freddden

Visst är det konstigt, den där känslan. Rädsla tror jag den kallas. Den som smyger sig in i folk och sprider skräck, men var inte rädd. Rädslan den går över, men oron stannar kvar. När en känsla försvinner så tar en annan över. Oron är inte lika lätt att få bort, för den grundar sig på att man inte vet. Man vet inte vad som kommer att hända eller vad som ska hända. Man vet med andra ord ytterst lite, eller ingenting.

Oron är som cancer. Tills det kommer ett botemedel så finns det inget som hjälper , bara bromsmediciner. En av dom bromsmedicinerna är hopp. Hoppet gör så att oron inte tar över helt och hållet. Hoppet gör att du kan se ditt mål klart och tydligt framför dig. För visst har du ett mål? Jo, jag har ett mål. Det ironiska är att jag gav mig själv denna cancer. Jag valde att bli smittad av den för att kunna bli botad och bli bättre än någonsin. Tänk då ifall jag har fel? Tänk ifall det aldrig kommer någon mirakelmedicin som botar min oro? Hur ska jag då någonsin kunna fortsätta?

Jag minns vad jag hade. Det var inte mycket, men det var det närmaste jag kunde komma till en drivkraft, men istället så hade jag inget mål då. Här och nu , idag så är jag en åttondel hel. 12,5% hel. Nu är det bara 87,5% kvar, sedan är jag hel. Snart ska jag bli fylld igen. Snart...