s.313 (Katastrofen är nära)
..och jag känner hur jag glider ut ur min egen kropp och allt jag kan göra är att se på, se hur mina läppar formar ord som jag inte menar, hur mina ögon glöder av ett hat som jag inte menar, åh förlåt, jag villle...
En känsla av samhörighet är ingenting en människa behöver, bara något hon eftertraktar. Vad hon egentligen behöver är styrka, för det är den starkaste som överlever. Låt de svaga gå under. De förtjänar ingen plats i den starkes värld, de förtjänar inte att leva i en värld av överlevare. Så låt de svaga, med sin patetiska känsla av samhörighet gå under. Där vi överlevare går fram så bygger de svaga vägen, med sitt eget kött och blod, vägen där vi ska vandra som segrare. Det fanns bara en känsla av samhörighet i förlusten av viljan, viljan att påverka och att dominera.
...aldrig att det skulle bli såhär, det var inte meningen att det skulle gå såhär långt, allt jag ville var att hjälpa till, men det blev bara fel, förlåt mig, jag måste försöka...
Den enskilde individen är svag. Det är massan som kan kontrollera och den ende individen som är stark är den som kan kontrollera massan. Låt den starke ta makten, överlåt ansvaret åt denne, och han ska ro er i hamn. Det enda sättet för den enskilde individen i massan, att hitta sin plats, är att kuva sig för den starke och acceptera sin svaghet. Låt de starka dominera över de svaga. Som det alltid har varit. Som det alltid kommer att vara. I slutändan så handlar livet om att överleva, inte att uppleva. Det finns ingenting att uppleva. Det har aldrig funnits något att uppleva. Det finns bara en mörk massa, där du bara är en del av. Det finns ingen ljuspunkt i rummet, det finns ingen oändlighet, bara ett slut som alla förbereder sig på. Nedräkningen har börjat och du kan dö imorgon. Så ifall du såg hur länge du hade kvar, hade det gjort dig godare? Hade du känt dig tryggare? Nej, det hade det inte.
...att minnas vem jag var, nej nej, måste sluta tänka dessa tankar, de tankar som sprider lögner i hela min kropp, det får ju inte sluta såhär, nej sluta stopp, jag...
Det finns ingen utväg. Det finns inget hopp. Det enda du kan göra åt det är att acceptera ditt öde och låta dig styras igenom livet som ett tåg på en räls. Du kan inte svänga höger, du kan inte svänga vänster, du kan bara fortsätta att åka på den räls, den väg, som livet har givit dig. Hör du den skärande musiken, den som gnisslar i dina öron? Det är ljudet till din egen undergång, livets sista toner i en redan förlorad värld. Den enskilde individen är död, människan och allt hon står för är sedan länge dött. Du är död och nästa generation tar sina första andetag.
...tänker aldrig sluta stå för vad jag tror på. Jag älskar människan och hennes värld.
Men hon älskar inte dig, du enskilde individ.
En känsla av samhörighet är ingenting en människa behöver, bara något hon eftertraktar. Vad hon egentligen behöver är styrka, för det är den starkaste som överlever. Låt de svaga gå under. De förtjänar ingen plats i den starkes värld, de förtjänar inte att leva i en värld av överlevare. Så låt de svaga, med sin patetiska känsla av samhörighet gå under. Där vi överlevare går fram så bygger de svaga vägen, med sitt eget kött och blod, vägen där vi ska vandra som segrare. Det fanns bara en känsla av samhörighet i förlusten av viljan, viljan att påverka och att dominera.
...aldrig att det skulle bli såhär, det var inte meningen att det skulle gå såhär långt, allt jag ville var att hjälpa till, men det blev bara fel, förlåt mig, jag måste försöka...
Den enskilde individen är svag. Det är massan som kan kontrollera och den ende individen som är stark är den som kan kontrollera massan. Låt den starke ta makten, överlåt ansvaret åt denne, och han ska ro er i hamn. Det enda sättet för den enskilde individen i massan, att hitta sin plats, är att kuva sig för den starke och acceptera sin svaghet. Låt de starka dominera över de svaga. Som det alltid har varit. Som det alltid kommer att vara. I slutändan så handlar livet om att överleva, inte att uppleva. Det finns ingenting att uppleva. Det har aldrig funnits något att uppleva. Det finns bara en mörk massa, där du bara är en del av. Det finns ingen ljuspunkt i rummet, det finns ingen oändlighet, bara ett slut som alla förbereder sig på. Nedräkningen har börjat och du kan dö imorgon. Så ifall du såg hur länge du hade kvar, hade det gjort dig godare? Hade du känt dig tryggare? Nej, det hade det inte.
...att minnas vem jag var, nej nej, måste sluta tänka dessa tankar, de tankar som sprider lögner i hela min kropp, det får ju inte sluta såhär, nej sluta stopp, jag...
Det finns ingen utväg. Det finns inget hopp. Det enda du kan göra åt det är att acceptera ditt öde och låta dig styras igenom livet som ett tåg på en räls. Du kan inte svänga höger, du kan inte svänga vänster, du kan bara fortsätta att åka på den räls, den väg, som livet har givit dig. Hör du den skärande musiken, den som gnisslar i dina öron? Det är ljudet till din egen undergång, livets sista toner i en redan förlorad värld. Den enskilde individen är död, människan och allt hon står för är sedan länge dött. Du är död och nästa generation tar sina första andetag.
...tänker aldrig sluta stå för vad jag tror på. Jag älskar människan och hennes värld.
Men hon älskar inte dig, du enskilde individ.
Kommentarer
Trackback
