Vita band (av tillförlit)
Idag hatar jag allt.
Jag hatar kläderna jag har på mig och vädret tilltalar mig inte heller. Inte ens en pizza smakar gott idag, nej inte idag, för idag hatar jag den. Mitt långa hår faller ned för ögonen så jag inte ser någonting, åh jag hatar det så. Mina nakna fötter skälver till av det kalla golvet, jag hatar den påfrestande kylan. Jag hatar allt och hela världen och allra mest så hatar jag mig själv.
Det finns faktiskt bara en grej jag inte hatar idag och det är den sak som jag just nu håller i handen. Revolvermannen. Och det skall alltid bli min flyktväg, från ångest och lidanden, prövningar och påfrestningar. Just det. Böcker, och deras värld som de låter mig ta del av. För ett tag så slipper jag vara mig själv, jag slipper ta beslut och resonera, istället så kan jag bara följa det som redan är förutbestämt. Jag vänder en ny sida. Allt jag behöver är att läsa och följa berättelsen, se hur karaktärerna möter svåra prövningar och slutligen hur de lyckas, eller misslyckas. Jag är ständigt med i deras värld, som en osynlig åskådare. Ingen lägger märke till mig och alla låtar mig vara, som om att de låtsades att jag inte fanns där.
För hur högt värderar jag inte den torra öknens vidsträckta landskap? Det tomma öde landskap, lika tom som jag själv är idag. Hur mycket jag än försöker fly från mig själv så känner jag ständigt igen mig i det landskap som Roland vandrar i. Jag har saknat fantasy. Jag har saknat en ny historia som jag inte har hört förut. Det kanske därför Roland betyder så mycket för mig nu. Det konstiga är att hans värld känns så mycket mer levande än vad min gör. Varför är det så? Varför tänker jag dessa tankar?
Imorgon är det måndag. Måndagar exsisterar inte på samma sätt i böcker. Måndagar är inte relevanta, men de är de i den värld som jag är född i. Den här världen, som jag vill hata. Roland slipper måndagar. Där han finns så har tiden för längesen slutat existera. Han drivs hela tiden av sin uppgift, det man han behöver få tag på för att få sina svar. Vad är mitt mål? Jag har inget mål. En dag i taget brukar jag säga, men jag tror inte det räcker. Inte ifall man ska leva. Jag överlever bara, men jag vill leva och kanske uppleva. Uppleva känns så långt borta nu. Jag vänder blicken till höger. Där i det bländade ljuset från min lampa så ligger Revolvermannen och väntar på mig. Stephen King väntar på att få kasta in mig i en värld där jag slipper vara mig själv. Låter inte det som en välsignelse?
Kom igen. Bara tre veckor kvar att överleva nu. Jag klarar det här, det har jag alltid gjort.
Och desto hårdare kommer du falla.
Jag hatar kläderna jag har på mig och vädret tilltalar mig inte heller. Inte ens en pizza smakar gott idag, nej inte idag, för idag hatar jag den. Mitt långa hår faller ned för ögonen så jag inte ser någonting, åh jag hatar det så. Mina nakna fötter skälver till av det kalla golvet, jag hatar den påfrestande kylan. Jag hatar allt och hela världen och allra mest så hatar jag mig själv.
Det finns faktiskt bara en grej jag inte hatar idag och det är den sak som jag just nu håller i handen. Revolvermannen. Och det skall alltid bli min flyktväg, från ångest och lidanden, prövningar och påfrestningar. Just det. Böcker, och deras värld som de låter mig ta del av. För ett tag så slipper jag vara mig själv, jag slipper ta beslut och resonera, istället så kan jag bara följa det som redan är förutbestämt. Jag vänder en ny sida. Allt jag behöver är att läsa och följa berättelsen, se hur karaktärerna möter svåra prövningar och slutligen hur de lyckas, eller misslyckas. Jag är ständigt med i deras värld, som en osynlig åskådare. Ingen lägger märke till mig och alla låtar mig vara, som om att de låtsades att jag inte fanns där.
För hur högt värderar jag inte den torra öknens vidsträckta landskap? Det tomma öde landskap, lika tom som jag själv är idag. Hur mycket jag än försöker fly från mig själv så känner jag ständigt igen mig i det landskap som Roland vandrar i. Jag har saknat fantasy. Jag har saknat en ny historia som jag inte har hört förut. Det kanske därför Roland betyder så mycket för mig nu. Det konstiga är att hans värld känns så mycket mer levande än vad min gör. Varför är det så? Varför tänker jag dessa tankar?
Imorgon är det måndag. Måndagar exsisterar inte på samma sätt i böcker. Måndagar är inte relevanta, men de är de i den värld som jag är född i. Den här världen, som jag vill hata. Roland slipper måndagar. Där han finns så har tiden för längesen slutat existera. Han drivs hela tiden av sin uppgift, det man han behöver få tag på för att få sina svar. Vad är mitt mål? Jag har inget mål. En dag i taget brukar jag säga, men jag tror inte det räcker. Inte ifall man ska leva. Jag överlever bara, men jag vill leva och kanske uppleva. Uppleva känns så långt borta nu. Jag vänder blicken till höger. Där i det bländade ljuset från min lampa så ligger Revolvermannen och väntar på mig. Stephen King väntar på att få kasta in mig i en värld där jag slipper vara mig själv. Låter inte det som en välsignelse?
Kom igen. Bara tre veckor kvar att överleva nu. Jag klarar det här, det har jag alltid gjort.
Och desto hårdare kommer du falla.
Kommentarer
Trackback
