Sedan ler du
Mmmmmmmmmh
Jag drömde om dig efter igår. Inte så konstigt va? Men alltför mycket hände igår så dra inga slutsatser här inte. Nu ska jag ta med dig på en resa, så var beredd.
Tjejer när de ler. Gud vet att jag älskar det. Jag går in i rummet. Det är två stycken som kommer och möter mig med glädje, men den tredje står med ryggen vänd. Det är henne jag vill träffa. Den andra två börjar långsamt suddas bort inför min blick, som om de inte existerar för mig längre.
Nu är jag nästan framme. För varje steg jag tar känner jag hur hela min kropp spänns. Hon står knappt två meter ifrån mig. En meter. När det är en halvmeter kvar stannar jag. Det är som om hela världen bromsar. Sakta, sakta så vänder hon sig om och håret lägger sig tungt över hennes axlar. Vi står där och ser på varandra. Vi bara tittar djupt in i den andres ögon. Jag vill nästan kisa för ljuset som strålar från dina ögon klart en frostig morgon. Tillslut börjar du skratta, och jag faller in i skrattet. Vi står där och skrattar som att vi mindes något fruktansvärt roligt. Plötsligt så slutar du, och jag slutar också tvärt. Sedan ler du. Det där leendet som är reserverat för mig. Som får mig att känna mig som den bäste i hela världen.
Nu närmar du dig den sista halvmetern och du sträcker ut dina armar och vi omfamnar varandra. Jag kan höra dina tysta jämna andetag, men ditt hjärta dunkar som om det kämpade för livet. Som om det ville ut ifrån kroppen. Jag andas in ett djupt andetag och känner lukten av ditt hår. Det luktar sommar. Din hud känns så mjuk och är alldeles sval.
Efter vad som känns som en evighet så tittar vi på varandra igen, fortfarande kramandes. Plötsligt ser jag en rädsla i din blick. En fruktan. Jag lutar huvdet framåt för att kyssas, men du viker bort. Du omfamnar mig hårt en sista gång och sen släpper du. Med ett plågat leende och en blick som skriker förlåt så försvinner du utan ett ord. Jag står ensam kvar i rummet, i huset som inte finns längre.
Sedan kommer snöstormen. Allt jag ser är vitt åt alla håll. Huset är borta. Jag håller armarna om mig och skakar. Det är kallt. Plötsligt kommer en vägg av snö rasande mot mig. Jag försöker hålla emot, men jag sveps med i kraften.
Kyla, tystnad, mörker och slutligen
ensamhet.
Jag drömde om dig efter igår. Inte så konstigt va? Men alltför mycket hände igår så dra inga slutsatser här inte. Nu ska jag ta med dig på en resa, så var beredd.
Tjejer när de ler. Gud vet att jag älskar det. Jag går in i rummet. Det är två stycken som kommer och möter mig med glädje, men den tredje står med ryggen vänd. Det är henne jag vill träffa. Den andra två börjar långsamt suddas bort inför min blick, som om de inte existerar för mig längre.
Nu är jag nästan framme. För varje steg jag tar känner jag hur hela min kropp spänns. Hon står knappt två meter ifrån mig. En meter. När det är en halvmeter kvar stannar jag. Det är som om hela världen bromsar. Sakta, sakta så vänder hon sig om och håret lägger sig tungt över hennes axlar. Vi står där och ser på varandra. Vi bara tittar djupt in i den andres ögon. Jag vill nästan kisa för ljuset som strålar från dina ögon klart en frostig morgon. Tillslut börjar du skratta, och jag faller in i skrattet. Vi står där och skrattar som att vi mindes något fruktansvärt roligt. Plötsligt så slutar du, och jag slutar också tvärt. Sedan ler du. Det där leendet som är reserverat för mig. Som får mig att känna mig som den bäste i hela världen.
Nu närmar du dig den sista halvmetern och du sträcker ut dina armar och vi omfamnar varandra. Jag kan höra dina tysta jämna andetag, men ditt hjärta dunkar som om det kämpade för livet. Som om det ville ut ifrån kroppen. Jag andas in ett djupt andetag och känner lukten av ditt hår. Det luktar sommar. Din hud känns så mjuk och är alldeles sval.
Efter vad som känns som en evighet så tittar vi på varandra igen, fortfarande kramandes. Plötsligt ser jag en rädsla i din blick. En fruktan. Jag lutar huvdet framåt för att kyssas, men du viker bort. Du omfamnar mig hårt en sista gång och sen släpper du. Med ett plågat leende och en blick som skriker förlåt så försvinner du utan ett ord. Jag står ensam kvar i rummet, i huset som inte finns längre.
Sedan kommer snöstormen. Allt jag ser är vitt åt alla håll. Huset är borta. Jag håller armarna om mig och skakar. Det är kallt. Plötsligt kommer en vägg av snö rasande mot mig. Jag försöker hålla emot, men jag sveps med i kraften.
Kyla, tystnad, mörker och slutligen
ensamhet.
Kommentarer
Postat av: dilan
hiskeligt bra text... born to write!
Trackback
