freddden

Det är ju det där ljudet. Det där ljudet av en annan människans hjärta som tystar allt annat. Tvivel. Du har en klump i magen. Jag vill skratta utan att le. Jag vill gråta, men inte fälla några tårar. Kanske det inte finns något bortom dina ögons tomma blick, kanske det bara finns ett tomrum? Ett vakuum som du måste fylla med dig själv. Ingen kommer fylla det åt dig. Nej älskade, ingen. Först när alla band är brutna, först när alla trådar har brustit, då tänker jag lägga mig ned och acceptera tomheten i mig själv, den som jag misslyckas med att fylla. Innan mörkret omfamnar mig så kommer du vara där och blåsa ut ljuset, med ett leende på läpparna. Åh, kylan som drar ihop min hud, den obarmhärtiga kylan som letar sig in i mig och förintar all värme som någonsin fanns. Mitt blod fryser till is, men jag ler ändå. Det finns ingenting annat att göra. Det är ju det enda jag kan göra. Le åt olyckan som jag har bringat över mig själv.

Och när jag springer där på gröna ängar under den älskade solen, så snubblar jag bara för att slå huvudet och inse att jag bara har drömt. Jag vaknar upp till den verkliga värld jag lever. Ett kalt och öde landskap och jorden är full av sprickor. Avgrunden finns aldrig långt borta. Men det är då jag känner att jag är själv full av sprickor. Djupa sprickor som sträcker sig långt, långt in. Kanske har jag låtit dem uppstått och då finns det ingen annan att klandra? Kanske. Nu känner jag hur vinden blåser igenom mig, den tjuter igenom mig och visslar i alla sprickor. Det finns inget sådant som en själ, utan ett tomrum som man fyller under hela sitt liv. Men när man fyller det så är det inte längre ett tomrum. Sant. Så varför klagar jag?

Inget svar, men vad hade jag förväntat mig. Det kanske är dessa förväntningar som förstör allt jag hoppas på. Allt jag vågar hoppas på. Dessa små och obetydliga tankar som jag tänker väldigt försiktigt och diskret så jag inte ska komma på mig själv. Jag är ingen misslyckad människa? Nej, ingen är. Jag har bara misslyckats med att lyckas. Någon slags skillnad måste det ju vara. Eller? Jag vet inte längre. Jag känner bara en längtan efter att få tända ett ljus i dig. Ett enda obetydligt skulle räcka. Låt det brinna också tills någon kommer och blåser ut det. Låt det skänka dig värme och trygghet en liten stund. Jag begär inte detta, jag bara önskar det, i tanken om att du skulle kunna göra detsamma mot andra. Inte nödvändigtsvis mig dock. Ibland räcker det för mig att se andra le.

Plötsligt så återkommer det där ljudet. Det där ljudet av en annan människans hjärta som tystar allt annat och det ekar inom mig. Det kommer fortsätta eka tills någon blåser ut ljuset.

Sova. Sova för evigt.