Stenar
L: Du tappade kontrollen idag.
Eller behöll jag kontrollen? Aldrig har jag upplevt något liknande förr, när jag ligger i min säng och känner hur hjärnan smälter. Logiken kan inte vinna. Han finns ju inte. Han finns inte i verkligheten, jag har ju bara hittat på honom. Allt han vill är att jag ska lyda honom, hans minsta lilla order. Varför gör det jag här allvarligare än det är? Det är inte på riktigt. (Personlighetsklyvning) Åh, lita inte på wikipedia.
L: Minns du?
Det är farliga ord. Väldigt farliga ord. När jag tänker "ja", så ser jag hur mina läppar formar ett "nej" och när ljudet når mottagarens öron så ser jag besvikelsen. "Vill du följa med och göra det här Fredrik?" Nej. "Vill du komma och blablalba?" Nej. Nej. Nej och åter nej. Det ordet är mitt största problem och tro mig, jag jobbar på det. Tro inte fel om mig bara. Jag misslyckas inte med någonting i mitt liv. Grejen är bara att jag hindrar mig själv från att lyckas och det är vad som gör det så svårt. Förstår du? Det är därför de svåraste orden för mig att höra är "minns du" , för då blir jag ständigt påmind om hur nära jag var att lyckas, hur jag hindrade mig själv från att bli lycklig.
L: Lyckan är inte bestående.
Visst ligger det någonting i det. I själva verket så är det fragment av lycka som vi upplever hela tiden. Dessa fragment av lycka blir sammansatta till en allt större del, en stor massa av lycka. Hela tiden så samlar vi på oss allt fler fragment. Men när denna stor massa av lycka doppas i ångesten, så löses lyckan upp likt en sockerbit i varmt kaffe. Därefter så finner jag mig själv sökandes efter dessa fragment, för att bygga en lika stor sockerbit
L: Känner du hur prestationsångesten brinner inom dig?
Ja, älskade, det gör jag. Kraven att vara på ett visst sätt, alla dessa krav på att prestera något som någon ska uppskatta. Idag fann jag dock en röst som lugnade mig. En röst som sa ord som klingade i mitt huvud. Ord som sjönk som stenar till min botten i mitt hav. Denna röst har varit obekant för mig förut, men det känns ändå som om jag minns den från en annan tid. Kanske har vi möts förut? Kanske är våra själar uråldriga? Nej, det är dags att tysta pessimisten.
Nu räcker det.
Eller behöll jag kontrollen? Aldrig har jag upplevt något liknande förr, när jag ligger i min säng och känner hur hjärnan smälter. Logiken kan inte vinna. Han finns ju inte. Han finns inte i verkligheten, jag har ju bara hittat på honom. Allt han vill är att jag ska lyda honom, hans minsta lilla order. Varför gör det jag här allvarligare än det är? Det är inte på riktigt. (Personlighetsklyvning) Åh, lita inte på wikipedia.
L: Minns du?
Det är farliga ord. Väldigt farliga ord. När jag tänker "ja", så ser jag hur mina läppar formar ett "nej" och när ljudet når mottagarens öron så ser jag besvikelsen. "Vill du följa med och göra det här Fredrik?" Nej. "Vill du komma och blablalba?" Nej. Nej. Nej och åter nej. Det ordet är mitt största problem och tro mig, jag jobbar på det. Tro inte fel om mig bara. Jag misslyckas inte med någonting i mitt liv. Grejen är bara att jag hindrar mig själv från att lyckas och det är vad som gör det så svårt. Förstår du? Det är därför de svåraste orden för mig att höra är "minns du" , för då blir jag ständigt påmind om hur nära jag var att lyckas, hur jag hindrade mig själv från att bli lycklig.
L: Lyckan är inte bestående.
Visst ligger det någonting i det. I själva verket så är det fragment av lycka som vi upplever hela tiden. Dessa fragment av lycka blir sammansatta till en allt större del, en stor massa av lycka. Hela tiden så samlar vi på oss allt fler fragment. Men när denna stor massa av lycka doppas i ångesten, så löses lyckan upp likt en sockerbit i varmt kaffe. Därefter så finner jag mig själv sökandes efter dessa fragment, för att bygga en lika stor sockerbit
L: Känner du hur prestationsångesten brinner inom dig?
Ja, älskade, det gör jag. Kraven att vara på ett visst sätt, alla dessa krav på att prestera något som någon ska uppskatta. Idag fann jag dock en röst som lugnade mig. En röst som sa ord som klingade i mitt huvud. Ord som sjönk som stenar till min botten i mitt hav. Denna röst har varit obekant för mig förut, men det känns ändå som om jag minns den från en annan tid. Kanske har vi möts förut? Kanske är våra själar uråldriga? Nej, det är dags att tysta pessimisten.
Nu räcker det.
Kommentarer
Trackback
