Fragment (av inspiration)
- ...Och sen sa Frans att jag levde under en sten!
Jag skrattar åt min egen dumhet medans hon vänder blad i tidningen. Jag lyfter upp koppen från bordet och smuttar lite försiktigt på kaffet. Eller var det kaffe egentligen? Hon sa att det var något annorlunda. I samma ögonblick som jag sväljer den första klunken så fylls jag av en underbar känsla. GUD SÅ GOTT KAFFE. Jag har aldrig smakat något liknande. Det var i särklass det godaste kaffet jag någonsin druckit. Hon sitter där bredvid mig helt orörd. Hon säger någonting som jag inte hör, för mina tankar har redan vandrat iväg. Klockan är nu lite drygt kvart i 3. Snart är det slut. Snart är allt det underbara som jag upplever slut. Snart så sitter jag där framför datorn och låter ångesten kontrollera mig. Hur ska jag klara av detta?
- Kolla här då! Fatta jobbigt att sitta fast på en flygplats så länge.
Hennes ord väcker min hjärna till liv igen. Jag stirrar ned på den uppvecklade tidningen som vilar på mina knän. Där står det lite om aska som hindrar människor från att resa hem. Det var detta som Frans tyckte var så skrattretande, det faktum att jag inte kände till det. Suck.
- Där gör dom smygreklam för pressbyrån! Titta!
Och jag tittar. På fönsterglaset som några utmattade resenärer lutar sig mot, så står pressbyråns gula nötta bokstäver. Så lustigt. Ingen levande varelse undanslipper massmedia. Kanske bara de som väljer att leva i lämpersbo. Där blir man sällan utsatt för en större dos reklam och propaganda. För att kunna njuta ordentligt av tiden så tittar jag på mitt nötta armbandsur. Klockan är strax över 3. Cirka fyra timmar kvar. Det är ingenting. Vad är fyra timmar av mitt liv egentligen?
- Jag gillar ditt hår.
För ett år sen hade jag nog inte vågat sagt sådana spontana saker. Jag har aldrig varit särskilt bra på att uttrycka mig muntligt, men det har blivit lättare nuförtiden. Jag tar en närmare titt på hennes hår. Det är ganska kort, ungefär till axlarna och det har en fin brun färg. Försiktigt och diskret så lutar jag mig lite till vänster och andas in. Rosor tänker jag. Hon luktar rosor. Sakta så lyfter jag upp min hand. Jag måste känna på det där håret, annars blir jag galen. Efter ha strykit lite hår över örat så känner jag mig nöjd. Ler jag till och med? Det var längesen jag log på det sättet. Förmågan att le åt sig själv, är det något att bygga på? Äh, jag vet inte.
- Jag gillar dig.
Det är då jag känner den där känslan i kroppen. Den känsla som bara hon kan få mig att känna. I det ögonblicket så känns det som om någonting tugnt faller från mitt bröst. Jag känner mig inte lättare, jag känner mig bara mindre tung. Åh du söta lilla varlse som sitter några centimeter ifrån mig, varför är det du som sitter där och inte någon annan? Är detta ödet? Ska vi tacka någon för att vi sitter där tillsammans? Vi kanske ska tacka gud för att han skapade världen, för det var ju trots allt han som började allt. Fast jag antar att det enda jag egentligen kan göra är att tacka alla som är inblandade, på ett indirekt sätt. Visst låter det logiskt? Jasså inte? Strunt samma, jag gillar henne också.
De följande fyra timmarna följs av talande tystnad och en brottningsmatch av känslor som jag inte tänker ta upp. Jag antar att man får använda fantasin, dock lite begränsad efter som vi trots allt sitter på ett café. Det är just därför jag sitter här ensam, sex timmar senare. Eller är det sju? Jag vet inte. Det spelar ändå ingen roll längre. Hon är borta. Borta för tillfället. När hon kommer tillbaka så ska lukten av rosor få fylla mina näsborrar igen. Bara om jag låter det. Snart är hon här igen. Gud så jag längtar, men jag klarar av det. Egentligen gör jag inte det, men jag måste stå ut.
Jag gillar dig också.
Jag skrattar åt min egen dumhet medans hon vänder blad i tidningen. Jag lyfter upp koppen från bordet och smuttar lite försiktigt på kaffet. Eller var det kaffe egentligen? Hon sa att det var något annorlunda. I samma ögonblick som jag sväljer den första klunken så fylls jag av en underbar känsla. GUD SÅ GOTT KAFFE. Jag har aldrig smakat något liknande. Det var i särklass det godaste kaffet jag någonsin druckit. Hon sitter där bredvid mig helt orörd. Hon säger någonting som jag inte hör, för mina tankar har redan vandrat iväg. Klockan är nu lite drygt kvart i 3. Snart är det slut. Snart är allt det underbara som jag upplever slut. Snart så sitter jag där framför datorn och låter ångesten kontrollera mig. Hur ska jag klara av detta?
- Kolla här då! Fatta jobbigt att sitta fast på en flygplats så länge.
Hennes ord väcker min hjärna till liv igen. Jag stirrar ned på den uppvecklade tidningen som vilar på mina knän. Där står det lite om aska som hindrar människor från att resa hem. Det var detta som Frans tyckte var så skrattretande, det faktum att jag inte kände till det. Suck.
- Där gör dom smygreklam för pressbyrån! Titta!
Och jag tittar. På fönsterglaset som några utmattade resenärer lutar sig mot, så står pressbyråns gula nötta bokstäver. Så lustigt. Ingen levande varelse undanslipper massmedia. Kanske bara de som väljer att leva i lämpersbo. Där blir man sällan utsatt för en större dos reklam och propaganda. För att kunna njuta ordentligt av tiden så tittar jag på mitt nötta armbandsur. Klockan är strax över 3. Cirka fyra timmar kvar. Det är ingenting. Vad är fyra timmar av mitt liv egentligen?
- Jag gillar ditt hår.
För ett år sen hade jag nog inte vågat sagt sådana spontana saker. Jag har aldrig varit särskilt bra på att uttrycka mig muntligt, men det har blivit lättare nuförtiden. Jag tar en närmare titt på hennes hår. Det är ganska kort, ungefär till axlarna och det har en fin brun färg. Försiktigt och diskret så lutar jag mig lite till vänster och andas in. Rosor tänker jag. Hon luktar rosor. Sakta så lyfter jag upp min hand. Jag måste känna på det där håret, annars blir jag galen. Efter ha strykit lite hår över örat så känner jag mig nöjd. Ler jag till och med? Det var längesen jag log på det sättet. Förmågan att le åt sig själv, är det något att bygga på? Äh, jag vet inte.
- Jag gillar dig.
Det är då jag känner den där känslan i kroppen. Den känsla som bara hon kan få mig att känna. I det ögonblicket så känns det som om någonting tugnt faller från mitt bröst. Jag känner mig inte lättare, jag känner mig bara mindre tung. Åh du söta lilla varlse som sitter några centimeter ifrån mig, varför är det du som sitter där och inte någon annan? Är detta ödet? Ska vi tacka någon för att vi sitter där tillsammans? Vi kanske ska tacka gud för att han skapade världen, för det var ju trots allt han som började allt. Fast jag antar att det enda jag egentligen kan göra är att tacka alla som är inblandade, på ett indirekt sätt. Visst låter det logiskt? Jasså inte? Strunt samma, jag gillar henne också.
De följande fyra timmarna följs av talande tystnad och en brottningsmatch av känslor som jag inte tänker ta upp. Jag antar att man får använda fantasin, dock lite begränsad efter som vi trots allt sitter på ett café. Det är just därför jag sitter här ensam, sex timmar senare. Eller är det sju? Jag vet inte. Det spelar ändå ingen roll längre. Hon är borta. Borta för tillfället. När hon kommer tillbaka så ska lukten av rosor få fylla mina näsborrar igen. Bara om jag låter det. Snart är hon här igen. Gud så jag längtar, men jag klarar av det. Egentligen gör jag inte det, men jag måste stå ut.
Jag gillar dig också.
Kommentarer
Trackback
