freddden

Vill klaga på någonting, men det blir så fruktansvärt tråkigt ifall jag tar upp skolan. Blablabla, ni har säkert fullt upp med era sysslor och saker som ska göras så jag tänker inte dränka er i något sådant. Dessutom så har den här veckan gått fruktansvärt fort, inte har jag hunnit med heller. Vad har jag egentligen presterat? Ingenting känns det, nej ingenting. Fast jag måste säga att jag fick mig ett gott skratt igår när jag läste gamla dikter som jag skrev i nian. HAHAHAHA. Var nästna sugen på att lägga upp dem här på bloggen, men eftersom jag inte vill att ni ska hamna i hjärtstillestånd så låter jag bli. Gud så hemska de var och då menar jag att de var så FRUKTANSVÄRT dåliga. Jag fattar inte hur i hela friden jag kunde få mvg på dem. Det är helt sjukt. På något sätt är det väl ändå roligt att läsa dem  och jämföra med nu, hur mycket jag har utvecklats. Visst, jag har tillåtelse att vara lite självgod nu, men jag gillar mina dikter. Haha, det låter så egoistiskt, men det är många andra dikter jag gillar också.

Här är en dikt av Pär Lagerkvist. Jag påstår inte att han är bättre än mig och inte heller att jag är bättre än honom, men jag tycker den här dikten är så vacker. Jag blir bara så glad när jag läser den. Känner mig så hoppfull. Här är den iallafall.


Det blir vackert där du går,
marken, stigen, stranden som du följer,
allt tycks ljusna, glädjas,
allt som ser dig.

Kan väl jorden glädjas
för att någon stiger på den,
trampar på den,
en som den älskar?

Fråga inte mig. Jag ser blott skenet,
hur det dröjer kring dig,
svävar över marken,
som om jorden log.

Stig på den, som gläds att se dig lycklig.
Blott inte hårt,
som om du visste att du var älskad