freddden

Tänkte att jag skulle få vädjande kommentarer om att jag skulle lägga upp nästa kapitel, men jag har överskattat min förmåga. DÄRFÖR så lägger jag upp det nu, på ett sånt där ödmjukt sätt. Jag vet att ni gillar det. Kom igen, innerst inne.

Enjoy.
(OBSERVERA, ifall du inte har läst första delen så läs den först! Den finns lite längre ned här på bloggen)

Kapitel två: Livets eld

Regnet smattrar mot fönster. På väg hem. Min omtänksamme pappa erbjöd sig att skjutsa hem mig. Han sitter där och kör . Min pappa säger inte ofta så mycket. Det är en vana han och jag har gemensamt. Vi tänker mycket istället. Efter en kort biltur så är vi hemma. I utkanten av samhället där vi bor så har vi inte mycket grannar. Två pensionärer. Båda är halvdöva. Kan man ha det bättre? Lugn och ro.

Jag tackar pappa för skjutsen och kliver ut ur bilen. Jag ser när han åker vidare för att hämta upp min brorsa för någon träning. Jag minns inte vad det var för träning. Det spelar ingen roll heller. Allting han gör är han duktig på. Jag är inte duktig på någonting. Jo, vi har kraften.

Det har slutat regnet nu, men molnen ligger fortfarande hotfullt i luften. Som om de väntade på någonting. Jag går förbi huset, in mellan träden. Där jag går fram vadar jag i blöta löv av alla olika färger. Röda, gula och orange. Jag går fram till en stor ek och lägger handen på den. Trädet vibrerar i samma stund som jag lägger handen på det. På något sätt känner trädet att jag är farlig. Det har anledning att frukta oss. Plötsligt får jag en idé i huvudet. Ta upp ett löv. Jag böjer mig ner mot den fuktiga marken och tar upp en bunt löv i famnen. Sedan kastar jag upp dem i luften, sträcker ut händerna och släpper kontrollen. Jag blundar och känner hur kraften pulserar igenom mig och strömmar ut från fingertopparna. Släpp… lös… KRAFTEN! Hela min kropp skriker av prestationen. Allt känns som ett brinnande inferno och när det verkar han nått sin höjdpunkt så svalnar allting igen. Allting lugnar ner sig. Jag är plötsligt trött i hela kroppen.

Det första jag känner är lukten. Det luktar bränt. När jag öppnar ögonen ser jag hur det regnar aska. Vi lyckades. Sakta, sakta så faller askan lika lugnt som svarta snöflingor en vacker vintermorgon. Marken omkring mig är svart och vidbränd. Jag ser ner på mina händer. Inte ett spår av brännskador. Däremot så har mina kläder tagit stryk. Min nya vita tröja ligger helt svart och hopskrynklad bredvid mig. Lågorna kan inte skada oss. Jag faller ned på knä i askan. Det som är kvar av mina jeans blir skitigt, men det spelar ingen roll. Ingenting spelar roll längre. Vad är jag? Vi är livets eld. Jag blundar igen och försöker låtsas om att Logiken, min vän pessimisten, inte finns där. Varför försöka ignorera oss?

Jag reser mig fort och snubblar nästan sedan börjar jag springa. Över stenar och nedfallna träd, över ängar och bäckar. Jag har inget mål, jag måste bara fly. Fly ifrån mig själv. Vår vän pessimisten. Tillslut kommer jag till ut till havet. Jag stannar upp på den släta klippan nära vattnet och ser solen kika osäkert fram mellan molnen. Den går ned snart. Jag sätter mig ned och tar tre djupa andetag. Elden brinner fortfarande inom mig. Livets eld. Jag drar handen sakta genom håret och suckar. Jag kan inte vara osams med mig själv. Vi behöver inte förlåta oss. En våg av tacksamhet sköljer igenom mitt medvetande. Vi älskar oss.

Jag böjer mig framåt och tittar ner mot vattenytan. Där är min suddiga spegelbild. Jag plockar upp en sten och försöker kasta macka mot den alldeles blanka vattenytan. Stenen hoppar en gång sen plumsar den ner i vattnet. Vi har aldrig kunnat det. I ren ilska plockar jag upp en ny sten och kastar den så högt upp i luften som jag kan. Sedan släpps kraften lös ur ena handen. Jag ser hur en svag stråle av eld skjuts iväg mot stenen från min hand. Den lilla stenen exploderar med ett knastrande ljud. Små bitar stora som gruskorn studsar ned bredvid mig, alldeles rykande och glödheta. Vi måste lära oss kontroll. Ja, det måste jag verkligen.

Solens sista strålar klänger sig kvar vid trädtopparna. En flock fåglar flyger söderut mot varmare länder. Det är så vackert att det gör ont. Jag brukar sitta här på just den här klippan. Kanske var inte en slump att jag hamnade här? Jag blev förd till en plats där jag kände mig trygg. Av mitt undermedvetna som är medvetet. Vi är säkra nu.

Plötsligt hör jag ett muller. Åska. Det börjar spöregna och jag sluter ögonen och andas in. Jag sitter där halvnaken på en klippa i skymningen med ansiktet vänt mot himlen. En känsla av trygghet. Jag skulle kunna sitta där förevigt. Bara jag och världen. Som det alltid varit. Vi och världen. Tillslut reser jag mig sakta upp och börjar gå hemåt. Regndropparna förångas när de slår ner på min bara överkropp. Det fräser till om de blöta löven när jag går på skogsstigarna., men jag märker det knappt. Jag ser bara Jessica framför min blick. Flickan med leendet.

Hon som tände elden.