Och äntligen så lär vi oss
Tiden går fort när man inte bryr sig.
Fast jag bryr mig ju lite? Lite bara? Nja, ganska mycket. Men allt är inte så helvetiskt jobbigt när jag lyssnar på musik eller pratar med någon. Då är det ganska uthärdligt. Haha, jag klarar mig. Jag har lärt mig något nytt, så ur ett väldigt klyschigt perspektiv (det är mycket klyschor som är sanna när det kommer till kärlek) så har jag faktiskt lärt mig många nya saker. Eller många och många, jag har lärt mig några av vikt. Trots dessa tänkvärda saker så finns det tankar som jag hatar. Tankar
(hon älskar inte dig längre)
som ekar i mitt huvud. Likväl så kommer det gå över. Dessa tankar kommer fortsätta tills de förlorar sin klang och sin forna styrka. Till slut så kommer det inte vara mer än en hes viskning, som kommer tystas av ljudet från en annan människas hjärta. Det är då vi kommer till mitt andra problem.
Självklart så vet jag att jag kommer träffa någon ny. Säkert en jättetrevlig människa! Att tänka något annorlunda vore extremt löjligt, eftersom jag är i mina bästa år just nu. Vem kan säga nej till en Fredrik liksom? (åh nu återvänder självförtroendet, som jag hade förlorat ett tag). Det jag dock är rädd för, det jag fruktar är att jag kommer jämföra den nya människan med min gamla tjej. Jag är rädd för att jag ska säga "Amen sådär gjorde inte min gamla tjej!" eller "min gamla tjej var bättre än dig". Sådana tankar är jag livrädd för. Jag är livrädd för att jag ska jämföra och sakna min gamla tjej. Jag menar, självklart kommer jag sakna henne, men inte på det där sättet. Det skulle bara förstöra mig. Sådärja, nu är det sagt.
Den tredje och sista saken som jag vill ta upp är det här med att glömma. En gång i tiden så körde jag stenhårt med det, att försöka glömma min förlorade kärlek. Det låter jätteenkelt, och det ÄR verkligen enkelt när du väl har upptäckt hur enkelt det är. Det där är dock inte hela sannigen, för ibland så återkommer nostalgin i små former, som vilken slags godis hon älskade, eller vilken hennes favoritfilm var. Så varför ska man bete sig som en idiot och försöka glömma? Jag tänker inte glömma henne. Det vore bara patetiskt att försöka glömma en människa som jag lärde mig att älska, en människa som lärde mig att älska mig själv mer. Varför ska jag glömma henne? Det är ologiskt. Jag tänker minnas henne med glädje, och le åt alla gånger jag fick henne att le. Alla gånger jag gjorde henne lycklig, allt det där tänker jag le åt. För det är sanning. Jag tänker inte glömma alla de här lyckliga minnena, jag tänker bara glömma de dåliga, för jag vill minnas henne som en jag älskade, inte en jag lärde mig att glömma. En del av mig älskar henne fortfarande, men jag lämnade den delen på en parkbänk i Gävle. Den Fredrik som sitter där på parkbänken och visslar, han visslar högt och ljudligt och skrattar med jämna mellanrum och håller om någon som inte sitter bredvid honom. Han är problemlös och är alltid lycklig.
Låter det som en del av mig? Visserligen så känner ni inte mig, men ni känner till mina tankar och de är långt ifrån problemlösa. Haha nej, den Fredrik som sitter på parkbänken i Gävle, han är en blind dåre (och ja, jag vill uttrycka det så), men icke desto mindre en lycklig dåre. Jag klandrar inte honom för det, för han har varit en del av mig, precis som min flicka var en del av mig. Inte heller så hatar jag henne för det hon gjorde mot mig, för hon gjorde det som kändes rätt för henne, och det är ett beslut som jag respekterar. Hon ville inte se mig olycklig, men hon ville inte se sig själv olycklig heller, så hon gjorde det som krävdes. Hon tog det rätta beslutet, och för det klandrar jag henne inte. Men när jag väl satt där gråtandes och tittade henne i ögonen så var inte inte lätt. Det var det sannerligen inte. Jag hoppas att hon förstår det också, att jag försökte vara stark, för det var väldigt svårt för mig. Men en sak vet jag, som mitt hjärta viskar till mig. Jag kommer att träffa henne igen, ännu en gång och jag tror knappast det är sista gången, för ödet kommer föra våra vägar samman då och då. Vi kommer ju förfan gå på samma skola och jag tänker inte springa där och gömma mig! Haha! Det vore bara löjligt. Jag tänker gå där och vinka som en idiot och minnas henne för allt gott hon gjort mig. Hahaha!
Jag förlåter mig själv och jag har lärt mig något nytt idag. Det har jag sannerligen. Jag är inte lycklig, men för första gången ler jag åt mig själv. Inte ett falskt leende, inte ett hånleende, men ett avslappnat leende. Jag tänker aldrig glömma dig Matilda, jag kommer minnas och le.
Fast jag bryr mig ju lite? Lite bara? Nja, ganska mycket. Men allt är inte så helvetiskt jobbigt när jag lyssnar på musik eller pratar med någon. Då är det ganska uthärdligt. Haha, jag klarar mig. Jag har lärt mig något nytt, så ur ett väldigt klyschigt perspektiv (det är mycket klyschor som är sanna när det kommer till kärlek) så har jag faktiskt lärt mig många nya saker. Eller många och många, jag har lärt mig några av vikt. Trots dessa tänkvärda saker så finns det tankar som jag hatar. Tankar
(hon älskar inte dig längre)
som ekar i mitt huvud. Likväl så kommer det gå över. Dessa tankar kommer fortsätta tills de förlorar sin klang och sin forna styrka. Till slut så kommer det inte vara mer än en hes viskning, som kommer tystas av ljudet från en annan människas hjärta. Det är då vi kommer till mitt andra problem.
Självklart så vet jag att jag kommer träffa någon ny. Säkert en jättetrevlig människa! Att tänka något annorlunda vore extremt löjligt, eftersom jag är i mina bästa år just nu. Vem kan säga nej till en Fredrik liksom? (åh nu återvänder självförtroendet, som jag hade förlorat ett tag). Det jag dock är rädd för, det jag fruktar är att jag kommer jämföra den nya människan med min gamla tjej. Jag är rädd för att jag ska säga "Amen sådär gjorde inte min gamla tjej!" eller "min gamla tjej var bättre än dig". Sådana tankar är jag livrädd för. Jag är livrädd för att jag ska jämföra och sakna min gamla tjej. Jag menar, självklart kommer jag sakna henne, men inte på det där sättet. Det skulle bara förstöra mig. Sådärja, nu är det sagt.
Den tredje och sista saken som jag vill ta upp är det här med att glömma. En gång i tiden så körde jag stenhårt med det, att försöka glömma min förlorade kärlek. Det låter jätteenkelt, och det ÄR verkligen enkelt när du väl har upptäckt hur enkelt det är. Det där är dock inte hela sannigen, för ibland så återkommer nostalgin i små former, som vilken slags godis hon älskade, eller vilken hennes favoritfilm var. Så varför ska man bete sig som en idiot och försöka glömma? Jag tänker inte glömma henne. Det vore bara patetiskt att försöka glömma en människa som jag lärde mig att älska, en människa som lärde mig att älska mig själv mer. Varför ska jag glömma henne? Det är ologiskt. Jag tänker minnas henne med glädje, och le åt alla gånger jag fick henne att le. Alla gånger jag gjorde henne lycklig, allt det där tänker jag le åt. För det är sanning. Jag tänker inte glömma alla de här lyckliga minnena, jag tänker bara glömma de dåliga, för jag vill minnas henne som en jag älskade, inte en jag lärde mig att glömma. En del av mig älskar henne fortfarande, men jag lämnade den delen på en parkbänk i Gävle. Den Fredrik som sitter där på parkbänken och visslar, han visslar högt och ljudligt och skrattar med jämna mellanrum och håller om någon som inte sitter bredvid honom. Han är problemlös och är alltid lycklig.
Låter det som en del av mig? Visserligen så känner ni inte mig, men ni känner till mina tankar och de är långt ifrån problemlösa. Haha nej, den Fredrik som sitter på parkbänken i Gävle, han är en blind dåre (och ja, jag vill uttrycka det så), men icke desto mindre en lycklig dåre. Jag klandrar inte honom för det, för han har varit en del av mig, precis som min flicka var en del av mig. Inte heller så hatar jag henne för det hon gjorde mot mig, för hon gjorde det som kändes rätt för henne, och det är ett beslut som jag respekterar. Hon ville inte se mig olycklig, men hon ville inte se sig själv olycklig heller, så hon gjorde det som krävdes. Hon tog det rätta beslutet, och för det klandrar jag henne inte. Men när jag väl satt där gråtandes och tittade henne i ögonen så var inte inte lätt. Det var det sannerligen inte. Jag hoppas att hon förstår det också, att jag försökte vara stark, för det var väldigt svårt för mig. Men en sak vet jag, som mitt hjärta viskar till mig. Jag kommer att träffa henne igen, ännu en gång och jag tror knappast det är sista gången, för ödet kommer föra våra vägar samman då och då. Vi kommer ju förfan gå på samma skola och jag tänker inte springa där och gömma mig! Haha! Det vore bara löjligt. Jag tänker gå där och vinka som en idiot och minnas henne för allt gott hon gjort mig. Hahaha!
Jag förlåter mig själv och jag har lärt mig något nytt idag. Det har jag sannerligen. Jag är inte lycklig, men för första gången ler jag åt mig själv. Inte ett falskt leende, inte ett hånleende, men ett avslappnat leende. Jag tänker aldrig glömma dig Matilda, jag kommer minnas och le.
Kommentarer
Trackback
