freddden

Jag sitter och skrattar åt människor på facebook. Patetiska individer som jag inte känner, men anledningen till att de har väckt mitt intresse är att de faktiskt skämmer ut sig. JA, det gör dem, de skämmer ut sig och jag frågar mig själv varför inte jag kan vara den som talar om för dem vad som är okej och inte okej. Men jag tror att den sanna ilskan kommer ifrån mig själv och mitt förflutna. Nej, jag var inte likadan, men de här patetiska människorna var lika vilsna som jag var då. Det som de egentligen behöver, är någon som bryr sig, men jag förstår inte hur de förväntar sig att få medlidande på FACEBOOK.

Ifall man vill vara petig så skulle man kunna säga att min blogg fyller samma syfte. Varför skulle någon bry sig om vad jag tycker och känner? Av någon eller flera anledningar så är det några som gör det. Anonyma människor. Låter det inte ännu mer patetiskt? Men jag skaffade ju faktiskt inte blogg för att dela med mig av min ångest, utan för att dela med mig av mina TANKAR och UPPLEVELSER. Jag tycker att jag har gjort ett ganska bra jobb hitills, men nu tappar jag nästan ämnet.

Vad jag vill framhäva är att de här personerna måste lära sig att livet skiter i vad de tycker om det, utan livet har en vilja. "ÅÅÅH SÅ SORLIGT, HAN HAR INGEN FLICKVÄN OCH DEN DÄRA HORAN HAR INGEN POJKVÄN." Ibland kan det låta så, men jag tänker inte vara fördomsfull. De här människorna visar bara upp sina SVAGA sidor och gör sig själva till offer. Ifall jag vore en hjälte så hade jag sagt det till dem, men jag är ingen hjälte. Jag är en tvättäkta skurk, en bandit beväpnad till tänderna. Ibland så önskar jag faktiskt att jag var en god människa, vad det nu innebär.

Likväl så kan jag inte sluta skratta, för det är så patetiskt. Ifall du brukar skratta åt mig, åt min smärta, åt min lycka, vad fan som helst, så sluta inte med det. Jag kan skratta med dig så skrattar vi åt den patetiska värld som vi lever i. Vi kan skratta tills tårarna rinner och tills du inte orkar mer. Vi skrattar tills vi har glömt bort vad vi skrattade åt från början. Förstår du? Det spelar ingen roll.

Jag som alltid har sagt att ens egna problem de som är svårast att lösa och ifall du finner lite sanning i det så kan vi skratta du och jag.

Jag tänker inte försöka tänka mer idag, för jag tänker inte klart. En skön natts sömn kommer göra mig gott. Sedan är det bara att vänta.

Att vara tålmodig. Vara en lugn pojke. Lugn som en filbunke. Lugn.

Två läsare nu, klockan 20 över två.

Vem fan läser min blogg på natten?

Haha.

Godnatt.

EN SÅDAN BITTERHET. Skulle gärna skriva om det här, men jag tänker trycka in det i min bok istället. Samla alla förbannade känslor på samma ställe. Det tråkiga är att jag inte får samma respons, men jag antar att det kommer. Det är bara nu när det är jobbigast, när jag inbillar mig att jag är ensam och inte har några vänner. Det är en bekväm illusion, men jag tänker inte ge efter för den.

Jo just det, det är mitt nya favoritord också. Illusion. Känns så magiskt att säga det. Nästan som en trollformel, jag pekar på någon och säger illusion. Helt sjukt.

Har skrivit jävligt mycket idag, enligt mina egna mått. Rätt nöjd faktiskt, förhoppningsvis så hinner jag skriva mycket imorn också.

Imorgon. Det känns långt borta. Fast egentligen så är det ju inte det. Hihi. Men jag tänker inte spy ut mera ointressanta saker nu, tänka bara göra någon slags uppdatering av mitt liv ifall någon nu fann det intressant, vilket jag tvivlar på. Men jag tar farväl nu. Bye.

Skönt att det är någon som bryr sig.

Iallafall.

- Sommarlov är tråkigt.
- Man gör det till vad det är.
- Äh.

Hela världen har blivit helt galen. 91:orna tar studenten. Och det är exakt samma känsla jag kände när sjuan slutade och samma när 4an slutade. De går vidare. Ja, de går vidare i livet och vi får stanna kvar och se på när de ska lyckas åstadkomma någonting i livet. Samtidigt så tycker jag att det är lite sorgligt, att de bara lämnar oss sådär. Det är väl samma sak med att alla 92:or fyller 18 i år. Det är ju precis lika jävla galet. Hur kommer det sig att världen bara växer sådär? Hur kan tiden ha gått såhär fort? När 91:orna tog studenten nu så kändes det som om jag själv gjorde det, på ett konstigt sätt. Jag får den här känslan av att jag är en del av världen, och att världen ständigt går vidare, med eller utan min inblandning. Vissa saker får man bara ta och acceptera, delvis det att 91:orna lämnar oss. Vilka ska vi nu kunna se upp till? Jag tror att vi kanske måste se oss själva som någon slags förebild, för det var ju trots allt vi 93:or som gick ut grundskolan förra året, och även ifall det känns töntigt jämfört med studenten, så är det nog stort för någon.

Det här med att vara en förebild är väldigt viktigt tror jag, och även det faktum att ha förebilder. Även 91:orna har sådana som är 2 år äldre än dem, det vill säga 89:orna. Och även de har, tills det fortsätter långt bak i tiden. Det är som att det är en kedja av samhörighet. På något sätt så är vi alla sammanlänkade till något större. Jag börjar i tvåan nästa år och jag tror att det kommer på något sätt vara en bra situation. Varken äldst eller yngst, precis som i åttan. Men samtidigt så känns det som om jag redan har gått i tvåan och trean och jag bara är här på återbesök. En tidsresenär, som hälsar på alla sina gamla vänner. En löjlig tanke, jag vet, men ändå så känns den så realistisk.

Så jag är inte alls avundsjuk på att 91:orna sparkas ut. Det känns som jag är en 91:a. Ja, det känns som jag är en 92:a också. Jag tror jag vet varför. För att vi alla är människor. Ålder är bara ett sätt att försöka mäta människans förhållande till tiden, vars existens vi har hittat på och försöker kontrollera. Så ja, jag är en människa och därför är jag hela världen. Ålder spelar ingen roll, för jag känner den här otroliga samhörigheten, denna kedja av tillit. Jag kan inte påstå att jag gillar alla människor, men kan jag påstå att jag gillar allt med mig själv? Det tror jag inte, och vem kan egentligen det? Kanske det egentligen handlar om att se något gott i varje människa och sedan värdera det, men det kan vara svårt ibland. Jag vet det.

Så ifall du är en 91:a och läser det här så hyllar jag dig. Grattis att du har tagit ett steg närmare vuxenlivet. Glöm bara inte bort oss andra, de som du lämnar bakom dig. Jag vet inte vem du är människa, men jag kommer sakna din närvaro i korridorerna, i caféet, i matsalen och alla andra ställen. Jag fick titta på dig i beundran och det tackar jag dig för. Och ifall du är en människa som läser det här så vill jag påminna dig om att du är en människa. Det var ingen årskull som tog studenten idag. Alla gjorde det. Alla jävla människor som finns i hela världen och vi kommer allihopa göra det igen nästa år. Om och om igen. Så glöm aldrig att du är en människa och inget person-nummer. Du är ingen etikett som går att läsa. Du är något mer.

Något mäktigare.

"Lovisa var inte säker, men hon antog att de hade nått en punkt i sitt liv där döden var den enklaste utvägen. Men Lovisa ville inte dö. Hon ville leva.
Men inte såhär."

Hinner inte blogga. Har inte heller något intressant att blogga om.

Måste läsa vidare. Läsa vidare så att jag förstår.

Ingen sådde fröet till det nu brinnande trädet, men jag skapade det i tanken.

Och där var tystnad.

Ifall jag nu får storhetsvansinne i sommar och får för mig att skriva en "bok", så tror jag att jag blir tvungen att lägga ned bloggen. Jag har suttit och lekt med denna tanke tidigare och jag har nu insett att skriva ett större arbete kräver OTROLIGT mycket tankearbete. Ifall jag både ska blogga om deepshit och försöka skriva en "bok" så blir det lite jobbigt. Grejen är att det blir för mycket tankearbete då, kommer inte kunna att fokusera  tankarna.

Dessutom så är det väl få som följer bloggar aktivt under sommaren, rent generellt. Så därför är den här bloggens dagar räknade... Det är väl gott och väl två veckor kvar tills sommarlovet så det är lite tid kvar för mig att dela med mig av mina bisarra tankar. Hur det är "bok" projektet går, får vi väl se och följa med spänning. Ifall ni fortfarande är intresserade av det så kommer jag kanske skriva några gånger i veckan hur det går och sådär...

JAG VET, storhetsvansinne. Men jag kommer ändå inte ha så mycket annat att göra i sommar.

Jag har redan ett litet hum vad jag tänker skriva om och utan att avslöja för mycket av "bokens" (haha) handling så kan jag säga att den kommer starta med en begravning... Längre än så har jag inte hunnit tänka. Sedan ifall romanskrivning är någonting som lämpar sig för tonåringar är en annan grej. Jag skulle ju kunna skicka in en novell till lilla augustpriset och få chansen att vinna 15 000, men då måste novellen vara 10 sidor... Det är ju alldeles för lite.

Annars så vill jag tacka er som läser. Det känns så skönt att kunna dela med sig av sina tankar och jag hoppas att jag har fått er att fundera angående vissa saker. Så ja, mina bloggdagar är räknade, men jag återkommer förmodligen i höst, fast det känns så långt bort. Fruktansvärt långt bort. Gah.

Jag kan inte blogga när jag har extrem huvudvärk som nu

och jag hatar det.

Ikväll är jag arg. Eller det kanske mer är irritation. Jag är irriterad för att jag inte vet massa saker och det är ännu jobbigare när någon trycker upp det i ansiktet på mig. När man var liten så kunde man fråga saker utan att vara efterbliven, men allt eftersom när man växer upp så förväntar sig alla att man ska kunna ALLT. Varför då? När jag träffar en person som inte vet vad en grej betyder, så förklarar jag det, utan att håna den personen för dens okunskap om det. I lugn samtalston så berättar jag utförligt vad det är jag menar, så den personen slipper gå i ovisshet resten av livet. Och nej, jag vet inte vad nostalgi betyder, nej jag vet inte vem Franz Kafka är. Är det sådana saker som jag förväntas veta? Varför då? Ingen har ju lärt mig det. Så det måste alltså vara sådana saker som jag förväntas att veta själv? Och nej, jag skiter i vem August Strindberg är, för ingen satte sig ned och FÖRKLARADE det för mig. Jag fick bara höra hur korkad jag var som inte visste vem det var. Åh, tack för omtanken.

Men du kanske inte vet i vilken stad man firar Ganeshas högtid? För det vet jag. Eller vet du kanske vilka Beren och Luthien är? Eller kan du räkna upp Martin Scorsese´s tre största filmer? Jasså inte? Borde du veta det? Det kan jag inte svara på. Jag vet bara att jag vet det. Det är också därför jag nämnde sakerna jag inte vet. Jag vet vad jag inte vet, och jag skäms inte ett dugg för det. Självklart så skulle det ta mig några sekunder att googla det, men det skulle kännas så falskt då. Att bara googla en grej sådär istället för att stöta på det under livets gång. Vad är vitsen med att låtsas veta sakers innerbörd? Handlar det om skam? Jag vet inte. Ingen gillar väl att framstå som korkad. De flesta föredrar att framstå som klyftiga och överlägsna, att de t.ex. förstår en film mycket bättre än någon annan, att budskapet tilltalar just dem. De som låtsas gilla filmer som prisas högt av kritikerna, jag skrattar åt er. Ställ er själva frågan också, är det så skamligt att erkänna att man inte vet vad det betyder eller vem det är?

Förmodligen så finns det saker som man förväntas veta. Ingen förväntas veta vem Beren och Luthien är, trots så vet jag det. Det kallas fördjupning. Fördjupning inom saker som intresserar en. Svenska författare som är sedan länge döda intresserar mig inte. Jag kommer aldrig att läsa röda rummet och vem vet, jag kanske missar någonting? Fast spelar det någon roll egentligen? Jag tror inte det. Ifall någon ber mig att läsa en bok för att fatta vad hon/hon pratar om så säger jag nej. Nej, jag tänker inte läsa boken i syftet av att bli lika allmänbildad som du. På tal om det , allmänbildad, när blir man det? Jag har hört att jag är det ibland, fast måste man känna till allt då? Jag vet inte. Åh titta, där kom det igen. Den där meningen. JAG VET INTE. Jag är stolt över att kunna säga den.

Jag minns på alla frågesporter som vi hade ibland på samhällskunskapen i nian. "Fredrik, i vilken stad i Europa står det SPQR på brunnarna?" Patrik kunde svaret då, men jag kunde inte det. Visst är det ironiskt? Att alla saker man har fel på¨, dem minns man. Jag kommer aldrig glömma att det står SPQR på brunnarna i rom, SPQR kommer från romartiden och betyder Senaten och folket av rom, lite slarvigt översatt sådär. Jag kommer aldrig glömma det, för jag svarade FEL på en fråga. Visst är världen lustig? Så därför tänker jag skita i vad nostalgi tills någon säger till mig vad det är. Jag tänker inte googla det, eller ännu värre, låtsas förstå vad det betyder. Så ifall du vet alla dessa betydelser så kan du sitta där och fnissa åt mig, men jag skäms inte.

För jag vet vad jag inte vet.

MÅSTE

ÅSTADKOMMA

NÅGONTING

För det är ju prov imorgon. Och det finns även andra saker som ska göras. Förmodligen så är det sant, men jag väljer att blunda lite till. Kom igen. Bara lite. Det skadar väl inte?

Alla älskar en hjälte.

(jag vet redan vad du tänker göra jag skiter i vad du säger för det spelar ändå ingen roll jag kommer aldrig vara lycklig inte som du är jag önskar att jag kunde vara lite mer som dig för då kunde jag vara lycklig)

Och vart tänker du fly nu?

Kungen är död.

Haha jag är en dålig bloggare, men jag ska försöka klara av den här mördarveckan nu utan att stupa. Vänta på mig vid målinjen ifall det finns någon. Jag är så jävla sliten.

Sista april, som vi har längtat... ELLER VÄNTA! Så mycket har jag faktiskt inte längtat. Det jag egentligen menar är att det är MAJ imorgon vilket är så underbart. I maj så är det riktig vår, inget halvtaskigt väder som det är i april. VÄRME OCH SOL. Jag gillar. En annan sak som jag gillar är att ikväll så tänker jag vara med mina vänner, inget drickande alls heller. Älskar mig själv i smyg för det, att jag inte dricker. Självklart så finns det dolda anledningar till varför jag gör det och för er som redan känner till dem så är det tillåtet att skratta, men jag tänker inte gå in på mer angående alkoholkonsumtion. Jag finner inte det ämnet så intressant. Det skulle vara kul att sitta och prata om hur illa jag tycker om de som dricker, men så är inte fallet. Grejen är att jag ogillar som SUPER FÖRSTÅNDET av sig. Har lite svårt för sådant. Det kanske är kul i början, men på slutet blir det jobbigt.

Nu ska jag däremot äta en välsmakande middag och därefter bege mig till Victor T. Skölds residens i gävle. Det där lät snyggt och prydligt, men jag ska inte vara för högdragen. Det blir nog trevligt.

Farväl.


(och jag älskar dramatiska avsked)

Vill klaga på någonting, men det blir så fruktansvärt tråkigt ifall jag tar upp skolan. Blablabla, ni har säkert fullt upp med era sysslor och saker som ska göras så jag tänker inte dränka er i något sådant. Dessutom så har den här veckan gått fruktansvärt fort, inte har jag hunnit med heller. Vad har jag egentligen presterat? Ingenting känns det, nej ingenting. Fast jag måste säga att jag fick mig ett gott skratt igår när jag läste gamla dikter som jag skrev i nian. HAHAHAHA. Var nästna sugen på att lägga upp dem här på bloggen, men eftersom jag inte vill att ni ska hamna i hjärtstillestånd så låter jag bli. Gud så hemska de var och då menar jag att de var så FRUKTANSVÄRT dåliga. Jag fattar inte hur i hela friden jag kunde få mvg på dem. Det är helt sjukt. På något sätt är det väl ändå roligt att läsa dem  och jämföra med nu, hur mycket jag har utvecklats. Visst, jag har tillåtelse att vara lite självgod nu, men jag gillar mina dikter. Haha, det låter så egoistiskt, men det är många andra dikter jag gillar också.

Här är en dikt av Pär Lagerkvist. Jag påstår inte att han är bättre än mig och inte heller att jag är bättre än honom, men jag tycker den här dikten är så vacker. Jag blir bara så glad när jag läser den. Känner mig så hoppfull. Här är den iallafall.


Det blir vackert där du går,
marken, stigen, stranden som du följer,
allt tycks ljusna, glädjas,
allt som ser dig.

Kan väl jorden glädjas
för att någon stiger på den,
trampar på den,
en som den älskar?

Fråga inte mig. Jag ser blott skenet,
hur det dröjer kring dig,
svävar över marken,
som om jorden log.

Stig på den, som gläds att se dig lycklig.
Blott inte hårt,
som om du visste att du var älskad

Har en riktigt jobbig vecka på grund av allt skolarbete, så jag kommer inte hinna producera så mycket deepshit känner jag. Typiskt att jag glömde nästan alla saker i skolan som jag skulle ta hem också. Får väl försöka vara lite glad ändå. Glädjas åt att kanske träffa henne i helgen. Livets små ljuspunkter. Men jag kan väl glädja mig åt att allt skrivande och plugg snart är slut. JAA! Snart är det slut. Fan, klockan är redan halv sex. Jag är så körd. Det blir dessutom intressant vad jag väljer att göra imorgon. Stanna i stan och vara en lycklig pojke med dåligt samvete eller åka hem och plugga och vara en olycklig pojke med gott samvete. Det är svårt det där. Att få saker att gå hand i hand. Nu ska jag däremot försöka göra något vettigt, adios.

"Det är ju trots allt det vi är kända för? Det är det väl?"

Nej. Dessutom så känner jag mig rastlös. Imorgon så slutar jag klockan 11.00 i skolan. Medan jag väntar på henne, så kommer jag sitta på ett café i tre timmar och skriva. tro mig. Jag känner mig själv. Så därför har jag två lektioner imorgon. Jag klagar inte. Jag klagar bara på en grej.

Grejen är att det är så många olika personer jag vill vara. Det kan vara helt slumpmässiga saker. Jag läser någons blogg och jag önskar att jag vore lika rolig som han eller hon. Det kan även vara att jag läser någons blogg och hittar ett sådant otroligt flyt i meningarna så jag blir avundsjuk. Hur fan kan en människa skriva så bra? Jag vet inte. Mina meningar känns... så personliga. Jag läste någon gång om något som Jonas Gardell skrivit, att man kan känna igen en författares språk i hans texter. Det är då jag frågar mig själv ifall jag känner igen mig själv i mina texter. Jag vet inte. Egentligen så gillar jag inte min meningsuppbyggnad så mycket och mitt ordförråd är inte lika stort som jag vill att det ska vara.

Visst är det lätt att klaga på allting? Att hata allt i smyg utan att någon egentligen tar det man säger på allvar. Ibland inser jag hur långt jag har kvar till en bli en riktig författare. Vilken otrolig känsla som författare, när man får höra att människor gråter när de läser ens böcker. Hur underbart kan inte det vara? Det är ett mål som jag måste sträva efter. Jag måste kunna se in i människors inre och påverka dem så djupt att de börjar gråta. Självklart är det väldigt individuellt när en människa börjar gråta, men lite överlag skulle passa bra.

Så vad vill jag åstadkomma här med att sitta och klaga? Jag borde älska mig själv för den jag är, vilket jag gör, även fast jag sitter och drömmer mig bort med att vara någon annan. Vad är egentligen bäst? Att få folk att skratta eller gråta? Just nu så åstadkommer jag säkerligen bara suckar hos er. Ni sitter där och suckar åt problem som inte är era, eller kärlek och trams som är bortom er tankeförmåga. Vad åstadkommer jag egentligen med att vara mig själv? Varför inte bara vara någon annan, någon som alla behöver. Någon att älska. Inte någon att tycka synd om. Tyck bara aldrig synd om mig. Jag har mött människor i mitt liv som har haft det värre.

Bah. Tänker inte gå in på det där med att mäta smärta. Ni vet vad jag anser om det. I vilket fall som helst så önskar jag att jag kunde uppskatta mig själv lite mer. Det kanske kommer med tiden, men just nu så känns det väldigt... jag vet inte, öde? Jag står och bollar med en fotboll, är uppe i flera tusen, men ingen ser i den öde öken jag befinner mig i. En sådan egoistisk och patetisk metafor, men det känns lite så. Så därför bör jag ställa mig själv frågan, vad är det jag EGENTLIGEN behöver? Behöver jag verkligen denna enorma publik som jag så hett åtrår? Jag vet inte. Kanske. Den skulle ju faktiskt kunna påverka mig negativt också, på något mysko sätt som jag inte har listat ut än. Bah.

Förhoppningsvis så kommer det en dag när jag kommer ha nytta av allt meningslöst bloggande. Det är ju faktiskt så att jag skriver om ointressanta saker och gör dem intressanta. Faktum är ju att jag skriver varje dag. Det måste väl...eh få mig att utvecklas? Eller hur? På något sätt, det tycker iallafall jag. Så en dag så står jag där, språkligt perfekt och en arsenal av ordförråd, redo att avfyras mot vem- och vadsomhelst. Därför så kanske det finns en mening med det här jag gör. Att någon läser det och får någon slags insikt är nog bara en bonus. Fast hur påverkas jag av det? Jag gissar att det har att göra med mitt behov att få glänsa. Att vara lite bättre än alla andra. Bah. Jag är knappast bättre än alla andra, men det finns en grej jag är duktig på och det är att uttrycka mig. Det finns säkert miljoner människor som tänker dessa sjukt djupa tankar, men DE DELAR INTE MED SIG. Jag kan bli galen på det. Tänk vad de sitter inne med! Alla dessa förlorade tankar, varför får inte resten av delen ta del av dem?

I vilket fall så borde jag skatta mig lycklig för att jag faktiskt kan uttrycka dessa tankar. De personifierar mig, det gör en ointressant random människa till en intressant människa som är bra på att skriva. Är det vem jag är? Vet inte. Jag är ju Fredrik Andersson också. En MÄNNISKA som inte känner så bra trots allt. Slår vad om att ingen som läser den här bloggen kan min favoritfärg, eller vad min pappas bästa kompis heter. Det är sådana småsaker som ständigt finns där. Men bara för att upplysa er så är min favoritfärg blå och min pappas bästa kompis heter Stefan. Så nu vet ni det. Helt meningslöst, jag vet, men jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om min favoritfärg och göra den intressant. Någon gång ska jag försöka, men då slutar det nog bara i att jag skriver en dikt om det. Dikter är bra för...blablablabla...

10000 blablabla senare

...och nu inser jag att jag har skrivit alldeles för mycket. Jag måste lära mig att begränsa mig. Skulle kunna skriva på det här inlägget hela natten, men jag måste sluta nu. Tyvärr. Jag vill gärna vakna imorgon, för det kommer bli en sådan trevlig och nästan underbar dag. Detta har jag redan planerat och bestämt i min förvirrade hjärna, så ni har inget ni kan säga emot det. Nu ska jag sova. Godnatt kära läsare.