Problem i plural
...Men för att återgå till ämnet, du är sluten ibland. Du visar sällan vad du känner. Du skojar ofta till det eller skämtar bort det. Gör inte det.
Varför ska det vara så?
För visst är det så. Det är ett faktum. Vissa människor är så otroligt slutna, de är så rädda för att vara till besvär, så otroligt rädda för att de som de håller fast vid mest ska lämna dem. För visst ligger det någonting i det. Vem vill ha en vän som ständigt gör en besviken och gör samma misstag hela tiden? Vem vill ha en vän som belastar en själv med alla sina problem, men blundar för andras. Det är då den riktiga frågan kommer, vad är en vän egentligen? Det är väl en person som bryr sig om dig och lyssnar på dina problem, samtidigt som du kan ha roligt med den personen. Jag tycker det låter vackert, men verkligheten är brutalare.
För visst är det sant. Vi har alla sett det.
Kan man mäta problem? Vi säger att den ena blev våldtagen, den andre tog självmord och en annan blev psykiskt sjuk. Kan man verkligen mäta problemen? Vem har det egentligen värst? Jag tror det bara finns ett enkelt svar på det som kommer bli väldigt egoistiskt, men det var en tjej som berättade för mig att människan och hennes beslut är i slutändan just egoistiska. Så de problemen som egentligen är värst, det är dina egna. För de är dina problem och du kan aldrig fly från dem, hur små de än må vara. Se och skåda, där vandrar den egoistiska människan. När du tittar närmare så ser du att det är dig själv. Det är du som vandrar och vacklar där, medans du hela tiden snubblar och faller för dina små fjantiga problem som inte är någonting jämfört med en våldtäkt. Fast det spelar väl ingen roll? Eller hur? Du är ju inte våldtagen. Det är bara den där tjejen i tidningen som du läste om. Du har glömt henne om några veckor. Är det lika lätt att glömma sina egna problem? Jag vet inte, försök, sedan låter du mig veta hur det gick.
Så hur överlever den vacklande människan?
Medans du vacklar över öde landskap, över brända slätter, över iskalla berg, då ser du liken från de andra som har misslyckats. De som dog för någon annans problem. De dog för någon de älskade och du frågar dig själv varför du inte gjorde samma sak. Det är då den lilla rösten i ditt huvud viskar att du är egoistisk och i slutändan handlar allt om din egen överlevnad. Det duger inte att vara någon annans sköld mot döden, det går inte att vara en mur mot sorgen. Förr eller senare så kommer alla sköldar att splittras, alla murar att reseras och då dör ni tillsammans och slutar som skelett på en bränd slätt. Så för att återgå till frågan, hur överlever den vacklande människan?
Jo älskade, genom att vara just egoistisk.
Varför ska det vara så?
För visst är det så. Det är ett faktum. Vissa människor är så otroligt slutna, de är så rädda för att vara till besvär, så otroligt rädda för att de som de håller fast vid mest ska lämna dem. För visst ligger det någonting i det. Vem vill ha en vän som ständigt gör en besviken och gör samma misstag hela tiden? Vem vill ha en vän som belastar en själv med alla sina problem, men blundar för andras. Det är då den riktiga frågan kommer, vad är en vän egentligen? Det är väl en person som bryr sig om dig och lyssnar på dina problem, samtidigt som du kan ha roligt med den personen. Jag tycker det låter vackert, men verkligheten är brutalare.
För visst är det sant. Vi har alla sett det.
Kan man mäta problem? Vi säger att den ena blev våldtagen, den andre tog självmord och en annan blev psykiskt sjuk. Kan man verkligen mäta problemen? Vem har det egentligen värst? Jag tror det bara finns ett enkelt svar på det som kommer bli väldigt egoistiskt, men det var en tjej som berättade för mig att människan och hennes beslut är i slutändan just egoistiska. Så de problemen som egentligen är värst, det är dina egna. För de är dina problem och du kan aldrig fly från dem, hur små de än må vara. Se och skåda, där vandrar den egoistiska människan. När du tittar närmare så ser du att det är dig själv. Det är du som vandrar och vacklar där, medans du hela tiden snubblar och faller för dina små fjantiga problem som inte är någonting jämfört med en våldtäkt. Fast det spelar väl ingen roll? Eller hur? Du är ju inte våldtagen. Det är bara den där tjejen i tidningen som du läste om. Du har glömt henne om några veckor. Är det lika lätt att glömma sina egna problem? Jag vet inte, försök, sedan låter du mig veta hur det gick.
Så hur överlever den vacklande människan?
Medans du vacklar över öde landskap, över brända slätter, över iskalla berg, då ser du liken från de andra som har misslyckats. De som dog för någon annans problem. De dog för någon de älskade och du frågar dig själv varför du inte gjorde samma sak. Det är då den lilla rösten i ditt huvud viskar att du är egoistisk och i slutändan handlar allt om din egen överlevnad. Det duger inte att vara någon annans sköld mot döden, det går inte att vara en mur mot sorgen. Förr eller senare så kommer alla sköldar att splittras, alla murar att reseras och då dör ni tillsammans och slutar som skelett på en bränd slätt. Så för att återgå till frågan, hur överlever den vacklande människan?
Jo älskade, genom att vara just egoistisk.
Kommentarer
Trackback
