En form av lycka
Det var den vackrate film jag någonsin sett. När sluttexterna rullar så torkar jag tårarna och stänger ned filmen. Verkligen, varenda minut av filmen sammanfattade mitt liv. Jag kände igen mig så otroligt mycket i huvudpersonen. Så fantastiskt inspirerande val och beslut och här sitter jag helt förstummad. Även alla andra karaktärer var så sorgsna, men så vackra. Jag snörvlar till och pustar ut. En sådan undebar film, men det fattas något. Trots den vackra miljön och alla perfekta dialoger sammankopplat med den drivande handlingen som fick mig att rysa ibland. Trots allt det där så är det fortfarande något som fattas. Märkligt. Varför känner jag denna tomhet? Det var ju den bästa film jag någonsin sett i hela mitt liv. Varför uppskattar jag den inte mer? Det är ju något som saknas. En del av mig själv.
Jag reser mig långsamt ur den breda sängen och sätter på mig på sängkanten. Jag drar sakta händerna igenom håret och tar djupa andetag. Jag tittar åt höger. Där ligger min dator, brummande efter den lilla filmvisningen. En dator. Vad är det egentligen? Materiellt skit som jag inte vill leva utan. En lyxvara som jag kan unna mig i mitt händelsefattiga liv. Det finns så många andra saker som jag också skulle vilja ha. Det är då jag upptäcker vad jag egentligen håller på med. Vadå vill ha? Är det plötsligt vad livet handlar om, vad man vill ha? Nej, det är balansen mellan vad man vill ha och vad man behöver. Just nu behöver jag någonting att dricka, eller vill jag bara ha det? Skillnaden kan vara ytterst lite ibland, men jag antar att det är jag själv som sätter gränserna.
Jag reser mig och lämnar mitt rum för att gå till köket för att fylla på ett glas med vatten. Vatten. Jag består till 2/3 av vatten, men är det verkligen så enkelt? Tänk ifall man kunde mäta vilka känslor som fanns i en människa, och vilken känsla som var dominerande. Typ "Hej, jag heter Fredrik och består till 50% kärlek, är du intresserad?" Kanske det inte alltid är så enkelt, men det känns ändå uppiggande. Jag vrider om kranen till kallt vatten, fyller glaser och dricker. Det iskalla vattnet kittlar min torra hals och det känns som allt damm som fanns där sköljs bort och ned i magen. Åh så härligt, det är det här jag lever för. Är det vad jag behöver eller vad jag vill ha? Som sagt så är det ibland väldigt svårt att avgöra, men i detta nu så tror jag faktiskt att det var båda faktorerna. Jag ville ha ett glas vatten och jag behövde det förmodligen också. Logiskt. Jag tar med mig vattnet tillbaka till mitt rum och jag lägger mig i sängen bara för att stirra upp i taket och låta tankarna sväva ut.
Plötsligt så inser jag varför jag inte uppskattade filmen. Trots att det var den bästa jag sett i hela mitt liv. Den första tanken som jag tänkte efter jag hade sett klart filmen, den tanken ignorerade jag för den var oviktig. Hur fel hade jag inte då, inser jag nu. Jag tittar till höger om mig igen. Där ligger min dator. Ironiskt nog så är det precis det som är skillnaden. Det spelar ingen roll hur bra en film kan vara, hur sjukt underbar en bok kan vara, eller hur fantastiskt en annan människa kan skriva. Jag förstår det nu. Allt det där spelar ingen roll, för ifall du upplever lycka ensam, vem har du då att dela den med? Vem ska du sitta och prata lyckliga minnen med, när det är saker du bara själv har upplevt? Ifall någon kommer till mig och berättar om hur underbart det var på en festival så kan jag inte ta del av det minnet. Jag kan bara le åt den personens försök att dela sin lycka med mig.
Jag håller andan ett tag och andas sedan ut. Jag brukar göra det ibland, bara för att känna att jag fortfarande lever. Kontrollera andningen lite. Jag sneglar till höger igen, datorn ligger fortfarande där och brummar. Jag har just sett den vackraste filmen i hela världen ensam. Det låter så fel. Trots det så var den första tanken efter jag hade sett den, att jag skulle tipsa om den här filmen till någon. Låter det bättre? Att tipsa någon om min lycka? Det är då jag aktiverar människan inom mig. Jag vill att de ska känna samma lycka som mig när jag såg den. Jag vill att de ska känna samma samhörighet, när vi sedan kan prata om filmen, utan att ha varit fysiskt nära varandra när vi såg den. Så nästa år så kan jag träffa en helt främmande människa och känna glädjeruset när jag får höra att vi har varit på samma festival, utan att ha sett varandra. Vi var fortfarande där. Vi var inte separata människor, vid det tillfället så var alla människor en enda människa. En enda själ som stod där och sjöng med i alla låtar och hoppade i takt som galningar. Är detta livets sanna lycka? En lycka som kan delas, utan att behöva delas medvetet.
Jag reser mig upp ur sängen igen och sätter mig på sängkanten. Och den första tanken som jag tänkte när jag såg klart filmen fyller mig igen.
Nu måste jag ringa Matilda och tipsa om den här filmen.
Jag reser mig långsamt ur den breda sängen och sätter på mig på sängkanten. Jag drar sakta händerna igenom håret och tar djupa andetag. Jag tittar åt höger. Där ligger min dator, brummande efter den lilla filmvisningen. En dator. Vad är det egentligen? Materiellt skit som jag inte vill leva utan. En lyxvara som jag kan unna mig i mitt händelsefattiga liv. Det finns så många andra saker som jag också skulle vilja ha. Det är då jag upptäcker vad jag egentligen håller på med. Vadå vill ha? Är det plötsligt vad livet handlar om, vad man vill ha? Nej, det är balansen mellan vad man vill ha och vad man behöver. Just nu behöver jag någonting att dricka, eller vill jag bara ha det? Skillnaden kan vara ytterst lite ibland, men jag antar att det är jag själv som sätter gränserna.
Jag reser mig och lämnar mitt rum för att gå till köket för att fylla på ett glas med vatten. Vatten. Jag består till 2/3 av vatten, men är det verkligen så enkelt? Tänk ifall man kunde mäta vilka känslor som fanns i en människa, och vilken känsla som var dominerande. Typ "Hej, jag heter Fredrik och består till 50% kärlek, är du intresserad?" Kanske det inte alltid är så enkelt, men det känns ändå uppiggande. Jag vrider om kranen till kallt vatten, fyller glaser och dricker. Det iskalla vattnet kittlar min torra hals och det känns som allt damm som fanns där sköljs bort och ned i magen. Åh så härligt, det är det här jag lever för. Är det vad jag behöver eller vad jag vill ha? Som sagt så är det ibland väldigt svårt att avgöra, men i detta nu så tror jag faktiskt att det var båda faktorerna. Jag ville ha ett glas vatten och jag behövde det förmodligen också. Logiskt. Jag tar med mig vattnet tillbaka till mitt rum och jag lägger mig i sängen bara för att stirra upp i taket och låta tankarna sväva ut.
Plötsligt så inser jag varför jag inte uppskattade filmen. Trots att det var den bästa jag sett i hela mitt liv. Den första tanken som jag tänkte efter jag hade sett klart filmen, den tanken ignorerade jag för den var oviktig. Hur fel hade jag inte då, inser jag nu. Jag tittar till höger om mig igen. Där ligger min dator. Ironiskt nog så är det precis det som är skillnaden. Det spelar ingen roll hur bra en film kan vara, hur sjukt underbar en bok kan vara, eller hur fantastiskt en annan människa kan skriva. Jag förstår det nu. Allt det där spelar ingen roll, för ifall du upplever lycka ensam, vem har du då att dela den med? Vem ska du sitta och prata lyckliga minnen med, när det är saker du bara själv har upplevt? Ifall någon kommer till mig och berättar om hur underbart det var på en festival så kan jag inte ta del av det minnet. Jag kan bara le åt den personens försök att dela sin lycka med mig.
Jag håller andan ett tag och andas sedan ut. Jag brukar göra det ibland, bara för att känna att jag fortfarande lever. Kontrollera andningen lite. Jag sneglar till höger igen, datorn ligger fortfarande där och brummar. Jag har just sett den vackraste filmen i hela världen ensam. Det låter så fel. Trots det så var den första tanken efter jag hade sett den, att jag skulle tipsa om den här filmen till någon. Låter det bättre? Att tipsa någon om min lycka? Det är då jag aktiverar människan inom mig. Jag vill att de ska känna samma lycka som mig när jag såg den. Jag vill att de ska känna samma samhörighet, när vi sedan kan prata om filmen, utan att ha varit fysiskt nära varandra när vi såg den. Så nästa år så kan jag träffa en helt främmande människa och känna glädjeruset när jag får höra att vi har varit på samma festival, utan att ha sett varandra. Vi var fortfarande där. Vi var inte separata människor, vid det tillfället så var alla människor en enda människa. En enda själ som stod där och sjöng med i alla låtar och hoppade i takt som galningar. Är detta livets sanna lycka? En lycka som kan delas, utan att behöva delas medvetet.
Jag reser mig upp ur sängen igen och sätter mig på sängkanten. Och den första tanken som jag tänkte när jag såg klart filmen fyller mig igen.
Nu måste jag ringa Matilda och tipsa om den här filmen.
Kommentarer
Trackback
