freddden

Idag när jag var på väg hem från skolan så såg jag något som väckte massa minnen. En citronfjäril. Den flög där så vacker och så lycklig. Jaa, jag tror den var lycklig. Den var lycklig över att våren var kommen och den älskade den ankommande värmen och tryggheten från solens strålar. Så den flög där alldeles framför mig och när jag försiktigt sträckte ut handen för att den skulle sätta sig, så var det som om den faktiskt övervägde det, men istället flög den iväg. Jag vände mig om för att se efter den. Där flög den så oskyldigt mellan träden och landade på några blommor för att livnära sig. Så mycket skönhet. Att leva i luften och livnära sig på blommor, jag skulle kunna vara en fjäril.

Det var väldigt vackert, men det var just en grej. Fjärilen var ensam och då såg jag mig själv i den. Jag såg mina citrongula vingar flyga över det vackra gröna landskapet samtidigt som jag ser en vilsen människa på vägen lika ensam som jag själv. En gul fjäril, citrongul fjäril, så obekymrad om den värld utanför lämpersbo som präglas av regler. Den värld som människan måste anpassa sig i, en ensam värld. Så vad är egentligen skillnaden mellan mig och fjärilen? Gränserna suddas ut. Allt blir tyst. Kanske det hade varit annorlunda ifall jag såg två gula fjärilar flyga tillsammans, kanske hade det varit annorlunda då. Men likväl så såg jag en fjäril, mig själv.

Kan inte du vara en fjäril med mig? Så flyger vi tillsammans över gröna landskap, träffar flera fjärilar och lever livet. Och det är inte något mer än flyktiga tankar. Viljan att komma bort. Att försvinna.

Den personiferar oss

och dig.