Hahaha
Jag sitter och skrattar åt människor på facebook. Patetiska individer som jag inte känner, men anledningen till att de har väckt mitt intresse är att de faktiskt skämmer ut sig. JA, det gör dem, de skämmer ut sig och jag frågar mig själv varför inte jag kan vara den som talar om för dem vad som är okej och inte okej. Men jag tror att den sanna ilskan kommer ifrån mig själv och mitt förflutna. Nej, jag var inte likadan, men de här patetiska människorna var lika vilsna som jag var då. Det som de egentligen behöver, är någon som bryr sig, men jag förstår inte hur de förväntar sig att få medlidande på FACEBOOK.
Ifall man vill vara petig så skulle man kunna säga att min blogg fyller samma syfte. Varför skulle någon bry sig om vad jag tycker och känner? Av någon eller flera anledningar så är det några som gör det. Anonyma människor. Låter det inte ännu mer patetiskt? Men jag skaffade ju faktiskt inte blogg för att dela med mig av min ångest, utan för att dela med mig av mina TANKAR och UPPLEVELSER. Jag tycker att jag har gjort ett ganska bra jobb hitills, men nu tappar jag nästan ämnet.
Vad jag vill framhäva är att de här personerna måste lära sig att livet skiter i vad de tycker om det, utan livet har en vilja. "ÅÅÅH SÅ SORLIGT, HAN HAR INGEN FLICKVÄN OCH DEN DÄRA HORAN HAR INGEN POJKVÄN." Ibland kan det låta så, men jag tänker inte vara fördomsfull. De här människorna visar bara upp sina SVAGA sidor och gör sig själva till offer. Ifall jag vore en hjälte så hade jag sagt det till dem, men jag är ingen hjälte. Jag är en tvättäkta skurk, en bandit beväpnad till tänderna. Ibland så önskar jag faktiskt att jag var en god människa, vad det nu innebär.
Likväl så kan jag inte sluta skratta, för det är så patetiskt. Ifall du brukar skratta åt mig, åt min smärta, åt min lycka, vad fan som helst, så sluta inte med det. Jag kan skratta med dig så skrattar vi åt den patetiska värld som vi lever i. Vi kan skratta tills tårarna rinner och tills du inte orkar mer. Vi skrattar tills vi har glömt bort vad vi skrattade åt från början. Förstår du? Det spelar ingen roll.
Jag som alltid har sagt att ens egna problem de som är svårast att lösa och ifall du finner lite sanning i det så kan vi skratta du och jag.
Ifall man vill vara petig så skulle man kunna säga att min blogg fyller samma syfte. Varför skulle någon bry sig om vad jag tycker och känner? Av någon eller flera anledningar så är det några som gör det. Anonyma människor. Låter det inte ännu mer patetiskt? Men jag skaffade ju faktiskt inte blogg för att dela med mig av min ångest, utan för att dela med mig av mina TANKAR och UPPLEVELSER. Jag tycker att jag har gjort ett ganska bra jobb hitills, men nu tappar jag nästan ämnet.
Vad jag vill framhäva är att de här personerna måste lära sig att livet skiter i vad de tycker om det, utan livet har en vilja. "ÅÅÅH SÅ SORLIGT, HAN HAR INGEN FLICKVÄN OCH DEN DÄRA HORAN HAR INGEN POJKVÄN." Ibland kan det låta så, men jag tänker inte vara fördomsfull. De här människorna visar bara upp sina SVAGA sidor och gör sig själva till offer. Ifall jag vore en hjälte så hade jag sagt det till dem, men jag är ingen hjälte. Jag är en tvättäkta skurk, en bandit beväpnad till tänderna. Ibland så önskar jag faktiskt att jag var en god människa, vad det nu innebär.
Likväl så kan jag inte sluta skratta, för det är så patetiskt. Ifall du brukar skratta åt mig, åt min smärta, åt min lycka, vad fan som helst, så sluta inte med det. Jag kan skratta med dig så skrattar vi åt den patetiska värld som vi lever i. Vi kan skratta tills tårarna rinner och tills du inte orkar mer. Vi skrattar tills vi har glömt bort vad vi skrattade åt från början. Förstår du? Det spelar ingen roll.
Jag som alltid har sagt att ens egna problem de som är svårast att lösa och ifall du finner lite sanning i det så kan vi skratta du och jag.
Kommentarer
Trackback
