar efteråt är en lila klänning, fläckad av martyrens blod. Varför Flicka Lila? Varför? Du kunde ha flytt med mig, ditt offer var onödigt.
Sedan så känner jag hur jag dunsar ned på marken. Jag ser mig runtomkring och se, jag är hemma igen. Det är mitt i juli och sommarens grönska har spridit sig över hela landskapet. En fläktande vid sveper igenom de gröna träden och det våta gräset kittlar under mina fötter. Plötsligt så ser jag ett träd ligga till höger om mig. Det är ett svart dött träd, ett träd utan rötter som ligger fallet vid min sida. En av grenarna ryker det våldsamt om, men jag ser ingen eld. Nej älskade, ingen eld. En katt, lika svart som trädet, sitter på det döda trädet och väser åt mig. Det ryser till i hela min kropp och jag undviker att se på trädet. Det är ondska. Flicka lila, om du ändå vore här. Du hade vetat vad jag skulle ha gjort. Du hade givit mig ett gott råd, varför är din klänning trasig, Flicka Lila?
Jag går bort från den grönskande trädgården, bort från det döda trädet och sätter mig i soffan vid tv. Nämen ser man på, där sitter samma katt som nyligen satt på trädet. Nu ser ju den dock inte så farlig ut, den ser till och med mysig ut. Nej, spring. Fly. Jag sätter mig i soffan och katten lägger sig vid mitt huvud. Dess päls är varm och skön så jag lutar mig mot den. Den kommer att strypa dig, FLY... Katten pressar lite på mot nacken, men jag låter det vara. Det är ju en snäll och gosig katt. Den vill mig inget ont... Innan det är försent! Plötsligt så tar den svarta katten ett stålgrepp om min hals och dess päls känns som stickor. Den stryper mig långsamt och jag skriker efter Flicka Lila, men hon svarar inte. Hon finns inte mer. Jag är fortfarande vid medvetande och trots kattens väsningar så försöker jag tänka tillbaka vad Flicka Lila hade gjort. Ja älskade, vad hade hon gjort? Kämpat. Det finns inte längre någonstans att fly.
Så därför kämpar jag. Jag tar ett stadigt grepp om kattens svans och biter allt vad jag kan i svansen. Jag känner hur mina tänder går igenom kött och senor medans en varm svart vätska träder fram ur det sår jag åstadkommit. Katten väser till av smärta och då tar jag chansen och lägger mina armar om dens huvud och vrider till. Med ett knak så blir den helt slapp i mina armar och den faller livlös på golvet.
Hon hade varit stolt över dig. Jag spottar ut den salta smaken jag har i munnen och torkar av ansiktet på tröjan. Vidrigt. Därefter så reser jag mig ur soffan och går ut till den välbekanta trädgården. Då är det som om jag får ett slag i magen. Där, på den döda trädgrenen, sitter Flicka Lila. Hennes lila klänning är inte nedfläckad av blod och hon ler åt mig. Farligt. Väldigt farligt. Jag går långsamt emot henne och hennes leende blir allt bredare. Jag kliver upp på den döda trädstammen, men i samma ögonblick som jag gör det så knuffar Flicka Lila tillbaka mig.
- Du är inte redo än, min lilla prins.
Kommentarer
Trackback
