Respons
Pessimisten om Där faller jag än:
Efter att ha följt din blogg ett tag, återkommer en fråga till mig. Finns det någon i din närhet du ser upp till?
I nuläget så finns det två person, som jag har valt att se upp till. Två personer som har inspirerat mig otroligt mycket i det jag gör. Dessa två personer har inte alltid gjort det enkelt, men de har gjort det uthärdligt. Här presenterar jag dem för er.
Han som ler på utsidan, men suckar inombords.
En människa som jag på senaste tiden har lärt mig att uppskatta väldigt mycket, just för att han vågar säga precis vad han tycker. Men det finns mer bakom det där leendet. Inuti honom så finns det en suckare. Någon som sitter och suckar medans livets kapitel bläddras förbi alldeles för fort. Så varför ler han? Respons. Samtidigt så är beredd att släppa ut allt sitt hat, istället för att stänga in den i sig och låta den övergå till ångest. Det gör inte den här mannen. Han är fri. Så ja, jag ser upp till den här människan. Han lärde mig hatets innerbörd och samtidigt så lärde han mig förstå en del av mig själv.
Hon som låtsas vara lycklig.
Det tar tid att göra intryck, men för oss gick det blixtsnabbt. Jag frågar mig själv än idag ifall det gick för snabbt. Hursomhelst så spelar det ingen roll längre. Du är så långt borta nuförtiden. Jag minns att jag läst någon gång att avståndet spelar ingen roll bara man är känslomässigt nära varandra. Eftersom vi inte är känslomässigt nära varandra längre, så är det avståndet som har dragit gränsen. Kanske är det bra för oss att ta en paus. Jag lärde mig så jäkla mycket ifrån dig, så oerhört mycket. Dessa saker bär jag med mig än idag och tänker på. Jag tänker på vad du sa. Jag tänker på allt du lärde mig. Du gav mig aldrig vad jag ville ha, utan vad jag behövde, och det är först nu i efterhand som jag kan tacka dig för det. Du förändrade mig. Utan dig hade jag inte varit samma människa som jag är. "Vad spelar det för roll?" kanske du tänker, men för mig spelade det roll. Jag tänker aldrig glömma den lektion i livet som du gav mig. Den lektion som handlar om kärlekens innerbörd, den lektion som jag borde ha haft för länge sedan. Vissa kommer aldrig att uppleva den och därför tackar jag dig för allt du lärde mig. Så ja, jag ser upp till den här människan. Även nu så finns hon där som en inspirationskälla, redo att fylla mig med vackra tankar.
Efter att ha följt din blogg ett tag, återkommer en fråga till mig. Finns det någon i din närhet du ser upp till?
I nuläget så finns det två person, som jag har valt att se upp till. Två personer som har inspirerat mig otroligt mycket i det jag gör. Dessa två personer har inte alltid gjort det enkelt, men de har gjort det uthärdligt. Här presenterar jag dem för er.
Han som ler på utsidan, men suckar inombords.
En människa som jag på senaste tiden har lärt mig att uppskatta väldigt mycket, just för att han vågar säga precis vad han tycker. Men det finns mer bakom det där leendet. Inuti honom så finns det en suckare. Någon som sitter och suckar medans livets kapitel bläddras förbi alldeles för fort. Så varför ler han? Respons. Samtidigt så är beredd att släppa ut allt sitt hat, istället för att stänga in den i sig och låta den övergå till ångest. Det gör inte den här mannen. Han är fri. Så ja, jag ser upp till den här människan. Han lärde mig hatets innerbörd och samtidigt så lärde han mig förstå en del av mig själv.
Hon som låtsas vara lycklig.
Det tar tid att göra intryck, men för oss gick det blixtsnabbt. Jag frågar mig själv än idag ifall det gick för snabbt. Hursomhelst så spelar det ingen roll längre. Du är så långt borta nuförtiden. Jag minns att jag läst någon gång att avståndet spelar ingen roll bara man är känslomässigt nära varandra. Eftersom vi inte är känslomässigt nära varandra längre, så är det avståndet som har dragit gränsen. Kanske är det bra för oss att ta en paus. Jag lärde mig så jäkla mycket ifrån dig, så oerhört mycket. Dessa saker bär jag med mig än idag och tänker på. Jag tänker på vad du sa. Jag tänker på allt du lärde mig. Du gav mig aldrig vad jag ville ha, utan vad jag behövde, och det är först nu i efterhand som jag kan tacka dig för det. Du förändrade mig. Utan dig hade jag inte varit samma människa som jag är. "Vad spelar det för roll?" kanske du tänker, men för mig spelade det roll. Jag tänker aldrig glömma den lektion i livet som du gav mig. Den lektion som handlar om kärlekens innerbörd, den lektion som jag borde ha haft för länge sedan. Vissa kommer aldrig att uppleva den och därför tackar jag dig för allt du lärde mig. Så ja, jag ser upp till den här människan. Även nu så finns hon där som en inspirationskälla, redo att fylla mig med vackra tankar.
Kommentarer
Trackback
