freddden

Jag drömde om honom igår. Det är då den riktiga frågan dyker upp i mitt huvud, vem var han egentligen för mig? Knappast någon som jag älskade. Inte heller gillade jag honom, han hade allt för många brister för att förmå mig att göra det. Jag såg bara upp till honom. Han var en förebild för mig. En gammal barndomsvän, men vad betyder dessa saker nu? Jag håller fortfarande dem vid liv, för jag värderar dem. De betydde mycket för mig då, när jag var i den åldern då jag var lättpåverkad. Han behövde bara be mig om att göra en grej och snabbt som ögat så var jag där för att göra det åt honom. Allt jag ville ha var beröm från honom, eller kanske bara ett tack. Det var ju så häftigt att vara kompis med honom, men jag vet aldrig vad han såg i mig? Vad var jag för honom, på den tiden då det inte fanns någon Logik?

Vi åker skridskor. Vi skrattar. Han tar ett felsteg och det slutar med att han ramlar på ändan. Båda två skrattar ännu mer. Det var så lätt att skratta på den tiden, ty det är längesedan jag skrattade nu. Jag kan le ibland, men det är fortfarande inte samma sak. Inte som det där skrattet som bubblade i magen och exploderade ut ifrån min mun. Jag saknar det skrattet, för det kom ifrån hjärtat. Det är nog då som jag erkänner att jag faktiskt gillade honom. Han var en riktigt bra kompis, men han hade sina brister och de skulle bli allt tydligare med åren. Den overkliga skräcken blir den obarmhärtiga verkligheten. Vi växte ifrån varandra.

Jag minns när det var några killar som var dumma mot mig när jag gick i sexan och då var han där och försvarade mig. Han sa åt dem att låta bli mig, för jag var hans kompis. Jag kände en darrning av tacksamhet och vördnad när han stod där och försvarade MIG för några äldre killar. Detta hade aldrig inträffat förr och jag var så tacksam över det. Men det var också då som vi började växa ifrån varandra. Puberteten har en egen vilja. När han gick i sjuan så började han skaffa lite tuffare kompisar, äldre vänner, samma killar som hade varit elaka mot mig när jag gick i sexan. Visst är det ironiskt? Jag förlorade honom mot dem. Jag ställde alltid frågan till mig själv då, varför gick han till dem? Är de bättre än mig? Hur då? På den tiden så fanns det ingen Logik som kunde förklara för mig vad som egentligen pågick. Nu ser jag dock allting mycket klarare. När man växer upp så finns det vissa människor som man kan sålla bort, sådana som är omogna, barnsliga eller "töntiga". Jag tycker det är synd att vissa gör den sorteringen i sitt liv, men jag tänker inte klandra dem eftersom jag själv är en av dem, men det är en annan historia. I vilket fall som helst så hade han och jag växt ifrån varandra. En djup klyfta som blev allt större.

Det sista lilla medlidande jag såg från honom när jag fick ta emot smällarna när jag var 14. Efteråt så kommer han gående nonchalant och frågar mig lite försiktigt hur jag mår. Bah. Som att det betydde något för honom då. Han ville bara ha reda på det så han kunde rapportera tillbaka till de andra, men den dagen var triumfen min. Det var min dag då och jag var en martyr, i tonårsformat. Det var det sista jag hörde av honom. Det sista försöket till medlidande. Sedan försvann han in i en ny spännande värld där alkohol var någonting spännande. Lite tonårsrebell, säg vem har inte varit det? Jag önskar att jag kunde säga att jag inte har varit det, men det har jag. Det inkluderar dock inte alkohol, tack gode gud. Det var dock i den världen han dränkte sig själv och det verkade som han trivdes med sina nya vänner och bekantskaper. Han fick till och med en tjej på köpet.

Han var inte längre min idol, utan en fallen hjälte. Det kanske är det som får vissa att tänka till lite, när de ser sin förebild falla. Ska de hjälpa förebilden och resa upp den igen med sin egen kraft, eller ska de bara låta förebilden ligga där i smutsen och glömmas bort? Jag vet inte. Det är så mycket jag inte vet, men jag visste ännu mindre då tillbaka på den tiden. Även idag, i nuet, så har jag fortfarande drömmar om honom. Att han är arg på mig, eller kanske rentav besviken och jag gör allt för att imponera på honom, men han ser inte. Kan man säga att han har gjort djupa intryck? Jag vet inte. Förresten så tror jag inte att jag har sett honom på flera månader, trots det så har jag återkommande drömmar om honom. Bah.

Jag kommer aldrig att se honom igen, jag kommer se någon annan med samma ansikte, samma skratt, samma röst och samma kropp, men det kommer inte vara honom. Det kommer inte vara min kompis. Den förebild jag hade kommer alltid att vara förlorad i tiden och jag måste försöka vända bort blicken. Det finns ju trots allt andra saker som är viktigare i nuet. Har jag inte tillräckligt med problem?

Förmodligen.