Du siktar åt fel håll
Hopp? Det fanns aldrig något hopp.
Bara en längtan. En längtan efter något större. Något bättre. För visst kan ingen man sakna det han aldrig har haft? Nej älskade, det kan han inte. Han ser ut mot horisonten, kisande mot det starka ljuset som skär i hans ögon. Vad finns på andra sidan? För vad som helst måste vara bättre än det här? Kanske det inte finns någon botten, utan man bara fortsätter att falla utan att man märker det. Nej, det fanns aldrig något hopp. Bara en önskan om att allt skulle ordna sig, men har vi inte lärt oss att ingenting ordnar sig själv? Just det. Ingen kommer göra jobbet åt dig. När du faller på knä så kommer ingen hjälpa dig att resa dig igen. Förstår du hur sjukt jävla ensam du är? Minns du?
Blunda, blinda och blända.
Vad är skillnaden? Jag ser ingen skillnad. Är jag bländad, blind eller blundar jag bara? För vad är skillnaden? Den kanske inte finns. Eller så ser jag den bara inte. Jag ser den inte än. Klandra mig inte för det, jag gör mitt bästa. Jag försöker utvecklas, jag försöker lära mig nya saker. Se inte ned på mig. Jag är inte bättre än dig. Jag kommer aldrig vara det, men kanske en jämlike? Snälla, det skulle betyda så mycket. Eller vänta, är jag bländad nu? Bländad av din karaktär, ditt stolta leende. Älskade, är jag bländad igen? Nej. Sluta blunda för det uppenbara. Du är blind. Vakna. Åh, hör du ljudet av undergången som närmar sig. Och när slutet kommer så ska vi få blunda. Sova för alltid. Därefter bländade av ljuset. Vad kommer sedan?
Tystnad. Och tystnaden förstör oss. Allt vi står för, allt vi någonsin vågat hoppats på. Vi skriker, men det ekar bara inom oss själva. Nej älskade, ingen hör. Vi kommer kvävas till ljudet av vårt rop till hjälp. Vi kommer ligga där och skrika och be om förlåtelse, men för varje ord så blir det bara värre. För varje ord som lämnar våra läppar så kommer andetagen blir tyngre och tyngre tills vi inte orkar med. Förstår du inte? Du valde detta. Du valde att förgöra oss. Du valde att blända dig själv.
Därefter så kom budbäraren och han ropade med en röst som skakade världen:
Kungen är död.
Bara en längtan. En längtan efter något större. Något bättre. För visst kan ingen man sakna det han aldrig har haft? Nej älskade, det kan han inte. Han ser ut mot horisonten, kisande mot det starka ljuset som skär i hans ögon. Vad finns på andra sidan? För vad som helst måste vara bättre än det här? Kanske det inte finns någon botten, utan man bara fortsätter att falla utan att man märker det. Nej, det fanns aldrig något hopp. Bara en önskan om att allt skulle ordna sig, men har vi inte lärt oss att ingenting ordnar sig själv? Just det. Ingen kommer göra jobbet åt dig. När du faller på knä så kommer ingen hjälpa dig att resa dig igen. Förstår du hur sjukt jävla ensam du är? Minns du?
Blunda, blinda och blända.
Vad är skillnaden? Jag ser ingen skillnad. Är jag bländad, blind eller blundar jag bara? För vad är skillnaden? Den kanske inte finns. Eller så ser jag den bara inte. Jag ser den inte än. Klandra mig inte för det, jag gör mitt bästa. Jag försöker utvecklas, jag försöker lära mig nya saker. Se inte ned på mig. Jag är inte bättre än dig. Jag kommer aldrig vara det, men kanske en jämlike? Snälla, det skulle betyda så mycket. Eller vänta, är jag bländad nu? Bländad av din karaktär, ditt stolta leende. Älskade, är jag bländad igen? Nej. Sluta blunda för det uppenbara. Du är blind. Vakna. Åh, hör du ljudet av undergången som närmar sig. Och när slutet kommer så ska vi få blunda. Sova för alltid. Därefter bländade av ljuset. Vad kommer sedan?
Tystnad. Och tystnaden förstör oss. Allt vi står för, allt vi någonsin vågat hoppats på. Vi skriker, men det ekar bara inom oss själva. Nej älskade, ingen hör. Vi kommer kvävas till ljudet av vårt rop till hjälp. Vi kommer ligga där och skrika och be om förlåtelse, men för varje ord så blir det bara värre. För varje ord som lämnar våra läppar så kommer andetagen blir tyngre och tyngre tills vi inte orkar med. Förstår du inte? Du valde detta. Du valde att förgöra oss. Du valde att blända dig själv.
Därefter så kom budbäraren och han ropade med en röst som skakade världen:
Kungen är död.
Kommentarer
Trackback
