freddden

TITTA! Duktig som jag är så valde jag att skriva in den dirr (beakta ordformen dirr. Den kan ge ett vardagligt uttryck) på datorn. Så nu kan jag utan problem lägga skicka in den på portalen + att lägga upp den här. Att planera sitt liv äger, ni borde testa det.


OBS! Det här är deepshit inlägg, för er som är känsliga läsare ber jag er att titta bort. (Ja jag skojjar) Sen en rolig grej är att det här är en läslogg om en dikt, men när jag läste första raden av en dikt så började en röst i min hjärna (Åh nu börjar jag höra röster också) att säga åt mig vad jag skulle skriva. Så det här är ingen diktanalys om ni trodde det. Det är bara random tankar från en ... Jaa? Vad brukar jag relatera mig själv till? JAG VET INTE! Men nu tycker jag att ni kan börja läsa.

Läslogg om dikter

"Jag känner en skälvning genom kroppen. Allt känns så ömtåligt helt plötsligt. Allt är tyst och stilla. Minsta lilla ljud kan få allt att falla. Att falla ner i hålet som jag nyss lyckats ta mig upp ur.
Sedan kommer skälvningen, som en varning. En föraning om det som väntar, men vad är det som väntar? Vad är det som gömmer sig i mörkret? Ska jag gå in där? Utan hopp eller skydd, blott med en förtvivlan. Fast det spelar ingen roll längre. Nej, inte längre. För att vistas med mörkret sätter sina spår. Jag och mörkret är nu ett, och vi fruktar intet. Där vi vandrar så flyr hoppet ifrån oss. Där vi vandrar så håller hoppet andan, för det fruktar oss. Ja, det fruktar oss. Hoppet kommer aldrig att förinta oss.
Sedan kommer skälvningen igen. En ständig påminnelse. Ett ärr som vi får bära resten av livet. Alla ska se och förtvivla. Vi är det hål som alla faller i tillslut. Jag och mörkret är ett. Sedan kommer skälvningen. En ständig påminnelse. Det är då jag känner att jag inte kan falla längre. Jag har inte bara fallit själv. Jag faller åt alla. Jag har blivit allas fall. Allas undergång. Jag måste frigöra mig från mörkret. Jag måste bara ta mitt eget fall. Så då frigör jag mig. Det är smärtsamt och skälvningen ökar tills jag är fri. Då återvänder en bekant känsla, förtvivlan. Den förtvivlan som släcker ljuset i människors bröst. Den förtvivlan som gnager på alla goda tankar likt en parasit.
Sedan kommer skälvningen igen. Den varnar mig. En hotfull varning om vad som väntar. Det blir tyst och stilla. Plötsligt kommer mörkret svepande över världen utan nåd. Den slukar allt, men den lämnar mig ifred. Den vågar inte röra mig. Jag är förtvivlan, frukta mig"