freddden

Philip och Cecilia sitter på ett broräcke på natten, i en sovande stad. Det starka månskenet lyser upp det iskalla vattnet nedanför dem.

- Jag älskar dig. Jag vill älska dig.
- Nej det gör du inte. Ja.
- Vad är det då jag känner? Den där känslan.
- Jag får dig bara att vilja säga det. Det är inte samma sak.
- Vad är skillnaden? Den är stor.
- Du kommer att älska mig på allvar först när du älskar mig mer än du älskar dig själv. Sant.
- Jag älskar inte mig själv. Jo.
- Så varför gör du ens ett patetiskt försök till att älska en annan människa? Du har långt kvar unge man.
- Jag trodde det var det du ville höra. Delvis.
- Nej... Jag vill höra sanningen. Det är sanningen som är intressant för mig. Sanningen är alltid det rätta svaret.
- Sanningen kan göra ont. Sanningen gör ont.
- Lögnen är värre. Lögnen är en långsamt döende gift som sprids i kroppen.
- Det spelar ingen roll längre... Lämna mig bara inte. Jag behöver dig. Hat är en stark drivkraft.
- Känner du inte igen det här? Verkar det inte det bekant? Vi har haft den här konversationen förr.
- Vad finns det att känna igen? Temat har inte förändrats, bara miljön.
- Jag känner bara en konstig känsla i kroppen. Jag älskar dig.
- Jag tror jag förstår hur du menar. Det är som att något i ditt huvud har en egen vilja. Jag älskar dig också.
- Ifall jag hoppade skulle du också göra det? Nu tar vi livet av dessa patetiska människor, i vilka vi är fångna i och beger oss utanför lådan till oändligheten. Ifall jag bad dig komma, skulle du följa med? Skulle du följa med mig till oändligheten?
- Jag tror det. Ja älskade, det skulle jag. Nu gör vi det.

Sedan hoppar Philip och Cecilia. För att aldrig mer älska, för att aldrig mer hålla varandra i handen, för att aldrig mer ligga och skratta åt varandras dåliga skämt, för att aldrig mer känna lyckan brusa upp inom dem när de ser den andres vackra leende. Nej. aldrig mer. Deras kroppar blev aldrig funna. Familj och vänner går än idag och hoppas på att hitta Philip och Cecilia, att de lever lyckliga någonstans utomlands. Men nej. Philip och Cecilias kroppar har för länge sedan vittrat bort. Resterna av deras själ är nu någon annanstans, simmande i ett hav av glömska, en ocean av oändlighet och så vitt jag vet så simmar de där än idag. Badandes i glömskans iskalla vatten.