Oh brother, where art thou?
Sjukt många som läser min blogg idag jämfört med de senaste dagarna. Det måste vara en jävligt tråkig dag idag. Fast det är ju fint väder ute? Äh. Det där hänger förmodligen inte ihop. Själv så sitter jag ju inne och myser, men jag varit ute idag iallafall.
Idag kom dagen som jag i hela mitt liv har fruktat. Faktum är att jag aldrig trodde att den dagen skulle komma, för själva tanken på att den skulle inträffa vore så löjligt. Men nu är den dagen här. Ni tror säkert att det handlar om kärlek, sorg eller något sådant där, men det gör faktiskt inte det. Idag så handlar det, otroligt nog, om något helt annat.
Jag och min bror har alltid haft en sak gemensamt, och det är just att vi är bröder. Enda sedan vi var små så har jag, som storebror, alltid varit bättre än min bror på vissa saker. Jag har till exempel alltid varit starkare än honom, sprungit fortare, jaa jag har varit bättre i skolan också. Han har alltid fått acceptera att jag har varit bättre än honom. Idag när jag satt i all min ro framför datorn så frågade han mig ifall jag ville ut och springa med honom. Varför inte? tänkte jag. Jag ska ju ändå ut och springa senare, då kan jag lika gärna göra det nu med min bror som sällskap. Men varför vill han ha sällskap? Han har aldrig frågat det förut. Jag gick med på erbjudandet och drog på mig springkläder och skor och begav mig ut tillsammans med min bror. När vi väl börjar springa så håller han ett högt tempo. Ett jävligt högt tempo. Jag flåser bakom honom och försöker hinna med.
Missförstå mig inte nu, jag är ingen slö tjockis som sitter inne hela dagarna. Den här veckan så har jag sprungit varje dag (förutom midsommarafton) , ungefär 4km. Förut när skolan höll på så gymmade jag också, men jag orkar inte sitta och åka till gävle nu bara för att gymma, så jag skiter i det. Då bestämde jag mig för att vara ute och springa istället och det går ju bra. Jag har ju faktiskt spelat hockey och fotboll en gång i tiden, men det var längesen (2009?2008?).
För att återgå till berättelsen så ligger jag där bakom och flåser. Vi springer ungefär 300 meter, sen tänker jag: Jag orkar fan inte hålla det här tempot i tre varv runt området (Ett varv runt området är ungefär 1,3 km). Jag skiter om han drar ifrån mig. Och självklart så skulle han dra ifrån mig. Jag saktade ned mitt tempo och efter ett tag så var han kanske 500 meter före mig, men jag brydde mig inte. Jag sprang i mitt tempo och han fick sköta sig själv. En annan rolig grej med mig när jag springer är att jag tänker jävligt mycket. Det är nog därför jag är dålig på att springa, därför att jag tänker för mycket.
När jag precis skulle börja på tredje varvet så ser jag min bror stå och stretcha mot en vägg. Jag skrattade inombords då, för då valde han att vänta in mig så han skulle kunna springa om mig igen. Visst är det ironiskt? Han frågade ifall jag ville springa tillsammans med honom, men jag kan inte påstå att det var så mycket tillsammans. Det var mera en tävling så att han skulle kunna bevisa för sig själv (och mig) att han var bättre än mig. Och visst var han det. Jag tänker inte säga emot det, för det vore bara löjligt. Jag skulle kunna skylla på att han är en vältränad hockeyspelare, men är det en ursäkt? Borde jag vara bättre för att jag är äldre? Fyra år äldre? Äh. Jag minns när jag var i hans ålder. Det var då jag var som mest vältränad. I sjuan. Haha, i sjuan så visste jag inte ens vem fan jag var. Samtidigt så tycker jag lite synd om min bror. Han har hela högstadiet framför sig. Stackars sate. Jag skulle aldrig gå igenom det en gång till, och det smärtar mig lite att mina barn (jaa, någon gång ska jag också ha barn) kommer gå igenom det också. Kanske jag aldrig borde ge födelse (give birth låter bättre) åt dem?
Men dessa är otänkta tankar. Tankar som jag tänker när jag springer. Jag hann tänka mycket på de där fyra kilometrarna, men inget tänkvärt är jag rädd. Så detta är dagen, idag, när min bror slog mig i kondition. Jag kan ju trösta mig med att jag är starkare än honom, om det nu betyder någonting. Haha, jag klamrar mig fast vid de där små sakerna. Patetiskt. Men jag tänker låta min bror vara min bror och jag tänker vara mig själv som jag alltid har varit. Härligt budskap det där. Att vara sig själv. Inte alls uttjatat. Fast det var inte ens budskapet i det här inlägget så skitsamma. Vad jag menar är att ibland så kan det vara bra att släppa saker som man har hållit fast vid så länge man minns, för vad betyder de egentligen?
Idag kom dagen som jag i hela mitt liv har fruktat. Faktum är att jag aldrig trodde att den dagen skulle komma, för själva tanken på att den skulle inträffa vore så löjligt. Men nu är den dagen här. Ni tror säkert att det handlar om kärlek, sorg eller något sådant där, men det gör faktiskt inte det. Idag så handlar det, otroligt nog, om något helt annat.
Jag och min bror har alltid haft en sak gemensamt, och det är just att vi är bröder. Enda sedan vi var små så har jag, som storebror, alltid varit bättre än min bror på vissa saker. Jag har till exempel alltid varit starkare än honom, sprungit fortare, jaa jag har varit bättre i skolan också. Han har alltid fått acceptera att jag har varit bättre än honom. Idag när jag satt i all min ro framför datorn så frågade han mig ifall jag ville ut och springa med honom. Varför inte? tänkte jag. Jag ska ju ändå ut och springa senare, då kan jag lika gärna göra det nu med min bror som sällskap. Men varför vill han ha sällskap? Han har aldrig frågat det förut. Jag gick med på erbjudandet och drog på mig springkläder och skor och begav mig ut tillsammans med min bror. När vi väl börjar springa så håller han ett högt tempo. Ett jävligt högt tempo. Jag flåser bakom honom och försöker hinna med.
Missförstå mig inte nu, jag är ingen slö tjockis som sitter inne hela dagarna. Den här veckan så har jag sprungit varje dag (förutom midsommarafton) , ungefär 4km. Förut när skolan höll på så gymmade jag också, men jag orkar inte sitta och åka till gävle nu bara för att gymma, så jag skiter i det. Då bestämde jag mig för att vara ute och springa istället och det går ju bra. Jag har ju faktiskt spelat hockey och fotboll en gång i tiden, men det var längesen (2009?2008?).
För att återgå till berättelsen så ligger jag där bakom och flåser. Vi springer ungefär 300 meter, sen tänker jag: Jag orkar fan inte hålla det här tempot i tre varv runt området (Ett varv runt området är ungefär 1,3 km). Jag skiter om han drar ifrån mig. Och självklart så skulle han dra ifrån mig. Jag saktade ned mitt tempo och efter ett tag så var han kanske 500 meter före mig, men jag brydde mig inte. Jag sprang i mitt tempo och han fick sköta sig själv. En annan rolig grej med mig när jag springer är att jag tänker jävligt mycket. Det är nog därför jag är dålig på att springa, därför att jag tänker för mycket.
När jag precis skulle börja på tredje varvet så ser jag min bror stå och stretcha mot en vägg. Jag skrattade inombords då, för då valde han att vänta in mig så han skulle kunna springa om mig igen. Visst är det ironiskt? Han frågade ifall jag ville springa tillsammans med honom, men jag kan inte påstå att det var så mycket tillsammans. Det var mera en tävling så att han skulle kunna bevisa för sig själv (och mig) att han var bättre än mig. Och visst var han det. Jag tänker inte säga emot det, för det vore bara löjligt. Jag skulle kunna skylla på att han är en vältränad hockeyspelare, men är det en ursäkt? Borde jag vara bättre för att jag är äldre? Fyra år äldre? Äh. Jag minns när jag var i hans ålder. Det var då jag var som mest vältränad. I sjuan. Haha, i sjuan så visste jag inte ens vem fan jag var. Samtidigt så tycker jag lite synd om min bror. Han har hela högstadiet framför sig. Stackars sate. Jag skulle aldrig gå igenom det en gång till, och det smärtar mig lite att mina barn (jaa, någon gång ska jag också ha barn) kommer gå igenom det också. Kanske jag aldrig borde ge födelse (give birth låter bättre) åt dem?
Men dessa är otänkta tankar. Tankar som jag tänker när jag springer. Jag hann tänka mycket på de där fyra kilometrarna, men inget tänkvärt är jag rädd. Så detta är dagen, idag, när min bror slog mig i kondition. Jag kan ju trösta mig med att jag är starkare än honom, om det nu betyder någonting. Haha, jag klamrar mig fast vid de där små sakerna. Patetiskt. Men jag tänker låta min bror vara min bror och jag tänker vara mig själv som jag alltid har varit. Härligt budskap det där. Att vara sig själv. Inte alls uttjatat. Fast det var inte ens budskapet i det här inlägget så skitsamma. Vad jag menar är att ibland så kan det vara bra att släppa saker som man har hållit fast vid så länge man minns, för vad betyder de egentligen?
Kommentarer
Trackback
