freddden

Minns du?


Jaa jag minns det fortfarande. En period ingjutet i mitt hjärta och jag är oförmögen att glömma det. På många sätt så var det en farlig period. En period då jag var som svagast och jag tvivlar på att någon var särskilt stark då. Det har kommit i perioder i hela mitt liv, men värst var det i sjuan. Vad är det då jag pratar om? Jo, kärlek. I sjuan så visste jag inte vem fan jag var. Det klassiska tipset för övergivna singlar är att man "ska vara sig själv". Hur fan ska jag kunna vara mig själv när jag inte vet vem jag är? Så därför testade jag mig fram. Jag kanske kommer att tillbringa hela livet med det, men just nu så tror jag att jag har hittat rätt. Delvis för att jag blir älskad för den jag är av någon. I vilket fall som helst så kände jag mig så ensam där i sjuan. Åh så ensam jag var. Jag låg ensam i min säng och sörjde att ingen låg bredvid mig. Varför gjorde jag det? Jag vet inte. Jag kände att jag behövde någon och det är där allt började på riktigt.

Jag kan nog inte påstå att det var första gången jag blev "kär". Innan det så hade jag varit lite småkär i hela mitt liv, men nu i samband med puberteten så förstärktes det väldigt mycket. Inte nödväntigtvis sex, ifall du tänker på det, sex exsisterade nästan inte för mig på den tiden. Det skulle bara ha betydit allt för mig att hålla hennes hand. Sex var inte ens en tanke jag tänkt. För att återgå till ämnet, ja jag blev kär. Tyvärr så hade jag en ganska vag bild av vad kärlek var då, men jag visste att det hade någonting med kroppskontakt att göra. Också det faktum att man kan säga "jag älskar dig" till varandra. Det var kärlek. Åh gud, jag ville ju ha den, men den gav mig bara smärta. Jag kunde aldrig hålla inne vad jag kände, så jag sa alltid de till dessa flickor. Jag berättade om hur jag kände. Det är ju det vissa säger att man ska göra. Visa sina känslor. Det kanske är bra ifall man får en positiv respons, men det fick aldrig jag. En annan grej är att jag aldrig var "snygg" i sjuan. Självklart så spelade det också stor roll då. Snygga killar fick snygga tjejer. Jag var en ful kille som ville ha snygga tjejer. Ödmjukt av mig, eller hur?

För några månader sedan så läste jag en bok och i den stod det "It matters what you like, not what you are like". Min tolkning av den är att man inte ska sitta och leta brister i sig själv, utan att lyfta fram det positiva. Kom igen. Ingen är perfekt, det vet vi. Ifall jag och alla andra förlorade tonåringar hade fattat det då så hade det varit enklare att leva. Synd att ingen berättade det för oss. Fast någon kanske försökte berätta det för oss, men vi förstod inte? Jag vet inte. Jag minns inte. I vilket fall som helst så blev jag ju kär i den här snygga tjejen. Vad såg jag i henne egentligen? Förutom att hon var snygg? Fanns det något annat egentligen? Hade vi något gemensamt? Jag tvivlar på att vi hade det.

Min teori är att i all in ensamhet så försöker hjärnan att "lindra" ensamheten genom att hitta någon att bli kär i. Därför så sitter man och gör en lista i huvudet på människor man skulle kunna passa ihop med. Visst låter det löjligt? Jag gjorde det själv. Jag påstår inte att jag hade en lista på tjejer jag skulle kunna vara tillsammans med, utan bara "förslag". På så sätt så lurar hjärnan en själv att man är kär, fast man egentligen inte är det. Jag tänker dock inte sitta här och påstå att detta är sanningen. Det är som sagt bara min teori. Tro vad du vill.

På den tiden då Logiken inte hade lika mycket inflytande så ljög jag väldigt mycket för mig själv. Och alla dessa frågor, gud, alla dessa frågor. "Gillar hon mig?" Så förlorad jag var. Så vad innebär det egentligen att vara kär? Jag kan inte svara på den frågan åt dig, men bär den med dig genom livet som jag har gjort. Åh, men du är bara 17 år gammal. Det spelar ingen roll. Jag har hunnit uppleva mycket.

Vi minns det.