Dubbelmoral
Jag sitter och skrattar. Skrattar åt minnen och vänner jag aldrig har haft. Bilder kan vara som frusna ögonblick tagna ur någons liv och det roar mig, samtidigt som det skär i mig. Vad har jag upplevt egentligen? När hade jag tid att leva egentligen? För det har alltid funnits någonting annat att få. När jag sitter här och svettas i den heta sommarvärmen så inser jag att det finns inget mer jag vill ha ut av livet just nu. Jag har allt det jag vill ha och jag är nöjd med det. Jag har bara accepterat att det är vissa saker jag aldrig kommer få, saker jag aldrig kommer uppleva. Jag kan acceptera det nu för jag är älskad för den jag är och kanske är det vad som behövs. Lite kärlek.
Så varför sitter jag då och skrattar åt andra personers minnen och upplevelser? Jo, jag skrattar åt dem för att jag aldrig kommer få uppleva samma sak, jag kommer aldrig känna samma känsla som dem. Det ironiska är att jag kunde ha varit med på de där bilderna, men jag valde inte den vägen. Trots allt så är det ju mina val som formar mig till den personen jag är, så det är därför jag inte är där. Jag är någon annanstans. Jag upplever saker som ingen annan har gjort förut och när de ser bilder på mig så kommer de att skratta. De kommer skratta för att de inte har upplevt samma sak och för att de aldrig kommer göra det. Eller? Det är ju faktiskt ditt val. Jag säger inte att du behöver hamna på samma bild som mig, men med någon annan. Det är ju DET som faktiskt räknas, det som vi har, inte det vi vill ha. Och jag kan säga att det är först när man har accepterat att det är vissa saker man inte kan få , som man blir en hel människa. En människa som kan vandra genom livet med lättnad, utan dessa tunga andetag och med lugna hjärtslag.
Mitt skratt tystnar och ett leende fryser sig på mina läppar. Vad ler jag åt? Jo, jag ler ju åt mig själv. Alla de minnen och vänner som jag aldrig haft, men som jag kommer att få. Alla de minnen som jag kommer uppleva, räknas inte de? Nej. Det gör de inte. Det är bara fantasier. Jag har ju redan levt hela mitt liv i min hjärna och det var så fruktansvärt tråkigt. Vad då? Att leva? Ja, det är fruktansvärt tråkigt. Det som är så speciell och underbart är att uppleva. Jag ser det så klart nu. De tre stadierna. Överleva, leva och uppleva. Vad kommer härnäst?
Och tveksamheten bländar dig.
Så varför sitter jag då och skrattar åt andra personers minnen och upplevelser? Jo, jag skrattar åt dem för att jag aldrig kommer få uppleva samma sak, jag kommer aldrig känna samma känsla som dem. Det ironiska är att jag kunde ha varit med på de där bilderna, men jag valde inte den vägen. Trots allt så är det ju mina val som formar mig till den personen jag är, så det är därför jag inte är där. Jag är någon annanstans. Jag upplever saker som ingen annan har gjort förut och när de ser bilder på mig så kommer de att skratta. De kommer skratta för att de inte har upplevt samma sak och för att de aldrig kommer göra det. Eller? Det är ju faktiskt ditt val. Jag säger inte att du behöver hamna på samma bild som mig, men med någon annan. Det är ju DET som faktiskt räknas, det som vi har, inte det vi vill ha. Och jag kan säga att det är först när man har accepterat att det är vissa saker man inte kan få , som man blir en hel människa. En människa som kan vandra genom livet med lättnad, utan dessa tunga andetag och med lugna hjärtslag.
Mitt skratt tystnar och ett leende fryser sig på mina läppar. Vad ler jag åt? Jo, jag ler ju åt mig själv. Alla de minnen och vänner som jag aldrig haft, men som jag kommer att få. Alla de minnen som jag kommer uppleva, räknas inte de? Nej. Det gör de inte. Det är bara fantasier. Jag har ju redan levt hela mitt liv i min hjärna och det var så fruktansvärt tråkigt. Vad då? Att leva? Ja, det är fruktansvärt tråkigt. Det som är så speciell och underbart är att uppleva. Jag ser det så klart nu. De tre stadierna. Överleva, leva och uppleva. Vad kommer härnäst?
Och tveksamheten bländar dig.
Kommentarer
Trackback
