freddden

Eftersom jag har haft en grymt tråkig söndagseftermiddag så tog jag initiativet att vara kreativ. TITTA BARA. Här är första kaptitlet på en novell som jag började skriva på idag. Den var meningen att den skulle vara mitt bidrag till novell - och poesitävlingen, men det fick bara vara 4 sidor dataskrivet, palla det :)

SOM SAGT, första kapitlet. De andra tänker jag inte lägga ut här på min kära blogg.

Kapitel ett:Klåparen

"Gör det. Visa vem som bestämmer.

Jag tvekar och tittar bort mot killarna som spelar fotboll. De killar som jag hatar. Fast hatar jag verkligen alla av dem? Höstkylan griper tag i mig och jag drar jackan tätare om mig. Röda och bruna löv dansar i vinden. Det är som att de försöker bjuda upp mig till dans. Att dansa med dem bortom tid och rum tills vinden inte orkar mera. Ett rött löv landar framför mina fötter på den stela asfalten. En inbjudan.

Vågar du inte? Du har väntat på den stunden i hela ditt liv. Triumfen. Det bränner till i mina fingertoppar. Det skulle vara så enkelt. Att bara gå fram och peka på dem. Sen skulle mitt liv aldrig bli som förr. Träbänken som jag sitter på börjar bli hård. Jag tittar på klockan, 12.30. Jag börjar om en halvtimme. En halvtimme till av ensamhet. Plötsligt kommer en fotboll farande mot mig. Det bränner till i fingertopparna, men jag behåller kontrollen och viker undan den kommande projektilen.

Förgör honom. Slit honom i stycken. Den person som jag hatar mest i världen kommer gående. Pierre Johansson. Med eleganta steg så kommer ha och ställer sig framför mig. Jag låtsas som ingenting och blundar så jag slipper se honom. Han säger någonting, men jag hör inte. Musiken från min mp3 dunkar högt i öronen. Med en våldsam gest så rycker han ur dem. Låt honom brinna.

– Hallå? Är du döv eller? frågar Pierre och ler sitt vanliga hånleende. Jag sa åt dig att hämta bollen, idiot.

Utan att svara så tittar jag över axeln. Bollen ligger i ett lerigt dike. En våg av avsmak sprider sig på mitt ansikte.

– Aldrig i livet, säger jag. Hämta den själv.

Jag får en stund att beundra mitt mod. Pierre är inte den killen man säger emot. Vissa säger att han håller på mycket med knark och droger och att han har suttit inne för misshandel. Ilskan bubblar upp inom Pierre. Han ser ut att få ett utbrott, men sedan hånler han bara.

– Du har just gjort ett stort misstag löken, säger Pierre.

Löken är deras älsklingsnamn på mig. Så fort det är dags för dem att förnedra mig så dyker löken upp. Åh gud så jag hatar det. Vi kan förgöra honom. Det är bara att lyfta vårt finger.

Pierre lyfter upp mig med ett hårt grepp från bänken. Han höjer näven för att slå till mig. Fingertopparna är glödheta och jag behöver bara lyfta ett finger, men jag håller igen. Sedan kommer slaget. Det ekar i hela mitt huvud och det bränner till i hela kroppen.
När ska vi börja lyssna undrar vi? Jag famlar med armarna mot marken för att ta emot mig. Jag landar vackert i det leriga diket där bollen ligger och jag suckar. Varför gör jag det här? Svaret slår till direkt för alldeles där borta sitter hon. Hon sitter där och skrattar med sina kompisar och de har inte lagt märkte till mig eller Pierre. Jag är bara den där konstiga killen i klassen som ingen förstår. Den som man undviker att beblanda sig med. Han som aldrig säger någonting. Han som sitter tyst och ser på när andra skrattar och önskar att han kunde vara med.

Det är för hennes skull som jag inte lyssnar till rösten i mitt huvud. Den röst som kallar sig logiken. Han har funnits med mig enda sen jag började i sjuan. Det var då allt började för mig. Mobbingen. Utfrysningen. Det stora mörkret i mitt liv. Men den dagen då allt var som värst, när allt var som mörkast, så fann jag honom. Logiken, min vän pessimisten. Vi kommer alltid att finnas här. Ifall du bara lyssnade till vår röst så skulle du förstå.

Plötsligt är jag tillbaka till verkligheten. Innan Pierre lämnar scenen med bollen så spottar han efter mig. När han är borta så reser jag mig sakta. Min nya vita tjocktröja är alldeles smutsig. Mamma kommer bli jättearg när jag kommer hem. Vi kan hjälpa. Allt vi önskar är att hjälpa.

Jag tar av mig den smutsiga tröjan och knyter i ärmarna längs midjan. Jeansen är också skitiga. Underbart. Jag ser hur folk börjar gå in. Klockan är ett. Min lektion börjar nu. En våg av trötthet sköljer över mig. Jag vill inte vara här. Då kommer det som skulle göra den här dagen så underbar. Jessica är på väg att gå in, då tittar hon över axeln på mig. Jag blir helt stel i kroppen. Jag får svårt att andas. Hon tittar på mig. Det är en sådan spänning mellan våra blickar och då ler hon. Jag känner hur en värme brinner inom mig. Kärlekens heta låga. Innan jag hinner le tillbaka så har hon hunnit vända sig om.

Jag står där på den tysta och övergivna skolgården. Jag ser mig omkring så att ingen ser mig. Sen släpper jag på kontrollen. En rysning går längs ryggen och det slår gnistor från mina fingertoppar. Jag hoppar till av förvåning. Jag har bara lyckats åstadkomma lite rök förut när jag var riktigt uppretad.  Vi är livets eld. Vi brinner för henne, flickan med leendet.

Spänningen lägger sig. Mina fingrar ser vanliga ut igen. Min stora hemlighet. Ingen känner till den. Den enda jag skulle kunna berätta för skulle vara för Jessica. Flickan med leendet.

Jag börjar gå tillbaka mot skolbyggnaden. Första året på gymnasiet. Oturligt lyckades jag hamna i samma klass som Pierre och hans kompisar. Fast sen hamnade jag ju också i samma klass som Jessica också. Hon som brinner inom oss. Jag öppnar dörren och går in i byggnaden. Mina steg ekar mot betonggolvet. Efter några trappor så når jag klassrummet på andra våningen. Jag öppnar dörren och går in i klassrummet. Jag möts av hånande blickar. Några tjejer fnissar. Förnedring. Matteläraren ignorerar mig och jag sätter mig tyst och lugnt vid min vanliga plats, längst bak i klassrummet.

Mattelärarens genomgång tar nästan hela lektionen. Jag sitter och lyssnar med ett halvt öra medans jag iakttar Jessica och hennes kompisar. De fnissar åt någonting och jag får se hennes leende. Lycka. Jag skulle få göra vadsomhelst för att sitta där och skratta med dem. Åt något gammalt roligt minne från högstadiet. Ett minne som jag aldrig tog del av. Min blick söker igenom klassrummet av något intresse. Men titta, där sitter Erik och tar sig på snoppen när han tror att ingen ser. Erik är tjock och ganska korkad, men han har i alla fall vänner. Om man nu kan kalla Pierre en vän. Parasiten. Då är jag hellre ensam. Min blick glider bort från Erik och den landar på Evelina. Hon sitter och fixar sitt hår tills hon är nöjd. Trettio sekunder senare så far handen upp i håret och fixar igen. Självförtroendet existerar inte. Hon märker att jag tittar på henne och hon ger mig en blick av avsmak. Vi hatar henne. Vi hatar dem alla. Förutom flickan med leendet.

Efter en lång genomgång innehållande algebra som jag förstod alldeles för lite av så säger matteläraren Jack att vi kan börja jobba. Jag sneglar på klockan. Tio minuter kvar. Tio minuter tills jag kan åka hem. Jag begraver ansiktet i armarna. Ta mig härifrån. Vi väntar på ett bättre tillfälle. Tillslut så kommer den efterlängtade stunden när Jack säger att vi kan gå. Det blir plötsligt fart på klassen. Alla reser sig och tar sina böcker för att gå hem.

Jag reser mig långsamt från min plats. Jag har inte bråttom. Jag har ingenting att komma hem till. Ingen att vara med. Vi är aldrig ensamma. Jag hatar inte mig själv, men jag hatar världen jag lever i. Jag börjar gå ut från klassrummet. Använd ditt hat. Jag vägrar lyssna på honom just nu. Låt mig försvinna.

Efter ett tag är jag ute på skolgården. Mörka moln hopar sig vid horisonten. Det kommer börja regna. Den inre lågan har svalnat. En iskall vind greppar tag i mig. Löven bjuder upp till dans. Jag blundar och känner den bekanta känslan.

Vi är ensamma igen."





Sådärja. Glöm inte att säga vad du tycker.