Non-stop
"Det är ju trots allt det vi är kända för? Det är det väl?"
Nej. Dessutom så känner jag mig rastlös. Imorgon så slutar jag klockan 11.00 i skolan. Medan jag väntar på henne, så kommer jag sitta på ett café i tre timmar och skriva. tro mig. Jag känner mig själv. Så därför har jag två lektioner imorgon. Jag klagar inte. Jag klagar bara på en grej.
Grejen är att det är så många olika personer jag vill vara. Det kan vara helt slumpmässiga saker. Jag läser någons blogg och jag önskar att jag vore lika rolig som han eller hon. Det kan även vara att jag läser någons blogg och hittar ett sådant otroligt flyt i meningarna så jag blir avundsjuk. Hur fan kan en människa skriva så bra? Jag vet inte. Mina meningar känns... så personliga. Jag läste någon gång om något som Jonas Gardell skrivit, att man kan känna igen en författares språk i hans texter. Det är då jag frågar mig själv ifall jag känner igen mig själv i mina texter. Jag vet inte. Egentligen så gillar jag inte min meningsuppbyggnad så mycket och mitt ordförråd är inte lika stort som jag vill att det ska vara.
Visst är det lätt att klaga på allting? Att hata allt i smyg utan att någon egentligen tar det man säger på allvar. Ibland inser jag hur långt jag har kvar till en bli en riktig författare. Vilken otrolig känsla som författare, när man får höra att människor gråter när de läser ens böcker. Hur underbart kan inte det vara? Det är ett mål som jag måste sträva efter. Jag måste kunna se in i människors inre och påverka dem så djupt att de börjar gråta. Självklart är det väldigt individuellt när en människa börjar gråta, men lite överlag skulle passa bra.
Så vad vill jag åstadkomma här med att sitta och klaga? Jag borde älska mig själv för den jag är, vilket jag gör, även fast jag sitter och drömmer mig bort med att vara någon annan. Vad är egentligen bäst? Att få folk att skratta eller gråta? Just nu så åstadkommer jag säkerligen bara suckar hos er. Ni sitter där och suckar åt problem som inte är era, eller kärlek och trams som är bortom er tankeförmåga. Vad åstadkommer jag egentligen med att vara mig själv? Varför inte bara vara någon annan, någon som alla behöver. Någon att älska. Inte någon att tycka synd om. Tyck bara aldrig synd om mig. Jag har mött människor i mitt liv som har haft det värre.
Bah. Tänker inte gå in på det där med att mäta smärta. Ni vet vad jag anser om det. I vilket fall som helst så önskar jag att jag kunde uppskatta mig själv lite mer. Det kanske kommer med tiden, men just nu så känns det väldigt... jag vet inte, öde? Jag står och bollar med en fotboll, är uppe i flera tusen, men ingen ser i den öde öken jag befinner mig i. En sådan egoistisk och patetisk metafor, men det känns lite så. Så därför bör jag ställa mig själv frågan, vad är det jag EGENTLIGEN behöver? Behöver jag verkligen denna enorma publik som jag så hett åtrår? Jag vet inte. Kanske. Den skulle ju faktiskt kunna påverka mig negativt också, på något mysko sätt som jag inte har listat ut än. Bah.
Förhoppningsvis så kommer det en dag när jag kommer ha nytta av allt meningslöst bloggande. Det är ju faktiskt så att jag skriver om ointressanta saker och gör dem intressanta. Faktum är ju att jag skriver varje dag. Det måste väl...eh få mig att utvecklas? Eller hur? På något sätt, det tycker iallafall jag. Så en dag så står jag där, språkligt perfekt och en arsenal av ordförråd, redo att avfyras mot vem- och vadsomhelst. Därför så kanske det finns en mening med det här jag gör. Att någon läser det och får någon slags insikt är nog bara en bonus. Fast hur påverkas jag av det? Jag gissar att det har att göra med mitt behov att få glänsa. Att vara lite bättre än alla andra. Bah. Jag är knappast bättre än alla andra, men det finns en grej jag är duktig på och det är att uttrycka mig. Det finns säkert miljoner människor som tänker dessa sjukt djupa tankar, men DE DELAR INTE MED SIG. Jag kan bli galen på det. Tänk vad de sitter inne med! Alla dessa förlorade tankar, varför får inte resten av delen ta del av dem?
I vilket fall så borde jag skatta mig lycklig för att jag faktiskt kan uttrycka dessa tankar. De personifierar mig, det gör en ointressant random människa till en intressant människa som är bra på att skriva. Är det vem jag är? Vet inte. Jag är ju Fredrik Andersson också. En MÄNNISKA som inte känner så bra trots allt. Slår vad om att ingen som läser den här bloggen kan min favoritfärg, eller vad min pappas bästa kompis heter. Det är sådana småsaker som ständigt finns där. Men bara för att upplysa er så är min favoritfärg blå och min pappas bästa kompis heter Stefan. Så nu vet ni det. Helt meningslöst, jag vet, men jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om min favoritfärg och göra den intressant. Någon gång ska jag försöka, men då slutar det nog bara i att jag skriver en dikt om det. Dikter är bra för...blablablabla...
10000 blablabla senare
...och nu inser jag att jag har skrivit alldeles för mycket. Jag måste lära mig att begränsa mig. Skulle kunna skriva på det här inlägget hela natten, men jag måste sluta nu. Tyvärr. Jag vill gärna vakna imorgon, för det kommer bli en sådan trevlig och nästan underbar dag. Detta har jag redan planerat och bestämt i min förvirrade hjärna, så ni har inget ni kan säga emot det. Nu ska jag sova. Godnatt kära läsare.
Nej. Dessutom så känner jag mig rastlös. Imorgon så slutar jag klockan 11.00 i skolan. Medan jag väntar på henne, så kommer jag sitta på ett café i tre timmar och skriva. tro mig. Jag känner mig själv. Så därför har jag två lektioner imorgon. Jag klagar inte. Jag klagar bara på en grej.
Grejen är att det är så många olika personer jag vill vara. Det kan vara helt slumpmässiga saker. Jag läser någons blogg och jag önskar att jag vore lika rolig som han eller hon. Det kan även vara att jag läser någons blogg och hittar ett sådant otroligt flyt i meningarna så jag blir avundsjuk. Hur fan kan en människa skriva så bra? Jag vet inte. Mina meningar känns... så personliga. Jag läste någon gång om något som Jonas Gardell skrivit, att man kan känna igen en författares språk i hans texter. Det är då jag frågar mig själv ifall jag känner igen mig själv i mina texter. Jag vet inte. Egentligen så gillar jag inte min meningsuppbyggnad så mycket och mitt ordförråd är inte lika stort som jag vill att det ska vara.
Visst är det lätt att klaga på allting? Att hata allt i smyg utan att någon egentligen tar det man säger på allvar. Ibland inser jag hur långt jag har kvar till en bli en riktig författare. Vilken otrolig känsla som författare, när man får höra att människor gråter när de läser ens böcker. Hur underbart kan inte det vara? Det är ett mål som jag måste sträva efter. Jag måste kunna se in i människors inre och påverka dem så djupt att de börjar gråta. Självklart är det väldigt individuellt när en människa börjar gråta, men lite överlag skulle passa bra.
Så vad vill jag åstadkomma här med att sitta och klaga? Jag borde älska mig själv för den jag är, vilket jag gör, även fast jag sitter och drömmer mig bort med att vara någon annan. Vad är egentligen bäst? Att få folk att skratta eller gråta? Just nu så åstadkommer jag säkerligen bara suckar hos er. Ni sitter där och suckar åt problem som inte är era, eller kärlek och trams som är bortom er tankeförmåga. Vad åstadkommer jag egentligen med att vara mig själv? Varför inte bara vara någon annan, någon som alla behöver. Någon att älska. Inte någon att tycka synd om. Tyck bara aldrig synd om mig. Jag har mött människor i mitt liv som har haft det värre.
Bah. Tänker inte gå in på det där med att mäta smärta. Ni vet vad jag anser om det. I vilket fall som helst så önskar jag att jag kunde uppskatta mig själv lite mer. Det kanske kommer med tiden, men just nu så känns det väldigt... jag vet inte, öde? Jag står och bollar med en fotboll, är uppe i flera tusen, men ingen ser i den öde öken jag befinner mig i. En sådan egoistisk och patetisk metafor, men det känns lite så. Så därför bör jag ställa mig själv frågan, vad är det jag EGENTLIGEN behöver? Behöver jag verkligen denna enorma publik som jag så hett åtrår? Jag vet inte. Kanske. Den skulle ju faktiskt kunna påverka mig negativt också, på något mysko sätt som jag inte har listat ut än. Bah.
Förhoppningsvis så kommer det en dag när jag kommer ha nytta av allt meningslöst bloggande. Det är ju faktiskt så att jag skriver om ointressanta saker och gör dem intressanta. Faktum är ju att jag skriver varje dag. Det måste väl...eh få mig att utvecklas? Eller hur? På något sätt, det tycker iallafall jag. Så en dag så står jag där, språkligt perfekt och en arsenal av ordförråd, redo att avfyras mot vem- och vadsomhelst. Därför så kanske det finns en mening med det här jag gör. Att någon läser det och får någon slags insikt är nog bara en bonus. Fast hur påverkas jag av det? Jag gissar att det har att göra med mitt behov att få glänsa. Att vara lite bättre än alla andra. Bah. Jag är knappast bättre än alla andra, men det finns en grej jag är duktig på och det är att uttrycka mig. Det finns säkert miljoner människor som tänker dessa sjukt djupa tankar, men DE DELAR INTE MED SIG. Jag kan bli galen på det. Tänk vad de sitter inne med! Alla dessa förlorade tankar, varför får inte resten av delen ta del av dem?
I vilket fall så borde jag skatta mig lycklig för att jag faktiskt kan uttrycka dessa tankar. De personifierar mig, det gör en ointressant random människa till en intressant människa som är bra på att skriva. Är det vem jag är? Vet inte. Jag är ju Fredrik Andersson också. En MÄNNISKA som inte känner så bra trots allt. Slår vad om att ingen som läser den här bloggen kan min favoritfärg, eller vad min pappas bästa kompis heter. Det är sådana småsaker som ständigt finns där. Men bara för att upplysa er så är min favoritfärg blå och min pappas bästa kompis heter Stefan. Så nu vet ni det. Helt meningslöst, jag vet, men jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om min favoritfärg och göra den intressant. Någon gång ska jag försöka, men då slutar det nog bara i att jag skriver en dikt om det. Dikter är bra för...blablablabla...
10000 blablabla senare
...och nu inser jag att jag har skrivit alldeles för mycket. Jag måste lära mig att begränsa mig. Skulle kunna skriva på det här inlägget hela natten, men jag måste sluta nu. Tyvärr. Jag vill gärna vakna imorgon, för det kommer bli en sådan trevlig och nästan underbar dag. Detta har jag redan planerat och bestämt i min förvirrade hjärna, så ni har inget ni kan säga emot det. Nu ska jag sova. Godnatt kära läsare.
Kommentarer
Trackback
