freddden

Det är när man accepterar sitt öde som man finner frid i sig själv. Man slutar att hoppas och att oroa sig. Istället blir man invaggad i en trygghet som varar livet ut. En försäkring om att det finns någonting bortom horisonten. Livet är en resa, döden är målet. Fast det är väl själva resan som räknas, eller hur? Målet betyder ingenting, bara vägen dit. Innerst inne så vet alla sitt öde, men att hitta det är svårt och att acceptera det är ännu svårare. För mig är nu vägen utlagd och det är bara att vandra den. En stilla grusväg där ingenting växer i dikena. En plats där inget lever som en uttorkad brunn. Jag har ett frö kvar att så. Det är först på slutet av vägen, när jag har nått mitt mål som fröet ska sås. Men det ska inte sås av mig. Det ska sås av er som har följt efter mig på min ensamma väg. Ni som följer i mina fotspår. Där mina ben ska vila och vittra bort ska fröet sås och därifrån ska jag bli en del av det träd som växer fram. En del av världen. På så sätt uppnår jag den odödlighet som så många eftertraktar. Det är först när man är beredd att förlora allting som man har möjligheten att vinna allting. Men jag känner ingen smärta längre, nej, ingen besvikelse. Alla ska se och minnas mig, han som offrade allting för att skänka frid åt sig själv. Så när du kommer långt efter min död och närmar dig det mäktiga äppelträd som står där, ät ett äpple och jag ska leva vidare i dig och så många andra. Jag är beredd att offra mitt liv för odödligheten och evigheten väntar på mig. Den har all tid i världen. Jag har accepterar mitt öde. En ensam väg för att aldrig vara ensam igen.

Ta emot mig.