Kapitel tre: Frihet
Och här är det tredje kapitlet i min kära novell! Fick reda på svenskan i Fredags att vi kommer ha eget skapande. Det känns som om jag kommer använda den här novellen då! Som sagt så är det här del 3, ifall du inte har läst de två första så rekommenderar jag dig att göra det snarast! Men nu ska jag inte sitta här och skriva massa skit, måste börja jobba på kapitel fyra! Adios!
Blodet rinner sakta ned för hennes skuldror. Det blonda håret har färgats rött av deras hat. Hon skriker efter hjälp men vi hör henne inte. Vi är blinda, ja älskade, vi är blinda. Vi måste vakna upp. Vi måste agera innan det är försent. VAKNA!
Jag slänger av mig täcket och sätter mig upp i sängen. Efter några sekunder släpper stelheten och jag lugnar ned mig. Hjärtat dunkar som besatt och mina nävar ryker. Tur att pappa inte har installerat brandvarnaren i mitt rum än. Jag försöker minnas min dröm, men jag kommer bara ihåg känslorna. Ilska och skräck. Hat är en stark drivkraft. Jag låtsas inte om Logiken och stiger upp ur sängen. Ljuset tittar försiktigt fram ifrån mitt fönster. Klockan är 7.00. Skolan börjar om en timme. Pappa och brorsan är inte hemma. Jag har hela huset för mig själv på morgon, precis som det ska vara. Värmen pulserar genom kroppen på mig. Det här kommer bli en bra dag. Hoppet är en parasit.
Jag hoppar in i duschen och låter det iskalla vattnet forsa över mig. Sen släpper jag lite på kontrollen. Vi kan inte frysa. Vattnet blir kokande hett i samma stund som det når mig. Hela duschen kokar. Och vi ler. Ja, jag ler. Jag känner mig lycklig för första gången på länge. Varken Jessica eller Pierre finns i mitt huvud. Varken kärlek eller hat. För första gången i mitt så känner jag mig fri. Fri från alla pliktelser, fri från allting. Vi är fria. Värmen från min kropp svalnar och jag stänger av vattnet och går ut ifrån duschen. Jag ser handduken som ligger en meter ifrån mig. Sedan skrattar jag. Jag letar efter värmen inom mig och låter den svepa över mig. Vattnet på min kropp förångas omedelbart och jag går ut ifrån badrummet med ett leende på läpparna.
När jag anländer till skolan så är det precis som vanligt. Killarna spelar fotboll. Tjejerna sitter i smågrupper och pratar. Jag ser min vanliga plats. Min bänk där jag alltid sitter, men det sitter någon där nu. När jag kommer närmare ser jag att det är Jessica. Hennes kastanjebruna hår ligger lätt mot hennes mjuka axlar. Hon tittar upp och spänner blicken i mig. Jag ser den nyfikenhet som brinner i hennes blick. Hennes mun är öppen och tänker fråga mig något, men tvekar. Hon som tände elden.
– Hej, säger jag och ler. Vi brinner för henne.
– Hej, säger Jessica tveksamt. Hon vrider oroligt på sig.
– Jag skulle vilja prata med dig efter skolan om det går bra, säger hon.
– Ja, det går väl bra, säger jag nervöst. Om vad?
– Vi tar det då, om det är okej? frågar hon och böjer sig fram emot mig tills vi nästan nuddar varandra.
– Det är någonting jag måste få veta, viskar hon i mitt öra.
Och med de orden så reser hon sig och går iväg. Hon tittar över axeln på mig som hastigast med en orolig blick. Jag sitter där som förtrollad när en gestalt plötsligt ställer sig framför mig och skymmer solen. En bekant känsla sprider sig i kroppen. Fruktan. Jag tittar uppåt och där står en hög gestalt som jag hatar. Där står Pierre i all sin prakt. Parasiten ska brinna. Det är sådan spänning i luften att man nästan kan ta på den.
– Tjena Löken, har du kul? frågar Pierre och sätter sig på bänken.
– Jag heter inte Löken, säger jag trotsigt. Jag heter Kenneth. Vi heter Eldfödd . Gå och plåga någon annan.
– Inte den tonen Löken! säger Pierre och dunkar handen i ryggen på mig.
Jag känner hur det slår gnistor inom mig, men jag håller mig för Jessicas skull. Bränn honom. Låt Parasiten brinna. Nej, jag gör det här för Jessicas skull. Får inte sabba allt nu. Flickan med leendet. Hon som tände elden. Pierre säger någonting, men jag ser bara hans läppar röra sig. Jag är mitt inne i min inre konflikt.
Plötsligt känner jag en smäll mot ena kinden. Det gnisslar till i huvudet som när man gnider två stenar mot varandra. Jag faller handlöst mot asfalten och landar hårt. Sedan tystnad. Efter det så tittar jag försiktigt upp mot Pierre. Han är riktigt förbannad nu. Han går igång så lätt. Sedan märker jag att det inte är mig han är arg på. Han står där och vrålar åt Jessica och hon skriker tillbaks.
– Du är så jävla sjuk Pierre! skriker Jessica. Låt honom vara!
– Din lilla hora, vrålar Pierre. Vem fan tror du att du är?
– Hörru Pierre, folk börjar kolla. säger en av Pierres kompisar. Vi sticker.
– Ja! Men tro inte att jag är klar med dig din skithög, säger Pierre och pekar på mig. Inte dig heller för den delen Jessica.
Därefter försvinner de. Lika fort som de kom. Skuggor dansar framför min blick och jag ser Jessica springa fram emot mig. Hon sätter sig ned och tar min hand i sin. Jag känner hur värmen sprider sig i kroppen igen, men jag håller tillbaka för att inte skada Jessica. Inte skada henne. Jag ser hur hennes läppar formar några ord, men jag hör inte vad hon säger. Jag hör ingenting. Sedan blir allt svart.
Mörkret tar oss tillslut.
