Jag hade fel
Kanske har jag haft fel angående människor? Nej, jag har inte haft fel angående människor, nej, jag har bara underskattat mänskligheten. Det är ett misstag som är ett öppet sår i mig, som aldrig riktigt heller kommer att läka. Jag talar om människan som jag kände henne, vilket jag till viss del gör. Fortfarande så är det ju bara min åsikt, inte som något skulle kalla sanningen, men sanningen varierar.
Mitt största misstag angående människor är när jag försöker mäta dem. Ingen kan mäta en människa, inte ens jag, vilket jag trodde att jag kunde göra. Jag ansåg mig förstående nog att göra det, men åh så jag skulle falla, när jag kände ångerns bittra smak i munnen. Det viktigaste jag lärde mig, är att människan har en etikett. Min är: Fredrik Andersson, 17 år, Sverige. Vad säger det om mig som människa egentligen? För på senare tid så har jag insett att etiketten är en illusion. Med klara färgar så trollbinder den dig och lurar dig att tro saker. När man är 93:a som jag är, så är det jättelätt att säga att alla 94:or är omogna. En gång i tiden så kunde jag säga så och ha någotlunda rätt, men världen går vidare. Idag är en människa född 1994, 16 år gammal. Eftersom jag redan har varit 16 år gammal, för ett år sen, så tyckte jag att jag var mer erfaren än vad de var. Men åh så bitter smaken är, av ånger. Ingen har auktoriteten att mäta människor, ingen har det utan att kallas dömande. Som jag har påstått tidigare, utan att egentligen förstå innerbörden, så finns det inga etiketter, samtidigt som det finns det. Vad som finns är människor som viftar med sina etiketter som att de gjorde dem speciella. Som om att de sa något om vem fan de var. Nej, etiketter är en illusion som bländar oss.
Ett annat misstag som jag har begått på senaste tiden lärde jag mig samtidigt också mycket av. Jag är medveten om att jag har begått många misstag på senaste tiden, men samtidigt så har jag för varje misstag, lärt mig något. Ifall du hamnar i bråk med någon, så är det väldigt enkelt att säga förlåt. "Förlåt"? Vad är det egentligen? Det är väl ett ord och ingen känsla? Men jag tänker inte påstå att man bara ska säga förlåt ifall man verkligen menar det. Nej, det funkar inte det heller. Ifall du hade gjort något fruktansvärt mot mig, något "oförlåteligt", så skulle det inte räcka med att du var ledsen. Nej, jag skulle fråga dig vad du hade lärt dig av allt det här och ifall du inte hade svarat då, så hade du inte heller blivit förlåten. Det är precis där problemet ligger, att ifall man inte förstår vad man har gjort och lärt sig något av det, så kan det hända igen, lika lätt. Bråk och konflikter i sig, är inte alltid heller dåligt, som många tror. Tystnaden kan vara mer förrädisk än man tror, för då låser du in alla känslor i dig och tillslut så kommer du explodera, och det trycket är det inte många som klarar av att ta. Vad jag vill få fram är att "förlåt" är meningslöst, att du har lärt dig något mer om dig själv är den riktiga förlåtelsen. Förlåt dig själv istället, så du känner det i hela kroppen.
För några dagar sedan så gjorde jag inte bara ett misstag, utan en total felbedömning. Ännu en gång så tror jag mig veta och förstå så mycket och ännu en gång så skulle jag ha fel. För några dagar sedan så föll jag hårt, riktigt hårt. Jag minns att jag bara såg en etikett då. Bara siffror och bokstäver. Inga känslor existerade, men jag skulle bli upplyst, ja det skulle jag bli. Jag fick höra av en halvfrämmande person hur bra jag var på att skriva. Jag tyckte att det var jättekul att höra och jag blev så förvånad av att höra det från just DEN personen. Varför skulle jag bli det? Tänk efter jävligt noga Fredrik, varför skulle jag bli förvånad över att få höra tacksamhet från den personen? Jo, just för att jag hade läst hans etikett och det räckte för mig. Han är som alla andra, tänkte jag och brydde mig inte mer om saken. Men allt eftersom vi började prata och diskutera så insåg jag att jag hade underskattat honom, och därav underskattat mänskligheten. Jag känner inte människan, jag känner bara mig själv, och utifrån mig själv, dömer jag andra. Det är jag ledsen för och det kommer ta tid för mig att förlåta mig själv, men jag tänker inte göra samma misstag igen. Inte det misstaget som jag har gjort hela livet, nästa gång ska jag le, för jag då kommer jag se något som jag blundade för förut. Jag tänker inte påstå att jag kommer förstå, men jag vet att jag kommer lära mig något. Jag kommer lära mig något nytt, inte om människan, utan om mänskligheten, vilket räcker för mig.
Lika lite som att jag kan känna alla människor i världen, så kan jag inte ignorera alla etiketter. Fredrik Andersson, 17 år, Sverige, säger inte så mycket men i vårt samhälle så fyller det en funktion. Här i slutet så vill jag bara förklara hur fel jag hade och låta det här inlägget vara en ursäkt för mig själv och till alla er som känner likadant.
Jag har förlåtit mig själv och därmed funnit frid i mig själv.
Mitt största misstag angående människor är när jag försöker mäta dem. Ingen kan mäta en människa, inte ens jag, vilket jag trodde att jag kunde göra. Jag ansåg mig förstående nog att göra det, men åh så jag skulle falla, när jag kände ångerns bittra smak i munnen. Det viktigaste jag lärde mig, är att människan har en etikett. Min är: Fredrik Andersson, 17 år, Sverige. Vad säger det om mig som människa egentligen? För på senare tid så har jag insett att etiketten är en illusion. Med klara färgar så trollbinder den dig och lurar dig att tro saker. När man är 93:a som jag är, så är det jättelätt att säga att alla 94:or är omogna. En gång i tiden så kunde jag säga så och ha någotlunda rätt, men världen går vidare. Idag är en människa född 1994, 16 år gammal. Eftersom jag redan har varit 16 år gammal, för ett år sen, så tyckte jag att jag var mer erfaren än vad de var. Men åh så bitter smaken är, av ånger. Ingen har auktoriteten att mäta människor, ingen har det utan att kallas dömande. Som jag har påstått tidigare, utan att egentligen förstå innerbörden, så finns det inga etiketter, samtidigt som det finns det. Vad som finns är människor som viftar med sina etiketter som att de gjorde dem speciella. Som om att de sa något om vem fan de var. Nej, etiketter är en illusion som bländar oss.
Ett annat misstag som jag har begått på senaste tiden lärde jag mig samtidigt också mycket av. Jag är medveten om att jag har begått många misstag på senaste tiden, men samtidigt så har jag för varje misstag, lärt mig något. Ifall du hamnar i bråk med någon, så är det väldigt enkelt att säga förlåt. "Förlåt"? Vad är det egentligen? Det är väl ett ord och ingen känsla? Men jag tänker inte påstå att man bara ska säga förlåt ifall man verkligen menar det. Nej, det funkar inte det heller. Ifall du hade gjort något fruktansvärt mot mig, något "oförlåteligt", så skulle det inte räcka med att du var ledsen. Nej, jag skulle fråga dig vad du hade lärt dig av allt det här och ifall du inte hade svarat då, så hade du inte heller blivit förlåten. Det är precis där problemet ligger, att ifall man inte förstår vad man har gjort och lärt sig något av det, så kan det hända igen, lika lätt. Bråk och konflikter i sig, är inte alltid heller dåligt, som många tror. Tystnaden kan vara mer förrädisk än man tror, för då låser du in alla känslor i dig och tillslut så kommer du explodera, och det trycket är det inte många som klarar av att ta. Vad jag vill få fram är att "förlåt" är meningslöst, att du har lärt dig något mer om dig själv är den riktiga förlåtelsen. Förlåt dig själv istället, så du känner det i hela kroppen.
För några dagar sedan så gjorde jag inte bara ett misstag, utan en total felbedömning. Ännu en gång så tror jag mig veta och förstå så mycket och ännu en gång så skulle jag ha fel. För några dagar sedan så föll jag hårt, riktigt hårt. Jag minns att jag bara såg en etikett då. Bara siffror och bokstäver. Inga känslor existerade, men jag skulle bli upplyst, ja det skulle jag bli. Jag fick höra av en halvfrämmande person hur bra jag var på att skriva. Jag tyckte att det var jättekul att höra och jag blev så förvånad av att höra det från just DEN personen. Varför skulle jag bli det? Tänk efter jävligt noga Fredrik, varför skulle jag bli förvånad över att få höra tacksamhet från den personen? Jo, just för att jag hade läst hans etikett och det räckte för mig. Han är som alla andra, tänkte jag och brydde mig inte mer om saken. Men allt eftersom vi började prata och diskutera så insåg jag att jag hade underskattat honom, och därav underskattat mänskligheten. Jag känner inte människan, jag känner bara mig själv, och utifrån mig själv, dömer jag andra. Det är jag ledsen för och det kommer ta tid för mig att förlåta mig själv, men jag tänker inte göra samma misstag igen. Inte det misstaget som jag har gjort hela livet, nästa gång ska jag le, för jag då kommer jag se något som jag blundade för förut. Jag tänker inte påstå att jag kommer förstå, men jag vet att jag kommer lära mig något. Jag kommer lära mig något nytt, inte om människan, utan om mänskligheten, vilket räcker för mig.
Lika lite som att jag kan känna alla människor i världen, så kan jag inte ignorera alla etiketter. Fredrik Andersson, 17 år, Sverige, säger inte så mycket men i vårt samhälle så fyller det en funktion. Här i slutet så vill jag bara förklara hur fel jag hade och låta det här inlägget vara en ursäkt för mig själv och till alla er som känner likadant.
Jag har förlåtit mig själv och därmed funnit frid i mig själv.
Kommentarer
Postat av: Linus
(Y)
Trackback
