freddden

Kanske har jag tänkt fel. Det kanske är som den personen sa, att jag överreagerar som vanligt? Att bli ett nervvrak. Jag vet inte. Trots det så känns det ändå lite bättre, men jag har fortfarande kvar klumpen i magen. Det är ett problem som måste lösas och jag vet det. Jag klarar av det här. Jag är ingen mes som jag utgör mig för att vara. Jag har ju alltid klarat mig, så varför oroar jag mig så fruktansvärt mycket? Det enda hon krävde var tid, men jag var så trångsynt att jag inte såg det. Nu förstår jag det. Hon behöver tid, och tid ska hon få, för det har jag gott dessa dagar. Trots klumpen i magen så känner jag samtidigt en lättnad. Jag behöver inte göra det här svårare än vad det faktiskt är.

Samtalet igår gav mig mycket att tänka på. Idag har jag dessutom tid att reflektera över det, så jag utnyttja tiden.

Men fortfarande så känner du närheten av en Realist. En Realist som kommer att förkasta dina känslor och din kärlek. En Realist som ser vad hon inte ser. Så stick ut dina ögon, ty du är redan blind. Låt mörkret omfamna dig så vi kan vandra igen.


Fast nej.